Amerikas upptäckare 2

Hällkonst, hällristning, hällmålning, åskfågel, drömtid, tjurdrömmar, storm, dunder, blixt, högkultur, personifiering, solfågel, soldans, Ute-indianer, sametrumman, Alta, ritualristning, återfödandet, björndansen, Björnväktaren, annan värld, Honungstassen, björnfesten i Kalevala, tre säsonger, marknadsplats, jordbruk, naturbruk, små grodorna,

Tack vare hällkonst och figurativa lämningar vet vi åtminstone något om folks tankar och vardagliga ritual runt 30000 år bakåt. Kunskapen tunnas förstås ut med avståndet bakåt och fynden finns lite här och var. Man tvingas ofta dra slutsatser på ett tvivelaktigt sätt i brist på säkert material.

Tidig arkeologi utgick allt för ofta från att en viss kultur började med de äldsta daterbara lämningarna. Så är det förstås inte utan all kulturer har en historia som går tillbaka till människans början. Inte ens en kultur börjar plötsligt eftersom "inget uppstår ur ingenting". Det finns alltid en orsak och en början med den kunskap som behövdes för att en kultur skulle börja blomstra. För oss kan det se ut som ett utvecklingssprång, men ser vi noga så finns det förklaringar och förhistoria.

Med kunskap ökade förfädernas intelligens eller beredskap att lösa problem. Det är som en snöboll i rullning. Med vår ökade kunskap om förfäderna ökar vår respekt och insikt att de egentligen behövde mer beredskap i tanken eftersom många problem var olösta. Vi profiterar på alla deras små uppfinningar utan att tänka på det. Naturligtvis synes deras symbolism väl enkel så länge vi inte förstår klurigheten. Vi inser att de inte skrev för oss utan för sin samtid som måste förstå och vara med på de konventioner man skapade.

En hällristning eller hällmålning måste alltid ses som en lag, konvention eller minnesanteckning åt evigheten. Deras tecknande i sten innebar att deras tankar och lösningar sparades åtminstone fram till vår tid. Det finns nog klotter också, men vad är det annat än exempel på deras sätt att tänka friare än den bundna lagen i vissa hällar gjorda som rituallagar.

Åskfågeln

Den australiska konsten tycks i alla tider ha varit mycket individuell. Konstnären sjunker in i sig själv och uttrycker allt i en enda teckning. Man kallar det drömtid men med våra ord borde man kalla det rumtid. Det är samma synsätt som man hade i äldre tider hos oss där man i tidsbegreppet innefattade allt vad som hörde till just den tiden eller händelsen. Rent vetenskapligt sett är det rätta sättet att se på världen.

Det här med drömtid är i mycket en fråga om valet av ord och vår inställning till företeelsen. Även sumererna berättar om att hjälten föll i tjurdrömmar, när de illustrerade tänkandets natur. Kroppen får göra det tunga arbetet medan tanken slumrar. Vi har några rester i vår tidiga litteratur vi ej vet varifrån de kom. Kanske från Sumer. Vi ska inte resa murar genom fel val av ord.

Denna koncentration på den lilla världen beror säkerligen på Australiens sparsamt befolkade värld som därtill inte är särskilt bördig inom stora områden. Alla folk som lever av att skörda naturlig föryngring behöver stora områden och än mer om det inte är bördigt. I många småstammar blir en man specialiserad på att vara den som "skriver ned" och är "årman" och håller reda på tiden och ritualen. Men även nya problem måste lösas och då blir det den som åtminstone skenbart har stor tankekraft som får gå in i drömtiden och söka råd från förfäderna.

I Australien finns mycken hällkonst som är mellan 15000 - 20000 år gammal enligt moderna dateringar. För oss synes konsten kontinuerlig, men för australiensarna finns konst nuvarande befolkning inte vill kännas vid. Exempel är ett stort område i Kimberley, som jämfört med normal konst i Australien ser ut at vara gjort av en helt annan kultur. Det är samma vi möter i hällristningarna i Idaho. Vi får leta efter gemensamma drag med dåtidens kulturer.

Naturligtvis måste vi känna till deras omgivningar, klimat och så mycket möjligt om deras kultur innan vi börjar tolka. I Australien och hela det subtropiska bältet har de tre säsonger. Monsunen eller regntiden, växtsäsongen och en torrperiod där regnen är något i hästväg när det öser ned några veckor med en del åska in emellan. Naturligtvis är det naturkrafter man måste frukta och finna symboler för eftersom de är en så väsentlig del av deras liv.

