3. Födelsen av ett mongoliskt imperium

Över en av dessa stammar härskade på 1180-talet en ung hövding vid namn Temujin (?1167-1227), son av Yesukai, och under årtiondets sista år gjorde han sig med våld till herre också över de andra stammarna. Denna erövring spred sig och snart hade han lagt hela Mongoliet under sig. Han sammankallade år 1206 en riksförsamling (khuriltai) i sin födelsebygd vid floden Onon och lät sig utropas till Khaghan, Khanernas Khan, varjämte han på församlingens begäran antog ett nytt namn som på kinesiska skrivs Jingsi, vilket ska betyda Fulländad krigare. Under det namnets varierande stavning har han gått till historien i all världens länder: Chingis, Genghis eller Djingis Khan, i sanning en fulländad krigare.

Under de följande åren började han sina erövringar över områdena omkring hans rike. År 1215 föll Beijing, andra områden föll sedan snabbt under Chingis Khans framfart. Chingis Khan skapade av intet det mest vidsträckta imperium under en mans livstid som historien känner, och man kan fråga sig hur ett segertåg som hans alls var möjligt. En orsak var att han var ett militärt geni och även en betydande administratör och lagstiftare som inom sitt hemlands gränser skapade ordning och enhet ur kaos. En annan orsak kan också vara att han helt enkelt fanns på rätt plats vid rätt tidpunkt i historien.

En av de främsta grunderna till hans framgång utgör väl storleken och enhetligheten av hans härar, som i princip byggde på allmän värnplikt bland alla män över 14 år. Enda undantagen var läkare, dödgrävare och präster. De värnpliktiga männen levde ett ständigt liv till häst och kunde förflytta sig över halva världen på några månader medan deras kvinnor skötte hjordarna på deras hemlands betesmarker. När de blev kallade väntades det att de skulle lämna sina hjordar, ta med sig 4-5 hästar och resa till deras här var den än var. Hustrur och barn följde också med, om hären var utomlands så följde familjen med hjordarna i stället.

Allt eftersom de nyanlända red in i ordun (militärt läger) fann de att lägret var uppsatt enligt ett förutbestämt mönster, vilket gjorde att de visste exakt var de skulle gå om de behövde uppsöka läkare eller få sina vapen tilldelade rustmästaren. Därefter kunde de förena sig med sin arban - en avdelning om 10 man; eller en jagun – 10 arbans eller 100 man; en minghan – ett regemente av 10 jaguns eller 1 000 man; eller en tümen, en division bestående av 10 minghans eller 10 000 man. Ordun styrdes av jurtchis, (kvartersmästare), dessa såg till att förnödenheter fanns och att allt löpte som det skulle i lägret.

En soldat hade ett eget ansvar för sin utrustning och de blev ofta inspekterade av officerare. Om de inte såg efter sin utrustning innebar det ofta att de skickades hem från regementet. En soldats utrustning började med en underskjorta av silke, en idé som mongolerna hade tagit upp från kineserna. Om soldaten hade oturen att bli träffad av en pil och om den gick igenom rustningen var det ändå osannolikt att pilen skulle gå igenom den tätt vävda silkesskjortan. Det som brukade hända var att silket följde med in i såret med pilspetsen. Borttagandet av en pil som har trängt in i köttet orsakar ett större utgångssår and vad pilen gör när den tränger in, men med silket runt pilspetsen i såret blev det lättare att ta bort pilen. Vad man gjorde var att man drog försiktigt i silket runt omkring såret och på så sätt kunde man rotera pilspetsen och på så sätt få ett mindre utgångssår.

