Med cykel längs floden Saale

1999


En reseberättelse av Crister Sjöblom 


Kartan                             Back to Home Page

S karta.JPG (50113 bytes) Etapp 1 Saalfeld-Kahla
Etapp 2 Kahla-Bad Kösen
Etapp 3 Bad Kösen-Merseburg
Etapp 4 Merseburg-Saalfeld  ( tåg )

Inledning

Vi är egentligen på väg till de norditalienska sjöarna för vår litet löst planerade semestercykling. Utanför bilen skiner solen obarmhärtigt och temperaturen pendlar runt 30 gradersstrecket. Måste vi verkligen åka ända till Italien när det är så fint ute frågar plötsligt hustrun? De tyska väderprofeterna spetsar till frågan genom att utlova strålande väder under flera dagar framöver. Eventuellt ett värmeåskväder till natten samt en liten försämring med någon skur under morgondagen, men sedan skall vädret bara bli bättre och bättre. Efter att ha övervägt olika cykelalternativ kommer jag plötsligt ihåg att jag tidigare i år sett att man öppnat en cykelväg längs floden Saale. Det vore faktiskt ett mycket intressant alternativ då den ligger i det forna Östtyskland, ett område vi ofta åkt igenom men aldrig utforskat. Saken blir inte sämre av att vi just nu befinner oss bara ca 20 mil från floden Saale. Min första tveksamhet försvinner gradvis. Man är väl en flexibel person tänker jag medan riktningen ändras mot Saale. Nu gäller det bara att få tag på en cykelguide. Efter att ha besökt några bokhandlare efter vägen får vi napp. Saale Radweg heter guiden och innehåller en mycket detaljerad färdbeskrivning samt beskrivningar av alla orter och sevärdheter längs vägen. Själva kartan är i skala 1:100 000 och cykelvägen är mycket tydligt utmärkt. Varför finns det inte sådana här cykelguider i Sverige?

Här ligger Saalfeld

Var ligger Saalfeld?

Inget fattas

Cykelguiden

En bra cykelkarta

Cykelkartan

Jag sätter kurs mot Saale medan hustrun ivrigt studerar skriften. Du här står det att bergen slutar vid Saalfeld. Där måste det vara bra att starta. Det kan jag livligt föreställa mig tänker jag, men säger naturligtvis att det låter toppenbra. Hustrun har i år inte cyklat en endaste meter, inte ens provsuttit cykeln. Något av ett rekord tror jag

Väl framkomna till Saalfeld uppstår problemet att inkvartera bilen. Att campa och lämna bilen i förvar på en campingplats verkar inte så tilltalande då det eventuellt kan bli åska i natt.  Visserligen inspekterar vi noga några av campingplatserna. Alla ligger tyvärr uppe i bergen vid den stora sjö som bildats av en enorm kraftverksfördämning. Vägarna längs den konstgjorda sjön är spektakulärt vackra på sina ställen, men tyvärr finns det flera stora stigningar som måste övervinnas förrän man kommer över bergen och ner till Saales dalgång.



Säkert förvaringsställe i "Biergarten"

Det får bli övernattning i Saalfeld. Efter lite sökande hittar vi ett Gasthaus "Grüner Baum". Det ligger bara ett stenkast från centrum och med en innergård där bilen kan få stå en hel vecka eller så. Problemet är att bilen och den långa trånga infarten har samma mått, sånär som på någon centimeter. Det går till slut, till priset av en list på huset. Det gör inget säger värden stoiskt. Den spikar jag dit igen. Ingen brådska för vår del menar jag som redan börjar fundera på hur i hela friden vi skall få ut bilen igen. Nåja kom vi in skall det väl gå att komma ut igen. Nöjda med vår inkvartering, rummet visar sig vara alldeles nyrenoverat, går vi till sängs. (80 DM kostar rum och bilparkering)

 

Etapp 1     49 km.                    Tillbaka till kartan

Fredagen den 16 juni

Tidigt på morgonen vaknar jag av att en solstråle tittar in bakom gardinen. Nöjd, utan vetskap om den brutala framtiden, somnar jag om. När jag vaknar nästa gång, nu ordentligt och tittar ut ser vädret allt annat än fint ut. Låga moln jagar fram på himlen och regnet hänger i luften. Det är nog bara en skur tänker jag och börjar packa. När vi har packat cyklarna klara och skall rulla iväg har skuren övergått i ett envist regnande. Ingen lovande början precis. Men i förtröstan på att de tyska meteorologerna är ett grundligt släkte som inte gör några felaktiga prognoser rullar vi in i staden Saalfelds centrum.

