7. Kampen för respekt

År 1252 beordrade Möngke Khubilai att leda en expedition till den avlägsna provinsen Yünnan för att besegra kungadömet Ta-li. Under tiden hade Khubilai säkerställt sin auktoritet i nästan hela norra Kina. Han hade, naturligtvis, begärt och fått Möngkes tillåtelse att utvidga territoriet under hans administration, vilket var skilt från hans apanage i Hsing-chou. Hans begäran var rimlig. De mongoliska arméerna hade övertagit den centrala slätten i norra Kina, men de fann det svårt att ha ett stadigt förråd av spannmål och andra förnödenheter. Transporten av dessa förråd var ett hårt och mödosamt arbete. Under vissa anspelningar från hans rådgivare, Yao Shu, föreslog Khubilai att han skulle få tillåtelse att starta militära gårdar i Honan och Shensi.

De kinesiska soldater som fanns i hans styrkor skulle bosätta sig i denna region, därmed skulle de inte bara ockupera marken men också bruka jorden som självförsörjande bönder. Denna plan skulle göra det möjligt att låta trupperna odla sin egen mat, dessutom skulle det också innebära en bättre övervakning och kontroll av regionen.

En speciell byrå organiserades för att övervaka dessa gårdar. De militära kolonierna blev självförsörjande och regionen blomstrade, därmed fastställdes Khubilais ansträngningar för att få en stark bas i Kina. Under tiden erbjöds Khubilai nya apanage av sin bror, i dessa startade Khubilai bland annat en Pacificerings byrå och en byrå som tryckte papperspengar för att befrämja handeln. På detta sätt blev Khubilai mer involverad i Kina eftersom hans ekonomiska och politiska framgång blev så beroende av hur välmående hans kinesiska territorier var. Samtidigt gled han också mer och mer från sina förfäders vägar och seder.

Men han var och skulle så förbli, en mongol, trots behovet att ta in en del kinesiska synpunkter och seder för att kunna regera framgångsrikt. Senare under 1252 blev Khubilai ännu mer involverad i de kinesiska affärerna efter det att Möngke hade beordrat honom att få kungadömet Ta-li under mongoliskt styre.

Kungadömet Ta-li bestod av en mängd icke-kinesiska folk, men kineser hade flyttat in i detta område i århundraden. Logiskt sett, så var detta nästa steg för den kinesiska expansionen, eftersom kontroll av detta territorium skulle göra det möjligt för dem att bedriva handel med Burma och Sydasien. Erövringen av Ta-li var på så sätt inte bara ett mål för mongolerna, det skulle säkert ha varit ett primärt mål för vilken av de kinesiska dynastierna som helst.

Även om Khubilai fick Möngkes order i juli, 1252, så gjorde han ingen rörelse mot Ta-li förrän september 1253. Khubilai gjorde noggranna förberedelser för hans militära kampanjer och lämnade inget till slumpen. Han var av den åsikten att hans trupper måste vara förberedda för vilken hinder de än skulle möta och att ett rikt förråd skulle finnas nära till hands. Förberedelserna mot Ta-li var speciellt viktiga, för detta var hans första stora uppdrag. När han var 36 år gammal hade han äntligen fått ett stort ansvar för ett viktigt militärt mål. Hans far och hans bror, Möngke, hade fått ledarskap över expeditioner när de fortfarande var tonåringar eller i 20-års åldern. Eftersom Khubilais tillfälle att visa upp sitt eget ledarskap inte dök upp förrän i mer mogen ålder, ville han därför inte förlora detta viktiga tillfälle.

