Med cykel från Dijon till Medelhavet

1998


En reseberättelse av Crister Sjöblom      


Karta                             Back to Home Page

Etapp 1 Veuvey sur Ouche -Dijon
Etapp 2 Dijon-Savigny
Etapp 3 Savigny-Ouroux sur Saône
Etapp 4 Ouroux sur Saône-Mâcon
Etapp 5 Mâcon-Villefranche
Etapp 6 Villefranche-Condrieu
Etapp 7 Condrieu-Glun
Etapp 8 Glun-Montelimar
Etapp 9 Montelimar-Avignon
Etapp 10 Avignon-Arles
Etapp 11 Arles-Grau du Roi
Etapp 12 Grau du Roi-Sète
Etapp 13 Sète-Montpellier. Tåg till Orange
Etapp 14 Montelimar-Châteuneuf du Rhône

Äntligen semester igen! I år har vi bestämt oss för att cykla ner till Medelhavet längs med floderna Saône och Rhône. Var vi skall börja är inte riktigt bestämt. Någonstans i närheten av Dijon verkar bra. Det beror på var vi kan hitta någon bra parkering för bilen. Vi brukar nämligen lämna bilen på en campingplats och ibland betala en liten avgift till ägaren för att få den tillsedd. På nedvägen är vädret för fint för att sitta i bilen, så vi stannar till i Alsace. Turistandet drar ut på tiden och när vi närmar oss Dijon börjar det redan att skymma. Efter att ha ratat campingplatsen i Auxonne blir vi till slut tvungna att ta första bästa.
På morgonen går vi för första gången riktigt bet på att hysa in bilen. Madamen gillar inte att vi har alarm i bilen. Det måste naturligtvis stängas av. Förresten måste kanske bilen flyttas, så nycklarna skall lämnas kvar. Ta något ansvar för bilen! Nej det går inte! Det bör vi förresten skriftligen bekräfta. Det finns inga som kan krångla så förbannat som fransmän när de sätter den sidan till.

Vi beslutar oss för att söka upp en annan campingplats. Osökt kommer jag att tänka på Göran Schildts lyriska beskrivning av Canal du Bourgogne. Vi sneddar över bergen vid Dijon och kommer ner till kanalen. Den motsvarar helt våra förväntningar och snart tar vi in på en liten privat camping som ligger mycket lantligt och naturskönt vid kanalen.
Det gamla stationshuset Expeditionen som tillika är ägarens hem, visar sig vara en nerlagd järnvägsstation. Veuvey sur Ouche hette tydligen stationen under sina glansdagar. Skylten finns fortfarande kvar. Alt (höjd) 337 meter är det dessutom ingraverat på en av byggnadens hörnstenar. Härligt! Då är det utförsbacke ända ner till Medelhavet. Den här trevliga campingplatsen passar oss precis.
Så till bilfrågan. Försiktigt berättar vi om våra planer. Visst får ni lämna bilen här! Här händer ingenting. Räcker det med 10 dagar? Sedan kommer en gäst, som har reserverat platsen. Kontrasten var enorm jämfört med morgonens irriterande dividerande hit och dit.

Då det ännu är ganska tidigt på dagen, hinner vi också med en liten uppvärmningstur utan packning längs med kanalen. Högt uppe på en höjd reser sig ett slott med en vidunderlig utsikt över dalen och den rofyllt ringlande kanalen. Namnet på slottet med tillhörande by är Châteuneuf. Varför heter föresten nästan alla slott något på "neuf" här i Frankrike? Här finns säkert något att forska i, men det får anstå tills vi kommer hem.


Etapp 1     47 km.                    Tillbaka till kartan

Tisdag den 23 juni

Sitter på morgonen utanför vårt lilla tält och ser solstrålarna sakta närma sig tältet. Nu är det dags att börja packa cykelväskorna. Efter lite tjatande får jag till slut ut min kära hustru. Hon anser nämligen att man ej bör starta före 10 på morgonen, helst senare. När vi packat ner så mycket som går och litet till, är det dags för avfärd. Vi rullar ner till kanalen och börjar trampa på mot Medelhavet.

Cykelvägen

Cykelvägens sträckning

Canal du Bourgogne förbinder Paris med Dijon och fortsätter sedan vidare till floden Saône. Kanalen började projekteras redan på 1600 talet. Men först  1832 kan den första penichen (pråmen)  färdas på kanalen. Totalt är kanalen 240 km lång. På den här sträckningen sammanfaller kanalen delvis med floden Ouche, som här omges av berg med skog. Men ibland öppnar sig landskapet och då kantas kanalen i stället av skuggande alléer. Skönheten är betagande

Alla slussarna är helt manuella och många av slussmästarebostäderna är rena idyllerna. Någon kommersiell trafik såg vi inte till, men nöjesbåtarna var talrika. Servicevägen (vår cykelväg) längs med kanalen är bitvis asfalterad men det finns också dåliga partier med grusväg.

Typiskt!

På en sådan sträcka får jag naturligtvis den första punkteringen.

Punka redan första dagen. Det är ett dåligt omen. Hur skall detta gå i fortsättningen? När vi närmar oss Dijon blir emellertid cykelvägen bred och nyasfalterad. Kanalen med den fina cykelvägen skär rätt igenom Dijon.  En vackrare infart till en storstad får man leta efter. Vi passar på att turista lite i Dijon.

Dijon är här hemma mest känd för sin senapstillverkning. Ni vet Dijontyp, stark men söt. Men Dijon är så mycket mera. Det är en stad med ett storslaget förflutet. Den var under 1300-talet huvudstad i det mäktiga hertigdömet Burgund. Staden hade då samma position som Paris och London har idag. En rundvandring bjuder på flera smakprov från gångna tider. Katedralen "Notre Dame", Hertigarnas palats och den gamla delen av staden bara för att nämna några smakprov.

Sovande cyklar.

Hotell Bonsai

Det är redan sent på dagen när vi fortsätter ut från Dijon. Vid ett stort köpcenter i utkanten av staden, finner vi flera av de lågprishotell, som det finns så många av i Frankrike. Vi tog in på  hotell Bonsai. Där fick vi nämligen ta cyklarna med in på det lilla rummet. Priset är 156 Franc, dvs billigare än ett vandrarhem i Sverige, dessutom med toalett och dusch på rummet.


Etapp 2         60 km.                      Tillbaka till kartan

Onsdagen den 24 juni.

Morgonen bjuder på sol, värme och ingen vind. Mycket spännande känns det också att stå bokstavligt på tröskeln till de exklusiva vingårdarna i Bourgogne. När vi kommit upp på vägen heter den följdriktigen " Route des Grands Crus´". De största vinernas väg.

Vindistrikt i sikte

Vi har kommit direkt in i vindistriktet Côte de Nuits, som enligt vår vinguide skall vara vindruvan Pinot Noirs andliga hemvist. Här växer det verkligen vin överallt. Byarna är små och oansenliga men namnen är kända över hela världen. Vad sägs om Gevrey-Chambertin, Morey-st-Denis, Vougeot och Nuits-st-Georges. När vi närmar oss Vougeot ser vi en stor byggnad resa sig som en klippö mitt ute i de oändliga vinfälten. Det visar sig vara Chateau du Clos de Vougeot, ursprungligen ett kloster men numera ett museum i kombination med vinprovning och med en erkänd gastronomisk historia. Här började munkarna kultivera vin redan på 1500 talet. En tradition som sedan fortsatt ända till våra dagar. Särskilt verksam var en viss Herr Philibert. Han blev senare helgonförklarad för sitt enträgna arbete med att kristna de tvivlande. Efter en mycket intressant guidad tur i slottet ( sevärd utställning om vin och religion ) styr vi nu kosan i riktning mot slottet Chateau de la Tour. Detta ligger bara ett par hundra meter bort. Mycket andaktsfulla stiger vi in i provningslokalen.

