Reseberättelser av Crister Sjöblom Tillbaka till "Med cykel, båt och tåg runt Stockholm" Karta
Vi startar turen på Klara Mälarstrand i Stockholm. Härifrån utgår en mängd cykelleder, man blir nästan förvirrad av alla skyltar som pekar åt olika håll. Men i dag är valet lätt, Södra station är vårt första mål. Som ni säkert vet, är det inte tillåtet att borda eller stiga av pendeltågen med cykel på T-centralen. Glöm inte heller bort, att cyklar inte får tas med på pendeltågen under rusningstid, dvs på vardagar mellan 6.00-9.00 och mellan15.00-18.00. På övriga tider och på helgerna finns det ingen begränsningar. Det är dessutom gratis att ta med sig cykel på pendeln, än så länge är det väl bäst att tillägga. Med dagens samhällsutveckling undersöks varje möjlighet att klämma ut en krona till av kunderna. Se bara på Waxholmsbolaget! Där tar man oskäligt bra betalt för att transportera cykeln. Dessutom får man göra hela arbetet med att köra ombord cykel själv. Synd, men vad skall man göra. Cyklister är inte så populära i Sverige, åtminstone inte ännu så länge. Ett litet tips! Tag med något band, eller som jag en gummirem, som man kan binda fast cykeln i stolpen på pendeltågsvagnen eller i relingen på båten. Sådär, nu när cykeln är säkert surrad, kan vi lugnt sitta ner och studera kartor (eller denna skrift) tills vi når Flemingsberg. Fyra kuponger kostar resan hit. Tre kuponger kostar det om man kommer från Södertälje där jag bor.
kommer till Psykiatriska kliniken.Ta inte av fel här (till psyket) utan titta åt höger. Härifrån kan man på andra sidan vägen se den gröna skylten "Sverigeleden". Håll med om att det är ganska underligt att leden passerar just här mitt i sjukhusområdet, men det är bara att tacka och ta emot och börja trampa. Efter att ha passera över Katrinebergsvägen och tagit av till höger kommer en härlig utförsbacke i vars slut man tar av till vänster. Sverigeleden löper nu vackert längs med ett skogsbryn, långt från alla bilvägar. Efter exakt 6 km. mynnar den ut i Masmovägen som vi nu skall följa. (Se upp så du inte fortsäter rakt fram på cykelvägen i stället för på bilvägen). Nu bär det av nedförs i en hissnande lång utförslöpa ända nertill Vårby. Vid backen slut kan man beundra arkitekturen på flerfamiljshusen som klättrar brant uppför sluttningen. Det är inte utan att man gärna gör en jämförelse med miljonprogrammets hus som syns på andra sidan vattnet.
Om man nu är väldigt sugen på att cykla mera, eller rent av sparsam, kan man naturligtvis cykla hit från Stockholm. Då får man lägga till ungefär en mil. Har man cyklat denna tråkiga sträcka några gånger är man ganska trött på att höra det eviga bruset från trafiken som hela tiden följer en. Pendeln är ett bra alternativ.
Ekebyhovs slott är ett verkligt mysigt slott. Det är också något så ovanligt som ett träslott. Detta tänker inte vi svenskar på, men när jag förevisade slottet för min tyska cykelvän, gjorde hon stora ögon. Ett slott byggt av trä är tydligen en riktig raritet utomlands.
Slottet köptes slutligen 1980 av Ekerös kommun. I dag är slottet något av ett kulturcentrum för föreningslivet på Ekerö och tjänar även som kurs- och konferensanläggning. På helgerna är slottet öppet för allmänheten. Särskilt välbesökt är slottscaféet. Där kan man för en billig penning smaka på många olika sorters hembakat kaffebröd. Bakat med omtanke av ampla damerna i någon förening. Vidare verkar det vara något musikevenemang varje helg. Repertoaren är ganska blandad, allt ifrån jazzmusik till frälsningsarmén. Efter kaffet kan man passa på att besiktiga slottet. Ofta finns det någon konstutställning eller ett galleri med konstnären själv närvarande. Roligt är det också att titta på de tidstypiska inredningsdetaljerna. Särskilt sevärt finner jag biljardrummet och biblioteket. Efter titten i slottet kan man beundra slottsparken. Den är förövrigt utmärkt för en picknick om man nu inte vill kosta på sig ett besök i caféet.
