2. De tidiga mongolerna

Mongoliet, hemland till Khubilai Khan och hans förfäder, är ett land av slående kontraster. Här finns höga berg med snötäckta bergstoppar och rika skogsområden med floder, bäckar och sjöar. Det är inringat av berg till öster, väster och norr som hindrar nederbörd och i söder ligger Gobi öknen som är ett formidabelt hinder. Det mesta av Gobi öknen erbjuder inte mycket för varken boskaps- eller jordbruks ekonomi. Även om den inte är helt livlös så gör dess näst intill outhärdliga hetta under sommaren och dess isande vindar och fläckar av snö under vintern platsen mycket ogästvänlig. Endast de mest härdade människor och djur klarar av att överleva i denna karga och fientliga miljö.

Mesta delen av befolkningen lever i de centrala regionerna i Mongoliet, där vatten och gräs, vilka nomadfolken är beroende av, finns i tillräckliga mängder. Stäpperna har inte tillräckligt med vatten för att försörja intensivt jordbruk men är idealiska för boskap. Den traditionella hushållningen var beroende av fem olika djur – får, getter och jaker för mat, kläder, skydd och bränsle; kameler för transport, vilka speciellt underlättade möjligheterna att bedriva handel genom öknarna; och hästar för rörlighet. Hästarna användes i kavalleriet i krig, hästarna var också stommen i det berömda mongoliska post systemet, vilket gjorde att mongolerna kunde skicka meddelanden och rapporter genom deras rike. Som många andra nomader hade folken på stäpperna en skör ekonomi, konstant hotade av torka, svåra vintrar och sjukdomar bland deras hjordar. Därför blev handeln med jordbrukssamhällena, speciellt då med kineserna, en nödvändighet. I svåra tider sökte stäppinvånarna efter spannmål och ibland fick de också detta från kineserna. Även en del verktyg kunde de byta till sig mot djur och diverse djurprodukter. Om kineserna vägrade att handla så organiserade nomaderna räder för att genom plundring komma åt de varor de inte fick tag på fredligt sätt.