 

Chateau de la Tour
Vi provar några slottsviner, men här kostar det pengar. Det förtar ju litet av tjusningen med vinprovningen. Med tanke på det pris man tar  för en flaska årgångsvin är det förståeligt. Den billigaste vinflaskan kostar närmare 100 franc d.v.s. drygt 140 SEK. Försöket att sälja ett par lådor vin till oss är lätt att avvärja. Monsieur! Vi kommer med cykel. En flaska får räcka. Merci bien.

I byn Vougeot hittar vi ett verkligt rustikt lunchställe. Innan vi ens fått menyn ställs en flaska vin fram. Menyn "Plat de jour"( dagens rätt) består av två rätter. Vi väljer den ena, något på kalv listar vi ut på vår knaggliga köksfranska. Lokalen är full av folk, stämningen är hög och maten smakar utmärkt.

En fransk lunch drar alltid ut på tiden. Nu styr vi raskt kosan mot Bourgognes hjärta, staden Beaune. Det gäller att hitta en camping innan det blir för sent. Enligt vår karta skall det finnas två campingplatser i Beaune. Det visar sig vara svårt att hitta någon av dem. Den första missar vi på något sätt på infarten. Den andra är helt omöjlig att finna. När vi står exakt på det ställe där den skall ligga, kan vi bara konstatera att antingen är kartan fel eller är campingen nerlagd. Men vad nu! Står det inte camping på skylten där borta vid bron. Jovisst. Bara 2 km dit. Vi far iväg. Det är inte åt rätt håll men 2 km är ju ingenting. Efter 3 km syns inte ett spår av någon camping. Efter 4 km fortfarande ingen camping. Nu är vi mitt inne i Savigny. Här finns en ny skylt camping. Vi passerar ett mysigt hotell som jag ivrigt förespråkar, det är nämligen min 55:e födelsedag idag. Hustrun hävdar att det ser för dyrt ut. Plötsligt ligger den bara där. Nästan 7 km från första skylten. Nåja den ser ju fin ut för att vara en kommunal campingplats. Vi checkar in och reser tältet. Nu vill vi ha något gott att äta. Det visar sig vara värre än vi trott. Vi kan få få köpa vin och några kex. Något annat finns inte. I byn är allt stängt. Det blir mitt livs mest spartanska födelsedagsfest. Kex och vin. Nåja vin finns det ju gott om.


 

Etapp 3             60 km.                      Tillbaka till kartan

Torsdagen den 25 juni.

Det är inget fel på morgonen, men den känns verkligen tung. Kan det möjligen bero på den grandiosa födelsedagsfesten igår? Inget till frukost har vi heller. Det får vi äta inne i byn säger hustrun som då och då ansätts av vansinniga bantningsanfall. I Savigny handlar vi lite skinka och bröd som vi knaprar i oss på en bänk på torget.

På utfarten från Savigny passerar vi ett slott. Detta måste vi ovillkorligen besöka säger hustrun. Nu sjunker mitt humör till absolut bottenläge. Men inga som helst protester hjälper. Vad skall man göra? Likt en delinkven´t på sista resan följer jag henne i hälarna. Som alltid, när förhoppningarna är låga, blir det tvärtom, ett mycket intressant. och givande besök.

Slottsherren här måste ha varit både välbärgad och smått excentrisk. I slottet finns det nämligen en samling av över 150 motorcyklar från 1903 fram till våra dagar. Samlingen är stor. Rum efter rum fulla av alla fabrikat och typer. Men vad värre är. Slottsherren samlar också på flygplan. Utanför slottet i trädgården står minst ett hundratal flygmaskiner. Mest jaktplan men också några bombplan och helikoptrar. Planen kommer från alla länder. Ett par tom från Sverige. Vad får egentligen någon att börja samla på flygplan? Frimärken, mynt eller ölburkar är väl Ok, men flygplan? Klart man kan ju alltid ställa dom ute på tomten.

Lämpliga sammlarobjekt inomhus

Trädgårdsprydnader

D flygplmusee.jpg (9742 bytes)

En stor nackdel i Frankrike är att det aldrig finns några skyltar på något annat språk än franska. Det är naturligtvis ännu mer irriterande när man hittar något man vill veta och tvingas traggla igenom skylten och ändå inte förstår riktigt vad som står där. Efter några timmars rundvandring far vi vidare mot Beune med en känsla att inte sett nog.

I Beaune gör vi en kort rundvandring. Det är inte första gången vi är här. Det intressanta är att varje gång som vi varit här har det regnat. Ibland ösregnat. Ser man på börjar det inte se ut att dra ihop sig till en skur nu också. Vi fortsätter kvickt vidare. Det hjälper föga efter en timme är regnet ikapp oss. Då är det redan eftermiddag och vi har inte ätit någon lunch. Nu är det naturligtvis glest mellan byarna och restaurangerna lyser med sin frånvaro. Till slut hittar vi en liten affär som är öppen.

Milda makter! De har pitzzabitar som de kan värma i microugnen. Sittande på trottoarkanten smäller vi i oss pitzzabitar med var sin öl. Styrkta av maten kommer vi snart till Chalon sur Saône. Staden är alldeles platt och ser lite tråkig ut. En spikrak gata leder rätt igenom staden ner till floden Saône. Vi cyklar vidare längs strandpromenaden som inte ser så dum ut men några skyltar om camping kan vi inte finna, så vi fortsätter med regnet jagande oss i bakhasorna.

Vägen efter Chalon går genom en ända lång ort som så småningom övergår i en ny ort som består av en enda lång huvudgata. Kartan visar emellertid att det skall finnas en camping några kilometer längre fram. När vi kommer dit är det en öppen äng med några husvagnar. Fiskecamp står det på en skylt. Här vill vi verkligen inte ligga. Vi fortsätter framåt och upp på bron över Saône. Där ligger den. En jättefin camping med höga täta träd och den ligger precis vid floden. Visa av gårdagens miss med maten cyklar vi först in till den lilla orten Ouroux sur Saône. En hjälpsam gamla man på cykel visar oss på affären som visar sig vara ett supermarché. Vi handlar så det står härliga till. Vi klarar nästan inte att cykla tillbaka till tältplatsen, överlastade som vi är. Väl incheckade äter vi bl a. kyckling, skinka i gelé, ost och frukt samt dricker två flaskor vin. Redan klockan 9 lägger vi oss då det börjar regna ordentligt.


 

Etapp 4             55 km.                      Tillbaka till kartan

Fredagen den 26 juni.

Morgonen gryr och det har slutat regna. Men bara tillfälligt verkar det. Himlen är grå och molnen jagar fram. Vädret ser verkligen inte lovande ut i dag.