Däremot finns det något som heter gröna och röda äpplen. Dessa äpplen man kan spela ett game tennis med utan att de förstörs. Vilken ruskig utveckling i den snöda vinningens tecken. En gammal förteckning från 1600-talet, visar att det redan då fanns 100 äppelträd och 68 päronträd på gården. Så fruktodlingen har en lång tradition här på Ekebyhov. Cyklar man här tidigt på våren så kan man få se hela trädgården vit av äppelblom. Med en frisk bris kan man tro att det snöar när de vita blommorna dalar ner från träden. Efter denna långa paus rullar vi vidare genom Bokallén till orten Tappström, som ligger vid det smala sund som skiljer Ekerö från Lovö. Cykelvägen över bron går på vänster sida så vi måste åka under vägen för att komma upp på rätt sida. Vi följer fortfarande Mälardalsleden. Efter bara någon kilometer, passerar vi en trädbeväxt kulle. En cypressallé kantar vägen fram till en trappa som leder upp till toppen. Det här är Wallenbergfamiljens privata begravningsplats. För den som har intresse av att göra ett besök, återstår omaket att ta sig över Ekerövägen, vilket inte alltid är så lätt. Trafiken tycks nästan alltid vara mer än livlig. På begravningskullen kan man ägna en tanke åt vad som skiljer fattiga från rika. Det är särskilt aktuellt i dessa dagar, då girigheten inte tycks ha några gränser, vare sig i det privata näringslivet eller bland politikerna. Det enda gemensamma draget är att det alltid är gemene man som skall dra ner på standarden, inte de som redan sitter vid köttgrytan.
Men det är inte det som lockar mig hit. På kyrkogården finns det inte mindre än fem stycken runstenar, några är framplockade ur kyrkmuren. På dessa kan man ana lite om våra förfäders vilda härjningar i främmande länder. Tänk vilken tid! Många platser som inte ens hade ett namn fick döpas till något lämpligt som t.ex. "Vinland" numera "Amerika". Många vikingar verkar inte ha kommit tillbaka med livet i behåll från sina härjningar. Passande då att dessa runstenar slutligen har fått sin plats här på kyrkogården. Det var ju under senare delen av vikingatiden som Sverige kristnades. Fast håll med om att de gamla Asagudarna var betydligt mer färgstarka än den kristna guden. Kanske var dom rent ut av mer lämpade för oss vikingar i civilisationens utkant.
Nu får vi åka tillbaka samma väg om vi skall komma till Kinaslottet. När vi passerat över Ekerövägen, cyklar vi igenom Kantonbyn. Byn byggdes upp på 1700-talet som något slags mönstersamhälle för hantverk och tillverkning. En dam som jag träffade, berättade att namnet Kanton (sidenstad i Kina) kom från den tid då man framställde siden här. Drottning Lovisa Ulrika anlade ett magnaneri här dvs. en uppfödningsanstalt för silkesmaskar. Mullbärsträd planterades i parken då det tydligen är det enda de kräsna maskarna äter. När jag var liten, berättades det, att alla var så familjära i byn, att man alltid hälsade på alla förbifarande. Jodå jag har sett det själv. Nu leder vägen till Kinaslottets parkeringen rätt igenom byn. De som skulle försöka hälsa på alla förbipasserande idag skulle nog snart få kramp i både armar och nacke. Litet synd, men som en bilfrälst vän till mig brukar säga, bilarna måste komma fram. Från bilparkeringen får vi nu leda cykel de sista metrarna fram till Kinaslottet.
Nåväl det är väl tur att det funnits lite knäppskallar förr i tiden. Vad skulle vi annars titta på idag? Nu har vi inte ens råd att förvalta och underhålla det som man byggde förr. Slottet eller snarare paviljongen kan beses inifrån om man betalar 50 kronor i entréavgift. Överhuvudtaget blir det rätt dyrt om man skall se på alla sevärdheterna här på Drottningholm. De kungliga har förstått det här med ekonomi. Att Drottningholm med omgivning, tagits upp på världsarvslistan, kommer nog att locka hit ännu mer turister med påföljd att priserna stiger. Turisterna, särskilt då de utländska, är inte så priskänsliga som vi som nödgas bo här i landet. Nu styr vi kosan mot själva kungliga slottet. Vi för lov att leda cyklarna, för trots stora ytor, är cykling förbjuden i parken. På vägen dit passerar vi en märklig byggnad, det så kallade vakttältet. Det byggdes 1781 som en förläggning för kungens dragoner. Att det kallas för tält beror på att arkitekten avsåg att det skulle likna ett turkiskt fälttält. Något tält är det då rakt inte. Byggnaden är en träkonstruktion med överdragen plåt. Även denna byggnad kan beses inifrån och här är det dessutom fri entré än så länge.