Det var nödvändigt för alla människor i världen att hålla reda på de värsta naturkrafterna och kartlägga deras beteende. Deras metod var att ge namn och abstrahera nån bild exempelvis en figur som var lätt att förbinda med vad man avsåg. Vi som använder bara ord tycker kanske det är enklare att skriva "storm, dunder, blixt".

De flesta åskgudar i symboliken bär yxa. Kanske därför att man kan slå gnistor med en sådan. I vulkaniska trakter var det naturligt att förbinda naturkrafterna med de lokala vulkanerna. Om vi vill fånga meningen med dessa såkallade gudar ska vi sätta in vårt eget språks namn, annars blir det skenvarelser som lever sitt eget liv. I vetenskap får vi också lämna bort alla skenvärderingar såsom "hög eller låg kultur". Värderingar av det slaget blir ofta en fråga om smak och ej om att beskriva reell natur.

I min ungdom skulle vi vara antingen latinare eller hellenare och att kunna nåndera av språken var "hög kultur". Nu känns det som en annan värld och man tycker kanske inte att romerska cirkusens djur- och människoslakt tyder på ett högre plan. Man ser vad man vill se. Lite senare skulle vi falla för den egyptiska kulturen i takt med att guldet offentliggjordes. Sist av allt kom den sumeriska kulturen och kunskapen om Indus var oftast bara den upphöjda bysten av en man med klädnad dekorerad med klöverblad.

Nu då jag själv definierar ramarna för analysen av de forntida idéerna lämnar jag utan saknad bort alla pseudo-värderingar och begrepp som inte är vetenskapligt korrekta. I vetenskap byggt på icke-matematik måste man använda samma begrepp och kategorier för alla liknande fall En präst är präst vare sig det gäller Egypten eller Lappland.

Vi ska söka vad som förenar och ej bygga konstgjorda murar. Svårigheterna kommer när vi möter företeelser vi inte känner igen. Dåtida prästerskap hade fler funktioner än i dag. Årman är något vi inte känner igen trots att kyrkan egentligen beräknar ritualåret på samma sätt nu som då. Vissa kulturer har helt och hållet fortsatt i samma spår i flera tusen år

Skillnaderna ligger närmast i utanverket. Man kan inte jämföra egyptiska tempel med ritualplatser utomhus. Varje kultur måste beskrivas utifrån sina egna referensramar och ej värderas. Kriteriet för en kulturs värde är att människosläktet fortsätter att finnas. När det gäller vår kultur som utrotar mångfalden och förstör naturen har man kanske sina tvivel på dess förträfflighet. Den kan i varje fall inte användas som referens att jämföra med.

Alla de forntida kulturerna påverkade varandra där det syns minst i de största. Man finner små tecken från Indien till Medelhavet och senare Grekland som i hög grad på verkade Rom. I Levanten blev i synnerhet Syrien och dess kust i Libanon den stora korsvägen där alla kulturer möttes. På Nordens hällristningar har vi många exempel på influens från Levanten.

När vi söker förstå dessa kulturer är en av stötestenarna att man möter olika namn på samma företeelser. Förutom att vi använder kanske ifrågavarande folks benämning som bör översättas. Ytterligare en svårighet är att grekerna satt namn på många saker och ställen, så att vi har svårt att omedelbart förstå ursprunget. Det är lättare att förstå forntida texters innehåll om vi exempelvis ersätter Toth = måne, skrivare, tidräknare …Horus = tid …Re = solen, tiden … Inanna =nymånen, regnet, åskan men också idolen / ikonen för odlingen. Det ger texten den rätta dimensionen och vi närmar oss dem betydligt.

Vi får intrycket av romarna att de regerade världen, när vi inte kan skilja på deras gudar och härskare. Det blir följden av att animera gudar som människor. Vid slutet av perioden fanns det en härskara av personifierade gudar Kanske trodde själva också att de var gudar eftersom Rom hade makten. Deras starkaste naturkrafter var vulkanerna. Även efter Pompejis övertäckande glömde man snart det hela.