Saalfeld omnämndes redan i slutet av 800-talet i urkunderna. På 1200-talet fick man stads- rättigheter och något senare grundades ett Franziskanerkloster här. Detta är nu nyrenoverat och är också Thüringens hembygdsmuseum. Saalfeld har dock inte gått helskinnad från bränder, bombanfall och den ruskiga DDR- tiden. Staden har enligt mitt tycke ingen riktigt genuin medeltida stadskärna. Även om torget och rådhuset och många befästningstorn är i bra skick saknades gemytet. Detta kan nog till en del bero på det idoga regnandet.

Regn och åter regn

Torget i Saalfeld


Apotek (1100-Talet)

Franziskanerklostret

Nu gäller det att hitta utfarten från Saalfeld. Att hitta in i städer brukar inte vara svårt, ut är alltid mycket värre. Vi följer naturligtvis vår förnämliga guidebok. Så här står det ordagrant i översättning.  " Ni korsar den från Gerbergatan kommande breda Puschkinggatan och svänger sedan halvt till höger in i Langegatan. Vid första stoppskylten, sväng till höger in på Schlosstrasse. Kör sedan rakt fram förbi slottsparken tills en liten bäck korsas. Därefter far ni till vänster fram till osv osv. Där upphör mitt intresse för guiden (tyvärr gjorde inte regnet detsamma). Jag har dessvärre väldigt svårt att finna mig i en så detaljerad beskrivning. Det är ju dessutom omöjligt att stanna var 50:e meter och studera boken i hällregn. Som tur är sitter det tätt med skyltar "Saale Radweg" överallt. Vi kör på skyltarna istället. Naturligtvis har vi villat bort oss ordentligt efter bara några minuter. Det gör nu inget, 500 meter bort ser vi en  Mac Donaldsskylt. Dit kommer vi nästan samtidigt med en riktig störtskur.

Mumsande på hamburgare funderar vi på hur de tyska meteorologerna definierar en regnskur. Den stämmer i varje fall inte med vår. När hamburgarna är slut är skuren det också. Till all lycka ser jag från min plats, ett kyrktorn där cykelvägen skall gå förbi. Nu är vi äntligen  på rätt väg och snart ute ur staden.

Cykelvägen som igentligen är en serviceväg för bönderna är mestadels asfalterad och lättcyklad. Saale har vi inom synhåll och på fälten växer det mängder av både vallmo och blåklint, något man knappast kan se hemma längre.


Vägskador.
Ett vanligt vägmärke

Snart är vi framme i Rudolstadt. Här snirklar sig vägen fram i förorter och villakvarter (innevånarna såg lite förvånade ut när vi frågade efter vägen till Rudolfstad med f). Det här är ju forna Östtyskland och det är därför intressant att se vilken enorm förändring som skett sedan muren föll. "Die Wendung", vändningen som man säger här. Överallt renoveras, målas och putsas det och man ser färre och färre hus med den gamla gråbruna DDR-färgen
I ortens utkant har inte vägförbättringen hunnit med på alla ställen. Jag måste släppa en lite längre lucka till hustrun. Då hon elegant rundar ett hål i vägen hinner inte jag med utan dunsar ner i det. För er som upplevt vägarna här i öst under kommunisttiden vet, att djupet på hålen var det enda som var gränslöst här. Hur var det man sa. Står det 50-skyltar längs vägen betyder det 50 cm djupa hål i 50 km. Nå förändringen är trots allt enorm, men att renovera hela infrastrukturen görs inte över en natt.

Rudolstadt bjuder på två slott. Det ena ligger högt över staden och kan användas som riktmärke (om ej guiden används). Lusten att bese några slott idag var dock ringa för att inte säga obefintlig. Ett getöga i guiden säger att här möttes för första gången Goehte och Schiller (1788) vilket dock inte ledde till någon närmare vänskap mellan dem. Kanske var det en regnig dag som idag tänker jag lite dystert. Vi styr vidare mot nästa större ort som är Kahla.