Våt och kall morgon

Min kära hustru påstår att det är kallt och klär på sig praktiskt taget alla kläder hon har med sig. När vi betalar i receptionen säger "madamen" att vädret skall bli bättre, men först kommer det några skurar.
Det blir verkligen en mödosam dag. Flera ihärdiga skurar blandat med ett fåtal solglimtar. Redan efter fem kilometer är hustrun varm som en nygräddad bulle. Av med regnkläderna, efter några kilometer, på med regnkläderna igen. Till råga på allt, är trakten här ganska kuperad. Inga svåra backar men tillräckliga för att gör oss varma.Så småningom kommer vi till den lilla staden Tournus   (7000 innevånare).

Redan på infarten lägger vi märke till alla torn och tinnar som höjer sig mot himlen. Genom vindlande mysiga gränder kommer vi fram till torget. Där parkerar vi fräckt cyklarna under ett parasoll på uteserveringen. Samtidigt börjar det regna igen. Vi springer in på restaurangen och beställer, men bara en huvudrätt. Det lustiga med Frankrike är att alla förutsätter att man alltid skall äta en tre rätters meny. Gör man inte det blir man tydligen misstänkt för något skumt. I alla fall uppträder personalen så. Medan vi väntar på maten läser jag om Tournus. Staden har ett av de äldsta Klostren i Frankrike. Klostret grundades redan på 800 talet av munkar från Noirmoutier som kom hit med reliker från vem? just det vår tidigare vän Saint Philibert.

Tournus gränder

Ett offer för bättre väder

Inne i kyrkan finns det en staty av Saint Philibert.
Jag köper ett ljus och tänder det till hans ära samtidigt som jag önskar att vädret skall bli bättre.

Efter Tournus ser vi att vägen går brant upp över en skogbeväxt ås. Vi väljer en annan väg som ser ut att runda det här partiet. Skenet bedrar oss emellertid. Snart går det uppför här också. Kartan studeras nu noga. Va! står det inte col 300 m här, dvs bergspass. Vi försöker väljer olika vägar som ser ut att inte gå över de högsta kullarna, men ibland får vi vackert skjuta cyklarna. Nog är väl det ett ödets ironi att där det är som vackrast är det också mest arbetsamt.

Vi är i alla fall uppe på vinvägen igen. Så långt ögat kan nå breder enoma odlingar ut sig på kullarna. Överallt arbetas det. De stora maskiner som används för vinkultiveringen, är intressanta att studera.  Gränslande   vinplantorna med sina stora hjul och höga ben, ser de nästan ut som insekter som flyger från vinstock till vinstock. Vi kämpar på och av markeringar på vägen och gamla skyltar kan vi utläsa att ett cykellopp gått här tidigare i år. Vi följer inte deras väg över nästa pass utan vänder kosan ner mot Mâcon.

 

Hjälpsamma herrn drar upp hustruns cykel

Nu är vädret inte på bästa humör igen så vi tar in på ett Hotell du France mitt på strandpromenaden. Vi klagar på rumspriset tills vi får ett litet rum åt bakgården, mot en vägg utanför. Det gör inget för nu inte bara regnar det utan även åskar går ordentligt. Det verkar inte som Sankt Philibert noterat vår bön eller också unnar han oss regnet.


Etapp 5             45 km.                      Tillbaka till kartan

Lördagen den 27 juni.

Hur är vädret idag? Solen skiner och det ser fint ut svarar jag. Nu klagar emellertid hustrun på uttmattning efter gårdagens ansträngande tur. Själv misstänker jag att det bara är skönt att ligga och dra sig. Jag passar på att turista staden som ser väldigt trevlig ut.


Mâcon

Mâcon är tydligen födelsestaden för den kände romantiska poeten Alphonse de Lamartine och enligt guiden skall ett romantisk skimmer ligga över staden. Idag verkar det faktiskt göra det. Den vackra strandpromenaden badar i solljuset som förstärks av reflexerna från vattnet i Saône.


Jag handlar till frukost på rummet. Förnyar kartförrådet samt klämmer en expresso följd av ett glas vin. Tillbaka på rummet finner jag hustrun fortfarande i sängen. Med frukost, lämpor och hot får jag så småningom upp henne på benen.

Vi packar cyklarna och tar vägen över Mâcons stolthet bron från Henri IX tid (från 1000- talet). Då klockan redan är över 12 siktar vi på att komma till Villefranche idag. Vi cyklar på flodens vänstra sida de första timmarna. En nackdel är att vägen går långt ifrån Saône här. I den lilla orten Thoissey handlar vi till picknick: skinka, pâteer, frukt och mängder med olika färska grönsaker. Vägen ner till Saône går i en svalkande alle längs en liten å. Här står fiskande hägrar på lur och överallt krusas vattnet av småfisk. Vid ån finns lämpligt nog en bänk där vi smörjer kråset. Medan vi sitter där kommer ett par franska fiskare med spöna i högsta hugg. Inget är så fascinerande som att se alla dessa fiskare, tålmodigt sitta och titta på flötet. Hela Frankrike är fullt av dem. Vi har dock aldrig sett någon enda fånga en fisk. En sport som borde vara på tillbakagång kan man tycka. Trots det verkar skarorna av fiskare växa. De här får inte heller ett endaste napp under den tid vi iakttar dem, snarare studerar skulle jag villa säga i hopp om att komma på iden med fisket.

Vattenväg? Nu fortsätter vi på andra stranden av floden. Här på något avstånd går motorvägen till medelhavet fram. Autoroute de soleil, solens motorväg. När vi närmar oss den lilla orten Belleville korsar vi en liten å. Den har av det myckna regnandet svämmat över bron med ett par decimeter. Vattnet kyler skönt när vi vadar runt i den nya strömfåran. Efter Belleville tar vi östra flodsidan igen. Här ser det ut att finnas några alternativ till den relativt stora vägen D-933, men gång på gång kommer vi upp på den igen.

Fram tills nu har vädret varit strålande, men plötsligt mörknar det på snabbt. Åska förstås. Typiskt bara för att jag är åskrädd. Nu ökar vi tempot till Tour de France klass men det hjälper inte. Ett av skyfallen kommer framifrån och mindre än en kilometer ifrån oss slår blixten ner. Blixtarna i Frankrike är minst fyra gånger större än de i Sverige. Jag får nog när regnet börjar vräka ner. Kryper förtvivlad in i en häck och väntar på slutet. Slutet kommer snabbt, på regnet förstås. Jag kan bara konstatera att vi klarade oss den här gången också. Efter en lång sträcka på väg D-933 kör vi över bron till Villefranche. Nu gäller det att hitta ett bra hotell, campa är inte att tänka på i detta väder. Redan i utkanten av staden hittar vi flera hotell och väljer slutligen hotell Premier. Hotellet var inte billigast, men våra cyklar låstes in och rummet låg fint i marknivån med egen liten altan.

Vår granne är en engelsk familj som berättar hårresande historier om olyckor som de sett på motorvägen idag. Vattenplaningar allihopa. De är på väg till Spanien där de hyrt ett sk mobile home dvs en stor stationärt uppställd husvagn med alla bekvämligheter. Vi sitter ute på altanen, åskvädren har dragit bort och det är varmt. Vi har det gemytligt. Vinet flödar och vi pratar och skrattar högt. Då kastas ett fönster upp på andra våningen och vi får mållösa åhöra en utskällning på franska som det slår gnistor om. Vad det handlar om behöver vi inte vara språkbegåvade för att förstå. Vi skall kort sagt, hålla käften, ge f-n i att störa andra och gå och lägga oss. En koll på klockan visar att den redan är över 12 på natten. Vi inser motvilligt att det nog ligger lite sanning i rådet och törnar in.


