Heja Sverige!

Med cykel i fyra länder

2000

Schweiz

Tyskland

Österike

Lichtenstein


En reseberättelse av Crister Sjöblom  


Back to Home Page

Inledning

I år skall vi slå på stort och flyga till vår årliga semester cykling. Varför det då frågar säkert minnesgoda läsare? Det strider lite mot vad jag propagerar för på min hemsida. Åk bil, turista och njut på ner- och hemvägen. Visst, det stämmer fortfarande, men inte just i år. I december förra året råkade jag ut för en ordentlig olycka. Jag halkade på en isfläck när jag skulle stiga på cykeln. Pang så brast senan på framsidan av knät. Helt oförklarligt enligt läkarexpertisen. Det tog nämligen tre läkare och tre veckor innan omfattningen av skadan var klarlagd. Fortfarande lider jag efter sviterna, bl a när jag går i trappor och när jag sitter still, vilket man gör i en bil. Om man sen betänker att bensinpriset aldrig varit högre än nu, så borde en flygresa gå jämnt ut med en bilresa. Tidsvinsten ökar också ju längre söderut man flyger.

Var vi skall cykla är betydligt knivigare att bestämma. Jag föreslår Nice, flygbiljetten dit är relativt billig och där finns värme och härliga bad. Hela Rivieran är dessutom full av fina campingplatser. Hustrun å sin sida propagerar för Zürich. Ännu billigare flygresa och mitt i Europa. Vart vi skall ställa kosan från Zürich har hon inget bra svar på. Alsace, kanske Bodensjön? "Det avgör vi när vi kommer dit." Trots alla mina argument för Nice bestämmer sig hustrun egensinnigt för Zürich. Punkt och slut, Zürich får det bli.

Kartan

Den svarta linjen visar vår cykelväg

Etapp 1. Zurich-Eglisau Etapp 6.   Bregenz-Rohmanshorn tor
Etapp 2. Eglisau-Diessenhofen Etapp 7. Bregenz-Lichtenstien   tor
Etapp 3.  Diessenhofen-Allensbach Etapp 8. Bregenz rundtur
Etapp 4.  Allensbach-Bregenz Etapp 9. Bregenz-Hagnau
Etapp 5. Bregenz-Hard Etapp 10. Hagnau-Ludwigshafen

Etapp 1          26 km                 Tillbaka till kartan

Fredagen den 23 juni

Avresedagen är äntligen här. Har vi glömt något? Det går nu inte att vända om som med bilen. Nu måste vi åka! planet går faktiskt 1600! Vi kommer naturligtvis inte i väg så tidigt som planerat. Väl framme vid Arlanda återstår inte just mer än dryga timmen till avgång. Men vad är det här? Endast ett par incheckningsluckor hos SAS är öppna. Köerna framför dessa är de längsta jag någonsin sett. Vi ställer oss i en med cyklarna och allt bagage. Kön vägrar röra sig. Jag rusar iväg till en speciell snabbincheckning. Där står redan en transitpassagerare som tydligen inte gett akt på incheckningstiden och hamnat i samma sits som oss. Han blir ordentligt förhörd och mästrad av den unga expediten. Till slut faller hon till föga och checkar nådigt in honom. Nu är det min tur. Jag förklarar att våra cyklar behöver en snabbare incheckning om de skall hinna med planet. Men nu är hennes tålamod och nåd slut. "Du får ställa dig i den vanliga kön", säger hon surt. Inga som helst argument hjälper. När jag kommer tillbaka har kön knappt rört på sig. Då plötsligt dyker en pigg och glad flygvärdinna upp. Kompetens och förtroende fullkomligt strålar ut från henne. "Är det här era cyklar frågar hon vänligt?" Vi nickar. "Här kan ni inte stå, då hinner ni inte checka in. Vet du var incheckningen för specialbagage ligger." Javisst vet jag det svarar jag snabbt! "Då går jag och ringer dit så kan dom förbereda incheckningen av både er, cyklarna och ert bagage." Hon ler åt våra tacksamhetsbetygelser och önskar oss en trevlig resa.

När vi kommer rusande till incheckningsdisken står redan två tjänstemän där. De befriar oss snabbt och vant från allt bagage och plötsligt står vi där med boardingcarden i handen och lite tid över. Någon betalning för våra cyklar glömmer eller bryr dom sig ej att ta ut.

När vi sitter och lugnar ner oss i avgångshallen med var sin öl, kastar jag en blick på monitorn ovanför baren. På Zürich står det "Gate is closing". Vad nu då?

Parkeringsplats för flygplan Hals över huvud får vi rusa till Gaten. Där står en ensam flygvärdinna och väntar på oss. "Skynda er, bussen väntar." Det förklarar det hela. På Arlanda har jag aldrig bussats ut till något flyplan. Det här måste alltså vara något plan som inte kan docka in till passagerarbryggan. Mycket riktigt. Det är en liten jetmaskin av märke Embraer 145 som tillhör flygbolaget Skyways.

Den är troligtvis inhyrd då passagerartillströmningen är klen idag. Det är nämligen midsommarafton. När bussen svänger upp intill planet, ser jag av en händelse luckan till bagageutrymme. Den ser i mitt tycke inte större ut än hålet i en hundkoja. Jag börjar redan befara att våra cyklar kommer att levereras som en monteringssats. Nåja planet är i varje fall en trevlig bekantskap. Det är faktiskt rymligare inuti än många andra trots sin ringa storlek.

EMB145b. Made in Brazil

Äntligen lugn och ro. Då meddelar kaptenen att vi inte fått någon spottid. En försiktig gissning på en tre kvarts timmes väntan på marken visade sig stämma på pricken. Så är vi då äntligen i luften. Det firar vi ordentligt. Det är nämligen vår bröllopsdag just i dag. Efter god mat och dryck börjar jag skissa på några lämpliga cykelrutter. Var vi skall cykla är ännu en helt öppen fråga. Att göra någon form av rundresa verkar vara smart. T ex, från Donaus källa till Passau och sedan längs med floden Inn tillbaka. Men hustrun är motvillig. Hon vill gärna till Alsace, ett av hennes älsklingsställen. Efter litet diskuterande ersätts "vill gärna", med "jag skall till Alsace." Lite förtretad får jag lov att planera en ny rutt.

När vi landar på Kloten (Zürich flygplats) är hustrun på strålande humör i motsatts till mig. Vi är nu ytterligare en timme försenade på grund av stark motvind. Klockan är redan halv åtta, vilket gör att det inte är ljust så länge till. Men ljuspunkten är att cyklarna anländer utan en skråma. Monteringen av pedalerna och att få cyklarna körklara tar längre tid än beräknat. Så skall packningen lastas på. Listigt nog har jag packat tältutrustning och mycket annat i en separat pappkartong. Men på något oförklarligt sätt, har alla sakerna växt eller förökat sig under transporten. Särskilt hustruns cykel ser ordentligt överlastad ut.

När vi är klara för avfärd inser jag att det enda vettiga är att söka nattkvarter så fort som möjligt. Att komma fram till den campingplats som jag valt ut verkar inte görligt. Reservplanen med tåg till Bodensjön har vi missat tack vare förseningen.

Vår väg ut från Kloten Vi får ta kortaste vägen ner till floden Rhen. Dit är det bara ca 30 km och säkert finns det något mysigt Gasthof på vägen.

Till vår stora glädje är det fin cykelväg direkt från flygplatsen åt det håll vi skall. Cykelvägsskyltning är också något av det bästa vi sett, t o m avstånden till de olika orterna är angivet.

Efter bara någon mil kommer vi till en Mac Donald. Medan vi mumsar på hamburgare kollar jag prislistan en gång till. Märkligt? Hamburgarna kostar nästan det dubbla mot i Sverige. Vad skall då annat kosta här i Schweiz?

Var skall vi nu finna nattkvarter? I Bühlach finns det flera hotell, säger några ungdomar som vi kommer i samspråk med. Mycket riktigt, men det första hotellet är fullbelagt, det andra vill ha 170 Schweizer Francs för rummet. Jag blir alldeles paff. Det är för tusan nästan 1000 SEK. När jag rapporterar detta för hustrun blir hon minst sagt ilsken. "Aldrig! det skulle aldrig falla mig in att betala så mycket på den här skitorten" nästan skriker hon. "Hellre cyklar jag hela natten."

Vi far vidare. Nu börjar det också bli ganska mörkt som det blir på sydliga breddgrader. Cykla hela natten? Jo jag tackar jag. Visserligen är det varmt. Betydligt över 20 grader trots den sena timmen, men ändå. Så här har jag verkligen inte tänkt tillbringa midsommaraftonen. Ytterligare någon mil rinner undan och så är vi framme i orten Eglisau vid Rhen. Första hotellet är stängt. På andra sidan floden ser jag en skylt "Hotell." Vi far över bron och frågar efter rum. Jo, det finns ett ledigt för det facila priset av 130 francs (715 SEK). Det tar vi säger jag utan betänkande och går ut och meddelar den glada nyheten för hustrun. "Där ser du man skall inte ta första bästa." Nej kanske det, för mycket bättre än detta kan man inte få. Rummet är gammaldags och jättestort. Vi har ett stort fönster med utsikt över floden Rhen. Visserligen ligger floden i mörker idag, men vi gottar oss redan åt utsikten som väntar oss i morgon. Utmattade kryper vi till kojs.


