sweden_gm.gif (18467 bytes)

Med cykel runt norditaliens sjöar

1999

Oleander

En reseberättelse av Crister Sjöblom      


                            Back to Home Page

Kartan

Ibakarta.JPG (100178 bytes)

Etapp 1. Campagnola-Lazise Etapp 6.   Riva di Solto-Lecco
Etapp 2. Lazise- S. Felice de Benaco Etapp 7. Lecco-Bellagio
Etapp 3.  S. Felice de Benaco-Gardone Etapp 8. Bellagio-Como. Tåg till Milano
Etapp 4.  Gardone-Iseo Etapp 9. Tåg till Verona. Verona-Campagnola
Etapp 5. Iseo- Riva di Solto

 

Inledning

Sitter och avnjuter mitt morgonte berikat med en hänförande utsikt över Gardasjön. Sjön ligger alldeles spegelblank och snön ligger kvar på de allra högsta alptopparna, fast det snart är juli. Annat var det igår. Då övernattade vi strax utanför München efter att ha avbrutit vår blöta cykling längs floden Saale. ( läs: Med cykel längs floden Saale). På morgonen var det bara fem grader varmt och regnet öste ner. Men när vi passerar Alperna är det som att stiga ut ur en kall dusch och in i bastun men med den skillnaden att här i Italien skiner alltid solen.

Nu gäller det att hitta något säkert ställe att parkera bilen. Vi provar vår vana troget med några campingplatser och till slut verkar vi få napp. I Italien finns det olika system för att ta betalt på campingplatserna. Vanligast är att betala för en plats, bil, tält eller husvagn och sedan per person, barn, hund, katt och övriga saker i all oändlighet.

Packat och klart

Ägarinnan till campingplatsen är dock mycket tveksam till att låta oss parkera bilen en vecka eller två. Vi påpekar att det står att man får ha extra bil med sig mot en avgift, allt enligt vad vi läst oss till på reglementstavlan. Hon rådgör med sin man som ger oss tillåtelse. När vi frågar vad det kostar hänvisar hon i sin tur till reglementet, 10 000 lire för extra bil, dvs nästan 50 kronor/dag. Det chockar oss en aning då vi under alla tidigare år inte behövt betala någonting alls eller ibland bara en symbolisk summa. Nåja campingen här ligger fint, ett stenkast från Gardasjön, inhägnad och ägaren bor här på området. Vi slår läger.

 

Etapp 1     42 km                 Tillbaka till kartan

Onsdagen den 23 juni.

Efter att ha avslutat frukosten börjar vi packa våra cyklar. Utsikten och värmen är verkligen en lisa för frusna nordbor. Det här skall bli spännande. Vi har cyklat i Italien tidigare, men inte riktigt funnit oss till rätta. Den här gången skall det bli annorlunda.

Azzurro, vår trevliga camping

Avfärd

Vi har valt att börja i en liten ort som ligger ungefär 20 km syd om Riva på Gardasjöns nordkant. Orten som träffande nog heter Campagnola (läs Campagnolo, franskt växelsystem) ligger nära Malcesine. Anledningen till att vi inte börjar i Riva är att vi lider av en viss tunnelfobi. Den som någon gång provat en längre oupplyst italiensk tunnel per cykel, med trafiken strykande tätt förbi, vet precis vad jag menar. Genom att börja i Campagnolo slipper vi de enda två tunnlarna på den här sidan av sjön. Vägen på andra sidan Gardasjön håller jag för omöjlig att cykla. Den består nästan bara av tunnlar och gallerier.

När vi packat klart tar vi farväl av våra campingvärdar som något konfunderade tittar på vår packning (ransonering av packning är sannerligen inte vår starka sida). Bizarra människor de där nordborna ser jag i deras ögon men de vinkar glatt tillbaka. Kanske gläder de sig redan åt de lättförtjänta pengarna som de skall få för vår bilparkering.

Här längs Gardasjön finns det naturligtvis ingen separat cykelväg, men till vår glädje finner vi att trafiken är mycket glesare än vi vågat räknat med. Kanske beror det på att den riktiga semesterperioden inte har börjat ännu. Dessutom är tung trafik över 6 ton inte tillåten här.

Efter att ha glidit fram några mil, handlar vi litet bröd och pålägg och uppsöker en bänk vid stranden. Framför oss ligger en liten båthamn och bara en trottoar skiljer husen från vattnet. Kan de som lever här verkligen uppskatta skönheten spekulerar vi. Vackrare än så här kan det väl inte bli. Men det blir det. När vi fortsätter vår tur kommer vi till en stor udde vid San Vigillo. Här går vägen relativt högt upp över vattnet och plötsligt ligger bukten med staden Garda framför oss. Vi sitter länge här och bara njuter av utsikten. Långt i fjärran ser vi Sirmione på den långa smala halvön ute i Gardasjön. När vi sett oss mätta, glider vi ner och parkerar oss mitt på strandpromenaden. Vin kommer på bordet, Bardolino förstås, fattas bara annat. Berget Monte Baldo har ju följt oss nästan hela dagen. Då ringer telefon, En stackare från jobbet vill veta något och frågar samtidigt var vi är. Finns det någon större njutning än att verkligen få måleriskt beskriva var man är och vad man gör. Särskilt när man vet att personen på andra sidan " tråden" sitter och sliter i sitt anletes svett.

Efter några kilometer

Äntligen iväg

Garda i sikte

Garda på avstånd

Var är mina badbyxor?

Badplatser överallt

Efter Garda ökar trafiken påtagligt. Vi passerar orterna Bardolino och Lazise. Efter Lazise fjärmar sig vägen från sjön. Vi beslutar att söka nattkvarter medan campingplatserna ännu ligger längs stranden. Långt har vi inte cyklat idag, för här finns det för mycket att se och njuta av.

Lung kväll för kontemplation

Camping Spiaggia D´oro heter vårt val. "Guldstranden" Den kostar guld också, nästan 200 SEK vill dom ha för oss och vårt lilla tält. Men på kvällen får vi valuta för pengarna. När vi sitter på en bänk på stranden färgas både himmel, sjö och strand i guld när solen går ner bakom alptopparna.

 

Etapp 2           49 km                    Tillbaka till kartan

Torsdag den 24 Juni

Vilken morgon!

En guldplats

Gulddagen från i går följs av en guldmorgon i dubbel bemärkelse. Det är nämligen min födelsedag och både jag och solen strålar ikapp. Tänka sig,   solen värmer redan gott fast klockan ännu inte är åtta på morgonen. Packningen går lätt och snart är vi iväg. Nu börjar trafiken göra sig mer och mer påmind. I Italien finns det mycket dieselbilar och snart börjar avgaserna göra sin verkan. Jag känner retningar i halsen och får då och då hostanfall.