Två av de mest talangfulla personerna i de mongoliska territorierna följde med Khubilai till Ta-li. Uriyangkhadai, sonen till Subötei, en av Chingis Khans stora generaler, fick ansvaret att leda en av arméerna sydväst, medan den konfucianska läraren Yao Shu reste med hans beskyddare och arbetsgivare Khubilai till Ta-li, ett område som kineserna ansåg hade en undermålig kultur. Uriyangkhadai hade haft mycket större erfarenhet av krig på nära håll och visade sig vara oumbärlig i kriget. Sent under sommaren 1253 kände sig Khubilai beredd för att starta sin kampanj mot Ta-li. Han samlade sina trupper vid Lin-t’ao i den nordvästra provinsen av Shensi och började så den långa marschen söderut. För att nå Yünnan platån var han och hans armé tvungna att ta sig fram i svår bergig terräng. De var tvungna att resa igenom Szechwan för att anlända till dalen av kungadömet Ta-li, vilket var inringat och försörjt av tre stora floder: Salween, övre Mekong och Yangtze floden.

Under tiden som Khubilai var i Lin-t’ao skickade han tre sändebud för att kräva kapitulation av kungen av Ta-li. Känd som Tuan Hsing-chih av kineserna, var egentligen en kung utan makt, den som hade den egentliga makten hölls av hans ledande minister, Kao T’ai-hsiang. Det var upp till Kao att svara på Khubilais krav. Hans svar visade sig vara katastrofalt för honom och Ta-li: han avrättade de tre sändebuden.

Efter omständigheterna hade nu Khubilai inget annat val än att inleda straffexpeditioner mot Ta-li. Khubilais strategi för erövringen av Ta-li var bedrägligt enkel: Uriyangkhadai och hans armé skulle anfalla från väster mot Ta-li. Khubilai och hans armé skulle göra ett frontanfall medan en grupp av prinsar och deras trupper skulle anfalla från öster. Detta anfall från tre håll började i slutet av oktober 1253, Khubilai antog att det skulle bli ett blodigt krig för att tvinga Ta-li till kapitulation. Kao T’ai-hsiang vägrade styvnackat att kapitulera för de mongoliska arméerna och samlade i stället sina arméer vid floden Yangtze där de väntade på fienden. Khubilai och hans trupper anlände till den motsatta sidan av floden i november, och, utan att låta sig avskräckas av de arméer som väntade på andra sidan, beordrade Khubilai sina soldater att de skulle bygga flottar av fårskinnspåsar för att kunna korsa floden.

Konstruktionen av flottarna övervakades av Bayan, en av de generaler som följde Khubilai. Detta var den första gång som Khubilai och Bayan, som skulle bli en av Khubilais mest pålitliga och kunniga militära rådgivare, samarbetade tillsammans.

Bayan ledde sina trupper i en vågad överkorsning av floden under nattetid och mongolerna besegrade snabbt den överraskade fienden, vilket tvingade Kao att snabbt fly tillbaka till huvudstaden och största delen av hans armé dödades. Khubilai kunde nu gå in för nådastöten mot huvudstaden. Han sände återigen sändebud som sade att om de gav upp så skulle ingen komma till skada. Med dessa garantier valde Ta-li att ge upp och Khubilai höll sitt ord, han avrättade endast de tjänstemän som var ansvariga för avrättningen av hans sändebud.

Khubilais trupper ockuperade nu huvudstaden utan någon större opposition. Under nattens mörker försökte Kao T’ai-hsiang att fly undan men han kom inte särskilt långt. Två av Khubilais militära befälhavare tillfångatog Kao, men han ville inte ge sina tillfångatagare tillfredsställelsen att förödmjukas inför dem. Khubilai blev stött av Kao T’ai-hsiangs arrogans och avrättade Kao genom halshuggning. Khubilai avsatte inte den rådande regeringen utan de fick i stället dela makten med Khubilais tillförordnade, Liu Shih-chung, vilken hade fått titeln Pacificerings- ombud. Khubilai erbjöd också oxar och säd till innevånarna innan han vände tillbaka mot norra Kina.