Att kungen bor här vet jag med säkerhet. Vid en av mina cykelturer här kom jag lite hastigt ( läs: olämpligt) upp på slottsinfarten och fann mig följaktligen stirrande på kungen i sin Porsche. Han stirrade på mig i sin tur och undrade var jag kom ifrån och vart jag skulle ta vägen. Han gled sakta förbi mig. Efter kom en svart Volvo med ett gäng killar som också stirrade på mig. En hade plockat fram en skyllt som det stod "stop" på. Men så klassificerade de förmodligen gubben på cykeln som en ganska oförarglig individ och fräste vidare efter kungen. De skrev väl i sin rapport "handlingen föranledde inte någon åtgärd från vår sida".
Hur är det då om man vill fortsätta att cykla in till staden istället för att åka båt. Det går alldeles utmärkt. Vi följer bara Mälardalsleden som faktiskt är trevligare än vad man kan tro, trots att den går igenom stan. Det är lite besvärligt att hitta efter Nockebybron, så här får man hålla korpgluggarna öppna. Man måste korsa Drottningholmsvägen vid andra trafikljuset efter bron. Efter lite snirklande bland husen och efter att ha korsat Drottningholmsvägen igen kommer vi ut på en cykelväg som passerar Lillsjön. Här är det ganska idylliskt om man bortser från våren då alla flyttfåglarna kommit tillbaka och ivrigt söker sig årets partner. Vi passerar över avloppet från Lillsjön som förbinder sjön med Ulvsundaviken. Vi svänger sedan direkt av till höger och kommer in på Johanesfredsvägen. Den kommer vi att följa till den slutar vid Huvudstaledens bro.
Det här tipset fick jag aven rar tös när jag frågat var jag egentligen var någonstans. Utan karta kan man lätt förvirra sig även mitt inne i stan. Att bedjande fråga var man är och hålla fram en karta är något jag ofta tillämpat. Jag vet egentligen var jag är men vill gärna komma i kontakt med någon viss person. En gång i London gick jag dock rejält på pumpen som det heter. Den underbara flickan kunde inte finna Harrods på kartan, trots att varuhuset var stort som en femöring på kartan. När hon letat i fem minuter fick jag symtom som liknade nässelfeber och kan man tänka sig, av en händelse hittade jag själv varuhuset. Törs jag säga att avskedet från henne var en lättnad. Nåja man kan inte lyckas varje gång. Från bron där vi svängde av, fortsätter Mälardalsleden rakt fram, men den sträckan finner jag urtrist där den löper mellan höghusen. Cykelvägen längs stranden är däremot fin. Visserligen är det lite kuperad, men det ger tillfälle till vyer som kanske inte så många Stockholmare sett. Det går nämligen inte att åka bil här. Vi passerar ett tvätteri som startades 1921 av en hemvändande guldvaskare från Amerika. Detta inhavs nu av tredjegenerationens barn. Inte långt härifrån kommer vi till det sista vattenhålet. En driftig dam har öppnat ett kafé i sin trädgård "Ulvsjö kafé" Här kan man dricka kaffe och smarra på hembakat bröd för en billig penning. Cykelvägen slingrar sig nu tätt intill vattnet och vi passerar skollskeppet Constantia, Huvudsta badet och Huvudsta gård.
Det var tydligen en privatbostad på 40-talet och då hade ägaren lamadjur i trädgården. I dag är det något så tråkigt som en vanlig konferensanläggning. Med andra ord från vegetariana lamor till vegeterande konferensdeltagare. Det är utveckling det. Finns det överhuvudtaget någoting man inte kan konferera om idag? Strax efter gården finns det ett litet zoo med barnvänliga djur. Så vitt jag kan se får man gå in gratis och kela med djuren. Barnvänliga djur är sådan som tål minst 200 klappar och kramar per dag utan att se särskilt ledsna ut.
Cykelvägen längs Karlbergskanalen går sista biten genom en lummig park.
På sommaren är parken full av sköna nymfer som är mer eller mindre påklädda beroende
på vädret. Här gäller det att hålla ögonen på vägen så ingen olycka händer på
sluttampen. Så slutar parken och plötsligt står vi mitt emot Stadshuset. Vår
cykeldator visar nu på avverkade fyra mil. Inte så dåligt gjort om ni har turistat
ordentligt på alla ställen som jag berättat om.
Tillbaka till "Med cykel, båt och tåg runt Stockholm" Författare Crister Sjöblom 2002.
E-mail: crister.sjoblom@swipnet.se
|