Har spelat ut sin roll

Fästningen

Av någon anledning tål jag inte dieselavgaser. Det är egentligen det vi inte gillar med Italien. Trafiken och avgaserna. Det är emellertid inte långt till första staden Pescheiera del Garda. Den ligger i sjöns sydvästra hörn. Här finns också sjöns utlopp ner till floden Po. En grandios fästning förtäljer att här måste det i gångna tider ha funnits något värdefullt att försvara. Efter lite turistande (och fönstershopping av hustrun) rullar vi vidare.

Nu gäller det emellertid att ta sig helskinnad till Sirmione. Enligt kartan finns det bara en stor röd otäck huvudväg. Av gammal vana provar vi oss fram längs stranden. Plötsligt ligger den bara där, en fin stenlagd strandpromenad. Säkert över en mil lång. Längs promenaden finns det ena badet efter det andra. Naturligtvis för att jag glömt packa ner mina badbyxor är strandpromenaden en enda lång fin badplats. Hoppa i ändå säger hustrun som är badsugen. Ett är säkert, det finns ingen rättvisa här i världen, finns det bad så kan man inte eller tvärtom.

Snart är vi framme vid den smala halvö som sträcker sig över fyra kilometer rakt ut i Gardasjön. Näset är så smalt att man ser vatten åt båda hållen. Längst ut ligger den fantastiska staden Sirmione. Staden är avskuren av en vallgrav och vaktas av en imposant fästning från 1200-talet. Tyvärr är staden idag en riktig turistfälla av stora mått. Det hindrar dock inte att den är mycket sevärd. "Den mest minnesvärda platsen vid Lago di Garda " står det i en guide som jag tjuvläser i ett gatustånd.

Bra, inga bilar över bron

Vallgraven

Svavelhaltiga bad finns det också.

För gyttjeälskare

Redan de gamla romarna byggde upp termer runt de varma källor som finns här (ute i sjön tyvärr). Dessa är nu trendiga termalbad för turister. Längst ut på udden finns det några lämningar från romartiden, Grotte di Catullo. En av Roms kändare skalder, Catullus ( 54 B.C ) bosatte sig nämligen här. Dryga 2000 år senare kostar det  40 kr / person för att få gå in och titta på ruinerna. För drygt femton år sedan när vi senast var här var det i det närmaste gratis.

Lånad

Efter att ha ätit lunch och turistat klart sätter vi fart mot Desencano. Vi kommer nu ohjälpligt upp på den stora huvudvägen. Den är inte rolig, så fort det bara är möjligt svänger vi av ned mot stranden. När vi kommer till Desenzano letar vi efter badbyxor till mig. Typiskt, hela staden verkar ha tagit siesta, allt är stängt. Vi fortsätter. Nu börjar det att bli ganska kuperat och lantligt.

Efter en särdeles brant backe sätter vi oss på en enklare taverna och beställer två cola. Döm om vår förvåning när ynglingen tilltalar oss på flytande svenska. Jodå hans mamma är svenska och pappan italienare. En nog inte så ovanlig kombination. Han tipsar oss om en bra cykelväg när vi betalar. När vi cyklat in bland några hus tvärnitar plötsligt hustrun. Här finns nog badbyxor till dig. Hur hon hann se den lilla affären övergår mitt förstånd. Hustruns talang att finna affärer är emellertid omvittnad. Mycket riktigt, ett par badbyxor får jag och till ett bra pris. Nu gäller det att hitta någonstans att prova dem.

Nära till badet

Men först en camping. Priset på tältplatserna här i Italien tilltalar oss verkligen inte. I morse när vi betalade klagade vi bittert över priset och fick ett avdrag. Vi fick betala för en halv plats. Kan det vara läge att göra likadant igen? Den första campingen vi hittar försöker vi med ett maxpris. Det blir avslag direkt. Det var nog inte rätt metod. Nya strategier måste provas. På nästa klagar hustrun över hur dyrt det är och hur litet tält vi har. Vi far ju i morgon. Det går vägen, om vi far tidigt i morgon får vi ligga på en reserverad plats. Vi får en plats med sjöutsikt och bad några meter från tältet. Badbyxorna blir nu döpta för första gången.

Tältplatsen har egen restaurang med en stor altan över vattnet. Här firar vi min 56e födelsedag med en riktig kalasmåltid.


 

Etapp 3             65 km         Tillbaka till kartan

Fredagen den 25 juni.

Idag kan det bli en tuff dag förklarar jag för hustrun. Först skall vi cykla in till Salò. Därifrån finns det två sätt att komma vidare. Man kan cykla runt bergen över Brescia till Lago d´Iseo. Det andra alternativet är att cykla över bergen. På internet har jag hittat en firma som arrangerar cykelturer för "rika"amerikaner". Deras tur går över två bergspass på cirka 700 meter vardera. Det låter väldigt tufft säger jag men amerikaner brukar väl inte vara så sportiga av sig. "Kan tjocka amerikaner cykla där kan jag det också säger hustrun direkt". Dessutom är det vackert i bergen rundar hon av med. Jag avråder bestämt från bergen och förankrar därmed hustruns eget beslut ordentligt. Något måste man väl ha lärt sig efter över 30 års äktenskap. Sagt och gjort vi styr först kosan mot Salò. Vägen dit löper upp och ner som bergbanan på gröna Lund.

Salo på andra sidan
Salò
Salò är också en av de städer vid Gardasjön som man inte får missa. Kanske en av de vackraste i mitt tycke. Jag har alltid varit svag för fina strandpromenader med härliga uteserveringar Sådana finns det gott om här. Här finns också en vacker gotisk katedral med en anmärkningsvärd renässansportal

Eftersom det är fredag och vi skall upp i bergen behöver jag fylla på kassan. Bankomaten är förstås trasig. Jag får försöka inne i banken. När det blir min tur lämnar jag fram kortet. Kassörskan pekar på bankomaten där reparatören lägligt uppenbarar sig och börjar skruva. Kan någon förklara för mig? Hur man överallt i världen kan handla i vilken affär som helst med kort, oftast utan att de ens vill se legitimation. Men när man kommer in på en bank och vill göra ett uttag blir man direkt misstänkt för allehanda brott. Efter att ha skärskådat varje sida i passet mitt, ringt minst tre samtal, konsulterat de övriga i banken,  finner hon sig vara tvungen att ge mig pengarna. Suckande över sin olycka att jag valt just hennes kassa sträckte hon fram dem. Jag behöver inte bända upp hennes fingrar men inte långt ifrån.

