8. Erövraren

Den uppgift som nu Khubilai fick från sin bror var verkligen en utmaning – han skulle leda en av Möngkes fyra arméer i erövringen av södra Kina. Mongolerna behövde få underkastelse av södra Song-dynastin om de ville fortsätta ha kontroll över den norra delen av Kina. Song-riket var en påminnelse för kineserna att det fanns ett alternativ och dess existens var ett hot mot det mongoliska riket. Möngke bestämde sig för att starta fälttåget för att krossa kineserna och i denna kampanj skulle Khubilai ha en viktig roll.

Möngkes plan ledde till en del frågor. De övriga ledarna i hans följe protesterade därför att södra Kina var hett och var en grogrund för sjukdomar. De ansåg att det heta klimatet skulle orsaka onödigt lidande jämfört med det kyligare klimat som mongolerna var vana vid. Men Möngke stod fast vid sin plan, han svarade kraftfullt att han önskade slutföra det som hans farfar, Chingis Khan, hade påbörjat.

Seger över Song-riket skulle kräva mer avancerade tekniker i krigföring. Kina söder om Yangtze floden hade några av de största städerna i världen under denna tid. Huvudstaden vid Lin-an (dagens Hangzhou) var till exempel världens mest befolkningsrikaste stad, den hade en befolkning på cirka 1,5 miljoner invånare. Som en jämförelse kan jag nämna att Venedig, då en av de största handelsstäderna i Europa, hade 100 000 invånare. De tekniker som mongolerna hade lärt sig vid belägringar skulle nu ställas på sin spets. Tungt artilleri skulle bli nödvändigt i belägringarna av de stora städerna. De kunde inte använda sig av sina vanliga tekniker som till exempel kavalleriet eftersom marken de skulle slåss på inte var lämplig för detta. Nu skulle deras framgångar vara beroende av infanteri och belägringar av viktiga städer.

Möngkes kampanj startade började bra, i mars 1258 hade hans trupper tagit över staden Ch’eng-tu, en av de viktigare städerna i Szechwan. Nästa mål var området kring Ch’ung-ch’ing, där det huvudsakliga hindret var staden Ho-chou. Song-generalen, Wang Chien, var fast besluten att inte kapitulera inför mongolerna. Resultatet blev att Möngkes armé gjorde små framgångar. I mars 1259 höll Möngke rådslag med sina rådgivare för att diskutera framtida strategier.

Hans rådgivare uttryckte sin oro över kampanjer på platser som skilde sig så mycket från de platser som de var vana vid. Rådgivaren påpekade också hoten från hettan och sjukdomarna. Men Möngke brydde sig inte om detta och pressade vidare med sina planer på att erövra Ho-chou. 5 månader senare, den 11 mars 1259, avled Möngke, förmodligen till följd av dysenteri.

Möngkes död framkallade återigen den oundvikliga tronföljdskrisen. Det fanns nu tre överlevande bröder av familjen Tolui. Hülegü som slogs borta i Syrien; Khubilai som styrde över de mongoliska arméerna i Norra och västra Kina; och Arigh Böke i Mongoliet. Hülegü föreslog aldrig sig själv som kandidat och det är inte helt säkert vem av sina bröder som han hade tänkt ge stöd åt först. Både Khubilai och Arigh Böke höll khuriltais för sina anhängare och båda blev således vederbörligen valda till Khaghan år 1260, Khubilai den 5:e maj och Arigh Böke i juni. De som var mer traditionella höll på Arigh Böke, medan de som insåg att Kina hade rika resurser stödde Khubilai.