Tron. Det är inte lätt att tro - jag vet, lika väl som du, vet jag att tron är en kamp, ibland. Inte alltid. men det har med livet att göra. Det är lite svårt att veta, men Bibeln gör ofta den reflektionen att tron skänks av Gud, samtidgt som den kan skriva att vi skall arbeta på vår tro med fruktan och bävan. Kanske, vågar man säga det, att goda lutheraner menar att tron helt skänks till människan, medan jag skulle vilja luta åt att det finns ett samarbete mellan Gud och människa. Vi kommer till vår vilja senare. Något mycket viktigt.

Existentialisterna har verkligten förstått detta; jag tänker i första hand på Sören Kierkegaard, denna förunderliga danske man, som levde i Köpenhamn mellan 1813-1855, och som för mig fått betyda oerhört mycket.

Han trycker på att vilja välja sig själv. Vad är det svåra i valet? då nu människan tycks vilja fly ifrån det och bort till en tillvaro där hon inte behöver välja och ta ansvar för sina gärningar. Människans historia, personlighetens bakomliggande möten, handlingar och gärningar, ofullbordade som fullbordade. Att välja var ju att lidelsefullt vilja välja sig själv i sin eviga giltighet, detta innebär att vilja välja sig själv med allt som en gång hänt, kommer att hända och med nuets vetskap om sig själv. Just detta är jobbigt, det krävs mod, man vill så gärna glömma fel, brister o.d. men att glömma det är ju att glömma och förneka en del av sig själv och en konsolidering kan då aldrig komma till och skapa den helande helheten vi så väl behöver.

Kierkegaard skriver: "Men hvad er det da, jeg vælger, er det Dette eller Hiint? Nei, thi jeg vælger absolut, og absolut vælger jeg jo netop derved, at jeg har valgt ikke at vælge Dette eller Hiint. Jeg vælger det Absolute, og vad er det Absolute? Det er mig selv i min evige Gyldighed. Noget Andet en mig selv kan jeg aldrig velge som det Absolute, thi vælger jeg noget Andet, da vælger jeg det som en Endelighed, og vælger det altsaa ikke absolut." (Samlede værker, Bind 2 & 3. Denmark: Gyldendal Kierkegaard, 1994 s. 199)

Ty när man väljer absolut, väljer man förtvivlan, och i förtvivlan väljer man det absoluta. Att välja förtvivlan och vilja den genom att acceptera den som ett kors frigör människan. Därför skriver han vidare att självet är friheten. Friheten erhålles endast genom att vilja välja sig själv i förtvivlan. Det befriar henne från en destruktiv egenkärlek och samvetet frigörs så att vi kan avgöra vad som är rätt och fel.

Men vi skall inte prata om Kierkegaard hør, men jag kommer søkert återkomma till honom.

Men detär heller inte lätt att prata om vad tro är för något. Tron är något jag för närvarande är en aningen kluven inför. Men jag vet trots allt, att tro är tillit. Jag tror också att tillit är ett ord så få människor upplevt. Tillit, hur underbart är det inte att uppleva tillit? Att tro på någon till 100&, att till någon helt på överlåta sig. Det är ju det kärleken handlar om, att överlåta sig till. Det är som paradoxen, att bara den som överlåter sig, ger sig till, obetinga och förbehållslöst blir fri, upplever sann frihet. Och det är just det tron vill göra i människors liv. Göra dem fria. Men vi har många ämnen att beröra på dessa få sidor och jag skall inte gå händelserna i förtid.

Men det var därför jag talade om viljan, den har hur konstigt det än låter med tron att göra. Att vilja välja sig själv, att vilja sträcka sig mot tron. "Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom." (Heb 11:6)

Jag tror att detta är att i en viljande tro närma sig Gud. Lönar då Gud den som söker Honom i sann och uppriktig tro?