Bågskytte

Det finns många olika sorters bågar, pilar och sätt att skjuta. Här följer en kort sammanfattning av bågskyttets grunder. Det första och viktigaste rådet jag vill ge dig är att gå med i en bågskytteklubb. De flesta klubbar har nybörjarkurser. Du får massor av hjälp och undviker många misstag.

Ämnen som behandlas i artikeln:


Bågar
Bågens längd
Bågens styvhet, "bågvikt"
Val av pilar
Pilens längd
Pilens styvhet (eng. spine)
Lite om bågtrimning
Tillverkning av pilar
Träning
Måltavlor

BÅGAR

En båge består av tre huvuddelar: övre lem, stock och nedre lem. Lemmarna är de böjliga delarna, stocken är det man håller i.

Recurvebåge: Den klassiska, "olympiska" pilbågen som oftast är det man ser när det visas bågskyttetävlingar på teve. Tack vare att ändarna på bågens lemmar är svängda i pilriktningen blir dess mekanik mer effektiv. Kan skjutas med eller utan sikte. Med sikte kallas "fristil", utan kallas "klassisk stil". De flesta recurvebågar är isärtagbara och därför lätta att transportera.

Compoundbåge: Högteknologisk modern båge, ursprungligen avsedd för jakt. Tack vare ett system av hjul och kablar är compoundbågen lätt att hålla i fullt spänt läge, vilket medger längre tid för att sikta. Skjuts oftast med teleskopsikte och mekaniskt avtryck. Högt machovärde.

Långbåge: Den klassiska, medeltida bågen. Tung och svår att skjuta. Används aldrig med sikte. Består oftast av två träslag i laminat, inkapslade i glasfiber för bättre hållfasthet. Skjuts i regel med träpilar.

Utöver dessa finns japanska kyudo-bågar (asymetriska med kortare nederlem för att kunna användas från hästryggen) och mongoliska eller turkiska bågar som är mycket korta, också med tanke på skytte från häst. Amerikanska indianers bågar liknar mest långbågar men har platta lemmar och kan därför göras lite kortare.

Bågens längd
Kortare båge ger snabbare pilar men blir svårare att dra upp, känsligare för misstag.
Längre båge ger lugnare drag men långsammare pil. I praktiken använder man så lång båge som möjligt vid tavelskytte, kortare bågar vid jakt. För tavelskytte med recurve eller långbåge rekommenderas 68-72 tum. Kortväxta personer och folk med korta armar kan eventuellt gå ned till 66 tum. Compoundbågar är sällan längre än 42 tum.

Bågens styvhet, "bågvikt"
Bågvikten har inget att göra med vad bågen väger utan är ett mått på dess styvhet, dragstyrka.

Tyngre båge = snabbare pil, längre skjutavstånd. Pilens hastighet påverkas också av bågens material och längd -- och pilens vikt förstås.

Hur bågvikten mäts: antalet punds dragkraft som krävs för att dra bågen till 28 tum. I regel står bågvikten skriven på den nedre lemmen. 1 pund = 0,454 kg.

Riktmärken för lämpliga recurvebågar:
Barn 20 pund.
Vuxen nybörjare 28 pund; mycket lättare att lära sig skjuta rätt om man använder en lätt båge i början.
Normal bågskytt som skjuter ibland 35-40 pund.
Erfaren tävlingsskytt 40-45 pund.
Det finns ingen anledning att skaffa tyngre recurvebågar än så. Man träffar inte bättre för att man har en tung båge; däremot kan man sträcka sig och få ont i rygg och axlar!

Långbågar är mindre effektiva än recurvebågar = sämre kastegenskaper. Man behöver ha minst 40 pund för att kunna skjuta på normala avstånd, 55-60 pund är en rekommenderad vikt. Men det finns ingen anledning att skaffa machobågar på 80-100 pund. Skjut med den styrka du har, inte med den du önskar att du hade!

Compoundbågar har i regel justerbar vikt. Bästa val är en båge på 50-60 pund. Man skjuter då med 60 pund utomhus vid tävlingar, men justerar ned vikten till 50 pund vid träning inomhus då avstånden är kortare.

Vanligaste misstagen vid bågköp: (1) Macho som köper för tung båge. (2) Köpa onödigt dyr båge. Satsa mer pengar på pilarna i stället för att skaffa en "värstingbåge".