Över silkesskjortan bar han en tunika och om han var i det tunga kavalleriet bar han också en brynja och ett harnesk av läderklädda järnskivor. Varje soldat bar på en läderklädd sköld och en hjälm av läder eller järn, beroende på vilken rank man hade. Soldaten var beväpnad med två pilbågar, dessa hade en räckvidd på ca 200-300 meter och ett pilkoger med minst 60 pilar. Det lätta kavalleriet hade kortsvärd och två eller tre kastspjut, medan det tyngre kavalleriet var beväpnade med en kroksabel, en stridsyxa eller stridsklubba och en 4 meter lång lans. Soldaterna var också utrustade för resor. Det väntades av dem att de skulle ha kläder, matkärl, torkat kött, vattenflaska, filar för att slipa pilspetsar, nål och tråd och andra användbara föremål som de hade i en sadelväska gjord av en komage, vilken dessutom var vattentät, uppblåsbar och kunde också användas som flythjälpmedel vid flodöverkorsningar. Kvalitativt och kanske även kvantitativt var det mongoliska kavalleriet helt överlägset i fråga om militär styrka. Ett väloljat kavalleri hade ett fruktansvärt övertag före eldvapnens tid.

År 1221 hade Chingis erövrat Central Asien och dagens Afghanistan, två av hans generaler hade nått så långt som till Krim halvön. Under en resa tillbaka till Mongoliet för att ta hand om ett uppror i nordvästra Kina insjuknade Chingis plötsligt och dog i augusti år 1227. Hans kropp transporterades till nordöstra Mongoliet där han blev begravd i sidan på ett berg som då var känt som Burkhan Khaldun (Guds Berg).

Detta berg ligger i en bergskedja där floderna Onon, Tola och Kerulen har sitt ursprung, cirka 480 kilometer öster om Karakorum och cirka 145 kilometer öster om dagens Ulan Bator. Fyrtio unga kvinnor och minst lika många hästar offrades vid hans grav. En avdelning på 1 000 man från Urian stammen stationerades vid bergets fot och beordrades att vakta Chingis Khans grav för evigt. Jorden på detta berg var så bördig att graven täcktes av rik undervegetation så fullständigt att vakterna inte kunde hitta graven igen och trots att Tolui, Möngke och Khubilai begravdes här, har även berget blivit glömt och man kan inte längre urskilja vilket berg de begravdes vid.

Vid Chingis Khans död omfattade hans välde praktiskt taget hela det centrala Asien. I öster var större delen av Nordkina underkuvat, i sydväst gick gränsen långt söder om Amu-darya och i nordväst hade mongolerna trängt fram ända till Volga. Självfallet hade denna ofantliga expansion medfört förstörelse, blodbad och plundring. I praktiskt taget all litteratur framställs mongolerna som fruktansvärt grymma och blodtörstiga barbarer vilkas väg genom Asien och Östeuropa markerades av meningslösa massakrer på samtliga invånare i de erövrade städerna samt total förstörelse och ödeläggelse av allt land. Härjningarna skulle ha varit av en så katastrofal natur, att Västasien inte återhämtade sig från följderna förrän i våra dagar. Dessa omdömen om mongolerna är baserade på ett okritiskt anammande av uppgifter i islamiska källor av relativt sent ursprung, till exempel Rashid al-Dins krönika som är skriven nästan hundra år efter händelserna.

De mer samtida källorna med kristet ursprung (europeiska resenärer, armenier, etcetera.) är betydligt mer positiva i sin bedömning. Det går naturligtvis inte att förneka, att mongolernas krigsföring var "grym", med härjningar och massavrättningar av invånare i städer som gjorde motstånd. Men den skilde sig knappast från samtidens metoder. Chingis Khan efterlämnade mer än bara ett vidsträckt territorium till sina efterlevande. År 1204 gav han order om att ordna ett skriftspråk till mongolerna. Han hade goda kontakter med de religiösa ledarna i de erövrade områdena för att han på så sätt skulle få en bra grund till de folk som dessa ledare ledde. Han till och med lät prästerna slippa skatt för att på så sätt få deras stöd. Ett av hans mer bestående arv var användandet av utlänningar som skrivare, tolkar, lärare, rådgivare, handelsmän och även soldater – något som också togs upp av hans tronföljare, speciellt då av Khubilai Khan.

