11. Kejsare av Kina

År 1279 hade Khubilai krossat lämningarna av Song-dynastin. Men nu skulle han möta en ännu större utmaning, han behövde nämligen vinna Song folkets lojalitet vilka han precis hade underkuvat. För att vinna deras förtroende kunde han inte bara vara en "barbarisk" erövrare, endast intresserad av att utnyttja resurserna som fanns i södra Kina. Khubilai behövde etablera en regering som tjänade mongolerna men som samtidigt inte skulle förtrycka det vanliga folket. Han gav order om att man skulle behandla folket med respekt och tillåta handel och kommers över gränserna. Folkets tillgångar skulle inte kunna bli beslagtagna. Han gjorde liknande uttalanden i samtliga territorier som tidigare hade kontrollerats av Song. Denna politik var säkerligen effektiv, få om ens några uppror och uppresningar finns registrerade och många skickliga kineser från södra Kina tjänade under Khubilai. Några ämbetsmän och lärde vägrade dock att tjäna under Khubilai och ägnade sig i stället åt opolitiska sysslor, ganska många var också fortfarande lojala mot Song.

Ändå är det anmärkningsvärt att Khubilai kunde införa mongoliskt styre med så få svårigheter som han hade över ett land som hade den största befolkningen i världen. Inget annat territorium som hade erövrats av mongolerna, var så befolkningsrikt eller framgångsrikt som södra Kina. Khubilais politik gjorde det möjligt för mongolerna att styra över denna enorma domän - en framgångs berättelse som man inte kan bortse ifrån. Så här i efterhand vet man nu att mongolerna härskade mindre än ett århundrade över Kina. Men man bör ändå inte racka ner på Khubilais bedrifter. Om man ser från Khubilai Khans samtida härskares ögon, mongoliska eller icke-mongoliska, är Khubilais framgångar i regerandet över Kina inte annat än häpnadsväckande.

Ända sedan Khubilai blev Khaghan arbetade han med att vidareutveckla Kina. Han följde de seder som var brukligt i Kina och under påtryckning från det kinesiska hovet utropade han sig som grundare av en kinesisk dynasti, vilken han kallade Yüan (ursprung). Innan detta var det kinesiska namnet på mongol imperiet Ta Ch’ao (Den Stora Mongoliska Dynastin).som introducerades cirka 1217. Detta var en översättning av det mongoliska namnet Yeke Mongghol Ulus (Stor Mongolisk Nation).

År 1267 började han också att bygga på en ny huvudstad, platsen han valde denna gång var mer central än Shang-tu, han kallade staden Chung-tu (Centrala huvudstaden), som var det samtida namnet för Beijing, den döptes senare om till Dai-du (Stora huvudstaden). Staden var också känd som Khanbaliq (Khanens Stad), Marco Polo kallade den Cambaluc (samma betydelse fast på turkiska). Den byggdes med en arbetskraft på 30 000 man och tog relativt kort tid att uppföra, år 1274 var den färdig. Faktum är att utan Khubilais insatser som byggmästare skulle Beijing inte ha funnits i dag. Med några få undantag har Beijing fortsatt av vara Kinas huvudstad sedan Khubilai Khans tid. Staden var omringad av en mur som hade en omkrets på nästan tre mil. Denna mur omgärdade vad som i dag är hjärtat av Beijing.

Han fullbordade också Kejsarkanalen fram till Beijing, den går i dag mellan Hangzhou och Beijing. Den är världens längsta kanal gjord av människor och mäter i dag 1 747 km. Den byggdes för att transportera överskott av spannmål från det rika södern till den fattigare norra delen av Kina. Khubilai, vars huvudstad behövde försörjas med spannmål, bestämde därför 1282-1283 att man skulle bygga en ny kanal från Huang Ho (Gula Floden). Tre miljoner människor sattes in i detta arbete och grävde kanaler på sammanlagt 218 km, kanalen blev färdigbyggd år 1289. Men under Yüan perioden var det dyrt att frakta spannmål via kanalen och det mesta av spannmålen transporterades i stället via havet. Kejsarkanalen används än i dag.

Han byggde också storslagna palats, inklusive sitt eget som Marco Polo beskriver "som ett av de grandiosaste palats överhuvudtaget, med en banketthall som kunde rymma 6 000 gäster". Här fanns också de hushåll som hans fyra hustrur styrde över och även ett stort antal konkubiner. Marco Polo berättar att Khubilai Khan har fått 22 söner tillsammans med sina hustrur (ingenting nämns om några döttrar). Polo beskriver också den otroliga rikedom som anländer till Dai-du, "hit kommer lyxvaror och sällsynta ting mer än i någon annan stad". Från Indien kom det kryddor och pärlor och "ingen dag under året kom det färre än 1 000 vagnslaster med silke från Kinas provinser."

Khubilai fortsatte också att expandera det mongoliska imperiet, dock inte med samma framgång som sina förfäder. Han vände sig först mot Japan, vars regent, shikken, hade vägrat erkänna sig som Khubilais vasall. 1274 sändes en flotta på 150 skepp mot Japan, och trupperna landsteg på Kyushu, men slogs tillbaka av den japanska feodalhären. Invasionsförsöket upprepades 1281 med lika liten framgång, och den mongolisk-kinesiska flottan på 4 400 skepp skingrades och gick under i en tyfon. Dessa tyfoner orsakade stora förluster som kunde räknas i hundratusentals människoliv för mongolerna, japanerna ansåg emellertid att deras land skyddades av gudomliga makter som med hjälp av kamikaze, "himmelsk vind", slog ner alla angripare.

Strävandena att behärska rikena i Indokina (Annam, Champa, Kambodja och Burma) blev knappast mera lyckade. Flera fälttåg mellan 1281 och 1287 ledde endast till att härskarna i Annam och Champa erkände sig stå i ett relativt löst "vasall"-förhållande till Khubilai.

När Khubilai Khan tog makten 1260 så markerades det en klar förändring i hur det mongoliska imperiet regerade. Regeringssätet flyttades från Karakorum till Shang-tu, (Marco Polo beskrev denna stad som Ciandu, därav Coleridge’s namn Xanadu i hans dikt "Kubla Khan".). År 1267 flyttades det igen till Chung-tu, där Khubilai sedan byggde upp det som Dai-du. Huvudstaden blev mest känd som Khanbaliq runtom i Asien och även Europa.