Nu börjar vi dra oss upp i bergen och det bokstavligt talat. Vägen upp från Salò är lika brant som underbacken i en hoppbacke men betydligt längre. Vi får verkligen slita och dra cyklarna. Förnyade kartstudier visar att det skall rinna en flod här uppe. Varför inte denna rinner ner i Gardasjön övergår mitt förstånd. Så ligger plötsligt floden Chiese där i en dal. Den skall vi nu följa i två mil och sedan vika av och upp i det första bergspasset mot Londrino.

Farväl till Gardasjön

Tillfällig bilpaus

Den lilla vägen som troget följer floden ser mycket obetydlig ut på vår karta. Döm om vår förvåning när vi finner att vägen är mycket starkt trafikerad.Tunga lastbilar dånar fram som projektiler och i en ändlös ström som på tyska Autobahn. När vi gör en paus för att slippa trafiken spekulerar vi i vad de amerikaner som betalt svindyra pengar för att få cykla i Europa kan tänkas tycka om denna väg. Visserligen är trafikanterna här i Italien vana vid och försiktiga med cyklister, men vägen är både smal och krokig. Dessutom verkar alla ha enormt bråttom. Häkkinen skulle säkert nicka gillande om han sett hur de vräkte runt lastbilarna på den smala och krokiga vägen.Kan deras brådska bero på att det är fredagseftermiddag månntro?

Efter en något snabbare cykling än planerat kommer vi till avtagsvägen. Det börjar gå uppför och det betyder att det går tungt, åtminstone för oss. Ibland när vi går blir vi omkörda av motionärer på ultralätta cyklar. Med glada tillrop och tecken visar dom att vi skall cykla och inte gå. Synd att vår italienska inte räcker till för att föreslå ett byte av cykel för bara någon kilometer. En del av dom såg redan rätt färdiga ut och med vår packning hade de inte kommit många meter. Det kan jag garantera.

Har vi kommit så högt? Å nej! Inte över dom topparna?

Sjuhundra meter kan väl inte vara så högt? Men det är det. Efter gående och cyklande i några timmar börjar vi tycka att vi borde vara uppe. Men icke. Till slut börjar hustrun säga "efter nästa kurva är det nog slut". Det blev en jäkla massa kurvor till innan vi kommer upp till Londrino. Väl uppe slängde vi oss ner på första uteservering för att få något att rädda livet med. Det här är inga turisttrakter minsann. Gubbarna sitter för sig och spelar kort och fruarna tjattrar idogt med varandra med korta avbrott för korrigering av ungarna på ett sätt som skulle få en barnpsykolog att tuppa av i Sverige.Vi frågar kyparen som bär ut ölen, hur högt  är det här? Altitudo? Altitudo? och pekar på vägen? Han får skriva ner det på vår karta, italienska siffror är inte lätt. Han skriver 745 m och pekar på gatan utanför. Vi känner oss jättestolta. Vilken prestation. Och hustrun som inte cyklat mer i år än det hon gjorde längs Saale förra veckan. Varför är fruntimmer alltid segare än oss karlar?

Lätt att trampa.

De sex kilometerna ner till Brozzo gick lätt, knappt ett tramptag på hela vägen. Nu gäller det att hitta något husrum. Här finns inga campingplatser så nu är det pensioner som gäller. Även dessa är sällsynta. Vi frågar på ett hotell. Efter lite dividerande får vi ett bud på nästan 700 kr. Vi tar det nästan men ångrar oss sedan. Det är alldeles för mycket. Då tipsar hon oss om ett Albergo alldeles i närheten. Vi far dit. Det ser lite skumt ut men hustrun går modigt in och frågar. Strax kommer hon ut med en italienare som talar franska med besked. Han är själv gäst och visar sig vara hjälpsamheten själv. Fixar allt, t.o.m visar oss var rummet ligger samt kommenterar mat och gäster i förbifarten. Snart sitter vi matsalen, äter något gjort på kalv och dricker Chianti därtill. Finns det något mysigare än en genuin italiensk restaurang med alla kategorier människor. Helt fri från turister. Det finner man inte ofta.

 

Etapp 4           44 km               Tillbaka till kartan

Lördagen den 26 juni.

Avsked

På morgonen känner vi oss lite sega när vi stiger upp. Det nya bergspasset hägrar inte direkt. Så småningom är det dags för avfärd. Ägarinnan av Albergot vinkar av oss. Hon är mycket imponerad av våra eskapader som vi framför på en blandning av minst tre språk och med hjälp av allehanda tecken. Det här är en industrizon vilket gör att endast italienska talas. På turistorterna är i första hand tyska följt av engelska det vanligast språket. Tyskar finns det också gott om i Italien. Det beror på att sydtyskarna bara har någon timmes bilresa så är man här. Det är kanske det som driver upp priserna på turistorterna så enormt.

Tyskarna förlorade visserligen kriget men har snart vunnit tillbaka allt med sin starka DEM. I Sverige har våra socialistiska och borgerliga politiker i  hård tävling sinsemellan lyckats peta ner oss från fjärde till tjugoåttonde plats i den europeiska välfärdsligan. Inte undra på att vi tycker att det är dyrt här. I slutet av 60-talet och början av 70-talet tillbringade vi många semestrar i bl.a. Italien. Då kunde vi leva som "krösusar" här. Äta, dricka och handla vad man ville utan att titta på priset. Idag när vi kommer med våra svenska leksakspengar är allt dyrt. Om index i Sverige är 100 så är det 115 i Italien enligt siffror jag sett i en turisttidning. Det kan vi verkligen intyga.

Vägen mot passet "Tre Termini" (701 m) ger oss ingen pardon. Stigningen börjar så fort vi lämnar hotellet. Stigningen är också betydligt brantare här än vid Londrino. På något sätt känns det ändå lättare. Kanske beror det på att vi inte försöker cykla så mycket som igår.

På nästan stadiga ben

Oh vilket party

När vi börjar närma oss toppen får jag se en man som står och vinkar frenetiskt åt oss. Hustrun som för tillfället går kommer direkt i samspråk med honom. Kom skriker hon vi är bjudna på party i kåken där borta. Lite tveksamma går vi dit. Vi omfamnas omedelbart av ett hjärtligt välkomnade och dirigeras upp på altanen. Här pågår något coctailjkparty för fullt. Vi får drinkar och tilltugg i händerna. Vi trugas på mer att äta. Vad som firas har vi inte en blekaste aning om, bara att det görs ordentligt. Vårt ordförråd på italienska är synnerligen klent. Efter en stund kommer en liten sonor dam fram och tilltalar mig på engelska. Det visar sig vara en lärarinna som bl.a. undervisar i engelska. Nu får vi också veta anledningen till festen.