 

Etapp 6                85 km.                          Tillbaka till kartan

Söndagen den 28 juni.

Morgonen gryr med fint väder medan vi motvilligt konstaterar att det blev nog en del vin för mycket i går. Men solen värmer upp våra sinnen när vi börjar packa. Från Villefranche är det ungefär 35 km till Lyon, den största staden längs Saône och Rhône. Mitt i Lyon rinner nämligen Saône ut i Rhône. Vi beslutar oss för att ta närmaste vägen och cykla i ett sträck till Lyon. Här finns ett myller av vägar, man kan nästan känna på sig att vi närmar oss en riktig storstad. Lyon har över en halv miljon invånare. Från Neuville sur Saône flankeras floden på bägge sidor av vägar. Vi väljer den gula vägen som skall vara lite mindre än den röda. Tur att det är söndag. Det gör att trafiken inte är så stark. Snart är vi inne i Lyon som reser sig på båda sidor om oss. Högt upp på en kulle ser vi basilikan Fourvière, Frankrikes andra mest besökta turistmål. Vi beslutar oss för att försöka ta oss igenom gamla staden för att komma ut till den stora strandpromenaden vid Rhône. Här är det backigt och gränderna är smala, men fram kommer vi.

På torget "Place Terreaux" finns det flera uterestauranger. Vi väljer en, den felaktiga visar det sig. Vi får vänta länge och väl. Betjäningen var surmulen och maten var oaptitlig. Ett av de få verkliga bottennappen i Frankrike.
Men staden är fin, rik och välmående. Fortfarande är den centrum för hela sidentillverkningen i Frankrike.
Vid Rhônes strand, ända nere vid vattnet finns en cykelväg med massor av söndagscyklister. Där floderna möts finns tydligen en minst 100 meter lång sandbank under vattnet. Vi beundrade några ungdomar som cyklade ut på denna tills cyklarna är helt under vattnet. Det ser verkligen lustigt ut.

På utfarten finner vi en stor väg som går parallellt med motorvägen. Här finns ingen trafik överhuvudtaget, medan bara 10 meter bort, tusentals bilar susar fram på den 6- filiga motorvägen. Där Rhône gör en skarp krök, ligger ett stort industriområde och en Mac Donalds. Efter den dåliga maten i Lyon frossar vi på några hamburgare. Restaurangen är luftkonditionerad så vi blir sittandes länge. Ute är det nu säkert upp mot 28 grader.

Efter bara en mil kommer vi till Vienne. Det är en välordnad och vacker ort. Ännu mer överraskade blir vi av alla romerska lämningar. Här finns ett tempel, triumfbåge, antik romersk teatrar och mycket mer. Teatern började byggas 27 år B.C. och användes ännu idag. Den rymmer nästan 13 000 åskådare.

Tydligen pågår en årligen återkommande jazz festival för fullt. Överallt på gatorna spelar olika band. Vi försöker hitta något hotellrum men det finns bara dyra kvar enligt hustrun. På utfarten blir det bättre menar hon. Det blir det inte alls. Här finns inga hotell och nu är det för långt att vända tillbaka. Sannerligen om inte uttrycket snålheten bedrar visheten passar in nu. Enda trösten nu är att vägen löper vackert längs med floden med höga höjder på sidorna.
Plötsligt ser vi den gröna skylten "Gites de France" en kedja med enklare inkvarteringar som ibland är hos privatpersoner. Det är bara ett aber, vägen går rätt uppför kullen som vi nu tycker tagit formen av ett berg. Det blir att släpa på cyklarna. Vid varje krök hoppas vi att stigningen skall sluta. Varje hus som dyker upp måste vara hotellet. Våra förhoppningar grusas hela tiden, inte förrän vi kommit ända upp finner vi hotellet. Det är ett stort privathus med annex. Hustrun frågar en man som gräver i trädgården. Åh madame, det sista rummet blev just uthyrt. Jag är förkrossad madame. Bilen måste ha kört förbi er i backen. Vad kan jag göra ? Vi frågar om det finns någon campingplats i närheten. Men madame kan ni inte slå upp tältet på gräsmattan på andra sidan huset. Dusch och toalett finns och handdukar får ni av mig. Hustrun blir eld och lågor, själv är jag lite misstänksam till naturen. Kan vi få se gräsmattan? Ja den värden hade nog aldrig tältat, gräsmattan lutade minst 30° ner åt floden. Då vi inte hade bergsbestigarutrusning med oss avböjer vi vänligen men bestämt erbjudandet. Då pekar värden ut från altanen. Där ligger en camping. Mycket riktigt, någon mil framåt nere i dalen ser vi tältplatsen. Vi susar ner för backen som verkar ha blivit kortare sen sist. Efter drygt en mil kommer vi samtidigt med mörkret till orten Condrieu. Här hittar vi tältplatsen. Trestjärnig med butik och restaurang. En händelserik dag tar slut.


 

Etapp 7             88 km.                                 Tillbaka till kartan

Måndagen den 29 juni.

Morgonen gryr med strålande väder. Nu kan vi också njuta av den fina omgivningen. På andra sidan floden reser sig kullarna där vi kämpade på så tappert igår och bakom oss reser sig bergen till imponerande 800 m höjd. Frukost äter vi på restaurangen och sedan iväg. Vi väljer vänstra stranden men efter bara någon halvmil kommer vi till ett enormt  kärnkraftverk. Framför oss ligger staden Roussillon, så vi byter till andra stranden.

Här odlas det frukt, mängder av  frukt. Persikor, plommon, nektariner, äpplen, päron, ja alla sorters frukt. Odlingarna är faktiskt enorma och området här kallas följdriktigt för Frankrikes fruktträdgård. Vi pallar frukt både här och där men finner att de flesta frukterna inte är riktigt mogna ännu. Dessutom arbetas det flitigt i odlingarna och fransmännen kanske inte är så toleranta mot några pallande svenskar.

Vi bojkottade ju franska viner för inte så länge sedan. Vid orten Saint Pierre du Bœuf stannar vi och svalkar oss med varsin öl. Värmen börjar redan bli tryckande. På kartan ser vi att det går en liten väg mellan floden och kanalen. Vi tar denna och får cykla i skuggan av höga träd i ett slags naturreservat. Vi växlar mellan höger och vänster strand efter hur vi tror att det blir bäst. Det blir lunchdags och vi försöker på några ställen men många restauranger är stängda på måndagar. Deras vilodag. Jaha, vi får cykla vidare. Nu är det riktigt varmt, bra över 30 grader. Åtminstone känns det så.

Vilken måltid Plötsligt i en osannolikt liten by ligger krogen direkt vid vägen. Och vilken uteplats! Hela serveringen är täckt av enorma spaljerade vinrankor. Vi frågar om det går få något att äta. Certainement m`sieurdame säger värden. Vin och bröd kommer på bordet och vi får en riktig redogörelse om vad stället förmår. Vi tar hela köret, förrätt huvudrätt och efterrätt. När nästan alla gäster gått ser vi att det är ett genuint familjeföretag. Minst tre generationer från samma familj arbetar här. Den fjärde leker bland borden.