Nu har i varje fall regnet upphört. Kanske är det därför jag hör att något klingar till mot ekrarna. Jag saktar in och svänger tillbaka men kan inte hitta något på marken. Men något känns annorlunda. Jäklar ! En eker har gått av, i bakhjulet förstås. Hjulet vill nu helst inta formen av en kringla. Av hänsyn till även härdade läsare skall jag inte återge något av de för tillfället passande uttryck som föll på min tunga. Ekerbrott har jag inte haft på säkert åtta år. Då införskaffades en reserveker men sedan dess har jag naturligtvis bytt cykel. Nåja efter lite mekande och med bromsen urkopplad gick i alla fall hjulet runt. Nu började en försiktig färd mot Kahla. Aldrig kommer den sträckan av vägen att studeras så noga för undvikande av minsta grop eller gupp. Det är egentligen synd då vägen går i lummiga bokskogar och över kullar med vidsträckt utsikt.

Utsikt över dalen

Fallet strax före Kahla

Kahla når vi när klockan är bra över fem. Nu är det bråttom. Efter en noggranna vägbeskrivning av en ortsbo, ger jag järnet till den enda cykelmeken här i staden. Vilken tur, den är öppen. Ägaren tillika reparatör och en jovialisk man lovar att fixa ekern. Jag börjar ta loss packningen  men det behövs inte säger han. Den gamla ekern tas bort och en ny träs i. Så långt är jag med. Men när han försöker få den nya att ta gänga, påpekar jag försynt att den gamla gått av i gängövergången och följaktligen måste ju en bit sitta kvar. Vart skall den ta vägen? Troligen är jag alltför försynt eller? När den nya ekern börjar spännas hördes en trött suck från däcket som blir alldeles platt. Nu får hela hjulet tas av och reparatören försvinner in i verkstaden. Två gånger kommer han ut och visar hur punkteringen gått till.

Förstummad får jag höra hur den gamla ekerns kvarvarande del ätit sig igenom både fälgband och innerslang. Tja han fick ju lägga till fälgband och slang på räkningen och några reservekrar. Gutes Geschäft.

Nu gäller det att finna husrum någonstans. Efter litet letande försöker jag med Gasthaus Zur Post. Jo rum finns det och bara 50 Mark kostar det. Det låter alldeles för billigt. Lite misstänksam vill jag först se på rummet. Det är stort, modernt och fräscht, sängen har en påbyggnad som nästan gör den rund. Är priset 50 mark frågar jag igen och värden nickar. Avgjort! Jag rusar ner och medelar hustrun den glada nyheten. Hon blir omedelbart misstänksam. Du menar väl 50 Mark per person säger hon. Nu blir jag själv lite tveksam. När hustrun får se rummet blir hon tvärsäker. Det här kan inte kosta bara 50 Mark far hon ut. Det begriper du väl? Att du aldrig kan göra något ordentligt!

När vi går ner för att äta läser jag på matsedeln. Rum för 50 Mark. I glädjen över att ovissheten var över smörjer vi kråset ordentligt. Vi passas upp som om vi var hedersgäster. Fotograferas och får lov att skriva in oss i deras gästbok vilket vi gärna gör. För maten var både billig och välsmakande. Gästboken visades sedan upp nästan som en souvenir för övriga gäster och personal. Inget dåligt slut på en arbetsam dag.


Etapp 2         66 km.                      Tillbaka till kartan

Lördagen den 17 juni.

Vaknar av att regnet trummar på rutan. Regnet fullkomligt vräker ner. Vi som skulle stiga tidigt upp och besöka det gamla slottet som ligger bara hundra meter bort från oss. Liggandes i sängen bubblar min ilska över meteorologer upp. Finns det överhuvudtaget någon annan yrkesgrupp, som gång på gång kan göra sådana totala felbedömningar och ändå nästa dag, utan ursäkt eller kommentarer, glatt leverera en ny prognos. Vet ni förresten vad skillnaden mellan en gissning och prognos är? Gissning kallas prognos om den är gjord av akademiskt skolade personer.

Det trevliga hotellet

En blöt avfärd

Vid frukosten upprepas gårdagens service. Lite mera bröd? Kaffe? Kanske ett ägg till? Vi börjar nästan undra om vi är de första utländska turisterna här. Proppmätta går vi upp på rummet och försöker vänta ut det värsta regnandet. Jag vägrar att gå ut i regnet för att titta på slottet vilket gör hustrun ganska så ilsken. Enligt vår cykelguide har borgen används som vandrarhem sedan 1920. Under DDR tiden var borgen tänkt att tjäna som interneringsläger i händelse av en folkresning. Allt enligt några hemliga dokument som plötsligt dykt upp efter murens fall. Med en sådan historia kan det inte finnas mycket att titta på menar jag.

