Medeltid i Sverige räknas från kristnandet fram till reformationen,i årtal
vill det säga ca 1000-1500 e.Kr. Stilhistoriskt delas perioden in i
romansk och gotisk stil. På kontinenten får renässansen fäste innan
1500, men den kommer inte till Sverige förrän efter 1500. Rent kläd-
historiskt kan man dela in medeltiden i två perioder: före och efter
knapphålets införande.De källor man får lita sig till när det gäller
medeltida kläder är kyrkobilder och skulpturer. Från den senare
medeltiden finns det även en hel del material nedskrivet och samlat
i bokform. Några viktiga milstolpar i historien som även påverkade
klädedräkten var korstågen 1096-1270 e.Kr., städernas och
borgarnas framväxt, hansans utbredande och hundraårs kriget
mellan Frankrike och England samt klosterväsendets framväxt.
Dräkten ca 1000-1300 e.Kr., Romansk stil
Dräktens utveckling från antiken till tidig medeltid gick väldigt långsamt och påverkan utifrån var liten. Detta medförde variationer i dräktskicket beroende på plats. Det föll sig naturligt att hoven runtom i Europa influerades av varandras kläder, då de hade mer kontakt sinsemellan än vanligt folk.
I grunden bar alla en rakt skuren klädnad med få detaljer, det som skilde fattigt från rik var materialet. Ull och lin till vanligt folk, siden och sammet till härskarna. Materialet och kläderna tillverkades i hemmen. Skillnaden på mans- och kvinnoplaggen var längden. Kvinnornas kjortel var hellång, medan männens gick till knät eller vaden beroende på social ställning. Kvinnan bar ofta en över- klänning över kjorteln, den var något kortare och ofta mer dekorerad än särken.
Den romerska dräkten utvecklades ur vikingarnas klädnad. Vikingamännen bar en mantel hopfäst över axeln. Under hade de byxor, vida upptill och smala nertill, somliga också med fot. Till detta bar de en lång enkel skjorta. Kvinnorna bar också den typiska manteln, hopfäst på bröstet samt en eller flera kjolar uppfästa med band över axlarna.
På fötterna bar man enkla skor av ett stycke läder. Mantelspännet
var mycket viktigt och stor möda lades ned på att få fram vackra
spännen. Med kristendomen får man smak på fotsida dräkter och
männens skjorta/kjortel och kvinnans dito blir längre. Detta gäller
dock främst de högre kretsarna. Vanligt folk reagerade trögare på
det nya dräktskicket.
Dräkten ca 1300-1500 e.Kr., Gotisk stil
Gotikens nyckelord är den vertikala linjen, Byggnader spetsades uppåt och linjerna blev höga och slanka. Kvinnoidealet var en slank s-formad kropp med putande mage.
Knappens intåg tillät figurskurna dräkter. Mannens kjortel krympte
till en jacka/tröja. Kvinnans dräkt måste förses med kilar nertill för
att kompensera vidden man tagit bort upptill. Gotikens folk älskade
starka färger och det blev populärt att dela på dräkten på längden
och bära kontrasterande färger på de olika kroppshalvorna sk mi-parti.
Kvinnan klädde sig ofta i en surcot som överplagg.
Denna var ofta ärmlös, med ärmhål så stora att de gick till höften.
Surcoten hade ofta också ett släp. Prästerna dessa ärmhål för
helvetes fönster för att man kunde skymta så mycket av
kroppskonturen genom underkläderna, släpet kallades för djävulens
dansbana.
Under gotiken blir skillnaderna mellan mans- och kvinnoplaggen större. Förändringarna av klädedräkten kommer också tätare - modet skapas. I denna process spelade uppkomsten av städerna och hansan en viktig roll. Handelsutbytet ökade och blev tätare vilket innebar tätare kontakter med omvärlden och influenser utifrån. Klädedräkten blir mer och mer beroende av när man lever och inte var.
Gotikens linje ser man också i det vanligaste plagget under medeltiden -
struthättan. En lång strut var tecken på status och den kunde användas
både för att ha saker i och vira runt halsen som en halsduk. Även
skorna spetsas framtill enligt modet. Stadskulturen har vuxit och skrå-
väsendet tagit sin plats i samhället. Klädsömnaden var inte längre
förbehållet kvinnorna. Nu sys modeplaggen av manliga skräddarmästare.
Till sin hjälp hade de den nya , smidiga skänkelsaxen som gjorde det
enklare att klippa till tyget - plaggen blir elegantare, mer
komplicerade och dyrare.
Hosor och brokor
När klädedräkten blev fotsid vid kristnandet, blev vikinga byxorna för
klumpiga att ha under. Överdelen skars bort och man bar dem istället
som hosor (strumpor) uppfästa med snören i ett midjebälte. Ibland kunde
man använda något som kallas brokor, ett par kortare byxor som kan
liknas vid dagens boxershorts. När sengotikens korta tröja kom, blev
man mer eller mindre tvungen att återigen sy ihop hosorna till byxor för
att bevara anständigheten.
Burgundiskt mode
Det gotiska modet fick sin blomstring i modet som skapades i det
burgundiska hovet. Tendenserna hade börjat i Frankrike, men
hundraårskriget mot England hejdade utvecklingen och tillät Burgund
(norra Fr. Belg. Nederl.) att ta upp tråden och driva modet till fulländning.
Gotikens linjer drogs ut maximalt. På kvinnornas huvud sågs en konisk
hatt -Hennin- ofta mer än en aln hög och försedd med slöja som nådde
marken. På fötterna satt fortfarande snabelskor, men snabeln växte
sig så lång att man måste binda upp den mot knät för att överhuvudtaget
kunna gå. Dräkten pryddes gärna med bjällror. Mannens tröja blev
kortare och snävare. För att vara anständig fick han bära blygdkapsel
över de snäva byxorna. Mannen var långhårig och slätrakad vilket kan
förklaras genom att kvinnorna under korstågen skaffat sig mera makt -
modet blev mera kvinnligt.
Mannens tröja och mantel får en ståndkrage som utvecklats från
1200-talets kantning av halsringningen
Den kyrkliga dräkten
Kyrkans ställning som makthavare vacklade under medeltiden på grund
av inre konflikter och åtrå efter värdslig makt.
Som reaktion på detta började det bildas klosterordnar för att komma
tillbaka till den ursprungliga "rena" kyrkan.
Munkarna och nunnorna tog upp det samtida enkla dräktskicket och
det lever kvar i stort sett oförändrat än idag. Munkarnas och nunnornas
dräkter är alltså en utmärkt källa för kunskap om det medeltida dräktskicket.
I skärningen var det ingen större skillnad mellan vare sig munkarnas eller
nunnornas dräkter eller mellan de olika ordnarna. En eller två särkar eller
tunikor ev. med bälte samt ett skapular - rakt tygstycke med hål för
huvudet. Munkarna hade hätta antingen fastsatt eller löst hängande över
axlarna medan nunnorna hade dok och slöja. Som ytterplagg bars en
mantel. Samtliga plagg var hellånga med långa ärmar. Skillnaden mellan
ordnarna såg man färgen.Exempel på detta kan vara dominikanerna som
var klädda i svart mantel och hätta, svart bälte och skor vilket medförde
att de kom att kallas svartbröder. Franciskanerna som kallades gråbröder,
var klädda i kläder av grå naturull.