Vår trevliga och glada värd har blivit pensionär. Han arbetade sista dagen i fredags och vill tydligen nu ta hela världen i famn. Vi stannar nästan en timme och samtalar med den pigga lärarinnan. Hon hade förresten sett oss nere i dalen när vi startade i morse. Till slut ursäktar vi oss och lärarinnan tolkar våra lyckönskningar om ett långt och rikt liv som en pensionär till den glada värden.

Mätta och försedda med en hel del doping från kalaset startar vi in på sista kilometern upp till toppen. Efter krönet löper vägen längs bergsryggen tills den börjar sänka sig i serpentiner ner mot sjön Iseo. På ett ställe finns en utsiktsplats där kan vi se den rika Poslätten breda ut sig långt nedanför oss. Tyvärr är det ganska disigt idag men i klart väder måste det vara en otrolig syn. 

Iseo

Nu slingrar sig vägen ner i branta serpentiner. Nästa utsiktsplats är vänd år andra hållet. Framför våra fötter ligger plötsligt sjön Iseo inklämd mellan de höga bergen. Efter att ha avnjutit utsikten ordentligt rullar vi ner till staden Iseo.

Pitoreska Iseo

Det är en alldeles förtjusande stad med trånga gränder i typisk Italiensk stil. Vi cyklar vår vana troget ner till strandpromenaden där vi intar en något försenad lunch bestående av lite vin, bröd och olika charkuterier. Efter mellanmålet uppe i passet vill inte hungern riktigt infinna sig.

När vi sitter där lägger en passagerarbåt till. Den skall just till att gå till Lovere som ligger vid sjöns nordända. Vi försöker ta chansen att åka båt men blir hövligt nekade att gå ombord. Varför vet vi inte. Vi beslutar oss då för att cykla upp någon mil längs kustvägen för att försöka ta en annan båt över till den mäktiga ön som ligger mitt i sjön. Ön ser ut som en sockertopp och reser sig över 600 meter upp. På toppen ligger en kyrka. Det som verkligen fick mig att välja Italien i år, var just den här sjön med den fantastiska ön med kyrkan högst upp. Tidigt i våras var jag på en tjänsteresa till Milano. Då vi flög hem från den nya flygplatsen Malpensa, flög vi rätt över ön i Iseo. Kyrkan tycktes vara så nära att man kunde sträcka sig efter den. Det var för en gångs skull en fantastisk flygdag med helt klart väder.

När vi kommer upp till orten Marone försöker vi med en annan båt. Det blir nobben igen. Anledningen till att vi vill åka båt till Lovere är att det enligt kartan skall finnas två hemska tunnlar strax innan staden. Vi beslutar oss för att cykla tillbaka mot Iseo där vi sett ett par trevliga campingplatser. Den första erbjuder oss deras finaste plats till fullpris. Det visar sig vara mitt i en gång nästan i strandduschen. Vi avböjer ilsket. På nästa camping får vi ett bra pris och en fin plats under en vinranka. Det är inte dumt att sova under vinklasarna. Man nästan hör hur de växer.


 

Etapp 5             48 km            Tillbaka till kartan

Söndagen den 27 juni.

Röd triangel är camping
Vår väg runt Iseo med camping.

På morgonen är det ganska fuktigt i tältet. I natt drog ett åskväder förbi och när det åskar här, gör det det ordentligt. Sanningen att säga ser inte vädret alltför hävligt ut nu heller. En och annan skur får vi nog räkna med idag, Italien till trots. Vi startar för andra gången från Iseo mot Lovere. När vi kommer till Marone försöker vi tvinga oss med på båten. Men förgäves. Artigt men kyligt nekas vi att komma ombord. Vi uppfattar emellertid den här gången nånting om" biciklett och domenica. Aha! Man får inte ta med cyklar på söndagar. Oförklarligt för oss. Färjan är ju praktiskt taget tom. Här ser jag en klar skillnad mellan Frankrike och Italien. Fransmännen struntar i regler om de är på det humöret. Italienarna håller sig mer på sin kant. Artiga, tjänande men i grunden reserverade, ofta med en blick på det ekonomiska. Vi får väl våga livet i tunnlarna då. Strax före den första tunneln går en liten väg ner till en ort som heter Vello. Vi svänger ner på den och cyklar förbi de få husen. Ser man på! Här har gamla vägen gått. Den är praktiskt taget inhuggen i berget.Vågar vi ta den? Här ser den åtminstone farbar ut men var kommer vi att hamna?

Bakom allfarvägar

Ett promenerande par frågas tillråds med teckenspråket. Dom nickar och vinkar framåt. Det går tydligen att komma fram. Den här vägen är rena drömmen nästan 2 kilometer lång och vi får ha den alldeles för oss själva. På några ställen får vi leda cyklarna då delar av klippan rasat ner. Tänk vilken cykelväg detta skulle kunna bli med lite underhåll. Där vägen slutar måste vi dra upp cyklarna för en brant grusslänt för att komma upp på stora vägen. Det bästa av allt, nästan alla tunnlarna ligger bakom oss. Synd bara att från det här hållet är det helt omöjligt att se att det går en väg där nere. Nu när vi klarat oss från tunnlarna går resten som en dans. Snart är vi Lovere.

Lovere är ännu en av dessa små orter med charm och atmosfär, men även här är det tyvärr mycket turister. Det verkar inte finnas någon camping här så vi fortsätter längs sjöns västra sida. Där kommer vi så småningom till orten Riva di Solto. Här stupar verkligen bergen direkt ner i sjön. Huvudgatan går mellan de två enda husraderna. Det är så smalt mellan husen att det inte finns plats för en trottoar en gång (dörrarna i husen måste öppnas inåt.). Bara ett streck för gående är målat på asfalten. Ett par hundra meter utanför orten ligger campingplatsen. På en smal hylla mellan bergen och sjön. Här slår vi läger för i natt.


 

Etapp 6           92   km              Tillbaka till kartan

Måndagen den 28 juni.