Kämpigt

Nej nu måste vi fara vidare. Till Jena är det ju knappast mer än två mil. Efter bara några kilometer kommer vi ut på en "fältväg", som de kallas i Tyskland. Den är alldeles mjuk av allt regnande. På vissa ställen sjunker cyklarna ner över en decimeter i sörjan. Hustrun orkar inte cykla på de värsta ställena och följaktligen antar hennes gympadojor färgen av den äkta gråbruna DDR-färgen. Passande till omgivningen men föga upplyftande.

Det värsta är att bromsarna sätter igen sig och för ett himmelens liv. När vi kommer upp på en asfalterad väg får jag demontera och göra ren bromsarna. Under tiden möter vi vår första cykelluffare. Han kommer från Jena och kan berätta att resterande väg är inget problem. Han tittar på min demonterade broms och säger att sedan han installerade hydrauliska bromsar har han aldrig haft några problem. Vi utbyter lite erfarenheter om vägen och sedan far han vidare ut på fältvägen, trots våra varningar. Kanske hjälper de hydrauliska bromsarna. Så småningom rullar vi in i Jena. Det är faktiskt inte lätt att hitta in till centrum. Flera stora vägombyggnader ställer både guiden och skyltarna i utvisningsbåset.

Jena i fjärran

Jena var i början av 1800-talet den största universitetsstaden i Tyskland. Goethe, Schiller och Hegel har undervisat här. Men vad man framför allt tänker på när man hör namnet Jena är optik och då närmare bestämt på Carl Zeiss. Att äga en kamera med Zeiss optik var status förr. Under DDR-tiden räknades Zeissverken som världsledande och var ansedd som en mönsterindustri inom socialistblocket. Efter vändningen och den hårdhänta krocken med den kapitalistiska världen har mer eller mindre kombinatet Zeiss upphört.

Själva staden finner vi lite tråkig och efter att ha stärkt oss med en bägare öl far vi vidare. Nu börjar hungern sätta in. Vi letatade efter ett matställe redan i Jena, men hittade inget som vi tyckte var trevligt. Efer Jena har vi inte sett ett enda matställe. Tillråga på allt är cykelvägen starkt kuperad här vilket ytterligare ökar på hungern. I orten Golmsdorf finns skyltat till ett matställe men när vi kommer dit är det tydligen stängt. Vilken otur!

När vi står där lite dystra kommer ägarinnan plötsligt ut och frågar vad vi vill. Det är klart att ni skall ha något att äta säger hon. Härifrån har ingen fått gå hungrig. Snart slevar vi i oss en kraftig köttsoppa tillsammans med nybakat bröd och stora glas öl.

Någonstans i närheten hörs glada skratt och applåder från något spektakel. Medan hustrun vilar på matan, dras jag mot de glada ljuden. Det visar sig vara skolelever som tävlar i forsränning i en å. Vatten- flödet ökas momentant genom att en dammlucka öppnas och de hem- gjorda flottarna far i väg som korkar. Hela byn är där och hejar på sina telningar.

Tillbaka igen studeras kartan noggrant. Vi befinner oss nu på toppen av en kulle. Cykelvägen svänger ner mot floden, korsar denna och gör sedan en sväng över bergen på andra sidan. En omväg på minst en mil och med två branta stigningar desutom. Oförklarligt tycker jag. Det är bättre vi fortsätter framåt så att vi inte förlorar höjd. Tids nog kommer det nog någon mer bro. Tyvärr visar sig vår valda väg också vilja sträcka sig mot himmelen. Vi frågar en bonde till råds. Sväng bara ner här och följ den här vägen så kan ni åka över en fördämning. Det låter bra.

DDR-grått

By med nostalgi

På andra sidan fördämningen kommer vi in i en liten by. Vi möts av den stickande rök som som uppkommer när man eldar med brunkol. Inga av husen i byn har renoverats och det ser ut som det gjorde förr i östtyskland. (Vi blir nostalgiska och tänker på vårt första besök i Wittenberg för 10 år sedan. Då kunde vi knappt se från den ena till den andra ändan av hotellkorridoren för all brunkolsrök)

Nu kommer vi upp på stora vägen och strax är vi framme i Dornburg. Här skall inte mindre än tre slott finnas, alla i olika byggnadstil, nämligen gotik, renaissance och rokoko. Nu förstår vi också varför cykelvägen gör den där stora omvägen över bergen. Slotten ligger alla tre i en rad högt uppe på bergskammen. Att ta sig upp dit betyder att vi behöver övervinna en stigning på minst 90 meter. Vi känner oss inte direkt motiverade för det. Dels är det ganska sent på lördagseftermiddagen så slotten är förmodligen stängda. Inte vill vi heller lämna cyklarna ensamma här nere och gå i trapporna. Vi får göra om besöket senare, kanske när vi hämtar bilen. Vi far vidare begrundande vår självorsakade otur.