Personifieringen började i Sumer och i synnerhet under akkadiska tiden. Vi ser Enki = den första att stiga upp på urkullen = jorden med en solörn i handen och över honom ser vi en flod med fiskar i en båge. Det är Himmelsfloden på ett himlavalv som är en förenklad avbild av världen. Men det är svårt att skilja på den abstrakta bilden och verkligheten. Lika svårt som det kan vara att skilja på de planer vi gör och på verkligheten.

Inanna nymåne uppträder också som regnet och åskan och på något sigill åker hon i vagn med dragande lejon. På det hela taget är mesopotamiska symboliken naiv under tredje årtusendet. Förmodligen beroende på klimatet, bördigheten och det välordnade samhället.

Tor med sin hammare är en burlesk varelse i sin getvagn som orsaker mullret. Som liten undrade jag hur jätten fick häcken i kuskbocken, men kanske allt är större i gudars värld. Han är en rätt naiv skapelse och förmodligen rätt sent tillkommen under bronsåldern. Det speglar vårt klimat där sensommaren åskväder trots allt är lindriga. Vi har däremot minnet av Fimbulvintern och istiden och även Tjatse är frågan om nattfrost och köld. Vi har inga demoner i vår konst. Däremot i Lappland var åskan, stormen, dimman en del av deras vardag. Tor är ett ofta sett inslag på lapparnas trummor.

Med detta må sägas att åskfågeln eller åskguden är ett försök att fånga det irrationella i den lokala världen. Formen är och intensiteten är helt beroende av de lokala klimatet. Antagligen är åskdemonen en av de äldsta abstrakta skapelserna

Eftersom Åskfågeln finns på olika håll i indiansk symbolik är det naturligt att i första hand associera till den. Dock kan det också vara en solfågel eftersom vi ser den i bl.a.. i egyptisk, sumerisk och hettitisk symbolik.

Solen hör till det ordnade samhället som vi ska se nedan. Medan stormen var något man inte kunne binda, men väl studera. Det må ha varit sjömännen som skulle ge sig ut i väder och vind eller alla resande som ofta reste via vatten. De behövde veta om årstider och väder. Det finns brottstycken från sagorna hur man iakttog fåglarna in för en resa.

Få kan tyda fåglars flykt och läten. Som barn minns jag att strandpiparen ryttlade var det regn på gång. Vi bodde en mil från havet och måsarna kom in över land före storm. De kom också så snart bonden satte plogen i jorden. Förmodligen har de spanare uppe på höga höjder som spanar och alltså kan även måsar tolka tecken. När svalorna jagade lågt var det regn eller åska på gång. Stadsbor är förstås inte fostrade att läsa naturens tecken.

Att tämja solen

 "Lyssna nu, vid denna fest till Soldansen, till Utes myt om tämjandet av solen:

En gång i tiden satt hareguden Tawats med sin familj vid lägerelden i den heliga skogen och väntade att den opålitliga solguden Ta-va skulle återvända. Uttröttad av den långa väntan föll hareguden i sömn och solguden kom så nära att den skållade Tawats nakna skulder. Solguden anade att nu skulle hand drabbas av hämnden och han försvann till sin håla under jorden."

Citatet är från engelska från "The Wayward Sun by Rand and Rose Flam-Ath"

Sagan om den trotsiga solen är från Ute-indianerna i British Columbia dvs. i trakten av Snake River. Där har man fortfarande en levande tradition fast vi ej vet hur mycket som har ändrats under tidens gång. Muntlig tradition har alltid en tendens att ändra sig med tiden och det krävs ett aktiv minne genom att varje generation upprepar ett ritual som är en förmedlande länk i sparandet av kunskapen.

Det största steget mellan oss västerlänningar och indianerna är språket. Vi har tappat traditionen av bildtänkande och att använda liknelser och poetiskt språk. Vi tänker bara med den logiska hjärnhalvan och de rena orden utan att riktigt kunna föreställa os poetiska bilder. Den andra svårigheten är att vi är inte fostrade till ett det liv förfäderna förde genom att leva i takt med naturen och i dess takt skörda dess överflöd.

När vi närmar os ursprungsbefolkningen i dag har de generationers misstro mot oss eftersom de kan frukta att vi kommer att utnyttja den kunskap vi får. Därför att många generationer har gjort det före oss. Européer har mer än två tusen år av kulturell imperialism och översittarfasoner i baken. I min ungdom talade man visserligen om nobla indianer i pojkböckerna, men också om de svarta i Afrika som missionärerna skulle sätta byxor på.. Den perioden är inte slut överallt än.