Etapp 2   43 km       Tillbaka till kartan

Lördagen den 24 juni

Stilla flyter Rhen

Å vilken utsikt! Nedanför vårt fönster flyter Rhen majestätiskt fram. Vattnet skiftar i grönt, så där som det gör i djupa alpsjöar. Men säg den lycka som varar för evigt. Tydligen har det varit väderomslag i natt, himlen är mulen och det ser nästan ut att kunna bli regn idag. Dessutom är det rent av kyligt på morgonen. Usch! Det är riktigt ruggit i dag.

Mina farhågor besannas. Just när vi skall ge oss iväg kommer det en riktig skur. Det blir att ta på sig regnstället och täcka över packningen. När vi är klara upphör naturligtvis skuren prompt. Nåja, det kommer väl flera, regnstället får sitta på.

Eglisau ligger vid en ordentlig förträngning av Rhen. Överallt syns höga berg. Efter noggrant studium av kartan fastnar jag för en väg runt berget på vars sluttning Eglisau ligger. Jag vet att vi korsade Rhens cykelväg i går på andra sidan floden. Men där ser det enligt kartan ännu bergigare ut. Jag har inte något minne av att det skall vara så kuperat här. Jag har nämligen cyklat den här sträckningen en gång för många år sedan.

På utfarten träffar vi på en man som förklarar att den sträcka jag valt säkert är den bästa. Han förklarar att vi måste ta av till vänster lite längre fram, annars kommer vi in på en väg som går över toppen på berget. Gentleman som han är erbjuder han sig att visa oss var vi skall ta av. Han bor åt det hållet. Han är jättetrevlig och mycket intresserad av Sverige. Plötsligt stannat han till och pekar på en stig. "Om vi går upp här spar vi mycket tid då vägen gör en stor sväng här." Jag ser lite tveksam ut. Det är inget problem med cyklarna säger han, jag går ofta upp med min egen här. Lite motvilligt börjar jag skjuta upp cykeln. Den förvandlas i takt med den ökande lutningen till tyngden av en kvarnsten. Till slut måste jag stanna och pusta ut. Tio meter längre ner orkar inte hustrun längre. Vår gentleman som ivrig konverserat henne tills nu erbjuder sig chevalereskt att ta cykeln. Efter en stund säger han inte ett smack. Ansiktsfärgen antar en illröd nyans och flämtningar hörs ända upp till mig. Till slut når jag krönet. Med mina sista krafter skjuter jag upp min cykel på vägen. På slutet känns det som om man försökte skjuta den igenom berget.

Äntligen nere!

Rhens förträngning strax för Eglisau

Nu är jag våtare på insidan än utsidan. Det verkar som varenda por i kroppen pumpar ut svett.När jag tittar neråt ser det ut som om vår gentleman mycket väl skulle kunna sluta sina dagar här. Jag får gå ner och hjälpa till. Till slut är vi uppe och när alla har hämtat andan pekar han ut riktning åt oss och ursäktar sig snabbt med att han måste gå hem. Undrar om han är så pigg på att hjälpa strandsatta damer i framtiden. Åtminstone inte de med överlastade cyklar. "Genvägar är senvägar" lyder som bekant ett ordspråk

Nu går äntligen cyklingen som en dans. Vi är uppe på högsta punkten. Efter att ha rundat berget går det nedför. Förbi kyrkan och den lilla byn på sluttningen far vi med svindlande fart. När vi kommer ner till Rhen ser vi att det inte var någon liten stigning vi kämpade oss upp för. Men nu är det slut på bergen. Här är det nästan platt. Vi har nu siktet inställt på Rhenfallen i Schaffhausen.

Vy från tyska sidan

Redan på långt avstånd hör vi rytandet av vattenmassorna. Renfallen är förmodligen den största turistattraktionen längs Rhen. De stora parkeringarna långt från fallen kör vi förbi och stannar först framför porten till slottet Laufen Vi är fortfarande på den schweiziska sidan. Gränsen mellan Schweiz och Tyskland utgörs här av floden. I slottet, som ligger alldeles ovanför fallet, kan man köpa en entrébiljett för endast 1 Francs. Då får man använda sig av de terrasserade gångarna och kan komma nästan ända ner till fallet. Billigt och bra och vilken utsikt!

Fallet är mycket imponerande och det är också Europas största Trots att jag varit här många gånger förut känns det ändå mäktigt. Här bryter sig Rhen med brutal kraft i genom bergen. Endast två klipprester, mitt i fallet, försöker ännu, men förgäves hindra vattnets stormanlopp. Sommarflödet uppgår till 700 m³ vatten som varje sekund oförväget kastar sig ner för det 23 meter höga fallet. I vattendimman som bildas av sönderslaget vatten kan man se regnbågen lysa över fallet. Men tyvärr inte denna mulna dag. Den ena klippspetsen kan man dessutom bestiga. Det går båtar från den tyska sidan som angör en ramp på klippan. Sedan får man klättra upp på en smal trappa till en plattform högst upp på klippspetsen. Ett rafflande äventyr bara det.

Vy från slottet Laufen

Mitt i fallet

Turistandet här börjar ta ut sin rätt. Vi smörjer kråset med knackvurst och öl på ett uteställe. När vi sedan skall fara vidare kan vi inte hitta nyckeln till hustruns cykel. Reservnyckeln ligger naturligtvis hemma. Hur många gånger har jag predikat om vikten att ta med den. Efter att ha gått igenom alla kläder, cykelväskor, andra tänkbara och otänkbara ställen för sjuttiofemte gången grips vi av största missmod. Låset på cykeln är ett robust sådant. Det bryter man inte upp i första taget. Till på köpet är det lördag. Allt är redan stängt. Nu har vi letat över en timme. Hopplöst, allt är hopplöst.

Då säger hustrun," kan du inte fråga där vi åt korven"? Varför det? Jag har redan letat där bland borden. Det är precist hopplöst. Fråga ändå manar hustrun. Jag släpar mig fram till disken och frågar. Nej blir svaret men hon frågar vidare till någon i köket bakom. Ett huvud sticks ut, sedan en hand med en nyckel. Åh Herregud! Cykelnyckeln. Den har tydligen åkt in med matbrickan. Glädjen står nu högt i tak. Glömt är allt missmod, tunga tankar och hårda ord. Det är som om inget har hänt, en lustig parentes bara. Tala om att minnet är kort. Nu drar vi vidare.

Strandpromenaden i Schaffhausen Vädret vill emellertid friska upp vårt minne igen. Det börjar regna. Ett trist envist stilla skvalande. Schauffhausen, som Rhen delar i två halvor, passerar vi utan att kunna njuta av den fina strandpromenaden. Vi måste ta oss ut ur Schweiz innan vi söker övernattning. I Schweiz är det för dyrt att bo menar jag. Tyvärr visar kartan att just härifrån gör Schweiz en stor utbuktning på andra sidan Rhen. Vi får lov att fortsätta en bra bit till.

Nära en ort som heter Gallingen kommer vi upp på bilvägen. En bit fram ser vi en vackert täckt träbro över Rhen. Vid respektive brofäste ligger var sin tullstation. Vad lustigt, vi är tydligen i Tyskland nu, det ser vi på flaggan. Att vi passerat någon gräns har vi inte märkt. I tullstationen frågar vi om de känner till några pensioner här i trakten.

Viken bro! Kör över bron bara och in i Schweiz, det finns flera hotell i orten där. På den här sidan är det dåligt. Fast ni kan ju försöka i Gallingen, det ligger bara några kilometer från här, men det går uppför en bra bit. Det låter inte bra. Vi chansar och åker över den fantastiska bron. De schweiziska tulltjänstemännen bligar bara lite slött på oss när vi cyklar förbi.

Det första hotellet är stängt. Det andra har bara ett rum kvar, men priset 110 francs ( 600 SEK) förskräcker. Nästa hotell som vi provar är fullbokat. Värdinnan där rekommenderar en pension där man för en billig penning kan få sova på höskullen. Nej nu får det vara nog. Det är min födelsedag i dag. Den tänker jag inte tillbringa i någon lada. Vi cyklar tillbaka och tar det lediga rummet för 110 Francs. På kvällen äter vi ett skrovmål i restaurangen. Vi är helt ensamma förutom ägarinnan som serverar oss. Hennes sura sätt muntrar inte upp stämningen precis. Det känns som om vi kan Schweiz vid det här laget.

På kvällen lyckas vi till slut ena oss om vår cykelrutt. Först härliga Bodensjön. Sedan längs floden Neckar upp till Heidelberg. Tillbaka längs med tyska vinvägen i Pfalz, den som så småningom övergår i vinvägen i Alsace. Därefter tillbaka längs med Rhen. Vilken fantastisk tur det skall bli!


Etapp 3    50 km    Tillbaka till kartan

Söndagen den 25 juni

Stadstornet i Diessenhofen Idag ser faktiskt vädret lite bättre ut. Visserligen skiner inte solen men det regnar i alla fall inte. Orten där vi bor får nu ett namn också. Diessenhofen heter den och den är riktigt intressant upptäcker vi efter lite turistande. Stadstornet, som vi trevligt nog cyklar igenom, är från 1545 men stadens historia kan följas ända bak till 700-talet. De förnämsta sevärdheterna är de båda klosterna Paradies och St. Katarinental, båda från 1300-talet.