Den lysande generalen Uriyangkhadai stannade kvar för att fortsätta med kampanjen i sydväst och han var så framgångsrik att det mesta av området låg snart under mongolisk kontroll. Uriyangkhadai pacificerade ett flertal stammar i sydväst, han till och med vågade sig in i Tibet. År 1257 hade han vänt österut för att besegra Annam. Men hettan, djungeln och insekterna tog alla sin tribut av hans trupper och slagen mot annamneserna var inte avgörande. Även om han kort ockuperade Hanoi, var Uriyangkhadai inte så segerrik här som han hade varit i de sydvästra delarna. Men trots detta så lovade härskaren av Annam att betala skatt till det mongoliska hovet, antagligen för att få undan de utländska trupperna från hans land. På så sätt, med hjälp av Uriyangkhadai, blev Khubilais första militära kampanj en fullständig framgång. Han hade åstadkommit det som Möngke hade begärt. Även om hans trupper inte hade lidit svåra förluster så hade han utvidgat den mongoliska kontrollen in i viktiga regioner – en bas från vilken man kunde starta ett anfall mot södra Kina och en genomfartsled för en expansion av handeln med Burma och Indien.

Khubilai hade förtjänat sina sporrar på det traditionella mongoliska sättet, genom en militär kampanj. Hans äldre bror Möngke hade haft sin invigning i de västra kampanjerna under 1230-talet. Även om Khubilais expedition inte var lika omfattande så var den icke desto mindre framgångsrik. För att bli accepterad som en ledare, var en mongol tvungen att visa sina färdigheter som krigare med allt som detta innebar, och nu hade Khubilai tagit ett långt steg framåt i sin ambition att få den respekt som han eftersträvade från den mongoliska adeln.

Efter att ha visat sitt mod och sina kunskaper i krig kunde nu Khubilai koncentrera sig på administrationen av hans apanage. Som en biprodukt av kampanjen mot Ta-li, hade dessa växt så att de nu innefattade de moderna provinserna Shensi och Honan. En stabil administration var nu nödvändig för ett så expanderat territorium. När Khubilai hade förvissat sig om att hans domäner var styrda av kapabla tjänstemän kunde han nu koncentrera sig på mera långsiktiga planer. Bland annat tog han hjälp av en buddistisk munk vid namn Liu Ping-chung, vilken han ofta konsulterade. Liu kom med flera råd, bland annat att återställa de traditionella kinesiska traditioner när det gällde de kinesiska lärde och att de skulle få en bättre ställning i Khubilais rike. Skolor skulle inrättas, gamla kinesiska seder, musikstilar skulle återställas. Ett annat förslag var att Khubilai skulle beordra att börja nedteckna en historik över den besegrade Jurchen Chin-dynastin.

Khubilai gick med på allt med två undantag. Han var emot återupprättandet av konfucianernas betydelse i samhället efter som det innebar att han skulle vara tvungen att bli mer beroende av just de kinesiska lärde.

Khubilai ville ha större flexibilitet och hade inga avsikter att bli allt för beroende av kinesiska ämbetsmän. Han nekade också temporärt till förslaget att ställa samman historien om den förra dynastin. Khubilai var, trots allt, varken härskare över de mongoliska domänerna eller kejsare över Kina. Det var inte hans sak att beordra sammanställandet av en dynastis historia. Den som hade befogenheten att göra något sådant var Möngke, om någon. Liu måste säkerligen ha förstått att Khubilai inte skulle ha befogenheten att genomföra detta förslag och det är svårt att förstå varför han ens föreslog det för Khubilai. Trodde Liu att han kunde påverka Möngke genom hans yngre bror? Trodde han att Khubilai skulle bli Khaghan?

Hursomhelst, nu hade Khubilai och hans rådgivare flera års uppskov från krigen och de hade nu tid att påbörja ett storstilat projekt som skulle demonstrera Khubilais växande tillgivenhet och omsorg för hans kinesiska undersåtar: Byggandet av en huvudstad inom Khubilais nya domäner. Vissa kinesiska källor anser att det var Liu som fick denna idé att bygga en huvudstad, andra nämner inget om hans involvering i detta beslut. Khubilais eget bidrag bör nog inte räknas bort, han behövde nog liten, om alls någon, övertalning för att känna igen den betydelse som byggandet av ett sådant center skulle ge.