På natten åskar det igen. Nu överträffas till och med gårdagens åskväder med besked. Åskan upphör efterhand men inte regnet. På morgonen ligger jag ända till åtta och lyssnar på knaprandet på tälttaket. Nä nu får det f-n lägga av att regna säger jag högt. Inom någon minut har regnet slutat. Vem som hörde min befallning vet jag ej men vi tackar. Att packa ihop ett vått tält är ingen sinekur precis, men det går. Tur att det i varje fall inte är kallt ute. Det ser bara ruggit ut med låga dimmoln över bergen. Vi muntrar upp oss med en rejäl frukost på tältplatsens restaurang. Den måste vara den bästa restaurangen på den här orten, i går var den minst sagt fullproppat. Folk stod t.o.m i kö för att komma in, ett fenomen som man nästan aldrig upplever här nere. Man har snarare inkastare i stället för dörrvakter som i Sverige.

Vägen på den sidan av sjön är lågtrafikerad, förmodligen för att den är så liten. Den slingrar sig trofast fram längsmed bergssidan. När berget ibland sträcker sig ut över vägen blir vi duschade av allt vatten som rinner ner. På några ställen har det bildas pittoreska vattenfall. Det lustiga är att vi på andra stranden ser den gamla vägen som vi kom på igår. Efter några kilometers cyklande kommer vi fram till en sådan här förhatlig tunnel. Före tunnelöppningen finns en sidoväg till en udde som skjuter ut i sjön. Här promenerar en hel del människor ut mot uddens spets. Aha! Här finns säkert också den gamla vägen kvar. Pekande på cyklarna och vägen ut mot udden ger oss besked att det går att komma fram. Vi får visserligen dra cyklarna under en vägbom men sedan är vi på väg. En egen cykelväg är som att sitta på första parkett. Inte dumt alls. Tunneln är cirka en kilometer lång men vägen som slingrar sig på klippkanten är betydligt längre. Plötsligt är det bara stopp. Ett ras har tagit med sig stora delar av vägen och ett stort staket spärrar av stället. Vad menade de idioter som vinkade oss vidare egentligen? Medan vi står där hörs ett vrål inifrån berget. Bara 20 meter tillbaka från oss, mynnar en stor ventilationstunnel ut. Bara ett vägräcke skiljer vägen i tunneln från oss. När jag lutar mig in ser jag att det återstår inte mer än ett femtiotal meter av tunneln. När inga bilar kommer lyfter vi över cyklarna och sedan är vi strax ute i det fria igen. Det finns nästan ingen gräns för hur smarta vi tycker att vi är.

Där vi cyklade igår

Fint, en tunnel mindre

Egen cykelväg

Regnet från i natt

Efter detta äventyr blir resten av cyklingen längs sjön händelselös med undantag av vädret som plötsligt  i rasande fart bli bättreoch bättre. När vi kommer till Sanico, den sydligaste orten vid sjön, är det redan riktigt varmt och soligt. I Sarnico turistar vi inte så mycket . Jag måste säga att en viss kräsenhet har redan infunnit sig. Det är redan svårt att överträffa det vi sett under vår tur.

Nu måste vi byta sjö och vårt nästa mål är Comosjön. Enligt kartan finns det egentligen inget annat alternativ än att passera genom Bergamo. Det är visserligen en storstad men den gamla staden i Bergamo är berömd och lockar lite grand. Vägen dit är förvirrande. Vi försöker med småvägar men kommer hela tiden upp på en större väg med stark trafik och avgasmoln utan like. Efter stora vedermödor når vi till slut Bergamo. Precis när vi ser den gamla staden på höjden får jag punktering. På bakhjulet förstås. Två gånger får jag laga däcket då den första lagningen misslyckades. Roligare kan man ha och inte blir det bättre av att en nyfiken farbror övervakade reparationen med vissa kommentarer, på dålig engelska. Endast min gedigna uppfostran hindrade mig från att trä cykelhjulet över huvudet på honom.

Så nära och ändå missa?

Nu beslutar vi oss att försöka hitta ett billigt logi så att vi kan studera staden lite mer ingående. Det borde finnas ett sådant på utfarten. Bergamo är emellertid en riktigt stor stad. Snart vet vi överhuvudtaget inte var vi är. Rätt var det är så är vi i Ponte san Pietro, alltså minst fem kilometer från centrum. Att vända tillbaka in i trafikröran verkar inte lockande. Vi beslutar oss för att fortsätta mot Lecco. Om det var mycket trafik in mot Bergamo är det inget jämfört med denna väg. Avgasmolnen ligger som Lützendimma och till råga på allt siktar nu värmen in sig på trettiograders strecket. Nu längtar vi intensivt efter de rofyllda småvägarna på franska landsbygden.

Stilla flyter Adda

Floden Adda

Här ges emellertid ingen pardon, solen skiner, vägen är spikrak och med en lätt motvind. Detta är cykling när det är som sämst. Till råga på allt är detta inga turisttrakter. Vi hittar varken campingplatser eller hotell. När vi kommer till Cissano väljer vi att följa floden Addas vänstra sida upp mot Lecco. Ingenstans har vi tur, både hotell och campingplatser lyser med sin frånvaro.

Nu börjar det också skymma. Då, efter att ha cyklat över 90 km hittar vi äntligen en campingplats. Vi möts av ett par som ansvarar för campingen. Vi får en plats och den vänliga damen öppnar en liten taverna och värmer upp lite i micron att äta, trots den sena timmen. Dödströtta går vi sedan och lägger oss.


 

Etapp 7         47 km              Tillbaka till kartan

Tisdagen den 29 juni.

På morgonen vaknar vi av glada ljud från barnen som leker på lekplatsen bredvid vårt tält. Dom är nyfikna på oss. Förresten är alla italienare nyfikna. Som ni nog har sett på bilderna har vi sedan många år tillbaka nationalitetsskyltar på packväskorna. Dessa har gett upphov till många kontakter under åren men aldrig så ofta som här i Italien. Överallt noteras dessa men få om ens någon har lyckats gissa rätt. Vanligaste gissningen är Spanien följt av Schweiz ??  Just Schweiz är för mig obegripligt? Schweiz ligger bara något tiotal mil härifrån och de har ju CH som nationalitetsskylt. Sovjetunionen och Slovakien är andra exotiska gissningar. Nej Svedese skall det vara och svenskar är faktiskt populära här. Förresten en visste vad S står för. Redan första dagen gled han upp bredvid mig på en racer och frågade "Kommer inte ni från Sverige? Jovisst säger jag lite stolt. Säg mig " hur lång tid tar det att cykla hit från Sverige " undrar han vidare. Till min grämelse måste jag berätta, att detta är vår första cykeldag och med bara hittills avverkade 20 kilometer. Han nickar bara och ökar tempot och försvinner i fjärran.