På vägen ut från staden passerar vi igen de båda tullstationerna utan att stanna. Ingen säger någonting när vi passerar. Fast alla bilar stoppas och undersöks mycket noggrant. Tydligen skall man vara cyklist om man skall smuggla någonting här. Fast vad i hela friden skulle man kunna föra ut från Schweiz med förtjänst?

Var är vi nu?

Under vår vidare cykling visar det sig att vi passera gränsen mellean Tyskland och Schweitz  flera gånger. Endast gränsskyltarna efter cykelvägen visar i vilket land man för tillfället befinner sig. Skyltarna uppmanar alla som passerar att omedelbart uppsöka tullen om man har något att deklarera. Annars! Men vi tar uppmaningarna och hot med ro. Det är nämligen helt omöjligt att få med sig något mer än det vi redan har på cyklarna.

Man kan inte annat än säga att skyltningen är bra här. Ibland blir det nästan för mycket. Det tar tid att lokalisera alla orterna på kartan. Det finns emellertid ett litet knep. Man kan alltid följa numret på cykelvägen. Vi följer just nu "Route nr 2", dvs. Rhein-route och vårt närmaste mål är Stein am Rhein.

Strax före infarten till Stein am Rhein blir vi tilltalade på svenska av en man i sällskap med ett tv-team. Han har sett våra S-skyltar på packväskorna och undrar om vi verkligen kommer från Sverige. Vår konversation blir lite virrig i börja då han talar svenska med oss och vi av gammal vana svarar på tyska.

 

För mycket att välja på.

Det visar sig så småningom att han är gift med en svenska och är här för att göra ett reportage om en scout jamboree eller vad det nu heter. Han vill nu intervjua oss som ett sorts förspel till det riktiga programmet. Vi måste tala svenska och han översätter. Intervjun kör igång med honom som tolk till den kvinnliga reporten. Jag förstår nu att han gärna vill briljera med sina svenska språkkunskaper. Han är inte bara bra på svenska utan vi får också höra hur han lite lätt vinklar mina svar till att passa tittarna. Att vi skall cykla efter floden Neckar blir till en obestämd rundtur i Schweiz bara för att nämna något. Efter den roliga episoden rullar vi in i Stein am Rhein, fortfarande undrande hur vi kommer att göra oss i Tv. Hustrun med sjal på huvudet och jag i regnställ.

Det måleriska Stein am Rhein (2500 inv.) är kanske den näst största turistattraktionen längst Rhen. Om man får tro turistguiderna så räknas staden som en av de skönaste orterna i europa. Det är väl att ta i lite för mycket, men visst är det en mycket sevärd plats. De målade freskerna på fasaderna och de vackra burspråken saknar motstycke i Europa. Ett av de bästa exemplen på medeltida stadsbyggnad i Europa, står det i en annan broschyr vilket ni själva får bedömma på bilderna nedan.

Huvudgatan. Vackra fresker Hotel Adler

Här skulle man kunna sitta på en gatuservering i timmar och hela tiden finna nya motiv. Den här gången upptäcker jag att nästan alla kvinnor avbildade på väggen till hotell Adler är nakna. Vare sig de skall bestiga bålet eller är försedda med bockfötter. Nästa gång måste jag verkligen skaffa en guide som förklarar lite mer om symboliken i alla målningar.

Inget för pryda? Jag kommer ikväll, inunder balkongen

Den här staden måste verkligen vara filmmakarnas önskedröm. Jag gör som de andra, fotograferar och filmar.

Nu börjar åter vädret göra sig påmint, det börjar regna. Nere vid strandpromenaden ligger en av de stora passagerarbåtar som trafikerar Bodensjön. Tänk om vi skulle ta båten och slippa regnet. Damen i kassan meddelar att för oss båda med cyklar skulle det kosta 280 SEK till ön Reichenau. Då får det vara. Törs jag säga att rederiet är schweiziskt.

Nu måste vi välja sida av Bodensjön. Det blir inget svårt val. På den högra stranden sträcker sig Schweiz ända ner till Bregenz vid sjöns sydspets. På den vänstra stranden kommer vi in i Tyskland efter bara några mil. Eftersom hålen i vår reskassa, börjar bli lika stora som hålen i en Schweizerost, väljer vi alltså den vänstra stranden. Nu undrar ni förståss om Bodensjön börjar vid Stein am Rhein? Var Bodensjön övergår till att bli Rhen är jag inte man att reda ut. Kanske kan man säga att Stein am Rhein ligget vid Bodensjöns utlopp till Rhen. Dessutom kallas inte den här djupa viken för Bodensjön utan lystrar till namnet Untersee.

Då cykling är en ytterst populär sport här finns det följaktligen mängder med information på nätet. Om ni klickar in på den här adressen: http://www.lv-bw.de/bodensee/bodensee.htm så får ni upp en kartan där nästan all information om cykelvägen runt Bodensjön finns. Lägg märke till, genom att klicka på den röda cykelvägen visas en ännu mer detaljerad karta. Om inte det är nog väljer ni denna adress: http://www.fahrrad-tour.de/Bodensee/. Här kan ni virtuellt göra resan då det finns ortbeskrivningar med fotografier. Om ni följer tur nr 6 Reichenau till Schaffhausen fast i omvänd ordning kommer ni att praktiskt taget att följa samma väg som vi. Det betyder att jag egentligen inte behöver skriva något mer. Men så lätt skall det inte bli. Detaljerade väganvisningar kommer jag inte att ge då dessa redan finns. Men med kännedom om hur professionella turistbyråer kan få en smutsig industristad att verka som himmelriket på jorden, dit man inte fort nog kan flytta för att tillbringa resten av sitt liv, fortsätter jag med mina egna vinklingar.

Kartan till vänster visar vilken väg vi cyklar.

Vi fortsätter följaktligen på den norra kusten som tillhör Tyskland. Det här kusten är egentligen inget utpräglat turisdistrikt, men här och var ligger små orter med förtjusande hamnar. Vädret är dock inte särskilt förtjusande. Den ena regnskuren avlöser den andra.

På udden vid orten Gaienhofen frågar vi igen om priset på båtbiljetter. Visserligen har priset sjunkigt till 120 kr men då regnskuren upphör, fortsätter vi ändå vidare på två hjul. Så kommer vi då till Radolfzell, den största orten på den här delen av sjön. Nu regnar det ordentligt så vi tar vår tillflykt till en Crepearia. Där frossar vi på pannkakor med glass och andra underliga fyllningar. Efter energipåfyllningen strövar vi runt i "Altstaden." Det märks att Radolfzell är en storstad, tycker vi. Gemytet saknas. Om det beror på regnet eller ej låter jag vara osagt. Någonstans i bakhuvudet har jag för mig att vi någon gång övernattat i nästa ort "Allensbach." När vi kommer dit kan jag inte påstå att jag känner igen mig, men onekligen är det trivsamt här. Efter lite letande får vi tag på ett rum. Det ligger på tredje våningen i privathus. Värdinnan pustar och frustar i de branta trapporna när hon skall visa oss rummet. Väl uppe finner vi att vi får en liten våning med ett sovrum och kombinerat kök och vardagsrum, allt för den facila summan av 56 DM (246 SEK). Frukost ingår och dessutom finns det tv i vardagsrummet, något vi inte haft förut. Gissa om vi är nöjda.


Etapp 4    20 km      Tillbaka till kartan

Måndagen den 26 juni

å morgonen när jag kommer ut i vardagsrummet står frukosten redan dukad. Vilken service! Ännu bättre är att solen skiner från klarblå himmel. Fantastiskt. Men så börjar det. Hustrun upptäcker nu en lätt rodnad där hon tidigare haft en infektion som hon nyligen fått genomgå en penicillinkuren för. Men en sån här fin dag låter jag mig inte bli störd. Vi får väl ser om det blir värre tycker jag.

Reichenau i fjärran Vi åker ner till hamnen. Där skall just en liten passagerar båt avgå till ön Reichenau. Vi hoppar ombord. Solen skiner och sjön är spegelblank. Öar kallas "auen" här i Bodensjön. "Reichenau" borde då betyda den rika ön. Det beror säker på det gynnsamma klimatet här som givit upphov till enorma odlingar av grönsaker. Ön kallas lite föraktfullt för "Salatinsel" (salladsön) av några av våra tyska bekanta.

Den är emellertid ännu mer känd för sina kyrkor. Det finns tre stycken på denna lilla ö och vi lägger till med båten vid den förnämsta i Mittellzell. Den skall vara en av de mest betydelsefulla minnesmärket från romansk tid. Kyrkan som heter St. Maria och Marcus är från 800-talet. Vi gör en liten kyrklig visit och tittar på freskerna. Cykelvägen längs ön visar att den verkligen gör skäl för namnet salladsön. Grönsaksodlingarna är enorma.