Det är samma problem som i fysiken att man ska akta sig för att låta instrument och procedurer påverka det objekt man studerar. I verbala studier människa till människa kan kommunikationen störas genom förutfattade åsikter och exempelvis nedlåtande attityder. Det är tvunget att ta upp dessa saker för att vara öppen för de små korn av sanning som kan ligga även i sagor. Vår teknikaliska kultur förstör regnskogar och minskar mångfalden. Vi har inget att yvas över. Tvärtom borde vi söka oss tillbaka till de kulturer som levde någorlunda i samklang med naturen.

Ytterligare en aspekt är att vi bör vara källkritiska till tidigare generationers forskare. Har de fått den rätta versionen eller har urbefolkningen lurat dem genom att berätta en förvanskad version? Har de tidiga forskare använt exempelvis kristna värderingar och onödiga kvalitetsuttryck som förvanskar berättelsen. Har de rätt förstått det rationella även i sagor och myter så länge de är en del av vardagslivet?

Läser just nu Ernst Mankers bok om Lapplands Trolltrumma från 1950. Han i sin tur citerar tidigare forskare bakåt till 1600-talet. Det finns inget trolskt i sametrumman. Det finns ej heller "avgudar" på trummorna. Det går ej att läsa in grekiska gudar direkt i motiven. Visserligen följde även Sameland Södern och tog åt sig det som passade i deras vardag. Men inte på det sätt de tidiga forskarna tänkte sig.

Man menar att solen är central på de flesta trummorna. Men det är istället en kvadrat för de fyra årstiderna. Idolerna är helt enkelt våra ord "vår, sommar, höst, vinter" och då innefattade det att man tänkte på allt vad som skedde eller skulle göras under kvartalen. Men illustrationerna på trummorna är helt enkelt deras årliga världsordning. Vi kan knappt sätta oss in i den eftersom det innebär att följa renen, björnen, fisken osv. under hela året. Det innebär att känner det besvärliga klimatet och alltid vara beredd på det värsta.

Vetenskapen har en lång tradition att sätta "etiketter" på saker. Det ska indelas i kategorier primitivt, hög, lågt, shamanism, speciell religion osv. Men sann vetenskap börjar med att en präst är en präst vare sig det är i Egypten, Idaho eller Sameland. Alla främmande ord måste översättas till de språk man använder som forskare

Nu tillbaka till "tämjandet av solen". Vi måste leta efter en rationell förklaring och inte se det som barnsaga. Folk sparar inte sagor med ritual bara för att roa barnen. Man berättar det enkelt för att det ska ge barnen nånting. Man dramatiserar för att det ska vara lättare att komma ihåg. Men de invigda känner till den rationella förklaringen.

Nu är det inte bara Ute-indianerna som berättar om en orolig sol. I Kalevala talas om solen och månens bortrövande och liknande finns på andra håll i världen. Liknelsen med en orolig sol är en bild av oordning innan människan bringade ordning. Omedelbart räknar solen bara dagar och nätter. För att få koll på solens beteende under ett helt år har krävts verklig vetenskap. Man har studerat solens gång och jämfört den dels med jorden och dels med stjärnhimmeln. Man upptäckte att den lokalt följer samma bana jämfört med stjärnhimmeln.

Förmodligen har denna vetenskap tagit många generationer att komma fram till säker vetskap. Det är uppenbart att stenraderna vid Carnac, Bretagne, Frankrike har varit användbara för att fånga in och "tämja solen". Kalevala berättar att Ilmarinen smidde himmelskupan. I Eddan och i många andra kulturer berätta om hur gudarna hade rådslag och bringade ordning.

"Gudarna vann över solguden och han framträdde framför församlingen i väntan på dom. I det långa mötet bestämdes dagar och nätter, säsonger och år och deras längd. Solen dömdes att vandra över himlen i samma bana dag efter dag till tidens slut"

När vi väl vet vad det handlar om inser vi att Ute-indianerna berättar om en händelse av okänd längd då man fastställde solåret nånstans i världen. Vi vet tiden men inte platsen. Det skedde drygt 6000 år sedan eftersom djurkretsens konfiguration ger oss datum då den Nya Tiden eller tideräkningen började. Att fjättra tiden innebar att bestämma i vilken stjärnbild solen steg upp vid vårdagjämningen som den vanligaste metoden även om det fanns flera. För ungefär 6000 år sen skedde detta i Harens stjärnbild som finns under Orion.

