Under medeltiden spelade bältet en nyckelroll. I det fäste man sina tillhörigheter såsom penningpung, väska, kniv och svärd, men också fåfängliga saker som bjällror vilka var mycket omtyckta. Nycklar i bältet var en viktig hustrusymbol. Sina mynt bar man i penningpungar som kunde vara tillverkade av skinn eller tyg och fästade i bältet var de vanliga bland både män och kvinnor. Väskorna som nästan enbart användes av män kunde vara av både enklare och finare tyger och skinn med utsmyckningar av vävda band och metall. Det var vanligt att man bar kniven tillsammans med väskan.
Bältet behövdes till mer än väskhållare, det fyllde en funktion som
avlastare av axlarna, då det bar upp en del av det tunga överplagget.
Denna funktion försvann dock något när kläderna blev mer figursydda, men
bältet fick större symboliskt värde. En kvinna med bälte var under gotiken
värdig och redbar. Bälten kunde vara av läder, skinn, tyg eller metall.
Ofta var de rikt dekorerade.
Knappen
Knappen hade ända från forntiden använts som prydnad på klädedräkten. Under
korstågen och kontakten med Orienten kom bruket av knapphålet till Europa
och Sverige. Konsekvenserna av detta medförde ser vi i den tillskurna
gotiska dräkten. Bruket av knappar blev till en början endast förbehållet
överklassen medan det vanliga folket använde hyskor och hakar att fästa
ihop kläderna med. Knappar fanns dock sällan i kvinnodräkten. Knapparna var
vanligtvis undersydda - dvs de hade inga hål som gick igenom knappen utan
en ögla på undersidan.
Smycken
Det är svårt att skilja på smycken som endast haft prydnad som syfte och på smycken som haft en nyttofuntion, t.ex. spännen och knappar för att hålla samman plaggen. Spännen som användes för att hålla ihop dräktdelarna blev ofta rikt utsmyckade. Kvinnorna kunde ha vackra kammar och kransar i håret, men även de hade en praktisk funktion för att hålla håret i styr.
Smycken såsom örhängen och halssmycken var inte vanliga vilket var naturligt beroende på att den gifta kvinnan täckte huvud och hals med dok och haklin. Senare under medeltiden, när kvinnorna främst i de högre kretsarna lagt bort doket, förekommer halssmycken. Armband var heller inte vanliga då det inte såg så bra ut tillsammans med snäva ärmar. Däremot var ringar populära och bars även på de yttre fingerlederna. De kunde dessutom vara ett tecken på värdighet som exempelvis biskopsringar, vara försedda med ägarens sigill eller vapen och användas vid trolovningar och giftermål.
Smycken och spännen gjordes i, för vanligt folk exempelvis järn och brons
och för de rika silver och guld eventuellt med infattade ädelstenar.
Glasögon
Glasögon var ovanliga och de första kända avbildningarna är från 1352. En
typ som fanns var sk. nitglas, de bestod av två förstoringsglas som fästs
samman med ett skaft. Glasögonen kallades brillor vilket kom av att glasen
brukade slipas av beryller, ett samlingsnamn för olika halvädelstenar, som
användes eftersom man inte kunde framställa tillräckligt klart glas.
Huvudbonader
Hattar och huvudbonader var mycket vanliga, långt vanligare än en idag så
självklar sak som skor. Det fanns en rik variation på typer, allt från enkla
coifer (babymössa) till avancerade hattar i dyra material. Som skydd för
väder och vind bar både män och kvinnor huvor fästade på mantlarna
(vanligast bland kvinnor) eller hättor liknande bockstensmannens hätta
(vanligast bland män). Det var i början av 1300-talet som hättan försågs med
en strut i varierande längd och bredd. Struthättan blev det vanligaste
plagget under medeltiden och bars av alla samhällsklasser, endast materialet
skilde dem åt. Den bars även i kombination med andra huvudbonader.
Skor
Skor användes under medeltiden av dem som hade råd. Det fanns många olika modeller, under 1100- och 1200-talen dominerade remkängan och remskon. Vid början 1300-talet kommer knäppsleifskon och frontsnörskon, även stövlar kunde förekomma. Under gotiken skulle skorna vara långsmala och sluta i en spets (snabel). De mest extrema snabelskorna förekom förmodligen endast i hoven. Istället för strumpor använde man hosor med fot och vid kyla använde man fotlappar och/eller halm i skorna som isolering.
Dekorationsband
Band för att pryda sina kläder var mer regel än undantag. De kunde användas runt halshålet, på ärmarna och i nederkanten på plaggen. Materialet som användes i banden berodde på vem som använde det, det kunde vara av lin, ull, siden eller metalltråd , beroende på hur rik man var.