Saladsön

Hamnen

St. Maria och Marcus

Salad så långt ögat når Klostret

Klostergården

Men så börjar hustrun att oroa sig igen  för att hennes penicillinkur avbrutits för tidigt. Jamen då ringer vi upp din läkare så får han väl faxa ner ett recept hit. Fast att ringa till någon sjukvårdsinrättning i Sverige betyder att bosätta sig i telefon i timmar om inte rent av i dagar. Därför ringer jag upp min son som får göra upp om en tid med läkaren då jag får ringa. Allt klaffar perfekt förutom att det inte går att faxa ett recept enligt någon byråkratisk förordning. Vi får nöja oss med namnet på penicillinet och uppmanas söka hjälp på platsen. Men på Reichenau finns det sannerligen inga läkare. Det får vänta tills ett lägligt tillfälle, kanske hittar vi någon i Konstanz dit vi nu är på väg.

Konstanz är den största staden längs Bodensjön (lake Constance på engelska) och ligger i Tyskland. Det att hålla reda på i vilket land man för ögonblicket befinner sig i.

Hamnen i Konstanz Konstanz är alltså en storstad (70000 inv.) men har trots det mycket charm. Här finns en fin "Altstadt" och kilometerlånga eleganta strandpromenader både längs Bodensjön och Rhen. Just det, lustigt nog rinner Rhen igenom här. Titta på kartan. Efter besöket i gamla staden styr vi kosan ner mot hamnen och bänkar oss på en   uteservering vid en stor byggnad. I just den här byggnaden hölls nog ett av de längsta kyrkomötena i historien " Kostanzer Konzil".
Nu med trevlig restaurang

Kyrkokonziliet

Från 1414 och fyra år framåt trättes det innan man till slut valde en ny påve. Det fanns nämligen tre stycken då som alla såg sig kallade att vara guds ställföreträdare här på jorden (Jmf årets presidentval i USA). I förbifarten passade kyrkokonciliet på att döma den kände reformatorn Johannes Hus till att bestiga bålet. I dag används den 500-åriga byggnaden för konserter och fester. Är man arkitekturintresserad skall man också besöka domkyrkan som är berömd för att vara byggd i flera stilarter.

När vi sitter här i skuggan, smuttar på var sin öl, och betraktar den intensiva båttrafiken dyker plötsligt en ide upp. Varför inte ta en båt till sydsidan av sjön och sedan cykla tillbaka. Lämpligt nog skall det gå en båt till Bregenz om en halvtimme.

Skönast runt Bodensjön

Lindau en Bodensee pärla

Vi köper biljetter och stiger ombord. Båten går först över till Meersburg och följer sedan kusten ända ner till Bregenz. Vilken resa det blir, vi sitter på soldäcket och bara njuter av det fina vädret och utsikten. Båten lägger till vid alla hamnar och vi får se de berömda orterna från sjösidan. Tänk att här skall vi cykla tillbaka och turista bland alla pärlorna.

Så anländer vi till Bregenz och då är vi plötsligt i Österrike, det tredje landet som har gräns mot Bodensjön. Nu gäller det att finna en camping. Enligt kartan skall det finnas flera längs med stranden. Vi tar första bästa, mest för att innehavaren talade vitt och brett om att den har den bästa sanitetsanläggningen i hela Österrike. Därav det höga priset. Nåja, det är ju bara en bråkdel av vad vi betalt hittills för att få nattkvarter. (Ps Det finns inget el-utag i hela sanitetsanläggningen?)


Etapp 5     45   km     Tillbaka till kartan

Tisdagen den 27 juni

Morgon och härligt väder. Morgonpigg som jag är kan jag inte hålla mig. Jag cyklar in till Bregenz för att reka lite. På den fantastiskt finna strandvägen passerar jag något som väcker min nyfikenhet. Det ser ut som en halv idrottsarena vänd ut mot vattnet. Där ute i vattnet står ett jättelikt skelett och bläddrar i en enorm bok. I boken finns danssteg utritade och så står det Gustav den tredje Adolf 1746-1792. Hm, konstigt han kan väl inte ha varit här och krigat muttrar jag ganska så undrande?

Ser ruggigt ut Mycket underligt, en stor likkista flyter bredvid den uppslagna boken. När jag åker därifrån får jag förklaringen i ett musikprogram. Det är en "Seebühne" som fascinerat mig. Boken är en scen som står ute i vattnet. Operan som ges är Verdis Maskeradbalen där Gustav den tredje blir skjuten av Ankarström 1792. Den här sjöscenen lär vara den största i världen med sina 7000 sittplatser
Se så stor scenen är Det måste vara fantastiskt att sitta här på kvällen och se en opera ute i vattnet. Skådespelarna kommer upp på scenen med en hissanordning från en tunnel under vattnet. Jag får med förlov säga att jag är imponerad av detta bygge. Synd bara att jag är helt omusikalisk, annars vore det ett måste att uppleva en musikkväll här.

Med en stadig frukost återvänder jag till campingen. Efter rådslagning beslutar vi oss att fortsätta mot Liechtenstein. Bregenz kan vi beskåda på återvägen. Vi följer kusten tills vi träffar på floden Ach. Då det inte finns någon bro får vi följa floden uppströms.

Jaha, då är det dags för semesterns första punka. På bakhjulet naturligtvis. Det visar sig att också att även däcket är skadat. Båda behöver nog bytas. Vid först bron svänger vi in i en ort som heter "Hard." Vi har tur. På den enorm trafikerade genomfartsgatan hittar vi en stor cykelaffär. De lovar att fixa hjulet direkt. I verkstaden klagar reparatören på att ekrarna sticker in för djupt i fälgen, något som jag konstaterade redan förra året, när jag lämnade in hjulet för reparation efter vår Italientur. Jag säger åt honom att det är reparerat av yrkesfolk hemma, vilket förtörnar honom till den milda grad att han röd i ansiktet nästan ryter åt mig "Det här är inte gjort av yrkesmän." Sannerligen inget bra betyg till våra cykelverkstäder där hemma. Han däremot slipar surmulet ner ekrarna och gör ett fint jobb.

Nu har vi mera tur. När vi åker därifrån stöter vi på en läkarmottagning. Den är visserligen stängd men öppnar igen om en timme. När vi står där och läser på anslaget svänger det upp en Mercedes, modell jättestor.

Gapa stort och säg AH

Vad händer där inne måntro?

Ut kliver en distingerad herre. Det är säkert läkaren viskar jag till hustrun. Jag frågar honom om han är läkare här. Så är det. Då slänger jag mig in i en snabb redogörelse om vår svåra belägenhet, hustrun sufflerar i bakgrunden. "Vore det inte bättre om din fru redogjorde själv för vad som är fel med henne", snoppar han plötsligt av mig med myndig pondus. Slokörad får jag dra mig tillbaka medan han förhör henne. Det här vill jag titta på direkt säger han och försvinner in på mottagningen med sjuklingen. Så går det när man vill hjälpa till.

Efter lång väntan uppenbarar hon sig igen. Hon ser mycket belåten ut. Lik en katt som just fått en fet strömming. "Vet du att jag har blivit ordinerad fullständig vila i fyra dagar. Jag får bara cykla fram till hotellet som läkaren föreskrivit. Jag får absolut inte bo i tält." Förbannat också. Läkarna här nere har verkligen en stark tro på olika vilokurer. Att ordinera vila till hustrun är onekligen att träffa mitt i prick. "Först måste vi hämta ut en salva som doktorn har skrivit ut. Apoteket ligger runt hörnet" ler hustrun utan allvarligare sjukdomsymptomer, åtminstone vad jag kan se. Bedrövad släpar jag mig fram till apoteket. Salvan skall tydligen göras i ordning av en mängd ingredienser och det tar minst en timme. Nu börjar jag oroa mig för vad det kan vara för hotell som doktorn valt ut.

Under väntetiden cyklar jag iväg för att rekognoscera. Hotellet är förståss fyrstjärnigt och ligger vid den stora genomfartsvägen. Priset för ett rum är ca 750 SEK per dag. Det har vi bara inte råd med. Jag får söka efter någon annan vistelse. Tur i oturen, det verkar finnas mycket privatrum här i Hard. Till slut hittar jag ett kanonfint rum (260 SEK). Det ligger på husets skuggsidan, jättefräscht och det finns en stor balkong på solsidan där man kan sitta och njuta på kvällen. Rummet får med beröm godkänt av hustrun när jag lotsat dit henne. Hon kryper ner i sängen och säger "nu får du passa upp på mig som är sjuk." Hur f-n skall det här sluta tänker jag i min förtvivlan. Tänk vad en eländig punka kan ställa till med.


Etapp 6     70 km     Tillbaka till kartan

Onsdagen den 28 juni

Tidigt på morgonen cyklar jag ut för att handla åt sjuklingen. Hon har beställt tidningar och något att tugga på. Godis med andra ord. När uppdraget är utfört tänker jag göra en ordentlig cykeltur. Jag har beslutat mig för att cykla fram till Rhen och sedan vidare in på den Schweiziska sidan av Bodensjön. Jag tänker cykla så långt jag hinner och sedan vända tillbaka. Tyvärr är vädret lite växlande. Det blir många skurar idag säger vår värdinna vid frukosten, föga upplyftande.