Området de valde var norr om Luan floden. Det tog ungefär tio dagar med häst från Beijing utmed kanterna av den kinesiska jordbruksgränsen och de mongoliska betesmarkerna. Staden kom att ligga nära To-lun i dagens Inre Mongoliet. Traditionella mongoler kunde inte riktigt anklaga Khubilai för att överge hans fädernearv och i stället tagit ställning för kineserna, eftersom många av de mongoliska prinsarna hade byggt sina egna städer på stäpperna.

Men Khubilai signalerade trots allt en förändring till fördel för sina kinesiska undersåtar när han 1256 beordrade Liu Ping-chung att välja en plats för staden i enlighet med den urgamla kinesiska metod att tyda naturens tecken som kallas fengshui (vind och vatten) och som de taoistiska teckentydarna använde för att hålla illasinnade andeväsen borta. Det är inte helt klart om nu Khubilai betraktade denna nya stad som hans huvudstad eller om den helt enkelt var ett sommarresidens. Ursprungligen döpte han staden till K’ai-p’ing, men 1263 döpte han om den till Shang-tu (Övre huvudstaden), i motsats till Chung-tu, (Centrala huvudstaden), som var det samtida namnet för Beijing.

Ännu en signal till Khubilais undersåtar var att han byggde staden efter gamla kinesiska huvudstäder från förr. Frånsett ett väl tilltaget jaktreservat, en mongolisk sed, så var de flesta byggnader influerade av kinesisk stil. Staden var indelad i tre sektioner. Den Yttre staden, den första av dessa sektioner, var i formen av en fyrkant som omgärdades av en jordmur, ungefär tre till fyra meter hög. Varje sida av den yttre fyrkanten var ungefär 1 400 meter lång, två portar var på de östra och västra sidorna och en på norra och södra sidan tillät infart till staden. Sex vakttorn byggdes på varje sida på de omgärdande murarna. Den största delen av befolkningen bodde i den yttre staden i hus av lera eller plankor, man beräknar att cirka 100 000 människor bodde där. Dessutom fanns det ett flertal buddistiska tempel i den yttre staden.

Nästa sektion var den Inre staden, vilken innefattade Khubilais och hans följes residens. Precis som den Yttre staden, var den planerad som en fyrkant, även om sidorna inte var lika, från öst till väst var mätte den cirka 560 meter och från norr till söder mätte den cirka 615 meter. En tegelmur som var 3-4 meter hög omgärdade hela den Inre staden, fyra vakttorn byggdes på varje sida av fyrkanten. Utmed den norra muren byggdes Khubilai Khans palats, på kinesiska känd som Ta-an ko (paviljongen av Stor Harmoni). Den byggdes på en plattform gjord av jord vilken hade förstärkts av trädpålar på grund av att marken var lite sank. Plattformen mätte cirka 150 meter från öst till väst och cirka 45 meter från norr till söder. På denna plattform byggdes det magnifika palats av marmor som imponerade så mycket på Marco Polo. Andra palats och regeringsbyggnader fanns spridda runt om i den Inre staden.

Den tredje sektion var det stora jaktreservatet på cirka 64 kvadratkilometer . Denna fanns nordväst om den Yttre staden och bestod av ängsmarker, skogar och bäckar. En jordmur omfattade parken, vallgravar fanns utanför muren och fyra portar på vardera sida ledde in i parken. Mycket lite av denna magnifika park gjord av människor har överlevt till våra dagar. Skogarna, bäckarna och byggnaderna är alla borta. Det är endast genom Marco Polos beskrivningar som denna park har kunnat levandegöras. Enligt honom, fanns det en mängd fontäner och bäckar spridda över landskapet. En varierande blandning av tama djur hölls, speciellt hjort, i parken för Khubilais jakter.

K’ai-p’ing var på många sätt byggd på den idealiska platsen, under sommaren var det mycket svalare där än i norra Kina och när Khubilai väl blev Khaghan tillbringade han juni, juli och augusti där, borta från den tryckande hettan i Beijing. Antingen han ansåg K’ai-p’ing som sin huvudstad eller bara som ett sommarresidens är svårt att säga. Vilken syn han än hade så var han oundvikligen på väg mot det liv och de värden som hans bofasta undersåtar hade.