Lite sega som vi är i dag kommer vi inte iväg förrän vid lunchtid. Bellagio är vårt första mål. Bellagio har beskrivits så lyriskt i alla turistbroschyrer så det skall bli ytterst intressant att se om staden verkligen håller måttet. Tyvärr händer det då och då att man måste fråga sig om de som skriver så vackert om vissa orter överhuvudtaget varit där.

När vi passerat Lecco tar jag fram videokameran för att ta en snutt. Då ser jag att passet är borta! Det förvarar jag i midjebältet tillsammans med videokameran. Nu börjar en febril rekonstruktion av morgonen. Har jag filmat tidigare och tappat passet eller vad? När vi checkade ut från tältplatsen fick jag tillbaka det, det är jag säker på. Så småning om börjar minnet klarna. Hur vad det nu när han skulle skriva mitt namn på räkningen, tog han då inte tillbaka passet? Jag slänger mig på cykeln och far tillbaka. Nu går det undan mätaren pendlar mellan 26-30 km/h. Ilskan gör att adrenalinet rinner till. Framme vid receptionen ser jag inte till någon, det är siesta nu. Till slut får jag tag på en som vet var ägarens mörkhyade svåger håller till. Hon bultar på dörren till en campingstuga och ut kommer han något sömndrucken. Nä säger han här finns inget pass. Jag insisterar på att få titta i receptionen. Inget pass! Jag ger mig inte utan river i hans papper på hyllan under disken. Där under räkningsblocket har han lagt mitt passt. "You are right sir Its here!" säger han och skrattar godmodigt. Jag å min sida har inte svårt att hålla mig för skratt. Elakheter som att bomullsplockning etc. vore ett lämpligt yrke för honom tänks men uttalas natuligtvis inte.

Efter ett nytt tempolopp tillbaka till hustrun är ilskan över. Jag kan dock livligt föreställa mig vad som hänt om jag inte redan på den första halvmilen upptäckt att passet var borta. Från hustrun får jag ingen som helst förståelse när jag berättar vad som hänt. Är man så klantig att man inte kan hålla reda på passet får man skylla sig själv och några andra "tröstande" ord i samma visa får jag höra. Det är nära att jag blir förbannad igen.

Nu sätter vi kurs på Bellagio som skall vara den vackraste platsen runt hela Comosjön. Den ligger på en stor udde som egentligen delar sjön som i två ben. Dit kan det inte vara mer än ca: 2-3 mil. Vägen bör också vara glest trafikerad då den bara tillåter trafik för bilar under 6 ton.

Tunneln som inte finns, men finns

En förhatlig skylt

Bara  några kilometer efter Lecco kommer vi naturligtvis fram till en tunnel igen. Den finns inte med på vår karta? Det verkar inte vara något problem den gamla vägen dyker ner mot en liten ort. Men se den här gången går det inte. Efter att ha cyklat över en kilometer är det stopp. Här byggs tydligen fortfarande avluftningschackt till tunneln. Vägen är minst sagt ordentligt avspärrad. Dessutom börjar gubbarna som arbetar här att blänga lite snett på oss. En tillsägelse att sticka börjar hänga i luften. Vi far tillbaka. Den här tunneln är åtminstone ny och verkar vara bra upplyst, men den är hela 2200 meter lång. Medan vi står där och inhämtar mod kommer några cykelmotionärer och fräser rätt in i tunneln, utan lyse till råga på allt. Vågar dom så vågar vi. Vi väntar tills vi inte ser någon bil, sedan sätter vi högsta fart. Bara efter någon minut hörs ett fruktansvärt buller bakom oss. En bil är på väg in i tunneln. Att det kan låta så mycket är otroligt. Ljudet förstärks naturligtvis av väggarna i tunneln men ändå. Vi pinnar på så gott det går och efter vad som förefaller en evighet kommer vi ut i ljuset och friheten igen. Där väntar nästa chock. Efter bara ett par hundra meter börjar nästa tunnel. Den är 1,6 kilometer lång. Den finns inte heller med på vår karta. Nu blir det en repris på förra tunneln, men värre, för nu blir vi omkörda av två lastbilar. Vilken lycka när vi kör ut i det fria. Nu är det emellertid slut på tunnlar och vägen som vi cyklar på blir smal och vindlande där den klänger sig fast på bergssidan.
På bergskanten över sjön I skuggan av berget

Härifrån och fram till Bellagio är den trevligaste cykelsträckan hittills. Fantastisk utsikt över den smala sjön. Mycket skugga tack vare att berget reser sig nästan rätt upp från vägen. Tänk att en dag som börjat så illa kan sluta så skönt. När vi kommer till Bellagio fattar vi genast tycke för staden. Här vill vi bo en natt. Campingplatserna ligger långt utanför så vi söker efter ett hotell. På turistbyrån får vi ett tips på ett hotell nere vid hamnen. Allt är perfekt men de kan inte förvara våra cyklar någonstans. De måste stå på gatan. Det går bara inte. Då tipsar hon oss att fråga på hotell Roma som ligger i gränden ovanför. Där får vi, för 98 000 Lire, ett stort rum med egen balkong och med en fantastisk utsikt över både staden och sjön .

Hotell Roma

Gula huset är hotell Roma

Vackert eller hur?

Utsikt från balkongen

Italiensk romantik
Gränd i Bellagio

Vilken dag!


 

Etapp 8            52 km              Tillbaka till kartan

Onsdagen den 30 juni.

På morgonen promenerar vi runt i Bellagio. Här finns trånga pittoreska gränder och en magnifik strandpromenad. Stora villor påminner om en svunnen storhetstid runt sekelskiftet. En villa i Italien är närmast att jämföra med en herrgård eller ett slott i Sverige. I en souvenierbutik hittar jag en Michelinkarta över trakten. Den är helt överlägsen den vi har, här finns alla tunnlar ordentligt utmärkta. Den gamla förpassas direkt till soporna.

Rast, vila Med den nya kartan i handen startar vi mot Como. Det blir en fantastisk cykeldag. Vägen slingrar sig fram på bergssidan, hela tiden med en fantastisk utsikt över sjön och villorna på andra stranden. Inga tunnlar här inte och knappt några bilar. Vi stannar för en pic nic på en särdeles fin utsiksplats.Solen skiner och livet leker. Det kan inte bli bättre.