Renaissace, gotik eller rokoko

Vilken byggstil har slottet i mitten?

Rokoko kanske?

Rätt? Det är rokoko

Nu är det tid att söka nattkvarter. Vi kommer till Camburg som är en relativt stor ort. Vi hittar bara ett Gasthaus som verkligen inte ser trevligt ut. Det är verkligen ett problem att finna övernattningar längs den här cykelleden. Campingplatser ser vi inte heller till några. Nu i detta väder är de inte heller aktuella. Vi får försöka i nästa större ort Grossheringen.

Små grodorna små grodorna är ... I ett höglänt skogsparti får jag plötsligt se den här märkliga skylten. "Krötenwanderung". Grodvandring. Jag stannar direkt och nu syns det att hela vägen är full av små grodor. De är inte större än en tumnagel. Nu passerar en bil i god fart. Mängder av smågrodorna förvandlas till fläckar på vägen. Dessa fläckar har jag sett tidigare men inte förstått vad det var. Grodorna är faktiskt riktigt söta men antalet är nästan skrämmande. Man kan undra vart de alla är på väg.

Grodvandring har vi sett tidigare längs Donaus cykelväg. Där är dock grodorna i samma storlek som i Sverige. Med stängsel och tunnlar försöker man där förhindra dessa att komma upp på vägen. Nu när jag far vidare ökar tyvärr antalet fläckar på vägen.

I Grossherring är det enda Gasthauset stängt. Vi följer nu stora vägen för att bättre se alla skyltar Vi hinner inte så långt innan vi ser en som pekar in mot en samling av hus.

En efterlängtad skylt.

Skylten pekar in på en stor bondgård och här hörs både musik och sång. En enorm lada är ombyggd till restaurang och här firas det ordentligt. Jag armbågar mig fram till bardisken och frågar efter rum. Ägaren kommer fram och granskar mig ingående. Vi har ett men det är inte iordninggjort. Kan ni vänta. Det gör vi gärna säger jag om vi kan få något att äta. Något kallskuret räcker. Medan vi väntar på att rummet skall göras i ordning äter vi en "Kalte Platte" uppdukad under ett partytält på gården. När rummet är färdigt visar det sig vara alldeles nyrenoverat, jättestort och trivsamt. Det är visst bara på kvällarna vi har tur på den här cyklingen.

Etapp 3             95 km.                      Tillbaka till kartan

Söndagen den 18 juni.

Det känns inte rätt på något sätt när jag vaknar. Snabbt kommer jag på vad det är. Solen lyser in i vårt rum. Vilken härlig känsla. Om den bara visste så efterlängtad den varit. Morgonpigg som alltid är jag snart i full gång. Rengöring av cyklarna står först på programmet. I de värsta bestyren kommer värden fram och börjar språka. Nyfiken som vanligt frågar jag hur han upplever förhållandena nu mot tidigare. För de som vågade satsa när vändningen kom har det gått bra. Men de stora industrierna t.ex. Zeiss är nu nästan helt borta. Om ni tänker på att de försörjde nästan alla människor här i trakten så kan ni kanske göra er en föreställning om problemen. Själv har han satsat ordentligt och det går strålande. Han har öppnat restaurangen och byggt upp hotellrörelsen. Vidare öppnat ett museum. Tidigare har flera generationer från familjen bevarat gamla bruksföremål som han nu ställt ut i en av ladans längor. Här finns mängder av föremål, allt från träräfsor till flera traktorer från början av seklet. "Finns det någon separator från Alfa Laval", frågar jag nyfiket? "Jovisst" efter lite letande hittar han den. Den är handdriven med vev. Han blir förvånad när jag säger att den är tillverkad i Sverige, inte långt ifrån där vi bor.