Lika oundvikligt var Khubilais val en orsak till opposition. De mongoler som var anhängare av de traditionella sederna stördes av hans till synes favoriserande attityd gentemot kineserna, från och med nu började de motsätta sig hans politik. Denna splittring försvagade mongolerna och underminerade deras ansträngningar att härska över de stora områden som de hade erövrat. Khubilai verkade ha fallit för den kinesiska civilisationens olika attraktioner. Mongoliska traditionalister ansåg att hans favorisering av de kinesiska traditionerna var ett hot mot deras egna seder och därför ville de störta Khubilai innan han skulle förändra deras sedvanliga nomadliv.

Säkert hade Möngke sina orsaker att lyssna på dessa anklagelser av hans yngre brors prokinesiska och möjligen förrädiska attityder. Men ännu viktigare än dessa småaktiga anklagelser var den fruktan att Khubilai identifierades med sina undersåtar. Detta kunde innebära att Khubilai skulle få en så stor makt att han skulle kunna bli ett allvarligt hot. Möngkes ämbetsmän försökte upprepade gånger att väcka Möngkes misstankar angående hans yngre bror. De anklagade Khubilai för att använda kinesiska lagar i administreringen av hans domäner och för att avhålla sig från de traditionella mongoliska rättesnörena.

Möngke tänkte fortfarande på Karakorum som hans huvudstad och Mongoliet som centrum av det mongoliska imperiet, men Khubilais etablering av ett mäktigt residens i den bofasta världen retade säkert upp många av de mer traditionella mongolerna. Möngke måste ha blivit övertalad att eliminera detta elakartade hot som hans bror representerade. Så 1257 skickade han två tjänstemän till Khubilais domäner för att undersöka insamlingen av skatter. Den verkliga orsaken var att de skulle leta efter bevis som kunde leda till Khubilais fall, hittade de inga så skulle de tillverka dem själva. Efter en snabb inspektion av skatteregistren sa de att de hade hittat en mängd felaktigheter. De samlade omedelbart upp en samling av höga ämbetsmän och avrättade dem, utan någon som helst rättegång.

De tjänstemän som hade starka band till de större mongoliska adelsfamiljerna slapp detta öde. Men andra var inte lika lyckosamma, även om det inte finns några bevis för att något blodbad skedde. Tjänstemännen inriktade sig på att minska antalet kineser i de lokala administrationerna. Denna utrensning skulle säkert ha fortsatt tills Khubilai själv blev hotad. Redan nu hade han fått flera av sina plikter borttagna, bland annat den viktiga insamlingen av skatter. Det verkade nu som om Khubilais position i den mongoliska hierarkin var mycket osäker. Nu var Khubilais val få, han kunde gå emot sin bror, kasta ut Möngkes sändebud och sedan vänta på konsekvenserna. Möngke skulle antagligen svara med en straffexpedition för att krossa hans motsträvige yngre bror. Detta krig mellan bröderna skulle säkerligen försvaga mongolerna och skulle dessutom antagligen leda till Khubilais nederlag.

Khubilai hade litet hopp om att kunna något större stöd från de mongoliska prinsarna eftersom han i deras ögon skulle vara den olydige, rebelliske yngre brodern. Detta val var därför högst opraktiskt för Khubilai. Khubilais rådgivare föreslog därför att Khubilai personligen skulle resa till broderns hov i Karakorum för att bemöta anklagelserna mot honom. De rekommenderade också att han inte skulle ge sig in på de politiska sakfrågorna utan vädja till Möngke som bror till bror. Khubilais beslut att följa sina rådgivares råd kunde inte ha kommit lägligare.

I januari 1258 befann Möngke sig mellan två sakfrågor som kunde splittra hans styre. Först, en religiös konflikt mellan buddister och taoister hade eskalerat till regelrätta slag, förstörelse av tempel, kloster och konfiskering av heliga föremål. Möngke var i behov av en försoning eller åtminstone en stabilitet i sitt rike för att kunna uppnå sina politiska och ekonomiska mål.