Fattig kyrka, för lite klockor

När vi sitter där kör kyrkklockorna i gång. Snart dånar det från flera håll runt sjön. Kyrkklockor är ett speciellt kapitel i Italien. I de flesta länder stängs kyrkklockorna av på natten men så icke här. Vissa klockor anger också tiden ända ner till varje kvarts timme. Om man sedan lägger till att vissa kyrkor har så många kyrkklockor att mer än hälften hänger utanför tornet som vindruvor på en klase så kan ni tänka er vilket oväsen det kan bli. På kvällen när man lägger sig, hör man ett litet pling för en kvart, sedan en mer distinkt klocka för en halvtimme. Slutligen påkallas uppmärksamheten om att hel timme kommer. En annan klocka slår så antalet timmar och sedan i värsta fall, kör man i gång allt vad man har klockväg. Att sova är inte till att tänka på.
Como på avstånd Till Como är det lite över tre mil och på eftermiddagen rullar vi ner till staden. Den skall ha en flera kilometer lång och romantisk strandpromenad. Vi blir ordentligt besvikna. Como är en storstad och där brukar inte intimitet och romantik blomma som t.ex. i Bellagio.

Nu inser vi också att tiden inte räcker till för Lago Maggiore den nästa sjön på programmet. Vårt cyklande längs Saale tog för mycket tid. Vad skall vi göra? Efter lite diskuterande hit och dit kommer vi fram till att det bästa vore att ta tåget till antingen Bergamo eller Brescia och sedan cykla tillbaka till bilen. Vi far till station. Framför informationen är det en lång kö, Längst fram står två amerikanska damer. Ingen kan undgå att höra vad de säger. Dom frågar på allt, tågförbindelser till flera länder. Efter "30 minuter" är kön i uppror, även jag. Efter ytterligare 15 minuter är även han som lämnar ut upplysningar irriterad. Två gånger påpekar han att rökning är förbjudet, vilket kärringarna struntar i, de blåser röken nonchalant åt sidan. När dom äntligen ger sig står jag bakom dem. Alla andra har blivit tvungna att springa till olika tåg. När det blir min tur har tydligen tågen tagit slut. Nästan alla förbindelser till de städer jag provar med går över Milano med tågbyte där. Ett av de andra tågen hade passat oss precis men det hade avgått för några minuter sedan. Om inte kärringarna stått här i över 40 minuter hade vi varit på väg nu. Den enda återstående förbindelsen med cyklar verkar vara att åka till Milano och sedan till Bergamo. Det verkar inte vara vettigt. Dit kan vi inte komma förrän sent på kvällen. Men hustrun bestämmer. Jag tänker inte tillbringa en natt i Como säger hon på det där sättet som är orubbligt. Inga invändningar hjälper. Vi löser biljetter och får reda på att vi har c:a en kvart på oss att byta tåg i Milano. Till Milano är det väl knappt fyra mil. Tågresan skall ta femtio minuter. Tåget rullar snällt iväg. Efter mer än en halvtimme är vi inte ens halvvägs till Milano.

När vårt tåg till Bergamo avgår utan oss, har vi inte ens kommit inom synhåll till Milano. På fyra mil lyckas tåget bli bra över 30 minuter försenat vilket måste vara något av ett rekord även för italienska förhållanden. Till råga på allt går tåget inte till centralstation utan till stationen San Giovanni, utanför centrum. Vi skulle alltså på 15 minuter behövt ta oss härifrån till centralstationen som ligger flera kilometer bort. Vi kräver pengarna tillbaka för biljetterna till Bergamo. Biljettföreståndaren (som talar engelska) vägrar envist. Nu får han veta vad vi tycker om detta, italienska järnvägar, bemötandet osv. Det blir tydligen för mycket för honom, han stänger luckan, släcker lyset och går sin väg. Det finns inget annat att göra för oss än att börja leta efter hotell. När vi skall dra ut cyklarna ur vänthallen har hustruns cykel fått punktering. Gissa var? Bak förstås. Nu får jag ställa mig och laga en punka i mörkret. Slangen har en centimeterlång reva. Förmodligen från rulltrappan upp från perrongen. Kvarteret här utanför stationen är dessutom minst sagt skumt. Några punkare betraktar oss lite halvintereserat men kommer tydligen till den slutsatsen att det inte lönar sig att råna några fattiga cykelluffare. Till slut får jag till det, men det behövs en ny slang så fort som möjligt. Nu börjar vi leta hotell. De två första var alla fullbokade. Nästa var ett lyxhotell. Vid ett rödljus frågar jag en kvinnlig cyklist till råds. Vilken tur, hon känner till ett bra medelklasshotell bara några hundra meter härifrån. Hon cyklar med oss och visar vägen. Äntligen! Det finns ett rum i den renoverade delen säger portiern artigt trots mitt nu rätt miserabla utseende. Det kostar 195 000 lire. Efter att ha sett min solbränna blekna bort säger han fort, " ni kan få det till extra pris, bara 150 000 lire" ( c:a. 700 kronor). Tur att han prutade själv, vårt förhandlingsläge var absolut lika med noll. Vi checkar in. Hur kan en dag som började så fint sluta så här?


 

Etapp 9             83 km              Tillbaka till kartan

Torsdagen den 30 juni.

Vi måste komma iväg tidigt på morgonen. Diverse fördröjningar på hotellet försinkar vår avfärd till stationen ( läs hustruns kärlek till att dra sig på morgonen). Cykelturen till stationen tar även den lite tid. Trots noggrann vägbeskrivning är det svårt att hitta, men så ser jag äntligen den magnifika stationsbyggnaden. Framför informationen är det en lång kö som sakta ringlar sig fram. Hustrun ställer sig i kön, hon är bättre än jag på att få sin vilja fram när det gäller pengar. Biljetterna från igår skall vi bara ha tillbaka pengarna för. Att åka till Bergamo nu, när vi ändå är i Milano är inte att tänka på. Härifrån måste det gå tåg direkt till Gardasjön. På en tavla ser jag plötsligt att det går ett tåg till Verona om några minuter. Skynda på skriker jag åt henne "Tåg mot Venedig med stopp i Verona är det som gäller! Till slut är hon framme vid luckan. Efter ett tag kommer hon springandes. Cykelbiljetterna måste lösas i en annan lucka flämtar hon och slänger sig in i den kön. Där står redan mycket folk. Strunta i cykelbiljetterna skriker jag, tåget går om fem minuter. Hustrun står kvar, hon vill absolut byta ut de cykelbiljetter vi inte använt. Hon ger inte gärna ut pengar i onödan om man så uttrycker det. Jag åker upp med min cykel i den långa rulltrappan. Låser, far ner igen för att hämta den andra cykeln. Kön är kvar men både hustrun och cykeln är borta. Full panik! Jag springer upp för den långa trappan och där står hon bredvid min cykel. Hur hon kom helskinnad upp för den branta rulltrappan  med cykeln och allt förstår jag inte. Det är ju rusningstid nu och mängder av folk trängs överallt. Nu är det två minuter kvar till avgång. Springandes längs perrongen når vi sista vagnen på tåget. Upp och in med cyklarna i korridorren. Visslan ljuder och tåget rullar puktligt iväg. Det var nära ögat. Nu återstår det att se vad konduktören tycker om vår placeringen av cyklarna. Jodå det finns ett utrymme just i sista vagnen för tågets serveringsvagn. Där få vi efter en liten reprimand ställa dem . När vi lugnat ner oss börjar vi studera biljetterna. På cykelbiljetterna till Bergamo står inte mycket mer än priset. När konduktören kommer tillbaka, lämnar vi fräckt fram dem tillsammans med de andra biljetterna. Han kollar lite förstrött på dem klipper och så är det klart.

