Materiallära - Bomull och Lin


Den textila fibern

I naturen finn en mängd fibrer men bara några få av dem går att spinna till tråd. Bomullsfibrerna har i regel en medellängd av 20-30mm. Naturfibrernas egentliga uppgift är egentligen inte att spinnas till tråd. Konstfibern tillverkas direkt för textilt bruk. De t.o.m. "skräddarsys" för sitt ändamål. Fröhåret bomull har till uppgift att sprida bomullsfröna med vinden (jfr maskrosen) medan lin, hampa och jute skall hålla respektive växter upprätta. Fårull och andra djurhår skall skydda djuren mot köld, värme, regn och snö. Silket bildar kokonger som skall skydda larven under utvecklingen till fjäril. Textilfibrerna delas in i två grupper efter längd:
Stapelfibrer = korta fibrer
Filament = långa fibrer

Bomull

Bomull växer som träd eller buske vild i alla tropiska länder. Man vet säkert, att bomull odlats i Indien i stor skala i mer än 5000år och att den spreds både åt öster och väster. I Amerika har den odlats länge. Till Europa kom den genom forskningsresanden Marco Polo på 1300-talet.
Bomull heter på tyska Baumwolle, som betyder trädull (man trodde i början att det växte små får på träden, som gav bomull). Bomull är en förvrängning av det tyska ordet.

Bomull kräver mellan 175-225 frostfria dygn och rikligt med vatten under växtperioden. Skördetiden måste vara torr och soliga för att inte skada fibrerna. Den ettåriga bomullsplantan odlas i Nordamerikas sydstater, Ryssland, Kina, Indien, Pakistan, Egypten och Sudan.
Blommorna är ljust krämfärgade, när de slår ut. Efter två dagar skiftar de i rosa, övergår till rött och faller sedan av efter ytterligare en dag. Frökapseln växer till ungefär ett hönsäggs storlek och är färdigutvecklad efter 25-35 dagar, då den öppnar sig och bomullsfibrerna väller ut och torkar. Varje kapsel innehåller ca 30 frön. Ur varje frö växer flera tusen fröhår dvs bomullsfibrer.
Bomullsfröna innehåller olja, som används till margarin och kraftfoder till djuren. Bomullsfibern består av cellulosa och skyddas mot väta av vax, som också underlättar spinningen. Det måste tas bort för blekning , färgning och annan beredning, där våtberedning ingår. Fibern är ojämn och har därför lätt att ta åt sig smuts. Bomull tål dock hårda tvättar, upp till 90 grader.

Bomullens egenskaper:
God förmåga att ta upp fuktighet men torkar tämligen långsamt.
Draghållfastheten är hög och ökar i vått tillstånd.
Slitstyrkan är god.
Töjbarhet och elasticitet är låga.
Förmågan att isolera värme är låg men är en god värmeledare.
Som alla cellulosa fibrer har bomullsfibern låg formbarhet. Den skrynklar och kan inte behålla press.
Bomull har hög motståndskraft mot ljus och värme.
Bomull kan angripas av mikroorganismer t.ex. mögel
Bomull har mycket stor motståndskraft mot alkali och hög temperatur.
Bomull har stor motståndskraft mot kalla, utspädda syror, som dock inte får torka in i fibern. Koncentrerade mineralsyror förstör bomull snabbt.
Bomull kan angripas av silverfisk.

Bomullens användning
Bomull används på grund av sina många goda egenskaper till alla slags textilier - beklädnad, hemtextil och teknisk textil.
Bomull används både ensam och i blandning med andra fibrer.

Lin

I sverige har man odlat lin sedan lång tid tillbaka. Dess växtförutsättningar passar vårt klimat över hela landet. Sedan bomullen infördes, har linet varit på tillbaka gång. 1966 drogs det statliga stödet in och kvar blev bara en liten grupp odlare, som fortsatte med linodling och beredning av eget intresse. Linet hör till växtfibrer.
Det lin man spinner till garn kallas spånadslin och har blå blommor.
Oljelin är rödblommande.
Linet fodrar ett klimat med hög och jämn luftfuktighet och nederbörd under hela växtperioden. Jorden skall vara mullrik. Nordfrankrikes kustområden, Belgien, Holland, Irland och Rysslands Svartahavsområden har dessa förutsättningar och därifrån kommer det bästa linet. I Sverige odlades det bästa linet i Hälsingland.
Spånadslinet skall ha långt, fint strå med få, korta förgreningar i toppen. Det skördas genom rotryckning för att så litet som möjligt av linfibern skall gå förlorad. Stjälken brukar vara 60-100 cm lång. De stödjande delarna är bastfibrerna- tågan- som ligger i knippen i den yttre delen av stjälken. Ytterst ligger överhuden (barken) som skydd för bastskiktet. Fiberknippena är inbäddade i växtlim- pektin. Tågan är uppbyggd av kantiga bastfibrer- elementarfibrer eller enkelfibrer. I centrum av den sistnämnda finns cellkanalen. Lagret närmast innanför bastskiktet kallas ved. Innerst är ett tomrum. Linet består av cellulosa, lignin, pektin, lite äggviteämnen, vax och fett.