Vi bor alltså i en ort som heter Hard och som hittills inte visat sig från sin bästa sida. Döm om min förvåning när jag finner att vi inte bor mer än knappt en kilometer från Bodensjön. Till råga på allt är strandpromenaden riktigt fin här. Fina parkanläggningar, småbåtshamn och flera trevliga uteserveringar. Det här kommer att tilltala sjuklingen. Ett perfekt ställe för kontemplation och återhämtning. Det bästa av allt är att cykelvägen går rätt genom området och fortsätter in i någon sorts naturpark. När jag når fram till Rhen följer jag floden till den första bro jag träffar på. Nu ställs jag inför valet att ta den högra cykelvägen som går igenom ett stort naturskyddsområde med fåglar och växter, eller ta den andra vägen längs med gamla Rhens fåra. Naturparken lockar naturligtvis, men det ser ut att bli en stor omväg då man tydligen måste följa Rhen motströms tills man träffar på någon bro. Hur jag än letar ser jag ingen bro på kartan, så naturparken spar jag till hemresan resonerar jag med mig själv. Sagt och gjort.

Jag åker över till Schweiz och i orten St. Margrethen träffar jag på "Alte Rhein" Dvs Rhens gamla flodfåra. Floden delar sig nämligen här bara några kilometer från mynningen i Bodensjön. Cykelvägen följer nu gamla Rhen och i motsats till vad kartan anger, finns det flera broar.

Oj! Det var närmare än beräknat

Vilken felnavigering!

Flodfåran är inte så stor här. När jag rastar, för att beundra en båt som till synes kört upp på torra land, kommer jag i samspråk med ett cyklande par. De har kört den andra vägen som de tyckte var fin, men någon riktig glöd i rekommendationerna spåras ej. Bra om man tycker om natur, blir till slut omdömet, om sanningen skall fram.

Under vår pratstund, kan Jag inte låta bli att snegla på deras cyklar. Det är sådana cyklar som vi inte ser i Sverige. De ser ut som vanliga cyklar men är försedda med skivbromsar, dämpad framgaffel och dämpning av bakhjulet. Till skillnad mot vulgära mountainbikes, där stora gångjärn och fjädrar tydligen skall signalera muskler och pengar, så är allt detta diskret inbyggt i deras cyklar. Man ser det inte vid en hastig titt. Dom ser att jag smygtittar och förklarar att dom inte är så unga längre, utan vill färdas bekvämt. Men det är inte helt lätt att hitta de rätta inställningarna medger de. När jag lämnar dem drar jag på lite extra för att visa att jag ännu inte behöver dessa redskap. Fast ändå, om man hade pengar. Nu lämnar cykelvägen Rhen och klättrar upp på några höjder och snart syns staden Rorschach nedanför mig.

Staden Rorschach, som ligger direkt vid Bodensjön, har alla förutsättningar som en turiststad behöver. Men tyvärr kom järnvägen till staden 1896 och med den också industrierna. På gamla kort ser det idylliskt ut och var det säkert då. Nu skiljer emellertid järnvägen staden från Bodensjön och dessutom har stationsområdet blivit enormt. Ideligen fälls bommarna och tåg rullar förbi. Enligt turistinformationen är sädesmagasinet i hamnen från 1749 sevärt. Det är åtminstone ett stort blickfång, där det ligger i hamnen. Numera är det ett museum som visar Rorschach historia. För övrigt finns klostret Mariaberg och några slott att beskåda. Så betyget blir väl, en stad där man inte tillbringar så mycket tid. Jag fortsätter mot nästa ort som är Arbon. På utfarten från Rorschach passerar jag den stora träpiren med badhytter från 1924, en annan känd turistattraktion i staden.

Infarten till Arbon är inget vidare men sedan kommer jag ut på udden. Här finns härliga strövområden. Några skyltar visar vägen till gamla staden. Den skall vara den förnämsta på schweiziska sidan av Bodensjön. Visst är den är fin, men även här finns det ett stort aber. Kustvägen delar nämligen gamla staden mitt itu. Med andra ord mycket trafik. Gamla stan i Stockholm skulle nog inte heller vara så trevlig om Munkbroleden skar rätt igenom den. Bara för att dra en parallell. Som om inte det är nog har lastbilstilverkaren IVECO byggt en stor forskningsfabrik, granne med gamla staden, och på uddens bästa plats.

Vackert eller hur?

Efter en grundlig besiktning av gamla stadens vackra hus blir mitt nästa mål nu Romanshorn. Namnet ger associationer till "romans" men min kartguide anger bara att det är en industristad med stor hamn. Cykelvägen dit följer järnvägen nästan hela vägen. Den är fin på så sätt att den är helt bilfri. Tyvärr har man sällan någon utsikt över sjön. Sommarstugor eller snarare kolonistugor avskärmar sjön från vägen. Cykelvägen är inte heller asfalterad bitvis, vilket inte är så vanligt i de här länderna. Jag vill inte säga att den är dålig men på något sätt känns det att man inte befinner sig på solsidan om sjön. Precis innan jag kommer fram till Romanshorn kör jag in på en jättestor rangerbangård. Kartan visar att jag i praktiken måste cykla genom hela staden för att komma fram till lite mer turistfägring, om det nu finns någon sådan här. Då tiden lider och en viss olust börjar infinna sig, får jag nog och vänder om.

Fachwerkhaus - Korsvirkeshus

När jag kommer tillbaka till Rorschach frestas jag att ta en turistbåt uppför gamla Rhen. Priset och den nu långt lidna dagen får mig på bättre tankar. Jag besluter mig för att ta tåget tillbaka till St. Margrethen. Då slipper jag att cykla tillbaka samma väg och det kostar bara 8,5 Francs. Jag vill också gärna prova på hur det är att åka tåg med cykel i Schweiz. Flickan på biljettexpeditionen förklarar att det går ett tåg om bara 5 min så jag skyndar mig ut på perrongen. Tåget som punktligt rullar in är ett vanligt tåg och någon bagagevagn kan jag inte hitta. Det blir till att lyfta upp cykeln in i en korridor. Vilken tur att jag kör med lätt packning idag. Så åker tåget iväg, men efter bara ett par hundra meter stannar det vid en ny station. Rorschach stårt det på skylten. Här stiger underligt nog alla passagerarna av. Den sista passageraren tvekar lite men kommer tillbaka och frågar vart jag skall. Till St. Margrethen. "Då är det fel tåg" säger han, "jag tror att det vänder här och går tillbaka till Romanshorn. Dit tåg går nog från nästa plattform men det är bäst att du frågar." Sammanbitet lyfter jag ner cykeln från det höga tåget. Vilken sorts humor kan hon ha varit begåvad med, som lurade mig att släpa ombord cykeln på det här tåget för 500 meters resa. Jag steg på stationen Rorschach hamn och nu är jag i Rorschach. Den förra stationen ligger gott och väl inom synhåll.

Vissa borde lära sig hut.

Fatalt

När jag lugnat ner mig lite, läser jag på biljetten. Där står det med all önskvärd tydlighet, att det tar två minuter hit och att nästa tåg går från spår 4. Varför i hela fridens namn kunde hon inte sagt åt mig att cykla hit och ta tåget direkt från spår 4?

Efter en viss väntan, då mina tankar sysselsatts sig med lämpliga korrektionsstraff för vissa biljettförsäljare, dyker det riktiga tåget upp. Det ser ut som ett pendeltåg och här är det alls inga problem att gå ombord. Tåget far iväg och snart är jag framme i St. Margrethen. Härifrån går det en cykelväg direkt ner till nya Rhen. Jag frestas att följa strandbanken mot Rhens utlopp. Efter några kilometer förvandlas den fina vägen till en sörjig grusväg. Då timmen är sen och samvetet hela tiden mal om att sjuklingen kanske behöver hjälp, så får utloppet anstå så länge. När jag kommer hem visar det sig att det sannerligen inte går någon nöd på sjuklingen. I mitt tycke ser hon tom friskare ut än tidigare. Sådant är livet, det man oroar sig för inträffar nästan aldrig, men det man inte tänker på, dyker plötsligt upp med tråkiga konsekvenser.


 

Etapp 7    79 km    Tillbaka till kartan

Torsdagen den 29 juni

Det här blir en fin dag. Det känns i luften. Nu bestämmer jag mig för att ta en dagstur till Liechtenstein, lilleputslandet där bankerna lär står som spön i backen. Gårdagens procedur med handlandet till konvalescenten upprepas, sedan är det klart för avfärd. Då det verkar lite långt att cykla tur och retur, tar jag tåget till staden Feldkirch. Tågresan tar en halvtimme och förlöper friktionsfritt. Till skillnad mot gårdagens (gissa om jag frågade om tågbyten). Feldkirch verkar vara en trevlig stad, Det förnimmer man ofta utan att man kan förklara det. Dessutom har staden ett verkligt kul motto. "Zeit spielt in Feldkirch eine grosse Rolle." Tiden spelar tydligen en stor roll här, då klockorna i gamla stadens gränder lär ska går lite saktare än annorstädes. Hur man får ihop det vet jag inte för deras tid stämmer på pricken med min.