Inte Leonardo da Vinci

Efter att par timmar närmar vi oss Verona. Redan nu är tåget ordentligt försenat, något som redan diskuterats vilt en stund bland våra medpassagerare. Deras försök att involvera oss i diskussionerna anammar vi glatt. Med bekymrat rynkade pannor, idogt tittande på våra klockor och ruskande på huvudena, bidrar vi på vårt sätt att höja temperaturen i kupen litet grand. Djupt suckande över italienska järnvägar stiger vi slutligen av i Verona. Tåget som ni ser, var till råga på allt målat av nutidens anonyma konstnärer.

Porten i ringmuren

Verona välkomnar oss med en värme som vi tidigare inte upplevt. Bra över trettio grader är det redan nu vid lunchtid. Men vad gör det Verona är nog Poslättens stad framför alla. Förresten tror jag nog att Verona är en av Italiens vackraste städer. Åtminstone i mitt tycke. Visserligen håller man på att renovera arenan just nu, men här finns så ofantligt mycket mer att titta på. Vi gör en djupdykning i kulturen. Det är säkert minst femton år sedan vi var här sist. Staden är faktiskt ännu vackrare än vad vi minns den.
Ingången

Arenan på Piazza Bra

Inget för höjdrädda

Höjd 83 m.

Kanske Julias trappa?

Scala della Ragione

Makalöst fint

Scaligergravarna

Så snart vi passerarat porten i ringmuren kommer vi in på torget Bra, där arenan ligger. Arenan har imponerande mått. Den rymmer c:a 20 000 åskådare och är på sina ställen nästan 30 meter hög. Här hålls musikaliska festeroch närmast på programet står Aida. Från arenan strålar gatorna ut i nästan solfjäderform och nästan alla går fram till floden Adige. Floden gör här nämligen en riktig u-sväng och omsluter praktiskt taget det centrala Verona. Hela åtta broar ser dock till att man inte hamnar i någon återvändsgränd. Den mest berömda bron heter Ponte Scaligero (1300-talet) som återinvigdes 1951. (Tyskarna sprängde nämligern alla broarna vid reträtten 1945.) Som ni märker har många byggnadsverk fått sina namn efter Scaligerfurstarna (della Scala dynastin) som regerade i staden i över hundra år på 1200-talet. Verona är också en populär stad för diktare, författare, musiker och konstnärer. Shakespiers Romeo och Julia utspelar sig här. Staden är också vår vän Catullus födelsestad.

Men ödet vill tydligen att jag skall minnas något annat än kultur idag. Stående i arkaden vid  "Scala della Ragione" (kanske Romeo och Julias  trappa), hörs ett litet sprött klingande från hustruns cykel. Utan anledning brister en eker i bakhjulet och naturligtvis på den sidan där kedjehjulet och ekerskyddet sitter. Om Romeo och Julia hört vad jag sa under den dryga timme det tog att reparera cykeln, hade de inte behövt varken giftbägare eller kniv. Det kan jag försäkra er om. Dessutom passar hustrun på att noga turista i denna fantastiska stad i stället för att torka svetten ur pannan min, vilket inte gör saken bättre. Hur jag än försöker får jag inte hjulet rakt, det skevar så mycket att bromsarna måste vara losskopplade. Det får duga så, det är ju vår sista cykeldag. Reparationen ägde förresten rum i en av arkaderna runt torget  Piazza dei Signori, även kallat Piazza Dante då Dante står staty där. Jag tyckter att Dante fixerar mig hela tiden med stel blick  Kanske tänker han på när han skrev stycket  "Inferno" i Divina Commedia, när han ser mina vedermödor.

Kastellet San Pietro Sålunda lämnar vi Verona och sätter kurs mot vår utgångspunkt Campagnola. Vi följer floden Adgie. Cyklingen går sakta men säkert framåt trots hettan. Kanske bara åsynen av vattnet ger en välbehövlig lindring . Vid orten Pastrengo har vi planerat att ta av till Lazize som ni kanske kommer ihåg att vi passerade första cykeldagen.Nu blir det med ett slag betydligt besvärligare.
Varmt och tungt, mycket tungt Det finns ett gytter av dåligt skyltade småvägar och hettan känns plötsligt som en blåslampa. Inte nog med det, det går uppför också. Det visar sig att mellan floden Adgie och Gardasjön finns det en ordentlig ås. Vi blir tvungna att skjuta cyklarna långa sträckor trots att vi nu tycker att vi är mycket vältrimmade. Efter talrika pauser vid flera vattenhål, når vi till slut åsens högsta punkten.

Vilken utförslöpa det blir ner till Gardasjön. Väl nere tar vi första chansen att bada. Det är ljuvligt. Vi får nya krafter. Hustrun säger att utan badet hade hon aldrig orkat fram den här varma dagen. Det blir nämligen en lång cykling. Efter några timmar börjar vi tro att vi missat vår campingplats. Det börjar liknar vår första bergspass. Bakom nästa krök ligger den. Men icke! Till slut kommer vi fram. Klockan är nu närmare tio på kvällen och skymningen har redan lagt sig. Ägarparet till tältplatsen tittar storögt på oss där vi dyker upp i mörkret. Hustrun avdelas som historieberättare medan jag sköter tältresning och andra små praktiska göromål. Finns det en skönare känsla än att veta att man nått fram till målet, samtidigt som det stora vemodet börjar infinna sig. Det är slutcyklat nu, åtminstone för den här gången.


Författare Crister Sjöblom 1999. E-mail: crister.sjoblom@swipnet.se
Redigerad senast 2001-02-18

Tillbaka till kartan    Back to Home Page