Vi passas upp av alla, som även intresserar sig för var vi kommer ifrån och vart vi ämnar oss. Var Sverige ligger har man mycket diffusa begrepp om. Proppmätta och med sorg i sinnet lämnar vi det trevliga stället med den sköna skuggan och rullar vidare.

Snart ser vi staden Tournon sur Rhône dyka upp. Ett väldigt slott byggt på en klippa reser sig över staden och floden Rhône. Redan i urkunderna på 800 talet nämns fästningens stora strategiska betydelse. I staden, som idag har c:a 10 000 innevånare, grundades ett universitet redan på 1500 talet. Vi överväger att stanna över natten men beslutar oss för att fortsätta. Värmen håller på att ge sig lite så här sent på eftermiddagen. Vid byn Glun ser vi att det går en väg på en lång ö ut i Rhône. När vi cyklat någon km, passerar vi en "Piscine" utomhusbad. Bredvid ligger en campingplats under höga pinjeträd, helt i skuggan. Här slår vi läger, kanske hinner vi med ett dopp. När vi går dit är det emellertid bara en halvtimme kvar innan badet stänger. Dyrt är det också. Slokörade drar vi oss tillbaka. Vi firar istället den varma kvällen med vin kex och filosofiska samtal. Kontanterna är nämligen slut och vi är i ett trängande behov av en bank.


Etapp 8         73 km.                          Tillbaka till kartan

Tisdagen den 30 juni.

På natten åskar det ordentligt men det kommer nästan inget regn. Morgonen är mulen men det skall bli fint senare hör vi. På ön som vi befinner oss på odlas det grönsaker av alla sorter. Grönsaksodlingarna  övergår sedani enorma majsfält. Vi kommer över på fastlandet där floden Isère rinner ut i Rhône. Nu går vägen bredvid floden ända in till Valence. Här måste vi in i staden för att växla pengar. Själva centrum ligger en bit upp från floden och mitt i backen doftar det underbart från ett bageri. Vi smarrar i oss nybakade petit choer och andra läckerheter. Nu till banken. Det visade sig inte vara så lätt. Flera banker skyltade med att man inte växlade pengar utan hänvisade till bankomaten. Att bankerna inte vill ha några besvärliga kunder som betalar räkningarna i banken har vi förstått ( SEB tar nu 50 Kr för att betala en räkning), men när dom till och med börjar vägra att växla pengar. Då är verkligen måttet rågat. Trots ilskan över bankernas nya strategi att fjärma sig från kunderna upptäcker jag plötslig att hustrun är försvunnen. Hon har ett outtröttligt intresse av att studera skyltfönster, vilket kan ta sin tid. Nu hittar jag emellertid en bank som än så länge visar intresse för att växla pengar. Inne i banken kommer jag ihåg att vi skulle träffas vid turistbyrån ifall vi skulle tappa bort varandra. Jag åker dit men ingen hustru synes än. Men en fin trottoarservering finns det och ölen smakar ljuvligt. Efter en tre kvart och två öl börjar jag undra vad som hänt. Då kommer hustrun lugnt cyklande. Har du beställt nån öl till mig frågar hon förhoppningsfullt? Somliga människor lever lyckliga, hon visste inte ens om att hon har varit borttappad.
Vi fortsätter vår färd söderut genom ett tråkigt industriområde. Vid första bron växlar vi över till andra stranden och väg N 86. Den följer vi till Le Pouzin där en liten väg leder ner till ytterligare en långsträckt ö. Om det kallas ö när floden rinner på ena sidan och kanal på andra vet jag inte. Men det känns som om vi är på en ö. Efter dryga halvmilen viker vägen av från ön, upp på RN 7. Den vill vi verkligen undvika.

Problemet är att en väg fortsätter rakt fram men den finns inte med på kartan. Vi chansar som vanligt och fortsätter. Vägen blir mindre och mindre. Då kommer vi fram till öns sydspets och där finns en stort kraftverk med tillhörande sluss och just det, en bro över alltihopa.

Nu finns inget alternativ, det finns bara RN 7 in till Montelimar. Det kan vara en mil kvar, det borde vi klara. Trafiken är mördande men som tur är har man byggt ut vägrenen med en meter. Där håller vi till men suget från lastbilarna och bussarna är hemskt otrevligt.

Till råga på allt ligger ytterligare ett kärnkraftverk här med stora bolmande skorstenar. Hur som helst kommer vi in till Montelimar helskinnade men uppjagade. RN 7 är finito i fortsättningen för vår del.

Precis nedanför centrum ligger järnvägsstationen. Iden till att hämta bilen föds och ett studium av kartan visar att Montelimar ligger bra till om vi kommer tillbaka från sydväst. Varifrån vi skall komma vet vi inte ännu. Men från sydväst måste det bli

På ena sidan torget finns det ett Logis de France. Hotell Pierre heter det och skylten "Ancien Hôtel Particulier lockar". Gammalt familjehotell med särskild omsorg. Det stämmer, den gamla damen ger oss ett stort rum med fransk balkong ut mot torget. Cyklarna låses noggrant in i tvättstugan. På kvällen studerar vi torglivet lite från ovan.


 

Onsdagen den 31 juni

Bilhämtar dag. Resten av packningen får göra sällskap med cyklarna i tvättstugan. Sedan till station och köpa biljett. Hur kan det komma sig att man i Frankrike kan uppge att man ämnar sig åka till ett ställe bakom all ära och redbarhet och vips inom 30 sek får man flera skriftliga  förslag, inklusive bussförbindelse? I Sverige tar det 30 minuter med någon på SJ upplysning för att få reda på när X-2000 går. Ändå är man inte riktigt säker på svaret. Priset, 470 F som Franska järnvägar vill ha för biljetterna är nog lika som i Sverige.

Det känns lite avigt att sitta här på tåget och plötsligt se bitar av cykelvägen fara förbi i 120 km/t. När man ser något minnesvärt hinner man bara säga. "Titta där, kommer du ihåg när?" och så är det försvunnet.

Så är vi då åter vid stationshuset vid Veuvey sur Ouche. Sista biten kom vi med bussen. Damen hälsar oss välkomna tillbaka och förhör sig ingående om våra äventyr och strapatser. Vi betalar vår räkning. 120 F vill hon ha för övernattningen och 9 dagars bilpassning. Vi hämtar bilen och åker till närmaste lågprishotell i utkanten av Dijon. Det känns som om vi inte är vana vid civilisationen längre. Allt går så fort.

 

Torsdagen den 1 juli

Vi väljer att ta en helt annan väg tillbaka till Montelimar än den vi har cyklat. Vi besöker några riktiga sevärdheter på vägen, slottet Cormatin, klostret Cluny och en fantastisk stad som vi inte kommer ihåg namnet på. Så är det när det går fort, orterna bara försvinner.

Cuny

Cormatin

Var är vi?

