12. Livet under Khubilai Khans styre

Även om Khubilai uppmuntrade handeln ägnade han också mycket energi åt att förbättra livet för bönderna. Mongolerna innan Khubilai hade låga tankar om bönderna i Kina och ansåg dem värdelösa. Men Khubilai uppskattade dem och han lärde sig hur man skulle styra ett jordbrukssamhälle. Han skapade ett jordbruksministerium som distribuerade spannmål och djur och bönderna uppmuntrades att bilda kollektiv, så kallade she. Varje she bestod av 50 familjer, de uppmuntrades till självförsörjning genom till exempel trädplantering, bevattnings- och flodkontroll, att fylla sjöar och floder med fisk och att främja silkesproduktionen. De skulle själva övervaka deras egna medlemmar och belöna de som var flitiga och straffa de som var lata. Kollektivet hjälpte också till med befrämjandet av bättre jordbrukstekniker och en grundläggande skriv- och läskunnighet.

Även om många av hans folk ville etablera det nomadiska liv som de var vana vid innanför murarna lade Khubilai år 1262 fram ett påbud som skulle hindra att nomadernas djur kunde ströva fritt över jordbrukens marker. Han fyllde också stora spannmålsmagasin i händelse av framtida svältkatastrofer, speciellt i den norra delen av Kina då landet hade skadats av de ständiga krigen. Huvudstaden hade 58 spannmålsmagasin, som tillsammans rymde cirka 9 miljoner ton. Marco Polo berättar att Khubilai gav mat åt 30 000 fattiga varje dag i huvudstaden.

Landsvägarna byggdes också ut under Khubilai Khans tid, på båda sidorna planterade man alléer av träd som gav skugga under sommaren och tjänstgjorde som riktmärken under vintern. Han förbättrade också yam (postsystemet), först så var dess huvuduppgift att vidarebefordra officiella nyheter och rapporter. Under goda förhållanden kunde kurirerna rida cirka 40 mil per dag, det var ett anmärkningsvärt effektivt postsystem för 1200-talet eller vilket annat århundrade som helst. Men de kunde också följa med som eskorter, transport av varor eller också för att samla information från rikets alla hörn.

Kurirerna bar med sig en form av identifikation som kallades för paiza, dessa var cirka 50 cm långa och vanligtvis gjorda av trä, även om en paiza som representerade någon av hög rank kunde vara av silver eller till och med guld. De var också vackert dekorerade och hade ingraveringar av tigrar eller falkar - vilket också vittnade om innehavarens rank. Det finns rapporter om kurirer som tillryggalade otroliga distanser. Vid ett tillfälle då ett meddelande skickades från Karakorum till Ryssland, täckte kurirerna en sträcka på 1600 kilometer per månad. Dessa expressryttare galopperade dag och natt från en poststation till en annan, och hade en krans av klockor som signalerade deras ankomst. Den ansvarige tillsyningsmannen kunde då höra den annalkande ryttaren och hade tid att ställa fram fräscha och sadlade hästar.

Efter hand började även köpmännen att använda yam de också. Magnifika poststationer i förening med gästgiveri var uppförda med några tiotals mils mellanrum, och mellan dessa låg ett stort antal småstationer i mera blygsam skala stod till tjänst med mat, logi och hästbyten. Vid slutet av Khubilai Khans regeringstid förfogade den kejserliga postförvaltningen över 1 400 poststationer, 50 000 hästar, 8 400 oxar, 6 700 mulor, 4 000 vagnar, 6 000 båtar, 200 hundar, 1 150 får, 10 000 byggnader och ett okänt antal anställda.

Khubilai organiserade också ett nytt skattesystem, folket skulle längre inte betala till lokala skatteindrivare utan behövde bara göra en inbetalning per år till den centrala regeringen. Regeringen betalade sedan ut pengar till adeln. Han krävde en hel del tvångsutskriven arbetskraft, speciellt då för att arbeta på Kejsarkanalen som skulle länkas till huvudstaden, men också till arbetena på postsystemet och konstruktionen av palats och tempel. Dessutom krävde han inte bara att folket skulle förse honom med arbetskraft utan också hästar och förråd. Men han utdelade samtidigt påbud till sina uppsyningsmän att de inte skulle vara förtryckande. Han använde heller inte tvångsutskrivning av arbetskraft för att få bönderna från deras mark så att den i stället kunde bli betesmark.

I förhållande till tidigare erövrarfolk utgjorde mongolerna i Kina en ganska stor grupp, kanske en dryg miljon, men jämfört med Kinas totala befolkning (uppskattningsvis vid denna tid 45-50 miljoner) var de bara en liten minoritet. För att säkra deras maktställning infördes en "nationalitetslagstiftning". Befolkningen indelades i fyra grupper: 1. mongoler, 2. centralasiatiska allierade (naiman, kerait, uighurer, tanguter och andra turkiska folk), 3. nordkineser och 4. sydkineser. Alla högre militära och civila ämbeten förbehölls i princip mongoler, och det stora flertalet förlades i militärgarnisoner runt om i landet. Även ur den andra gruppen rekryterades ämbetsmännen, men deras största betydelse låg i de ekonomiska privilegierna.