Äntligen en vacker morgon

Gårdsmuseum

Nu måste jag också se djurfarmen. Här finns allt från kaniner, åsnor, ponnys och till och med Vietnamesiska hängbukssvin. Stadsbarnen kommer hit på helgerna förklarar han. Inget dåligt Geschäft förstår jag. Sist visar han loftet. Här skall campande cykeluffare få övernatta för bara 20 Mark förklarar han. Hm. Tänker jag, det sa han sanerligen inget om i går ( vi betalade 80 DM). Å andra sidan är kanske campare i vår ålder inte så vanliga.

När hustrun vaknar till liv berättar jag om min rundvandring med ägaren. Du måste bara komma och titta på de söta hängbukssvinen säger jag åt henne. Det behövs inte replikerar hon bitterljuvt. "Jag ser ett varje dag och det räcker".

Borg i sikte

Glatt vinkande och i sommarkläder sätter vi fart mot de två borgarna som inte skall ligga mer än några kilometer härifrån. Solen värmer och nu är det ett helt annat bett i tramptagen. Inte ens några stigningar bekommer oss nämnvärt ( men varför måste alla slott och borgar ligga så högt upp?)

Av den första borgen  är det egentligen bara ett torn kvar av. Vi sätter kurs på nästa. Den här borgen är mycket välbevarad. Här finns desutom både cafe och restaurang inne på borggården. För någon mark får jag klättra upp i tornet. Vilken utsikt. Nu börjar det likna något. Här rastar vi länge och beundrar utsikten och några krigsmonument från 1870 års krig. Det sista krig som Tyskland segrade i.

Saale utsikt

Ointaglig borg

Författaren

Den vidare cyklingen mot Naumburg blir mycket gemytlig. Det här är turisttrakter och det finns mycket att se på. Titta bara på bilden med stånggången som en gång i tiden pumpade upp vatten från en saltkälla till salinerna för utvinning av salt. För övrigt har Niedersächsische ministeriet fastslagit att rutten vi följer skall heta. "Vägen in i romantiken." Nu har vi också kommit in i Europas nordligaste vindistrikt. Det är också Tysklands minsta. Det skall bli spännande att prova vin igen. Bara några kilometer efter Bad Kösen hittar vi en stor vinbutik i ett ståtligt kloster. Här passar vi på att prova och handla några flaskor vin till kvällen. När vi passerar genom klostergården, ser vi på en orenoverad byggnad hur förfallet det var här tidigare. Ironiskt nog talade kommunisterna alltid vitt och brett om hur de värnade om kultur och miljön. I praktiken skapade de tickande miljöbomber och lät hela infrastrukturen falla i bitar. Femtio år till med kommunism i DDR och man skulle förmodligen vara tillbaka i medeltiden.

Stånggång

Tyvär tomt

Klostret

På infarten till Naumburg ropar jag åt hustrun att stanna. Vi behöver fylla på drickaförrådet. Det går bara på en bensinmack. Det är ju söndag idag och allt är stängt. Väl utkommen syns inte en glimt av hustrun. Hon är försvunnen. Jag börjar cykla in mot centrum. Hon väntar väl säkert någonstans. Till slut kommer jag fram till den berömda domen. Den är verkligen värd ett närmare studium. Jag irrar omkring runt domen en stund samtidigt som jag försöker få syn på hustrun. Vart i hela friden har hon tagit vägen. Mobiltelefonen har jag redan provat minst fem gånger men inget svar. Vi har ett så kallat tvillingkort, vilket gör att bara den ena kan ta emot samtal. Man slår ett nummer som automatiskt ställer om ingående samtal till sin egen. Det är bara det att det inte fungerar tydligen inte utomlands.

Plötsligt reser sig en man från sitt ölglas och frågar. "Ursäkta men ni söker väl inte efter er fru"? Jovisst utbrister jag spontant. "Det är så att en dam cyklade förbi här för ungefär en 20 minuter sedan. Ni ser ut att höra ihop. Hon for i riktning mot torget". Jag tackar artigt och slänger mig på cykeln. Efter bara några hundra meter finner jag henne på en uteservering med en stor glass. Vart tog du vägen frågar hon glatt. Tagit vägen och tagit vägen, det är ju hon som varit försvunnit igen. " Jag "? Säger hustrun förtörnad. "Jag har minsann suttit här hela tiden".

Efter vår romantiska återförening cyklar vi in till marktplatsen. Naumburg är verkligen något extra vilket ni kan se på bilderna nedan. Helt i klass med städerna Münden, Celle osv. I en broschyr ser jag att den står som model för hur historisk innerstads sanering skall utföras.