Om ett par decennier går vårdagjämningen in i Vattenmannens stjärnbild ett kvarts Magnusår senare. Det är knappt 28000 solår. Man kallar fenomenet precession och det beror på att jorden wobblar i förhållande till stjärnhimmeln så att dagjämningspunkterna vandrar med1 grad på 71 år. Det är nästan förvånansvärt att ny "uppfinningar" kunne vandra världen runt för 6000 år sedan, men tydligen ville man dela med sig och folk reste mer än vi kan ana.

Exempelvis i hällristningar i Alta, Nordnorge finner vi åtminstone ett par astronomiska kvadrater. Varav en har fyra idoler i kardinalriktningarna. En av är en "födande kvinna" vi känner bättre som Jungfruns stjärnbild. Den var aktuell för sommarsolståndet för 6000 år sen då Nya Tiden började: Vidare finns på samma häll en sittande och en springande hare. Jag har inte funnit haren på nån annan hällristning och i detta fall har den sakral betydelse.

Med andra ord Nya Tiden kom till Sameland samtidigt som där den skapades. Vi kan bedöma detta eftersom denna och många hällristningar i Alta kan dateras efter landhöjningen. De flyttade neråt så att dessa ritualristningar låg nära vatten. I Idaho Klippiga Bergen har vi inte samma fysiska bevis för när denna saga och praksis uppstod. Däremot kan vi med viss sannolikhet datera senare astronomiska ritualhällar. Kanske framtiden bringar oss fler bevis.

Hällristningar överallt i världen kännetecknas av att man ristat de lokala djuren. De astronomiska motiven från Djurkretsen kan vi ofta känna igen även om olika kulturer kan ha haft en del egna stjärnbilder. Deras praktisk astronomi var mer än just tidgivare eftersom man i ritualåret inkluderade deras näringsfång. Exempelvis följde samerna förstås renen men även björn och älg var högdjur som var centrala i deras planering. Endast de jordbrukande kulturerna hade en någorlunda liknande bildkultur över hela världen.

Vi vet från Norden hur man trots i grunden samma ramar för året kan ha olika tidpunkter för ritualen. I Sverige firar vi generellt Valborg med bras, medan danskarna firar midsommar med brasa. I Sameland ser vi trummor där säsongen börjar första maj, medan andra börjar med Heliga 3 Kungar dvs. Trettondagen. I Sveriges avlånga land har det funnits olikheter i tradition, men året och djurkretsen var förstås den ursprungliga likaren. Sen när kyrkan tog över tideräkningen blev bara de världsliga festerna och ritualen kvar för folk att själva ordna.

Naturliga tidpunkter för solfester är "återfödandet" vid midvinter och sommarsolståndet då solen når sin höjd. Tecken på dessa fester ser vi i en mindre del av stenanläggningarna. Mer betydelse hade månåret och speciellt säsongen = odlingens period. I Egypten styrde Toth = månen säsongen och deras säsong började runt Kyndelsmässa. I Norden blev vårdagjämningen början på säsongen även om vi ser spår av egyptiskt månår med sju månvarv som slutade med Ramadan runt början av augusti. Vi har också några tidhjul som börja med en symbol för månen.

Detta stycke om solen är likt de andra en inledning när vi ska börja studera symbolerna i Snake Riverdalen. Men vi kommer även att göra vidare svängar runt om i Amerika för att få fler bevis för att stadskulturerna påverkade Amerikas kultur. Men låt oss nu titta på ett annat bevis för astronomisk bestämning av året även i Idaho.

Björndansen

Enligt Ute-legenden dansas Björndansen om våren. Det är förmodligen en ritualristning vi ser på ett klippblock där spåren av björn nog är Björnväktaren aktuell efter 2000 f.Kr. som riktstjärna för vårdagjämningen. 

