Livet - något så fascinerande, något så komplext och svårt. I alla fall i den mån man vill ta det på allvar, och det brukar man förr eller senare tvingas till, vare sig vi vill eller inte, och det är här problemen börjar.
Jag som är så inspirerad av Sören Kierkegaard kan inte låta bli att dela några av hans tankar med dig. Om livet, som här framförallt kommer att handla om ångesten och förtvivlan. Jag tror att de finns där, även om det kan gå långa perioder utan eller att vi lever i förnekan av densamma. Ett av Sören Kierkegaards kanske svåraste bok är hans Sjukdomen till döds, som han skrev 1849; tanken var att den skulle hetat, Tanker, der helbrede i Grunden, christelig laegedom. Och det är precis vad boken handalr om. Låt oss se på några av hans tankar, förskräcks inte - följ med. Denna text kanske blir för lång, men intresserar den dig är den bara att ladda ner.
Han börjar med att slå fast att sjukdomen till döds är förtvivlan. Samt att förtvivlan är en sjukdom i anden, i självet och blir därigenom trefaldig: att i förtvivlan inte vara medveten om att ha ett själv; att i förtvivlan inte vilja vara sig själv; att i förtvivlan vilja vara sig själv.
Detta låter totalt främmande för oss, men om vi verkligen försöker tränga ned i det han skrivet kanske vi ändå kan se att här ligger en stor del av våra problem i livet på de områden som handlar om relationer, självbild osv.
Människan är ande. Men vad är ande? Ande är självet. Men vad är självet? Självet är ett förhållande, som förhåller sig till sig självt, eller är det i förhållandet, att förhållandet förhåller sig till sig självt. Människan är en syntes av oändlighet och ändlighet, av det timliga och det eviga, av frihet och nödvändighet, kort sagt en syntes. En syntes är ett förhållande mellan två. Sålunda betraktad är människan ännu inte något själv.
I förhållandet mellan två är förhållandet det tredje som negativ enhet, och de båda förhåller sig till förhållandet, och i förhållandet till förhållandet; sålunda är under bestämningen själ förhållandet mellan själ och kropp ett förhållande. Förhåller däremot förhållandet sig till sig självt, då är detta förhållande det positiva tredje, och detta är självet.
Ett dylkt förhållande, som förhåller sig till sig självt, ett själv, måste antingen ha satt sig självt eller vara satt av något annat.
Är förhållandet, som förhåller sig till sig självt, satt av ett annat, så är förhållandet helt säkert det tredje, men detta förhållande, detta förhållandet, det tredje, är dock sedan åter ett förhållande, förhåller sig till det som satt hela förhållandet.
Ett sådant deriverat, satt förhållande är människans själv, ett förhållande, som förhåller sig till sig självt, och genom att förhålla sig till sig självt förhåller det sig till ett annat. Därav kommer sig, att det kan finnas två former för egentlig förtvivlan. [...]
Detta är nämligen den formel, som beskriver självets tillstånd, när förtvivlan är helt utrotad: genom att förhålla sig till sig självt och genom att vilja vara sig självt har självet i klarhet sin grund i den makt, som satte det.
Konstig text kan man tycka. Men det ligger en väldigt djup vishet i dessa ord. Här finns modellen för människans förtvivlan. Och det är just mellan dessa spänningar vi människor lever, och där kommer korset in som medelpunkt, som den som kan hela syntesen. Låt oss se.
Jag tror att ni lätt kan passa in er i någon av dessa beskrivningar, vi skall inte dyka djupare ned i dem, en uppsats hoppas jag senar skall vara möjlig att ladda ner frö den som vill. Men även den som inte vet om någon är förtvivlad säger Kierkegaard, precis som han säger dessa skrämmande ord rakt in i nutidsmänniskans lyckosökande. Han skriver:
[...] och långt, långt inne, innerst inne i lyckans mest dolda gömslen, där bor också ångesten, som är förtvivlan; den vill så gärna få lov att stanna därinne, ty för förtvivlan är den käraste, mest utsökta boningsorten innerst inne i lyckan.
Jag tror detta är sant. Och när vi då har sett och förstått att den är fylld av förtvivlan som inte är medveten om att ha ett själv, den som inte vill vara sig själv och den som vill vara sig själv (i trots). Alla dessa former kan broderas ut i större mönster. Men Kierkegaard går vidare och menar att denna förtvivlan är synd. Ett ord vi inte vill tala om, inte veta av, som vi hatar av avskyr. Därför att inför Gud eller med föreställningen om Gud fylla dessa kriterier är synd.
Detta är komplicerat att utreda, eftersom Kierkegaard ständigt rör sig med olika graderingar av sina begrepp eller aspketskillnader. Och det är måttståcken som är det fruktansvärda, och därför att Kierkegaard axiom utgår från att vi är skapade av Gud, så får vi hålla oss till hans definitioner hur fruktansvärt ordet synd ändå låter.