Nå staden är som ni förstår mycket gammal. Den grundades av greven Montfort redan på 800-talet. Läget med gräns till Schweiz, Liechtenstein och närheten till Tyskland gjorde både greven och befolkningen rika. På busstationen frågar jag en chaufför om vägen mot Liechtenstein. Mannen visar sig ha arbetat på restaurang i Göteborg ett tag och blir förtjust över att få beskriva vad jag skall se och hur jag skall åka.

Underminerad borg

Greve Montforts ihåliga näste

Borgen som ligger på en kulle rekommenderar han då man kan se hela staden därifrån. Följaktligen beger jag mig till borgen och bestiger den också. Kullen är inte så hög. När jag står här och beskådar staden, kan jag inte låta bli att tänka på vad greven skulle tänka idag om han såg eländet. Under hans, då ointagliga borg, har man byggt en vägtunnel. Något som ingen då ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Ideligen svischar bilar ut ur tunneln under mig. När fullastade långtradare far ut vibrerar murarna lite lätt. Efter denna historiska krock, glider jag ner till gamla stan. Den får med beröm godkänt, men jag känner mig lite jagad av tiden så kursen sätts mot Vaduz, huvudstaden i Liechtenstein.

Greven ser dig

Borgutsikt

Jag tar stora vägen dit då den är kortast. Till min glädje finner jag att man har avdelat en cykelremsa från den övriga trafiken. Det behövs verkligen då vägen är ganska smal och även om strecket inte är något rejält skydd håller den trafiken på lite avstånd. Cyklingen blir helt odramatisk och snart rullar jag in i Vaduz.

Vaduz är alltså huvudstaden i Liechtenstein. Man kan inte med bästa vilja säga att staden är stor med sina blott 5000 innevånare. Men den är mysig just genom sin litenhet. Att man har öppnat en gågata med uteserveringar sedan jag var här sist bidrar förståss en del till intrycket. Ovanför staden ligger också slottet som ett pampigt blickfång. Det är faktiskt residens för fursten och hans familj. Här kan man verkligen säga att fursten vakar över sina medborgare. Om han ser alla i sitt lilla riket vet jag inte ( ca: 31 000 själar), men det kan nog inte vara långt ifrån. Fursten heter "Hans Adam 2 von und zu Liechtenstein". Vad "von" står för vet jag, men vad "zu" har för mening är mer dunkelt. Nåväl, huvudsaken är väl att fursten vet det och varför nöja sig med ett enkelt "från" när man kan lägga till ett "till" Han ser för övrigt ut att vara ganska ung på familjebilden och med fyra barn ser väl dynastin i att hålla i sig ett tag framöver.

Kovändning

Vaduz Förr kor! Nu Banker?

På en liten informationstavla står det att Liechtenstein tidigare helt levde på jordbruk och vinodling. Vaduz var från början en liten by känd för sina goda viner. I dag har Liechtenstein en del industri men är väl ändå mest känd för sina banker. Nå, finns det så många banker då? Jovisst gör det det. Med tanke på stadens storlek är nog banktätheten störst i Europa. Det finns inte bara banker här utan försäkringsbolag och alla upptänkliga institutioner för förvaltning av pengar. Hur det går ihop med att Liechtenstein är Eu-medlem och borde lyda under EU-regler förstår jag inte. Men jag har fårstås inget bankkonto här. Om jag öppnar ett kanske det klarnar. Det finns ett problem just nu. Jag har inga pengar att sätta in tyvärr. På tal om pengar, magen börjar göra sig hörd. Ett kaloriintag skulle inte vara helt fel. Men vad använder man för valuta här?

Vad står det på skylten? Liechtenstein är starkt orienterat mot Schweiz, både genom tull och passunion. Då måste väl valutan vara CH-francs. Mycket riktigt. Men oturligt nog ligger mina CH-francs på rummet i Hard. Penibelt på min ära. Nå det löser sig lätt. Det går att betala med snart sagt vilka pengar som helst. Affärsidkarna har minsann inte långt till närmaste bank och växlingsavgiften kan väl inta vara stor under den rådande bankkonkurrensen.

Nu återstår det bara att sända några vykort till nära och kära. På den tiden när jag intresserade mig för frimärken var Liechtensteins enormt populär. Nya stora och färgglada motivfrimärken gavs ut i en strid ström då andra länder på sin höjd hade någon bister kung eller militär i tråkigt svartvitt utförande. Hur berömmelsen är idag vet jag inte. Numera verkar det som nästan var och varannan ort i hela världen ger ut egna märken. Konkurrensen måste ha hårdnat även på detta område. Ett frimärksmuseum finns det i varje fall i Vaduz, där kan man njuta av godbitarna från förr i tiden.

Bron över floden Rhen

Nu rullar jag ut från Vaduz i riktning mot Rhen. För att förhindra översvämningar är floden invallad härifrån ända till utloppet i Bodensjön. På båda flodbankarna har man byggt servicevägar som nu tjänstgör som cykelvägar. Den här cykelvägen kan man kalla för en cykelautostrada. Den löper mil efter mil, jämn och fin. Jag väljer den vänstra banken för då får jag cykla över den härliga gamla träbron. Väl på andra sidan sätter jag upp farten. Fartmätaren ligger stadigt strax under 30-strecket.Kilometer efter kilometer bara flyger i väg. Vägen är jämn som ett golv och med solen och lite lätt medvind i ryggen går det utan ansträngning. Efter en timme börjar det bli enformigt. Visserligen är bergens inramning av Rhen synnerligen pampig, men annars finns det inte mycket att se. Orterna ligger en bit ifrån floden pga. av de återkommande översvämningarna. Jag gör en avvikare till några småorter men finner inget av intresse. Snart passerar jag sista orten Lustenau som tar betäckning bakom en hög vall. Man ser bara taken på de högsta husen sticka upp över vallen. Det ser faktiskt lite lustigt ut, men jag kan föreställa mig att invånarna kan hålla sig för skratt när vårfloden dånar fram.
Cykelautostrada

Så återstår bara någon mil och så svänger jag in till vårt hus. Jag är hemma igen. Sjuklingen har inget att rapportera. Med andra ord. "På Hard-fronten inget nytt".


 

Etapp 8    30 km    Tillbaka till kartan

Fredagen den 30 juni

Det artar sig att bli en bra dag ser jag redan när jag stiger upp. En varm och ljuvlig solstråle har letat sig in i genom gardinskarven.

Kan inte ligga längre

Rummet i Hardt

När sjuklingen vaknar till liv frågar jag lite försynt hur hon mår. "Nu är jag fan trött på att ligga här i sängen" utbrister hon spontant. Borta är den ljuva kattlika belåtenheten när hon fick läkarens ordination. Jo, jo, så är det. Allting har ett slut. Det blir för mycket av det goda, som att bli instängd i en godisfabrik, tänker jag som är en godisätare av rang. "Nu vill jag åka in till Bregenz" säger hustrun med det där tonfallet där alla protester är lönlösa.

På vägen in kan jag stolt förevisa den fina "Seebühne", men får även en rejäl dos av hustruns historiekunskaper om Gustav den tredje. (hon gick nämligen i skolan på den tiden när man måste lära sig för livet inte till närmaste prov). Själv har jag en mer fatalistisk hållning till att överbelasta hjärnkontoret för mycket. På infarten till Bregenz cyklar vi rätt in i förberedelserna för den stora stadsfesten "Bregenzer Festspiel", ett i juli årligen återkommande mycket känt evenemang i musikens och kulturens tecken. Men det bjuds inte bara på kultur, ett stort inslag består av marknadsjippon med tingel tangel. Besöksiffrorna till respektive aktiviteter redovisas inte men redan nu på tidiga förmiddagen börjar ölkrusen sin eviga kretsgång. Visst är det kul att strosa omkring och se det ena öl- och marknadsståndet efter det andra resas. Men när trycket från den stadigt ökande folkmängden gör det svårt att komma fram, cyklar vi in till staden.

Det kittlar i magen!

 

Enligt några broschyrer skall det finnas en kabinbana upp till toppen på ett berg som heter Pfänder. Efter lite letande finner vi dalstationen. Vilken otur! Om vi kommit en timme tidigare hade vi fåt ta med cyklarna upp gratis. Lockad av reklamen om frisk skogsluft alpvildpark, rovfågelshow och ett överväldigande panorama över sjön köper vi biljetter.

Panoramat är verkligen hissnande. Man kan faktiskt se ända till Konstanz, nya och gamla Rhens utlopp och till Romanshorn där jag var i förrgår. Det här ångrar vi inte. Vi intar en lättare lunch och njuter av det vackra vädret. Men trots att vädret är soligt är det ganska kallt här uppe. Toppen ligger trots allt på över 1000 meters höjd. Man sitter inte gärna i skuggan.

Vildparken är inte så märkvärdig för oss som är vana vid Kålmården, Eskilstuna mfl. djurparker. Den här liknar mer ett miniatyrskansen med olika hägn för mufflonfår, stengetter, murmeldjur och hängbukssvin? Ett obligatoriskt barnzoo med sk. kramdjur finns det också Hängbukssvin har vi sett förut (läs gärna hustruns syn på de och deras nedstigande led i Saaleeposet). Men stengetter var något nytt. Enligt en infotavla fanns det bara 54 stycken kvar i Österrike för tjugo år sedan. Nu genom skydd och inplantering är dom nära 1300.