Huvuddelen av Kinas handel kom att domineras av uighurer samt persisk-turkiska köpmän från Västturkestan. Sydkineserna var en pariaklass, helt utan rättigheter. Den kinesiska godsägararistokratin förlorade sina traditionella politiska rättigheter, men genom att bygga upp ett nära samarbete till de härskande grupperna lyckades den dock behålla sin ekonomiska rangställning som jordägare.

Bondeklassens ställning försämrades avsevärt genom allt hårdare skattetryck och genom de i system satta tvångsarbetena. Underhållet av den stora armén och krigsföretagen mot Khaidu samt mot Japan och Indokina slukade enorma summor, liksom löner och pensioner till den kraftigt svällande byråkratin, till hovet och till klienter. Skatteunderlaget kom att successivt minskas eftersom mongoliska och andra icke-kinesiska jordinnehavare fick skattefrihet. En annan stor orsak var också att tempeljorden ökade i omfattning. Flertalet mongoler övergick till buddismen, och både enskilda och härskarna gynnade i nyomvänt nit tempel och kloster med stora jorddonationer, vilka blev skattebefriade av staten. Vidare lades stora arealer av åkerjord öde i Nordkina, genom de stora tvångsrekryteringarna. Följden av allt detta blev givetvis att den undan för undan stegrade skattebördan kom att vila på ett smalare underlag av bönder.

De storartade byggnadsverken (palats, tempel) både i huvudstaden Beijing och på andra håll tillkom med hjälp av tvångsenrollerad arbetskraft, främst bönder, som för längre eller kortare tid tvingades lämna sin jord. Ännu större omfattning fick tvångsarbetet på kommunikationslederna, som under mongoltiden fick en dittills oanad utsträckning. Vägnätet bands ihop med Central- och Västasien för att tillgodose handelns behov, och kanalnätet utbyggdes kraftigt. Det senare betingades bland annat av att miljonstaden Beijing måste försörjas av de stora produktionscentra i mellersta och södra Kina. Huang Ho och Yangtze bands samman med stora segelbara kanaler, och Kejsarkanalen fullbordades ända fram till Beijing.

Handeln var föremål för de senare mongolhärskarnas stora omsorger och blomstrade som aldrig tidigare, inte bara i Kina utan också mellan detta land och Central- och Västasien. Hangzhou (söder om Shanghai) och Ts’üan-cho (mittför Taiwan) var de stora hamnstäderna för trafiken på Indien och den indonesiska övärlden. Handeln till lands främjades i högsta grad av att nästan hela Asien åtnjöt en lång fredsperiod, "Pax Mongolica" (bortsett från de dynastiska striderna, som i detta sammanhang betydde mindre).

"Pax Mongolica var en realitet som gjorde det möjligt för människor att resa någorlunda tryggt från Krim till Korea, som tillät idéer och uppfinningar såväl som handelsvaror att förflyttas till den ena delen av den kända världen till den andra. Venetianska köpmän i Beijing, mongoliska sändebud i Bordeaux och Northampton, genuesiska konsuler i Tabriz, franska hantverkare i Karakorum, uighuriska och kinesiska motiv i fransk målarkonst, arabiska finanstjänstemän i Kina och mongolisk lag i Egypten är bevis för att världen blivit mindre på 1200-talet. På så sätt var Marco Polos berömda bok mer än en katalog över sällsamma ting: den var ett tecken på en ny tidsålder. Öst-väst-kontakterna bidrog förvisso till att vidga horisonten i senmedeltidens och renässansens Europa, och de portugisiska och spanska sjöresorna på 1400- och 1500-talen var en direkt följd av den kunskap som Marco Polo och andra resenärer under den mongoliska perioden genom sina skrifter hade spritt om Främre Orienten." (G. Hambly, 1969, taget från Bra Böckers Världshistoria 5, sidan 81.)

Den merkantila blomstringen medförde förutom varuutbytet också intensifierat utbyte av kulturimpulser, till exempel mellan Kina och det iranska området, som på 12- och 1300-talen starkt påverkades av kinesisk civilisation. I Kina blev islam en starkare faktor än tidigare, inte minst i de södra hamnstäderna. Eftersom handeln nästan uteslutande sköttes av icke-kinesiska köpmän, innebar detta att de överförde vinsterna till sina hemländer.

Följden av denna "kapitalflykt" blev minskad tillgång på ädelmetall, vilket staten redan under Khubilai sökte råda bot på genom att övergå till pappersmynt. Till en början var sedelutgivningen av måttlig omfattning, men under trycket av de finansiella kraven ökade emissionerna starkt, särskilt under Khubilais efterträdare. Staten kunde inte längre lösa in sedlarna till nominellt värde, och förtroendet för dem minskade. Resultatet blev en elakartad inflation, som drabbade både de skattebetalande bönderna och handeln.

Befolkningssiffrorna ger en föreställning om vad den mongoliska erövringen i själva verket hade kostat. År 1290 regerade Khubilai Khan sammanlagt över knappa 59 miljoner kinesiska skattebetalare, medan Song-riket, som dock bara omfattade en del av hans välde, hade haft 100 miljoner. Att främlingsväldet inte kan ha varit populärt är självklart, och oroligheter och våldsdåd förekom ibland; sålunda mördades den muslimske finansministern Ahmad 1282 i själva kejsarpalatset av en patriotisk undersåte.