VAL AV PILAR
Moderna pilar finns i aluminium, kolfiber och laminat av aluminium och kolfiber. Kvalitetspilar av aluminium som Easton XX75 är bra och relativt ekonomiska, men undvik lågprisvarianter. Bäst är laminat som ECC, men de är rätt dyra. Många skyttar använder ECC utomhus på sommaren och lite tyngre aluminiumpilar inomhus på vintern.

Träpilar tillverkas oftast av ceder. Träpilar är billiga men sällan hundraprocentigt raka. Kan vara lämpliga för nybörjare tack vare det låga priset, eller för den som skjuter långbåge och vill vara historiskt autentisk.

De flesta skyttar sätter ihop sina pilar själva. Dels blir det billigare, dels kan man få det precis som man vill ha det. Fenornas färg är ett bra sätt att känna igen sina egna pilar.

Pilens längd
beror på hur långt du drar din båge. Den bör vara precis så lång att den inte ramlar av pilhyllan vid maximalt drag.

På compoundbågar kan man använda ett s.k. överdrag för att få kortare pilar. Ju kortare pil desto lättare och snabbare. Men lättare/snabbare pilar är mer känsliga för misstag. Innan du köper pilar måste du veta din draglängd!

Pilens styvhet (eng. spine)
beror på bågvikten och pilens längd. Korrekt styvhet är väsentligt för skjutningen! Styvheten hör samman med pilens tjocklek men beror också på materialets hårdhet. För hård pil studsar ut åt vänster (för en högerskytt), för mjuk pil ormar sig iväg åt höger. Vilken spine du ska ha kan du läsa dig till i tabeller som Easton och andra piltillverkare publicerar.

LITE OM BÅGTRIMNING
Väsentligt för bågens trim är: - Rätt stränghöjd - Rätt nockhöjd - Rätt horisontell pilvinkel

Stränghöjd
Varje båge har en stränghöjd (avstånd från handtagets innersta punkt till strängen) som passar den bäst. På en 70 tums recurvebåge ligger det vanligtvis mellan 20-24 cm. På en långbåge 15-20 cm. För låg stränghöjd medför att strängen slår emot handleden, för hög stränghöjd ger sämre kast. I regel kan man lyssna sig fram till rätt stränghöjd; när bågen skjuter utan oväsen är det rätt, smäller den är det fel. Stränghöjden justeras i första hand genom att tvinna bågsträngen. 3 varv ger ca 1 mm höjd.

Nockhöjd
Eftersom den övre lemmen på bågen är mjukare än den nedre, måste pilen peka en aning nedåt. Man lägger en strängvinkel mot pilhyllan och mäter det vertikala avståndet till nockpunkten, som ligger 0-20 mm högre. Fel nockhöjd ger oren pilflykt.

Test: Skjut sex vanliga och en ofjädrad pil (sikta på samma ställe). Om den ofjädrade träffar under de fjädrade, flytta ned nockläget - och vice versa. (Detta test säger också något om pilens styvhet. Har man för hårda pilar träffar den ofjädrade till vänster om de fjädrade, är de för mjuka träffar den till höger. Detta gäller för högerskyrtt och blir motsatt för vänsterskytt.)

För att ställa in nockhöjden på compoundbågar används "pappersskjutning"; man skjuter en pil genom ett papper på ca 2-3 meters håll och undersöker hålet. Dess form visar hur pilen flög.

Horisontell pilvinkel
Pilen pekar något ut från bågen utom på vissa compoundbågar som har s.k. "shoot through"-stock. I modernt bågskytte justeras detta med en "plunger". Fel vinkel ger horisontellt ormande pilflykt. På långbåge kan man pröva olika vinklar genom att sätta tejpbitar på bågen vid pilhyllan, av olika tjocklek.

TILLVERKNING AV PILAR
Pilarna är viktigare än bågen. Lägg hellre pengarna och arbetet på bra pilar än på häftig båge! För att göra egna pilar behöver du skaft, spetsar, fenor och nock. Allt limmas fast på skaftet (utom s.k. beiternockar som ej ska limmas). För att limma fenor behöver du en "fjädringsapparat", kan lånas hos din bågskytteklubb.

Använder du träpil bör du köpa minst ett dussin pilskaft, välj ut de bästa = rakaste. Krokiga träpilskaft kan rätas genom ångning, men det är inte lätt och risken finns att pilen åter böjer sig. Kolla ofta. Skilj mellan perfekta pilar och sådana som är aningen krokiga. Använd de senare till övning eller utlån till nybörjare som riskerar missa tavlan ofta.