Den namnlösa staden

Den här dagen passar det bra att sitta i bilen. Utanför är det nämligen bra över 30° grader varmt. Luftkonditioneringen får verkligen anstränga sig ordentligt. När vi kommer tillbaka till hotellet i Montelimar räknar jag med att vi skall tillbringa ytterligare en natt där. Där bedrog jag mig verkligen. Hustrun bestämmer att vi skall uppsöka en ny campingplats, där vi kan plantera bilen. Något annat kommer inte i fråga. Trots flera kurser i förhandlingsteknik får jag till slut ge mig. Cyklar och övrig utrustning som dessutom på bara två dagar verkar ha blivit dubbel så stor, stuvas in i bilen. Campingplatsen i Montelimar ser inte så förtroendeingivande ut så vi åker vidare. Vi hinner knappt ut från Montelimar så kör vi in i orten " Châteuneuf du Rhône. Alla dessa Châteuneuf kommer att göra mig galen en vacker dag som denna. Men stopp där ligger en camping med murar grind och allt. Vi kör in och konstaterar att receptionen är stängd. Vänliga gäster säger dock att madamen kommer tillbaka om ett tag. Ett litet ärende bara. Vi sätter oss och väntar. En stund senare kommer en ensam kvinnlig cykelluffare inkörande. Hon ser inte så alert ut, snarare alldeles färdig. Hon har en riktig långfärdscykel, en sådan där med bockstyre med växelreglagen i ändan av styret. På något sätt får jag för mig att hon är svensk. En känsla bara. Hon blir också upplyst av andra att madammen snart väntas tillbaka. Lite franska kan hon nog viskar jag till hustrun. Så kommer då madamen och vi bildar kö. Nästan rätt hon är från Norge. Har i den fruktansvärda värmen idag cyklat från Avignon över bergen och hit c:a 10 mil. Slarvat med mat och dryck också kommer det fram. Startat i Barcelona och siktar på att ta sig till Amsterdam och sedan flyga hem. Vi tycker lite synd om henne och erbjuder oss att handla åt henne. Vi tänker ändå ta bilen in till supermarknaden vi såg på utvägen. Hon vill bara att vi handlar mineralvatten och lite bröd. Det ser ut som en droppe i havet jämfört med våra pater, ostar, skinkor och andra pålägg. På kvällen bjuder vi på vin och trugar med maten. Ett glas vin tack. Efter ett tag tar hunger överhand och det visar sig att hon kan äta riktigt duktigt.

Vi satt länge och pratade den kvällen, om än det ena och än det andra.


 

Etapp 9             90 km.                         Tillbaka till kartan

Fredagen den 2 juli.

På morgonen tar vi farväl av vår nyvunne cyklistvän. Då det tydligen var mycket kuperat den väg hon kom, väljer vi naturligtvis den andra sidan om Rhône.

Vi passerar en fin bro och ser flera fantastiska slott uppe på höjderna. Vägen vi far på går emellertid nästan i jämnhöjd med floden. På vissa ställen finns det skyltar som varnar för att det kan vara livsfarligt här vid högvatten. Snart nog byter vi strand igen och cyklar nu längs med den branta bergssidan som floden skapat.

Vi siktar nu på Orange med sin am´fiteater. Det måste ha varit minst 25 år sedan vi var där sist. Strax före staden Bollene kommer vi in i Provence. Genast tycker vi att ljuset börjar skifta i guldgult som i van Goghs tavlor. I Bollene som ligger vackert vid floden Lez, firar vi intåget i Provence med varsitt glas vin. Nu är det bara någon mil kvar till Orange. På infarten far vi förbi den romerska triumbågen. En av de största och märkligaste i sitt slag. Den byggdes som ett monument över Cesars segrar. Hela 19 meter är den i både höjd och bredd. Vid den väl bevarade romerska teatern stannar vi (den enda romerska teatern med bevarad scenvägg). Den ser mindre ut än vad jag minns och ändå tar den mer än 10 000 åskådare. Jag börjar läsa på en skylt som är på franska förstås. Det tar tid. Franska är inte precis något som jag behärskar. Det gör inte saken bättre att de alltid envisas att ange årtalen med romerska siffror, MD=1500, men XV siécle= 1500 talet. Lätt att förstå eller hur? När jag är klar är hustrun försvunnen. Den här gången borde hon inse att hon är borttappad. Jag beställer två öl i hopp om att hon skall dyka upp på samma magiska sätt som förra gången. Dvs efter två öl. Den första går åt. Då får jag se hustrun långt bort cyklande åt fel håll! Sveper den andra ölen i ren världsmästare stil och sedan iväg. Vi återförenas efter en stund men av någon anledning vill inte jag ha någon öl när hon beställer in. Du har väl aldrig sagt nej till en öl, säger hon förundrat.

På vägen mot Avignon ligger Châteuneuf du Pape. Det måste vi ovillkorligen besöka. Några av de viner som odlas här tillhör mina favoriter. Vägen ser visserligen backig ut men nu ges inga alternativ. När vi kommer upp på höjden planar vägen ut. Härifrån är utsikten spektakulär. I dalen flyter Rhône glittrande fram, åt andra sidan reser sig alperna med sina byar på bergssidorna. Det här är verkligen Provance när det är som bäst. Och så de gröna oändliga vinodlingarna. Smaka på orden" Vin du Châteuneuf du Pape. Påveslottes vin".

Åh vilka druvor!

Inget dåligt ställe

Hustrun botaniserar lite i odlingarna. Kanske kommer vi att dricka ett vin gjort på den vindruvsklase hon håller upp? Chansen är inte stor men ändå. Tanken svindlar

 

Vi handlar några flaskor vin i en riktigt rustik vinkällare. När vi kommer upp ur denna är hela staden i upplopp. Mitt på torget i fontänen står ett bord med två stolar. Där sitter två killar med kläderna på mitt i vattnet och dricker vin ur höga glas medan resten av stadens invånare dansar runt som galningar. Frankrike har just vunnit kvartsfinalen i fotbolls-VM. Vi gör en sk strategisk reträtt för att inte bli involverad i festen. Vi måste hinna till Avignon idag och det är redan sent. Vi tar den rakaste vägen dit som blir en ren transportsträcka.

Påvepalats

Vid nio tiden befinner vi oss utanför Avignons långa ringmur som lyser som guld i solnedgången. På en ö ute floden ligger flera tältplatser. Vi tar den fyrstjärninga och börjar slå läger. Då i halvmörkret anfalls jag av mängder med mygg. Alla bitande och blodsugande insekter har en förkärlek till mig. De kan också lukta sig till var jag befinner mig på kilometervisa avstånd. Typiskt här har man åkt till Frankrike för att slippa mygg och så ligger dom i bakhåll här också.

 

Etapp 10         55 km.                          Tillbaka till kartan

Lördagen den 3 juli.

Avignon besökte vi på hemresan förra året men vi har aldrig varit inne i "Palais des Papes" påvepalatset trots flera besök. Men nu är det dags. Vi följer med på en guidad tur. På franska förstås. Jag får i alla fall en liten skrift på engelska. Sanningen att säga är det inte så mycket att se inne i palatset. Det är betydligt pampigare från utsidan än insidan.

Palatset är ett av de magnefikaste exemplen på gotisk arkitektur från 1300-talet har jag läst någonstans. Efter besöket strövar vi runt i staden och njuter. Folklivet här är minst sagt vimlande. När klockan börjar lida mot eftermiddagen ger vi oss iväg. Jag har läst om några ödestäder" Les Baux De Provence". Dessa ligger på vägen till Arles som är vårt nästa mål.