Mätt på utsikten, maten och djuren åker vi ner igen. Alltid när jag åker i sådana här kabinbanor vill jag gärna titta uppåt. När man ser neråt, har livlig fantasi, är tekniker, ökar hjärtverksamheten av någon underlig anledning. Om man däremot fotograferar eller filmar neråt känns inte höjden så farlig. Någon stenget skulle jag nog inte passa till, det är ett som är säkert.

På hemvägen turistar vi lite i Bregenz. Staden är inte så stor med sina 27000 innevånare men gammal. Väl över 2000 år om man för tro urkunderna. Fast då var det bara en keltisk bosättning. Så mycket gamla minnesmärken finns det tydligen inte, men staden är ändå gemytlig och den härliga strandpromenaden är förträfflig. Som ni vet gillar vi städer med sjöfront och härliga strandpromenader. Att cykelvägen hem följer strandpromenaden gör ju inte saken sämre.

Väl hemma verkar den ringa motionen inte ha bekommit konvalescenten något nämnvärt, så nu väntar jag med spänning på vad morgondagen skall ha i sitt sköte.


 

Etapp 9    54 km     Tillbaka till kartan

Lördagen den 1 juli

Nu är det avresedag. Lägret skall brytas. Naturligtvis har de tidigare noggrant och omsorgsfullt nedpackade pinalerna som genom ett trolleri spritt sig över hela rummet. Rekonstruktionen tar sin tid men så småningom kommer vi iväg. Nu får vi nöjet att cykla hela den trevliga strandpromenaden igen. Fast av någon anledning går det lite tyngre idag. Men solen skiner och varmt är det också. Efter Bregenz följer cykelvägen vattenbrynet med bara en smal remsa emellan. Turistuttrycket "Där sjön kysser alperna" stämmer verkligen här. På den smala stranden börjar redan badare att söka efter lämpliga revir som markeras enligt konstens alla regler. Det här är solsidan av Bodensjön, kom inte och säg något annat.

Vilken ö!

Ön Lindau

Hela tiden ser vi vårt nästa mål "Lindau" sticka ut i sjön. Hur är det med minnet? Auer är öar, följaktligen är Lindau en ö. Innan vi kommer fram till bron passerar vi någonstans gränsen till Tyskland. Det här blir också den sista gränspassagen på minst en vecka. Skönt! Ibland har man på morgonen fått fundera för att komma på vilket land man för tillfället är i.

Gamla staden och hamnen i Lindau är verkligen sevärda. Här finns det ett stort gemyt och samtidigt är det liv och rörelse på grund av den livliga sjöfarten.

Ytterligare ett plus är att stora delar av ön är bilfri. Trots att jag har varit här flera gånger tidigare så vet jag inget om historien bakom Lindau. Det tänker jag reparera nu. Hustrun har redan försvunnit medan jag beundrar det vackert målade rådhuset (1400-talet). Nåja, några förluster får man räkna med. På turistbyrån är det svårt att hitta något historiskt material. Det är nog så att det inte finns några direkt stora händelser i stadens historia.

Vilken hamn!

Lindaus inlopp

En gammal dam med käpp som hört och sett mig leta information öppnar upp en konversation. Hon rekommenderar att titta på både det ena och det andra. Hon kallar mig hela tiden "unge man" När hon får reda på att jag kommer från Sverige måste våra resplaner gås igenom. Under vårt samtal frågar hon om jag varit i Lindau tidigare. Jovisst jag har säkert varit här 3-4 gånger tidigare säger jag. Första gången måste ha varit för minst tretti år sedan."Men då måste du väl ha varit så liten att du inte minns något" säger damen. "Var du här med dina föräldrar då?" Något förvånad replikerar jag "att nog var jag åtminstone 27 år gammal då".

Hon ser nu mycket förvånad ut. "Men hur gammal år ni då unge man?" När min verklige ålder uppdagas utbrister hon. Aber Liber Gott! Ni ser ju så stor och stark och vältränad ut. Jag trodde inte ni hade fyllt 40 ens. Gissa om den här dagen är räddad. När vi skiljs, känner jag mig inte en dag över trettifem när jag piggt cyklar ner till hamnen.

Bregenz i bakgrunden

Klassisk vy från Lindau

Där bänkar jag mig på den bästa uteserveringen mitt för hamninloppet. Beställer öl och väntar på hustruns uppdykande. Det är som att sitta på en teater. Båtar lägger till. Turister strövar omkring. Gatumålare kritar bilder på trottoaren. Några meter ifrån mig står det gamla fyrtornet från 1200-talet. Mellan det nya fyrtornen och det Bayerska lejonet som flankerar var sin i hamnpir, ser jag Bregenz och de snöklädda alperna. Resterna av en romarskans ser jag till vänster. Det här är verkligen livet när det är som bäst.

Men osvuret är kanske bäst. En annan som troligtvis inte var så nöjd med tillvaron här var Strindberg. Han bodde här 1877 och skrev då "Fadren", något av det dystraste man kan läsa.

Efter några öl dyker rymlingen upp. Jag kan knappt bärga mig tills hon slagit sig ner med att berätta om damen. Hustrun verkar inte ett dugg intresserad av damen men väl mer över varför "jag" försvunnit? Vid den härliga kommentaren om min ålder tyckte jag mig svagt höra något om "ett besök hos optikern för synundersökning". Men kanske var det bara vågsvallet från Bodensjön.

I går slott idag hotell? Nu fortsätter vi framåt mot nästa pärla som är Wasserburg. Från sjösidan ser slottet och kyrkan ut som ett komponerat vykort där man bara tagit de bästa bitarna. Vyn ser inte så pjåkig ut från land heller, konstaterar vi när vi rullar ut på halvön.

Wasserburg är tydligen nämnt redan år 784 i någon Gallisk urkund. Då låg här en borg med ett benediktinerkloster från vilket kyrkan St. Georg härrör. Nu hoppar jag fram i historien till 1384. Då skänktes ön med allt till greven Hugo av Montfort. Just det. Samma ätt Montfort som ägde slottet i Feldkirch. Han lär ha varit en extraordinär människa och följdriktigen byggde han till slottet i renässans stil. Det är tydligen så här man skapar ett vykort. Nåväl, 1532 fick någon av hans senare ättlingar sälja allt pg av stora skulder.

Efter att ha avnjutit en forell från Bodensjön tillsammans med lite vin är vi redo att fortsätta. Vi är nu inne i det stora fruktodlardistriktet. Tidigare vinodlingar har under årens lopp ersatts av mer lönsamma fruktodlingar. Som bekant kan man göra mer än att äta frukterna och då tänker jag inte på harmlös juice. Här gör man företrädesvis fruktsnapser av alla de sorter. Förföriska skyltar och små utställningar lockar med smaksensationer om man köper deras hemgjorda snaps. Kirchwasser, Appfel, Willjams, Obstler är de vanliga, men sedan finns ingen gräns för fantastiska namn.

Svenskt eller tyskt ursprung? Prova får man göra om man köper förstås. Det vore verkligen något att införa i Sverige. Fruktodlingarna är verkligen enorma här. Den som vill uppleva tex. Körsbärsblomningen bör nog ta sig en funderare på att åka hit på våren.

Vi lyckas trots allt motstå de för cyklisterna så förrädiska dryckerna och närmar oss nästa pärla "Langenargen." Det första som möter oss är en präktig Majbaum (majstång). Dessa ser man ofta här i Bayern. Till skillnad mot våra majstångar är de resta hela året. De är smyckade med lövkransar och skyltar med olika stadsvapen. Det kan nog inte vara en helt fel gissning att vår ursvenska majstång kommer från tyskland (som julgranen).

Så kommer vi ner på strandpromenaden. Den kan knappast beskrivas i annat än lyriska termer. I slutet av promenaden ligger det pampiga slottet Montfort. Byggt 1866 i morisk stil av Wilhelm av Wurtenburg. Men redan på 1400-talet byggde vår kände greven av Montfort ett slott här. Efter att ätten gått ur tiden förföll slottet och användes tom som stenbrott. Man kan bara tycka synd om Montfortarna så här i efterhand.

Byggt i Morisk stil?

Efter att ha avnjutit den svärmiska strandpromenaden fortsäter vi mot Friedrichshafen. Det myckna turistandet gör att tiden snabbt rinner iväg. Vi vill åtminstone komma några mil längre i dag. den ofrivilliga vistelsen i Hard tullade på semesterdagarna

Friedrichshafen passerar vi rätt igenom. Det är ändå en stor industristad, mycket inriktad på rustningsindustri, vilket gav de allierade ett fint albi för att lägga staden i aska. Mest känd är kanske staden för Graf Zeppelin och hans explosiva luftskepp. Det finns ett Zeppelinmuseum som skall vara mycket sevärt.