Aluminiumpilar kan ibland bli lite böjda om man träffat snett. Det brukar gå att räta ut. Räta pilar är en svår konst som man kan lära sig med mycket övning.

Hur man kollar att pilen är rak: spetsen på vänster pekfinger, luta skaftet mot höger tum- och pekfingernagel. Blås på fjädrarna så att den snurrar. Vibrationer = krokig pil. Studs = usel pil.

Proffsen kollar dels att skaften väger exakt lika mycket, dels att de har lika spine. Det förra kräver en ytterst noggrann våg, helst ned till tiondels gram. Det senare kräver särskild mätare. Nästa steg är att såga av pilarna till rätt längd var noga med att få dem lika långa Ta till några mm extra. Sedan ska skaften formeras, här är det mycket noga att de verkligen blir identiskt långa. Lacka pilen för att skydda den mot väta som kan få den att krokna. Montera nocken med lim. OBS att strängen ska gå vinkelrätt mot träets ådring! Fjädrarna kan sättas rakt eller skruvat. Det senare minskar farten något (större luftmotstånd) men ger stabilare flykt. Skaffa rätt apparat! En av fjädrarna ska peka vinkelrätt ut från bågen. Den bör ha avvikande färg för att lätt kännas igen. Väg pilarna och jämför längden.

TRÄNING
Vanligaste felet vid träning = pilsprutan. Skytten lägger iväg den ena pilen efter den andra i snabb följd. Det duger inte. Ska man lära sig skjuta måste man träna in varje liten rörelse med fullständig koncentration. Stå rätt, lägga på pilen, fatta bågen, fatta strängen, höja bågen, dra upp, hålla armarna rätt, sikta, släppa. Ta god tid på dig och räkna till tre med fullt uppdrag innan du släpper pilen.

Skjut på kort avstånd, 10 meter första tiden. Det viktiga i den situationen är korrekt form, inte att träffa mitt i prick. Tänk mera på hur du står, drar, släpper än på siktningen. Efter varje tävling är det bra att skjuta formträning igen en stund. Bågskytte handlar till 95 procent om psykologi.

MÅLTAVLOR
Om du vill skjuta hemma i trädgården måste du ha en måltavla eller, som det kallas bland bågskyttar, "butt". (Man skiljer alltså mellan butten, som är det pilen fastnar i, och tavlan, som är målmarkeringen och fästs på butten.) Det finns många sorter, men jag vill främst rekommendera två: etafoam och fiberplatta.

Etafoam är ett cellplastliknande material som "läker" hålen efter pilarna ganska bra. En butt av etafoam (som du kan köpa hos bågskytteleverantörer) kostar ungefär 600-1000 kr. Fördelen är att en sådan butt är mycket lätt och inte påverkas av regn.
Fiberplatta (tretex, softboard) kan användas om man själv vill tillverka en billig och hållbar butt. Tänk dig att du vill göra en butt på 80x80 centimeter. Du köper då ett par fiberplattor (tjockaste du hittar) hos närmaste brädgård och sågar upp dem i bitar som är 80x20 cm. Cirka 5 cm från vardera änden av dessa bitar borrar du ett centrerat hål, 12-15 mm. Du behöver också två stycken gängade stänger, 12-15 mm tjocka, med fyra brickor och muttrar. Bäst är att också tillverka två 80x20x2 cm bitar av furu eller annat hårdare trä, med hål som på fiberplattorna. Skruva på mutter och bricka i ena änden av stängerna, stick dem genom hålen i den ena hårdträbiten. Fortsätt att stapla på fiberplattor tills det hela blir lite över 80 cm, avsluta med den andra hårdträplankan, brickor och muttrar - och dra ihop det hela med muttrarna. Du har nu en butt som är 80x80x20 cm.

Fiberplatta ger en slitstark butt. När plattorna i mitten blir slitna kan man montera isär den och byta ut bara de plattor som är sönder, vilket är ekonomiskt. Nackdelen är att den här sortens tavla är mycket tung om man behöver flytta den. När butten är blöt av regn blir det svårt att få ut pilarna ur den, så om din butt ska stå ute jämt bör du montera nån sorts regnskydd på ovansidan.


Åter till Åke Eldbergs hemsida