I dag är verkligen värmen tryckande, över 30° grader och vägen löper över en stor slätt. I fjäran reser sig de söndervittrade kala topparna på bergskedjan Alpillerna. De är vårt riktmärke. När vi kommer till Saint- Remy, vid foten av Alpillerna, klagar hustrun på diffusa krämpor. Förmodligen är det värmen. Någon bergstur är inte till att tänka på. Vi kommer inte att befolka Les Baux den här gången. Vi väljer vägen som går runt berget och får äran att cykla i en nästan ändlös alle av plataner. Senare på hösten ser jag åkarna i Tour de France jaga fram på samma väg i ursinnig fart. Det här året var de dessutom ursinniga på det mesta, ledare, journalister, publiken och alla övriga som borde strunta i vad de intagit i stärkande syfte. Vem vet med lite av deras häxbrygder hade vi nog också klarat vägen över Alpillerna.

En blomma bland solrosor När bergen försvinner bakom ryggen, piggnar hustrun märkbart till . Det kan ju också bero på de enorma fält med solrosor som följer oss nästan ända in till Arles. Strax före Arles ser vi Daudets kvarn högt uppe på en kulle. Då vi inte har något brevpapper med oss far vi vidare mot Arles

Med tanke på dagens krämpor, föreslår jag ett hotell. Priserna här faller dock inte hustrun på läppen. Det gör inget, ganska nära centrum hittar vi en fin tältplats med egen swimmingpool och allt. Det bästa av allt inga myggor i sikte.


Etapp 11             55 km.                          Tillbaka till kartan

Söndagen den 4 juli.

På morgonen vaknar jag av att det kliar våldsamt. Mina myggbett från Avignon har nu tydligen gått in sin mest plågsamma fas. Franska mygg är kanske inte så stora som svenska men beträffande giftighet verkar de vara jämbördiga. Saken blir inte bättre av att hustrun inte har ett enda bett. Delade plågor hade varit att föredraga i stället för uppmaningar i still med, "kliar du blir det bara värre". Hur det nu skulle kunna bli det?

Arles är nog en av de provenca städerna med de yppersta och bäst bevarade lämningarna från romarriket.Här finns den romerska arenan, fortfarande i användning, antika theatern, romerska thermer och ett forum mm. Vi cyklar in till arenan som faktiskt ligger mitt i centrum.

Inga lejon synts till

Det går tyvärr inte att komma in i dag. Man håller på att förbereda för eftermiddagens tjurfäktning. Orkestern tränar på klassiska tjurfäkningslåtar och polisen sätter upp stängsel längs gatorna fram till arenan. Tjurarna får själva springa genom staden till sitt öde. Det är dock inte lika bittert som i Spanien. Här i Frankrike överlever de oftast tjurfäktningen. Kanske är det något i still med tjuren Ferdinands eskapader varje julafton. Så långt som till till blommluktning har det dock inte gått ännu.

 

D kartacamar.jpg (71377 bytes)

Nu börjar längtan att bada bli övermäktig. Det beror säker på vädret. Idag är det varmare än någonsin. Inte nog med det, det blåser ordentligt också. Motvind förstås. Vi ger oss in i det särpräglade området Camargue. I Arles delar sig Rhône i två armar Le grand och le petit Rhône. Där  emellan ligger ett enormt deltaområde. Ett eldorado för växter och fåglar och vattendjur. Ännu idag finns det fortfarande vildhästar i området.

Vårt slutmål är le Grau du Roi. En trevlig badort med en levande fiskehamn. Vägen dit blir inte lätt. Värmen och blåsten tar hårt på krafterna. Landskapet är verkligen platt som en pannkaka. Träd finns det sparsamt och vägens raksträckor är oändligt långa. Till en början gläds vi åt alla egretthägrar och styltlöpare som vi ser beta i risfälten. Några rosa flamingos ser vi inte till, vi är ännu för långt från kusten. När solen skruvar på mer värme, börjar de stånd som bönderna här sätter upp längs vägen att likna oaser i våra ögon. I stånden säljs vin och lokala jordbruksprodukter samt, just det "kalla drycker".

Vilka tokar?

Ett par av Camargues långhornade svarta tjurar betraktar oss fundersamt när vi kämpar oss förbi. De står i skuggan under ett träd men springer fram för att titta närmare på oss. På deras min kan vi se att de undrar om vi är riktigt kloka. Temperaturen närmar sig faktiskt 34°.  Men till slut ser vi fästnings och fyrtornet i Aigues - Mortes. Det ger oss förnyade krafter och snart rullar vi in i staden.

Aigues - Mortes är i mitt tycke en av de intressantaste befästa städerna i Frankrike. Staden grundades 1241 av Louis IX som helt enkelt köpte ett stycke av det sumpiga landet. På grund av det strategiska läget befästes staden av korsfararna. Särskilt magnifikt och grymt är det fristående befästningstornet Constance, med sina 16 fot tjocka väggar och 22 m höjd  Som nästan alla fästningar användes även den här till fängelse i mer än 500 år. Här lär några fängslade hugenottkvinnor överlevt i 40 år utan att ha tappat tron.  Trots sitt stormiga förflutna är Aigues - Mortes bevarad med torn murar och allt, nästan helt intakt. Under sin glanstid hade staden 15 000 innevånare, nästan tre gånger fler än nu. Utom under turistsäsongen förstås.

Sedan vi festat på raclette (Franska pannkakor), känner vi oss redo för de sista 10 km till kusten. På vägen dit passerar vi dammar där man utvinner salt från medelhavsvattnet. Vattnet leds genom flera dammar och genom solens inverkan dunstar vattnet bort. I den sista dammen blir det bara salt kvar. Stora berg av ihopskrapat salt (7-8 m höga) ligger längs vägen . Skulle det vara i Sverige skull det snart förvandlas till saltvatten igen.


Le Grau du Roi

Vi kör rätt igenom le Grau du Roi ner till stranden. Känslan är obeskrivlig när vi efter totalt cyklade 72 mil, kan blöta fötterna i Medelhavet. Vi hittar ett hotell inte långt från plagen där vi kan ha cyklarna nedanför fönstret inne på gården. Efter uppfräschning går vi ut till hamnen och beställer in Fruit de Mer. En fisk och skaldjurstallrik med ostron, musslor, snäckor och mängder med underliga skaldjur. Den måltiden var vi verkligen värda.

 

Måndagen och tisdagen 5-6 juli.

Vi använder dagarna till att bada och turista runt i trakten

 

Hotellet i le Grau du Roi.

Avfärd mot Sète

 

 

 


 

Etapp 12     58 km.                            Tillbaka till kartan

Onsdagen den 7 juli.

I dag har vi siktet inställt på Sète. Hela vägen dit är en enda lång sandstrand med vatten på båda sidor. Havet har byggt upp sandrev som sträcker sig miltals här på vad man ibland kallar den nya Rivieran. Redan efter 6 kilometer kommer vi till en av dessa nya spektakulära orter.

La Grande Motte. Delar av den är byggd på Venedigsätt med kanaler. Ingen som bor här skall behöva oroa sig för sin båt. Den ligger nästan alltid inom synhåll. Här är också flytetygen skepp snarare än båtar. Arkitekturen är fantasifull och unik för varje hus. Jämför med Sverige där knappast annat än fabrikstillverkade modulhus finns. Vem faller i stum beundran för ett Myresjö-hus? Ligger det sedan 10 i rad på en åker, ja ni förstår vad jag menar.

