År 259 före Kristus, i en tid av oupphörliga krig och ständigt närvarande död, föddes Ying Zheng i staten Qin som på den tiden var en ganska liten stat i nordvästra Kina. Mycket lite är känt om Zheng innan han steg upp på tronen bara 13 år gammal år 246 f. Kr. Under åtta år fungerade hans mor, en före detta kurtisan som sedermera blev änkedrottning, tillsammans med rådgivaren Lu Buwei, som enligt ryktet var hennes älskare och Ying Zhengs verklige far, som riksföreståndare åt pojkkonungen, innan han år 238 f. Kr. som myndig själv tog ansvaret.
Ett verk som betydde mycket för Shi Huangs regerande hade skrivits av en herre vid namn Han Fei Zi, han skrev en samling essäer om statskonst, som är en handledning för furstar. Det har ofta liknats vid Machiavellis berömda verk, Fursten. Liksom Machiavelli hävdade Han Fei Zi att furstens handlande i alla avseenden måste tjäna Statsnyttan.
Ett uttalande av Han Fei Zi lyder: "I en vis furstes stat finns inga böcker: lagarna tjänar som undervisning. Där finns heller inga uttalanden av tidigare konungar: ämbetsmännen tjänar som lärare."
Men en av de största anledningarna till att Den Förste Kejsaren av Qin framstår som den förkroppsligade ondskan är hans beslut om att bränna alla böcker i riket. Att Den Förste Kejsarens rådgivare Li Si helhjärtat anammade dessa synpunkter framgår av följande avsnitt ur historikerns Sima Qians verk, Shi Ji, (Historieskrivarens uppteckningar), där statsminister Li Si säger:
"Trotsande döden vill jag, Din tjänare Li Si, säga detta: I forna tider var riket splittrat. Ingen fanns som kunde ena det. Därför reste sig länsfurstarna. De lärde disputerar om forntida ting för att därmed skada nuet. De pyntar sina tomma ord för att villa bort verkligheten. Dessa män godtar endast sina egna lärosatser och fördömer vad överheten har stadgat.
Nu har Ers Majestät bemäktigat sig hela riket. Du har skilt svart från vitt och har fastställt enhetliga normer. Men de lärde fasthåller vid att ära sina egna lärosatser och undervisar andra i vad orätt är. När de hör att en kungörelse har sänts ned till folket kritiserar den var och en efter sin lära. När de kommer inför Dig fördömer de Dina påbud i sina hjärtan. När de har lämnat Ditt hov kritiserar de öppet Dina kungörelser på gator och i gränder. De sätter en ära i att ringakta kejsaren och anser det förnämt att intaga en avvikande hållning. De förleder folket till att fara med ont tal. Om inte detta förbjuds kommer kejsarens makt att försvagas, medan upproriska grupper växer sig starka bland folket. Det är därför lämpligt att detta förbjuds.
Jag, Din undersåte, hemställer att alla historiska verk bränns, med undantag för Qinrikets annaler. Om andra än de som är anställda inom Vitterhetskollegiet vågar gömma undan Sångerna, Urkunderna och De hundra filosofernas skrifter skall dessa verk överlämnas till de lokala militärmyndigheterna att utan åtskillnad brännas. De som vågar diskutera Sångerna och Urkunderna skall avrättas och deras kroppar skall utlämnas till beskådande på marknadsplatserna. Den som visar på det förgångna för att svärta ned det närvarande skall tillsammans med hela sin familj lida döden. Den ämbetsman som underlåter att rapportera vad han känner till skall lida samma straff.
Den som inom trettio dagar efter utfärdandet av detta påbud inte har bränt sina böcker skall brännmärkas och sändas att arbeta vid Den stora muren. Till de böcker som inte bör förstöras hör endast verk rörande läkekonst, medikamenter, spådom samt sådd och odling. De som önskar studera lagar och förordningar skall taga ämbetsmän till lärare."
Det kejserliga påbudet år 213 f. Kr. löd: "Må så ske!"
Befallningen var förvånansvärt effektiv, och kejsaren lyckades med ett enda slag förinta så gott som hela den dittillsvarande kinesiska kulturen. Qinkejsaren och hans rådgivare avsåg helt visst inte att i grunden förgöra litteraturen. Avsikten var snarare att ge Staten kontroll över vitterheten och därmed förhindra att den läskunniga delen av befolkningen fick tillgång till skrifter, med vars hjälp de kunde "utnyttja det förgångna till att kritisera nuet".
När man läser om dessa och andra skildringar av kejsarens skräckregemente ska man ha klart för sig att de skrevs av män som bekände sig till den konfucianska läran och som därför hade all anledning att hata Qin Shi Huang och hans hårdhänta metoder.
En av de tidigaste kritikerna, en lärd man vid namn Jia Yi skrev i sin berömda essä, Qindynastins fall, följande: "Han klatschade med sin piska för att tvinga världen följa hans vilja och satte bedrägeri och våld framför godhet och rättvisa och gjorde därmed tyranniet till grundval för sitt imperium". Få forskare hade ifrågasatt detta tills långt senare.
Den Förste Kejsaren fick dock ett uppsving när Mao Zedong uttryckte sin beundran för kejsarens landvinningar såväl som för hans hänsynslöshet. Detta blev en anledning till att Den Förste Kejsaren började omvärderas för att så småningom komma i ett annat ljus. Under ett möte i det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté 1958 påpekade ordföranden Mao att Qin Shi Huang var en härskare som förordade att de som "utnyttjade det förflutna för att kritisera det närvarande" skulle utrotas. Mao fortsatte: "Men vad åstadkom han egentligen? Han begravde 460 lärda levande, medan vi har begravt 46000 kontrarevolutionära lärda levande."
Som ett gensvar på Maos uttalanden började från 1972 mycket erkännsamma och i allt väsentligt okritiska biografier om Shi Huang publiceras i Kina, där de såldes i miljontals exemplar. Det var precis ett sådant massuppbåd som den Förste kejsaren skulle ha gillat och förstått.