Efter orten Manzell slipper vi storstadsluften och kommer ut i fruktträdgårdarna igen. Nästa ort är Immenstaad. Den passerar vi samvetslöst. Nu börjar terrängen att bli kuperad så vi får anstränga oss i backarna ibland. Nu har jag siktet inställt på slottet Kirchberg. Slottet har nämligen en fin vinkällare och dessutom en vinomgärdad terrass med en fantastisk utsikt över Bodensjön. Det vattnas redan i munnen på oss när vi kämpar oss upp på höjden. Döm om vår besvikelse. Hela slottet är under renovering. Det ser ut som en jäkla byggarbetsplats överallt. Hur besviken blir man inte när det man sett fram emot inte infrias. Vi glider ner för höjden igen och börjar söka nattkvarter. Nu skall vi campa. Solen skiner och det är säker närmare 30 grader varmt. Första tältplatsen är full men på nästa får vi en fin plats med sjöutsikt. På sena kvällen äter vi lite lätt på campingplatsens uterestaurang tills ett häftigt åskväder tvingar oss att springa tillbaka till tältet. Undrar just hur vädret skall bli i morgon?


 

Etapp 10   42 km        Tillbaka till kartan

Söndagen den 2 juli

Vilken härlig morgon! På morgonen skiner solen som om ingenting hänt. Under natten har det nämligen åskat och regnat och det betydligt häftigare än vad vi är vana vid hemifrån. Hela tältet lystes upp av blixtarna men nu skiner solen från klarblå himmel. I dag kommer det att sannerligen att bli varmt. Vi packar ihop våra pinaler och ger oss iväg. Det är nu bara en mil kvar till Meersburg, en av våra favoritstäder. Tänk ändå, vad härligt det är att nalkas en stad på cykel.

I Meersburg såväl som i andra historiska städer försöker man hindra biltrafiken med all till buds stående medel. Men kommer man på cykel, kommer man nästan alltid in rätt väg. Har jag nämnt att bilvägen längs Bodensjön numera går så långt från sjön och alla orter, att man egentligen inte ser ett dugg av sjön. Men det gäller som sagt inte cyklister. Vi kör in genom stadgsporten och kommer direkt in på huvudgatan i "Unterstadt" (undre staden). Ovanför oss ligger då Oberstadt. Som kronan på verkat ligger Altes Schloss. Slottet eller ursprungligen borgen lär vara den äldsta i tyskland. Den äldsta delen, Dagobertstornet är från 700-talet. Om den nu inte skulle vara den äldsta borgen, så är den helt säkert den vackrast belägna. Som om inte det var nog, lät en av biskoparna under 1700-talet, bygga ytterligare ett slott "Neues Schloss."  Det gamla var för obekvämt om man får tro sägnerna. För att komma upp till slotten måste vi passera genom de branta vindlande gränderna i Altstaden som är rent av spektakulärt vacker. Överallt finns det nya intressanta saker att titta på. Tyvärr håller månglarna på att fördärva det genuina här, såväl som på alla andra ställen, dit turisterna dras. Men den fantastiska utsikten från slotten är oberörd av tidens tand.

Hamnen Tysklands äldsta borg Sagostaden Strandpromenaden

Båda slotten är öppna för besökare då dessa nummera är museer. I gamla slottet, som vi tycker är intressantast, vissas bla vapensamlingar, riddarsalen, köket mm. I Meersburg finns det inte mindre än nio museer, så syselsättning finns det även regniga dagar.

Nu börjar det suga i tarmen så vi klättrar ner till strandpromenaden som inte är så lång men desto finare. Kanske en av de finaste. Vi har redan tidigare bestämt att vi skall äta "Felchenfile" dvs. sik från Bodensjön, ett måste när man är här. Felchenfile är väl ingen kulinarisk sensation, då fiskrätter inte är så vanliga i Tyskland som i Sverige.

När vi sitter här och äter, njuter vi av den intensiva båttrafiken på sjön. Förutom passagerarbåtarna är det mängder med fritidsbåtar ute. En av mina affärsbekanta hävdar bestämt, att vid fint väder skall man kunna gå torrskodd över sjön genom att kliva från den ena båten till den andra. Sjön är väl ungefär 75 km lång men bara 14 km bred. Detta gör att man alltid ser andra sidan vid klart väder.

Där vi sitter ser vi också "Mainau", greve Lennart Bernadottes privata ö. Han ärvde den på 1930-talet. Han och hans fruar har tydligen gjort det till ett livsverk att förvandla hel ön till ett blomsterparadis. Kanske försöker han reparera lite av vad svenskarna gjorde under 30-åriga kriget. Då intogs ön efter flera belägringar, och som vanligt lämnade svenskarna inget kvar mer än spillror. Jo en sak blev kvar. Ett stort bronskors som lämnades i det grunda vattnet och nu kallas för Schwedenkreuz. Vi kommer inte att besöka Mainau på den här resan, men som upplysning går det båt direkt till Mainau från Meersburg.

Mainau blomsterparadiset

Mainau

Nu kommer jag att tänka på en komisk episod. På en tjänsteresa med fyra yngre kollegor, erbjöd jag mig osjälviskt att förevisa dem Bodensjön med Mainau. Efter att åkt båten över från Meersburg, löst den idag svindyra inträdesbiljetten till Mainau, skulle vi verkligen njuta av vårens blomsterprackt. Det skall finnas inte mindre än en miljon tulpaner på våren? En svindlande siffra och det verkligen vår i luften när vi steg in bland rabatterna.

Efter mindre än en halvtimme säger en av grabbarna. "Vi måste sticka hem nu"  "Va? Vi har ju precis kommit hit! Vi har inte ens sett slottet." Det hjälps inte, det är hockyfinal mot tyskarna på tv om en knapp timme. Den får vi inte missa"! Småförbannad sätter jag mig i baksätet och vägrar köra vilket inte hjälper ett dugg. Väl frame vid hotellet försvinner alla fyra som ett skott in på sina rum. På morgonen läser jag i tidningen att sverige vann finalen på något så simpelt som straffläggning. Där det förr på 1600-talet, behövdes hela armeer för att besegra tyskarna, räcker det nu med bara en handfull hockyspelare.

Mätta och belåtna rullar vi vidare. Efter någon mil kommer vi till Unteruhldingen. Här finns en rekonstruerad pålby från bronsåldern vars besiktigande vi spar till ett senare tillfälle.

Vi hinner ej Kanske är vi något luttrade av vårt besök vid vår svenska pålby vid fågelsjön Tåkern. Vid skylten om pålbyn, tittar man ut över en vanlig äng. Inte direkt något upphetsande. Här har jag senare upptäckt på Internet att det finns betydligt mer att se. Gå in på den här länken och se själv. "pålbyn" Om man inte planerar allting i detalj är det ofta svårt att veta var man skall lägga krutet. Om man å andra sidan gör som vi, kan man inte bli besviken då man inte riktigt vet vad som väntar bakom nästa  hörn.

I nästa ort "Birnau" finns en barockkyrka som är den finaste runt sjön. Men kyrkor står inte heller på programmet i dag. Alltså framåt! Orten därpå är Überlingen som också är väl värt ett stopp. Staden är grundad av Kaiser Barbarossa och det betyder någon gång på 1100-talet.

Inget skyddar för evigt

Inget hjälper mot svenskarna

Stadens storhetstiden inföll mellan 13-1600 talet. Sedan kom "die Schweden." Staden belägrades några gånger och intogs sedan av svenskarna. Efter våra förfäders bedrifter i staden var storhetstiden över. Nåja, en del i det hela hade även Napoleon några hundra år senare. Med järnvägen på 1800-talet kom industrin till staden och idag är den både industri- och semesterort. Mycket torn och tinnar finns det att beskåda, men vi måste vidare.

Vår plan är att ta tåget från Ludwigshafen till Willingen där Neckars källa finns. Vår ofrivilliga vistelse i Hart har tullat på semesterdagarna. Efter någon mils trampande rullar vi in i Ludwigshafen. Stadens kapell hälsar oss välkomna med en ett muntert musikstycke. På järnvägsstationen blir vi upplysta om att ett tåg går redan om 30 minuter. Vi hinner bara med en kort visit i hamnen med en öl och Bratwurst innan det är dags att borda tåget. Inne i godsvagnen är det packat med cyklister. Många kommer ända från Stuttgart och ännu längre. Under helgen har man åkte ner till Bodensjön för lite rekreation. Vilket härligt system det är att bara slänga ombord cykeln och sig själv på tåget och sticka iväg. Samtidigt när jag skriver detta, läser jag i en tidning att pollettering av cyklar för en mindre peng inte längre är möjligt i Sverige. Nu har någon privat transportfirma tagit över och det lär kosta minst 500 SEK att ta med sig cykeln på tåget. Dessutom vet man inte vilken månad man kan lösa ut den. Välkommen till turistlandet Sverige, men bara på svenska villkor förstås.

Om de nya reglerna hemma vet jag som tur är inget om när jag tittar ut över Bodensjön från tågfönstret. Så rycker det till i tåget och vi börjar röra oss framåt. Det är med stor sorg som vi ser Bodensjöns glittrande böljor försvinna i fjärran. Men det av oss outforskade Neckar ligger och väntar på att bjuda på nya äventyr. Cykelturen längs med floden Neckars flöde, från dess födelse till dess snöpliga slut i Rhen. Den får ni läsa om i del 2 när den kommer ut.


Författare Crister Sjöblom 2001. E-mail: crister.sjoblom@swipnet.se
Redigerad senast 2001-03-11

Tillbaka till kartan    Back to Home Page