Dock har säkerligen Björnen Skogen Konung varit föremål för ritual och fest sen urminnes tid. Vill minnas jag sett nån en trumpinne med inskuren björnnos kanske mer än 20000 år gammal. Alla tidiga kulturen hade ett högdjur eller flera beroende på omgivningar. I Kalevala förutom sångarna om björnen finns dessutom drömälgen Hiisi.

På Lapplands trummor och än äldre på Altas hällristningar ser vi att de följde björnen från idet som om det var deras leddjur under säsongen. Det har varit "kungsdjuret" man gav främmande namn i när man jagade den, men annars fick den smeknamn som Honungstassen. På avstånd och till naturen är den trygga styrkan mannen ville ha. Ungarna trycker förstås ungarna är gulliga och vill krama dem. Inte så konstigt att barn får en nallebjörn. Det finns en mycket gammal idol av en mor med barn i famnen och hon har tagit björnens hamn.

Men man hade all respekt för björnen och därför var jaktens värld en "annan värld" dit kvinnor och barn inte fick komma. När männen for ut på björnjakt och kom hem måste de hemmavarande titta på jägarna genom en ring av rönn. Det var en symbolisk "port" mellan världar och rönnen med sin röda sav var också en symbol för övergång mellan världar. Det var sed att flickebarn fick en silverring i dopgåva medan barnen fick en liten båge och pil.

Mycket av sederna och sagorna var ren barnuppfostran. Och förstås en fostran till försiktighet att varna för Forsen där Källegubben kunne ta små barn. Jag har läst alla domboksprotokoll från Dal under 1600-talet. Inte en enda vuxen blev slagen av björn men däremot et barn som inte viste hur man ska umgås med Honungstassen. Han klarade sig men däremot inte ett annat barn som föll för människans björnstock. Björnen fick vara i fred tills det blev skottpengar på den.

Jag är lycklig lottad genom att ha ett personligt förhållande till Honungstassen genom min släkt. Min morfar med 63 nosringar på väggen var sannolikt en av de sista stora björnjägarna i gränslandet till "Ryska Björnen" i norra Karelen. Naturligtvis har jag som vuxen studerat en del om björn.

Mitt första minne är när jag var runt fyra och jag ser för mig hur hon dansar så att kjolarna yr gamla gumman. Hon visar hur hon dansade då hon blev Björnbrud vid hennes bröllop. På den tiden hölls bröllopet helt enligt ritualet för björnfesten i Kalevala. I Värmland drevs brudgummen till skogs medan bruden kläddes. När det var dags fångade byns unga män björnen och förde hem den som en skjuten björn till bröllopet.

Vi vet ej särskilt mycket om jaktsäsonger före vår tideräkning. Det tycks dock uppenbart att man skördat naturen efter dels överflöd och dels när det var moget. På Irland menar man att de var under en tid nomader som under året växlade mellan havets musslor och krabbdjur, sommarens växtliv i inlandet och hösten jakt i höglandet när djuren ätit upp sig in för vintern. Mycket av naturens överflöd måste helt enkelt skördas när det är som bäst för att ge bästa möjliga näringsinnehåll. Liksom bland odlarna gällde det att veta när det var "antia".

En legend från Bighorn Mountains berättar om hur Bear's Lodge fick namn efter när sju flickor sökte skydd på ett stort klippblock. En variant berättar att de flög till himlen och blev Plejadernas sju stjärnor. När vi väl förenar detta med forntidens astronomi var Plejaderna aktuella som riktstjärnor om morronen i öster och Björnväktaren i väster och fr.o.m. ca 2000 f.Kr. Såväl i Högsbyn på Dal som i Östergötland finns ristade hällar med björnspår och de ska förmodligen dateras till denna tid.

Arcturus är en ljusstark stjärna i Boötes / Björnväktaren som snarare ska förstås var "ängeväktare" såväl mot djur som nattfrost enligt tidiga symboliken. I sumerisk och egyptisksymbolik är det oftast en "bågskytt". I Skandinavien blev det senare en "bersärk" såsom vi ser på Sigurdsristningen. Denna var männens idol som motpol till "ulvhedinen". Vi ser björnhövdade redan i hettitisk symbolik tidig bronsålder.

De långa klorna får oss att associera till björn, medan tvärstrecken berättar om tre olika tidpunkter eftersom det tydligen ska vara den rituella varelsen Björnväktaren. De fyra avlånga symbolerna ska sannolikt betyda kvartal med det första särskilt markerat. Att det finns tre beror på att symboliken hör till månräkningen som delade året i tre säsonger. Här man då följt Arcturus / Björnväktaren hela året.