Återförenad

Naumburgs torg

Renoverat och renovering


Domen

Efter Naumburg går cykelvägen ut på fälten. Enligt vår eminenta guide, skall det finnas en verkligt dålig vägsträcka här. Det skall kännas som att cykla på sylarna på en järnväg? Det låter förfärligt men så farligt är det nu inte. Kanske har vägen jämnats till efter att boken skrevs. Mer likt järnvägscykling blir det när vi kommer in på en väg bestående av meterlånga betongblock. Efter några kilometer kan man bli något irriterad av smällarna. Betongblockens kanter ligger nämligen långt ifrån i nivå med varandra. Vi börjar förstå varför guiden rekommenderar att hellst använda trekkingcyklar eller mountainbikes.

Smal passage

När vi kommer fram till Weissenfels tappar vi bort cykelvägen. Vi frågar en gamal dam till råds. Närmaste vägen in till stan är att ta den här vägen över backen, fara förbi en park och sedan till höger. Jag är dock mycket tveksam. Backen hon pekar på ser inte ut att ha något slut. Det måste gå att cykla längs floden. Det känner inte damen till. Hustrun avgör. Är det kortaste vägen gör det inget om det går lite uppför. Damen som gav oss rådet måste varit en riktig skämtare. I den här backen som aldrig verkar ta slut, når vi den absolut högsta höjdpunkten på den här cykelturen. Blod svett och tårar med andra ord. Så lita inte på gamla damer som inte själva cyklar.

Efter Weissenfels går cykelvägen mellan floden och järnvägen. Här finns på några ställen iordninggjorda cykelrastplatser med både bänkar och tak. På vissa ställen till och med torr- toaletter. I orten Grosskorrbetha försöker vi hitta en övernattning. Jag provar på ett ställe men tackar nej efter en titt på rummet. Priset 80 DM är alldeles för mycket för den dåliga standarden. Nu viker cykelvägen av 90 grader och vi skall tydligen ta oss över floden. Det gör man med en liten färja. Den går till kl. 21 på vardagar men bara till kl 18 på lördagar och söndagar. Dessutom går den inte i åskväder, isförhållanden, dimma, storm, och dålig sikt vilket man noga blir upplyst om. Som ni nog kan gissa är klockan redan en kvart över sex på söndageftermiddagen. Ingen färja med andra ord. Medan vi står här och begrundar vårt oblida öde, dyker ytterligare en cyklist upp. Han bor i Halle skall ända hem idag. Dit är det minst 2-3 mil. Vi hjälps åt att leta oss fram till en alternativ väg. När vi hittar rätt väg sätter han fart, vi fortsätter i vårt eget tempo. I hopp om att hitta nattkvarter kör vi mot Bad Dürrenberg. Men förgäves. De pensioner vi finner är alla stängda. Däremot hittar vi cykelvägen igen. Nu sätter vi kursen mot Merseburg. Där kan det inte vara svårt att finna rum det är ju en relativt stor stad. Cykelvägen fram till stadsgränsen är utmärkt sedan blir den sämre. Cykelbanan är omväxlande belagd eller obelagd. Det märks knappt någon skillnad så dålig är den. Gatan bredvid består av gatstenar varav många saknas. Där cyklar man inte heller så gärna. Så småningom kommer vi in i centrum. Intet hotell har vi sett på infarten. Vi försökte att fråga oss fram men med samma dåliga resultat. Vi letar i gamla staden. Resultatlöst. Det enda hotell som är väl skyltat överallt i staden är SAS Radisson (ett lyxhotell). Nu börjar det också bli mörkt på allvar. Jag frågar till slut ett par unga flickor som promenerar förbi. Finns det då inga hotell i Merseburg?

Jo om ni åker si och så så skall det finnas en pension där. Vi åker modlösa iväg. Men vad i hela friden, här ligger verkligen en pension! Jodå ett rum finns det kvar säger ägaren. Det tar vi säger vi munnen på varandra. Vill ni inte titta på rummet frågar han? Nej, det behövs inte. Vi börjar lasta av cyklarna. Ägaren hjälper tjänstvilligt till. Vad kostar rummet frågar jag plötsligt. "Det kostar 110 mark med frukost". Hoppsan! Det var inte billigt, men jag sväljer förtreten och nickar. Vårt förhandlingsläge är nog inte så stort just nu.