Ändå är inte le Grande Motte lika fräckt som Port Camargue. Där är inte husen så höga, liknar mer radhus, men alla med raffinerad form och färgsättning. Där är det också kanaler överallt. Båtarna (Yachterna) ligger här praktisk taget vid yttertrappan.

Efter vederbörlig beundran och någon öl rullar vi vidare. Dagen är lika varm som då vi cyklade från Arles, men det märks inte. Här blåser bara en ljum bris in från havet. I hamnen i Palavas Les Flots äter vi lunch medan vi betraktar hamnlivet.

Runt tavernan ligger klädshopparna tätt. Dessa inspekteras noga med mig som beordrat smakråd. Den här måste jag ha säger hon. Prisförhandlingen inleds. Flickan där har nog aldrig hört talas om förhandlingstaktiken "bad guy and good guy". Efter en viss förvirring går hon med på ungefär halva priset. Vem som gör den bästa affären kan man dock undra över. En bra affär är en affär där båda är missnöjda har jag läst någonstans.

Vi stannar och badar. Hustrun provar igen nyinköpet. Blommig är den. Vi frågar badvakterna till råds om vägen. De avråder från att fortsätta på den smala landtungan till Sète. Vi viker då av inåt landet mot staden Villeneuve - les - Maguelone. Vilka härliga namn har inte vissa orter i Frankrike .

D strutsar.jpg (12617 bytes)

På utfarten från orten passerar vi en strutsfarm. Strutsarna fattar tydligen tycke för oss. Alla kommer stormandes och springer med oss fast på andra sidan stängslet. Dessa förstående och trevliga djur måste fotograferas. Så fort jag stannar upphör omedelbart deras intresse för oss. Tja med så liten hjärna kan man väl inte räkna med bättre muttrar jag och far vidare varvid alla strutsarna vaknar till liv och springer med.

Har någon sett en kanal ute i havet? Här finns den. Canal du Rhône a Sète går mitt ute i en etang (stor insjö). Endast två vallar skiljer kanalen från det övriga vattnet. När vi blir pensionärer skall vi gå med vår båt här. I en kanal i havet.

När vi närmar oss Sète finns inga småvägar att välja på. Vi får en försmak av skärselden på den fyrfiliga infarten. Att cykla i Frankrike på småvägar är rena himmelriket mot i Sverige. Här hemma visar nästan varenda bilist sitt förakt för cyklister. I Frankrike, Italien Tyskland osv blir man behandlad som om man är en Patani. Utom på stora in och utfarter till städerna. Där släpper tydligen  bilisternas alla hämningar. Här är man ett hinder som helst skall bort.

Sète visar sig vara en trevlig stad med kanaler och ett pulserande liv längs kajerna. Vi försöker finna ett prisvärt hotell, men som så ofta i större städer ligger priserna rätt så lika. Vi fortsätter på landtungan mot udden Cap d´Agde. Här hittar vi ett hotell direkt med fint rum och cyklarna i hotellets garage. På kvällen äter vi en jätte portion Moules Marinee, vinkokta musslor.

Etapp 13            48 km.                 Tillbaka till kartan

Torsdagen den 8 juli.

På morgonen börjar vi kolla var järnvägen går. Det är inte så många dagar kvar på semestern nu. Det är nog säkrast att cykla in till stationen i Sète och fråga. Sagt och gjort. På station konstaterar vi att, precis som i Sverige, stannar inte så många tåg i småstäder. Huvudstation ligger i Montpellier ungefär 30 km härifrån. Det gör inget, första biten är samma fina väg som vi cyklade igår. Det går emellertid inte så bra. Halvvägs till Montpellier kör vi vilse någonstans när vi skall gena. Genvägar är senvägar säger ett ordspråk. Aldrig har väl detta stämt bättre än nu. Vi irrar hit och dit. Först när vi kommer till ett enormt fängelse kommer vi på var vi är. Vi släpar upp oss för en brant backe längs med fängelsemuren men förgäves. Cul de sac. Återvändsgata. Nu skulle man verkligen vilja tala med den som satte upp skylten på backkrönet och inte vid avtagsvägen. När vi passerarar vakttornen andra gången tycker vi dessutom att vakterna med sina gevär ser betydligt misstänksammare ut än första gången.

Nu kommer vi snabbt in i Montpellier och det samtidigt med ett åskväder. Vi klarar oss in på stationen med bara några sekunder till godo innan himmlen öppnar sig. Det visar sig vara lätt att komma till Orange. Om vi vill vidare till Montelimar, där vi har bilen, måste vi tyvärr vänta i Orange till dagen därpå. Det är begränsning för cyklar från Orange p.g.a. den sena timmen. Kanske kan vi cykla den sista biten tänker vi och köper biljetter bara till Orange. När vi kommer till Orange är det inte bara mulet utan det blåser halv storm också. Vi letar snabbt rätt på ett hotell. Det ligger mitt emot stationen vilket är bra då vårt tåg går redan kl 700 i morgon. På natten stormar, regnar och åskar det enormt. Hotellet kvider under påfrestningarna.


Etapp 14            15 km.                   Tillbaka till kartan

Fredagen den 9 juli.

På morgonen vaknar vi tidigt, men är långt ifrån utsövda. När vi kommer ner till frukosten får vi veta anledningen till vädrets ilska. Le mistral, le mistral klagar värdinnan. Mistralen är ett franskt väderfenomen. En kylig nordvind i Rhônedalen som kan komma upp i stormstyrka och som kan blåsa flera dagar iföljd. Det blåser fortfarande ordentligt. På vägar och trottoarer ligger stora grenar som blåst ner på natten.

Vi drar oss i god tid mot stationen och ställer oss på rätt perrong. In dundrar ett långt tåg om minst 15 vagnar. Det ser ut som ett intercitytåg och det är det också. Var är godsvagnen? Full panik utbryter. Ingen godsvagn! Jag rusar fram till stinsen och pekar på cykeln. Helt vagt pekar han på en vanlig personvagn. Vi försöker igen. Nu blir han förbannad. Det går inte att ta miste på vad han säger, ska ni med eller ej! Nu går tåget. Jag försöker lyfta upp cykel med packningen i ena änden av vagnen, hustrun i den andra ändan. Packningen är för stor, cykeln för tung och det är för högt. Någon tar i däruppe och hjälper till. Till slut går det medan stinsen skriker i högan sky, vad vet jag inte. Innan jag hinner stänga dörren rullar tåget iväg, jag hinner bara se att perrongen är tom.

Lugnet innan stormen

Då måste hustrun kommit med. På tåget är det svårt att komma förbi cykeln. Jag står ju bakom den. Cykeln blockerar helt toaletten och delvis gången. De som ämnade sig på toaletten fick vackert dra sig tillbaka. Ingen sa något, kanske kunde de se i mina anletsdrag att kommentarer skulle kunna utlösa ett raserianfall. När vi efter en halvtimme stannar i Montelimar hjälper mig alla avstigande att lyfta av cykeln. Så är det franska kynnet antingen är hjälpsamheten 0% eller 200%.

Från stationen behöver vi knappast trampa till Châteuneuf du Rhône, mistralen gör jobbet. På campingplatsen står bilen och väntar på oss. Nu återstår bara de c:a 200 milen hem.

Författare Crister Sjöblom 1999. E-mail: crister.sjoblom@swipnet.se
Redigerad senast 2003-03-19

    Tillbaka till kartan    Back to Home Page