Han började också med Jasagh (förbud, regel, lag), en samling regler som kan liknas vid de tio budorden och som ofta kallas den första mongoliska lagen, den reglerade de olika klassernas förhållanden och förpliktelser mot varandra. Tyvärr finns den ej bevarad, men vissa av rättsreglerna är refererade i olika berättande källor. Man kan indela denna Jasagh i fem huvudgrupper:

1. Regler för civil förvaltning. Här förutsattes Khanens absoluta makt och hans familjs överordnade ställning. Religiös tolerans påbjöds med förbud mot att föredra någon speciell religion. Skattläggning lagfästes liksom post- och transporttjänsten.

2. Militär organisation. Här möter man bland annat det så kallade decimalsystemet, det vill säga indelningen av arméerna i grupperingar om 10, 100, 1 000, 10 000. Här finns också regler om plikter, ansvar och disciplin.

3. Straffrätt. Stränga straff präglar Jasagh. De skulle garantera att Khanens order utfördes jämte militära order i allmänhet och att lag och sedvanerätt respekterades. Av personliga förbrytelser reagerade lagen mot mord, stöld, otrohet, sodomi, falskt vittnesbörd och annat. Dödsstraff fastställdes för en rad fall, också för i våra ögon förhållandevis bagatellartade förseelser.

4. Privaträtt. Här reglerades särskilt familjelivet. Månggifte och konkubinat tilläts. Barn med konkubiner räknades som äkta. Sonens rätt att disponera över en död faders hustrur fastställdes. Hustrurs och barns arvsrätt reglerades.

5. Livet på stäppen. Gamla sedvaneregler bekräftades med Khanens auktoritet bakom. Det skulle till exempel vara förbjudet att äta i en annan person närvaro utan att först invitera honom att delta i måltiden, att gå över eld där det tillreddes mat, att använda vatten att tvätta kläder i och mycket mer.

Chingis skapade denna Jasagh som en kombination av hans egen vilja och de mest ändamålsenliga av stamsederna. Han gjorde det klart att han i särskilt hög grad ogillade stöld och hor, som skulle straffas med döden. För den som stal en häst var straffet döden. Han ville inte höra talas om ett barn som var olydigt mot sina föräldrar, en yngre bror som inte lydde den äldre, en man som inte hyste förtroende för sin hustru, en hustru som inte var sin man underdånig, rika som inte hjälpte de fattiga och underordnade som inte visade respekt för sina överordnade.

När det gällde missbruk av starka drycker, som var en skötesynd hos mongolerna, sade han: "En man som är drucken är som om man har slagit honom i huvudet. Hans visdom och skicklighet är honom till intet gagn. Drick dig berusad endast tre gånger i månaden. Det vore bättre att inte bli drucken alls. Men vem kan avstå helt?".

Här följer en del utdrag ur Jasagh som jag har hittat:

1. Den som ljuger med avsikt eller utövar trolldom eller spionerar på andras uppförande eller går emellan två parter i ett gräl för att hjälpa den ena mot den andra ska avrättas.

2. Den som urinerar i vatten eller aska ska avrättas.

3. Den som köper något på kredit och blir bankrutt, sedan köper igen på kredit och blir ännu en gång bankrutt, och ännu en gång köper på kredit och ännu en gång blir bankrutt ska avrättas efter tredje gången.

4. Den som ger mat eller kläder till en fånge utan tillstånd av hans tillfångatagare ska avrättas.

5. Den som hittar en förrymd slav eller fånge och inte lämnar tillbaks denne till den person som denne tillhör ska avrättas.

6. Den som hade en stulen häst i sin ägo måste returnera hästen till sin rätta ägare, dessutom måste man lägga till 9 hästar av samma sort, om man inte kan betala dessa böter måste ens barn bli tagna i stället för hästarna och om man inte har några barn så ska man bli slaktad som ett får.