Åh vilken säng
Man måste gå igenom min våning för att komma till rummet, säger han. Mycket riktigt mitt i hans egna vardagsrum finns det en spiraltrappa ungefär som på en brandstation. Det går knappast att baxa upp packningen i den smala trappan. Väl uppe blir jag alldeles perplex. Här uppe finns det ett lyxigt penthouse. Flera stora rum, en sittgrupp med skinnmöbler, storteve, stereo och slutligen ett sovrum med en jättesäng med blåa sidenlakan. Tala om att vi har tur på kvällarna.

Etapp 4             15 km.                      Tillbaka till kartan

Måndagen den 19 juni.

På morgonen är jag tidigt uppe. Utanför smattrar regnet på takfönstret. Nu när vi har tv kan vi snart få veta hur vädret skall bli. Meteorologerna kan väl inte ha fel jämt resonerar vi. När väderrapporten börjar så får vi se en vädergubbe med mycket bekymrat utseende. Inte för att han är ledsen för tidigare fel, utan för vad han har att meddela just  nu. Kort sagt, vädret kommer framöver att bli rent ut sagt bedrövligt. Någon ljusning kan han inte heller se för resten av veckan. Vi vågar nog inte chansa på att han har fel igen. Någon gång måste väl prognosen stämma.

Nu är goda råd dyra. Efter ett rådslag beslutar vi oss att avbryta cyklingen, ta tåget tillbaka till Saalfeld, hämta bilen och sedan, Italien nästa. Frustrerande är det. Vi har bara en gång tidigare, på alla år, behövt avbryta en cykelsemester för regn och då höll vi ut i nästan 50 mil.

När vi packar cyklarna stänker det litet från ovan. Vi hade tänkt cyklat till Halle och sedan ta tåget. Nu beslutar vi oss för att åka direkt till station i Merseburg och fråga om det finns någon förbindelse tillbaka till Saalfeld. Vilken tur om 20 minuter går det ett tåg till Saalfeld. Ett tåg- byte är det ungefär halvvägs. Det skall vi väl klara av. Lata som vi är brukar vi alltid lämna kvar hela packningen på cyklarna. Nackdelen är att det blir så förbannat tungt att lyfta dem upp och ner i järnvägsvagnen.


Vilken drömvagn!

Döm om vår förvåning när vi vid tågbytet finner en spritt ny järnvägs- vagn. Den är anpassade till allt som rullar, barnvagnar, rullstolar och naturligtvis cyklar. Man rullar bara in cykeln. Plattformen och vagnens golv ligger nämligen i samma nivå. Inne i vagnen finns det utrymme för cyklarna, där spännband likt säkerhetsbälten kan dras fram ur väggen och låsa fast dem. Man kan bara gratulera Deutsche Bundesbahn. Där har någon verkligen förstått vad kunderna vill ha och realiserat det.

Sammanfattning

Visst går den här reseberättelsen lite i pessimismens tecken men jag har tagit med den ändå. Det kan faktiskt vara besvärligt ibland, även om det inte är ofta. Jag hoppas att ingen skugga må falla på cykelvägen Saale. I fint väder är den mycket sevärd. Med sina otaliga borgar och slott finns det mycket att titta på. Weimar, Wittenberg och Lützen ligger dessutom inom räckhåll. Sant är att vägen kan vara bättre på sina ställen. Enligt vår cykelguide är den fortfarande under utbyggnad. Trekking eller montainbike rekommenderas. På vissa sräckor kan det nog också vara svårt att finna övernattning, men det är ju egentligen en planeringsfråga (Obs under semestertid måste nog rum förhandsbeställas). Vi trivdes med vad vi såg och kommer nog tillbaka för att cykla hela sträckningen någon gång i framtiden.

PS. Efter att ha skrivit denna skröna, söker jag på nätet för att se om det finns några intressanta länkar. Vad finner jag om inte en uttömlig beskrivning av cykelvägen Saale. Nästan bättre än vår cykelguide. Den är verkligen ett mönster för turinformation. Här är den  Radweg Saale.

Förresten undrar ni kanske om det gick att få ut bilen? Det gick och utan att listen åkte med. Hur det sedan gick för oss i Italien kan ni läsa i "Med cykel runt de norditalienska sjöarna"


Författare Crister Sjöblom 1999. E-mail: crister.sjoblom@swipnet.se
Redigerad senast 2003-02-13

    Tillbaka till kartan    Back to Home Page