6. Slutord

Det finns många berättelser om hur Massachusetts 54:e regemente tog sig igenom det Amerikanska inbördeskriget. Att de var en mycket speciell samling män har jag nu insett efter att ha läst 'A Brave Black Regiment'. Många vittnesmål berättar om deras otroliga styrka, mod och vilja. Trots att det 54:e regementet hade rekryterats som jämbördiga och fria män fick de ändå inte samma behandling, man utrustade dem med sämre kläder, vapen, mat. Man använde dessutom dem mest som vanlig arbetskraft när det gällde att gräva skyttevärn och annat. Livet de levde var inte mycket bättre än det liv de hade lämnat bakom sig som slavar. Överlag blev afro-amerikanerna illa behandlade av armén, en man vid namn Stephen A. Swails var bland de första, om inte den första, att bli utnämnd till löjtnant, han sårades två gånger i fält. Men ändå tog det nästan ett år innan han officiellt fick sin utnämning av Unionens krigsdepartement.

En annan stor orättvisa var också att de inte fick den betalning som de hade blivit lovade. Det tog 18 månader innan de fick sin rättmätiga lön. Regeringen hade först försökt att ge endast 10 dollar av de 13 dollar som var utlovade, soldaterna vägrade enhälligt att ta emot denna lön. De skulle ha den lön de hade blivit lovade! Dessutom fick de först bara 50 dollar av den bonus de skulle få på 100 dollar efter fullgjord tjänstgöring. Detta rättades till senare efter krigets slut. Regeringen betalade ut 170 000 dollar i innestående löner. Slaget vid Fort Wagner hade samma betydelse för afro-amerikanerna som slaget vid Bunker Hill nästan hundra år tidigare betydde för de vita amerikanerna. Detta slag visade för afro-amerikanerna att de var minst lika bra människor. Dessutom gav det dem en identitet och en känsla av stolthet, precis som slaget vid Bunker Hill hade gjort under Frihetskriget för amerikanerna.