Linberedning Linet hör till de jämförelsevis dyra textilfibrerna, då de kräver en ganska stor arbetsinsats av arbetskraft. Jämför man lin och bomull, märks skillnaden framför allt i prisläge.
De olika momenten i linberedning är rötning med torkning, bråkning, skäktning och slutligen häckling.
Om fröet skall tas tillvara, måste linhalmen torka och frökapslarna repas före beredning. Fröna används bl.a. till djurfoder och linolja.
Rötningens uppgift är att lösa upp i första hand växtlimmet, som binder samman fibrerna. Det är en jäsningsprocess, då bakterier sätts i arbete. Det finns tre sätt att röta: kallvatten-, land/ängs- och varmvattenrötning.
Det färdigrötade linet torkas omsorgsfullt och måste vändas ett par gånger. Linets färg kan variera mycket beroende på rötningen. Om man överrötar linet, delas lintågorna i korta elementarfibrer, som inte kan spinnas utan inblandning av t.ex. bomull. De korta fibrerna kallas cottonin, som blandad med bomull i slutprodukten blir cottolin.
Nästa procedur är bråkning, då veden bryts i små bitar och faller bort som skävor. Linet får sedan vila i minst en vecka i ett svalt rum. Därefter vidtar skäktningen, då man får ett bortfall av korta, grövre fibrer, som kallas skäktblånor eller tow. Det , som blir kvar, kallas långlin.
Häcklingen slutligen innebär, att den skäktade tågan kammas genom nålfält och klyvs i finare tågor. De kortare och svagare häckelblånorna sorteras bort. Därefter spinner man linet.

Andra växtfibrer
Hampa är en ettårig växt, som i Sverige normalt når 2 m i höjd. Den är liksom linet en stjälkfiber. Hampa tar lätt upp fukt, har hög draghållfasthet men låg töjbarhet och elasticitet. Som alla stumma fibrer skrynklar den lätt, leder bort värme snabbt och formar sig dåligt. Den är inte glanslig. Snören och rep av hampa är mycket starka.
Jute, som också är en stälkfiber- odlas i subtropiskt klimat i Indien, Kina och Thailand. Den blir mellan 2,5 och 4 m hög. Färgen är brunaktig till silvervit. Jute används till bottenväv för grövre konstläderprodukter, möbler och emballageväv.
Sisal är en bladfiber, växer i tropiska klimat. På grund av grovlek och styrka kallas den hårdfiber. Används till rep, trossar och mattor.
Kokosfibern är en fruktfiber och odlas framför allt på Sri lanka. Den är grov och beständig för vatten. Används till grova mattor.

Linets egenskaper: Linfibern är ganska porös och tar lätt upp fukt.
Linets draghållfasthet är hög.
Linets töjbarhet är låg.
Linets elasticitet är låg liksom förmågan att isolera värme.
Linets formbarhet är ytterst liten och håller inte press.
Linets glans är hög.
Linet har hög motståndskraft mot ljus.
Linet bör tvättas i högst 60 grader och ej centrifugeras.
Linet angrips av bakterier och mögelsvampar.
Linet är känsligt för alkali och blekmedel. Syror skadar mer eller mindre beroende på koncentration och temperatur, då den får verka.
Lin kan angripas av silverfisk.

Linets användning
Lin kallas som vävd produkt linne.
Lin kan användas till handdukar på grund av sin höga absorbtionsförmåga, till dukar och servetter för sin vackra glans och till gardiner för sitt vackra fall. Man använder lin i möbeltyger men risken, att det bryts, är stor. Lin används till broderier och knyppelgarn. Linnekläder i hett klimat är svala och sköna och suger till sig svett.