Vi ser det i Bohuslän hur man då följde Tvillingens stjärnbild hela året. I Egypten följde Ammonprästerna Khnum hela året när Aries blev aktuell som fixstjärna vid vårdagjämningen runt 1300 f.Kr.. Även i Kina tycks man ha haft denna symbolism som finns på kärl. Att följa en stjärna var kanske lämpligt för dem som inte hade jordbruk. De senare planerade åtminstone från början 7 månvarv och följde stjärnbilderna och / eller månen.

I Klippiga Bergen fanns grizzlyn och förmodligen har man handlat med grizzlyns klor, tänder och vad som slakten gav. Handeln har då lika väl kunnat gå till Ohio i öster som handelsmän som kom upp med Snake River till en förmodad marknadsplats under säsongen. Vi ser mer 3-symbolism i dalen och det rimmar väl med att denna var förhärskande i Indus kulturen. Förmodligen beroende på att det subtropiska året delas lämpligen i regn-, tillväxt- och torrperiod. Till Skandinavien tycks denna symbolism ha kommit under sista årtusendet innan vår tid.

För att förstå meningen är det bäst att börja med månskäran till vänster och fortsätter med symbolen i mitten. Där ser vi en båge som är solbanan som korsas av månbanan. Nederst i mitten finns en björntass och vi kan då läsas att det beskriver konjunktion mellan sol, måne och stjärnbild och det har då varit runt vårdagjämningen.

Våra nordiska sliprännor såsom på Gotland är slipade med första fullmåne i konjunktion med Antares, Skorpionen och denna tradition påbörjades runt 3150 f.Kr. Björnväktaren /Arcturus var aktuell stjärna drygt 1000 år senare. De övriga symbolerna är svårare. Tvåan från vänster kan vara Jungfruns stjärnbild, fjärde möjligen "sörjande modern" dvs. skördestjärnan Skorpionen och den sista är en Höstfågel.

Detta daterar symboliken men också denna skrift där moderskriften i utvecklades i Induskulturen under tredje årtusendet f.Kr. Det är rimligt att anta att skriften tillkommit inom den tid man kunne använda Arcturus som ledstjärna. Björndans har säkerligen förekommit sen urminnes. Däremot fick den ökad helgd och tyngd när det blev ett säsongsritual i björnens tecken, även om man avsåg att skydda sig mot den verkliga björnen.

Legenden om "den nyckfulla solen" hör ihop med metodiken att använda Djurkretsen som referens för bestämning av tiden. Dock behöver inte den legend ha kommit till Nordamerika för 6000 år sedan utan kan ha kommit samtidigt med denna Indus Script. För att veta mer om tillkomsten behöver mer fysisks bevis såsom exempelvis hällristningar på samma sätt som i Alta Nordnorge.

När vi undersöker hällkonst som anteckningar av rationella idéer då det begav sig behöver vi icke blanda in värderingar såsom i äldre religionshistoria. Vi kan helt enkelt icke veta vad folk trodde och tänkte på den tiden. Det enda vi kan förstå och veta är det rationella beteendet det ledde till och som behövs för att få mat på bordet. Vi skulle ligga illa till om vi använde oss själva som referens till ordet "primitiv" med tanke på vår förstörelselusta.

Det kanske inte en tillfälligheten att människan började intressera sig för att "binda sol, måne och stjärnor" samtidigt som jordbruket började bli allt mer allmänt. Jordbruket krävde organisation och planering i tiden. Samtidigt växte befolkningen vilket också krävde utveckling av idéer om att följa tiden och att dela upp arbetet i moment och dela upp jobben.

Jämsides levde folk i mindre bosättningar av rent naturbruk. Även de fanns det lättare att hålla ordning på tiden med hjälp av astronomin. Men deras ritual blev annorlunda och de behövde förstås ej jordbruksritualet. För jordbrukarna var ritualen en bruksanvisning och ett gemensamt folkminne för arbetet. Förutom de tre "jordemödrarna" var livmodern = ormen en viktig symbol. Även I Amerika finner vi denna symbol och som vanligt är de störst med Serpent Mound i Ohio. Den jättelika ormen är uttrycksfull ¨åtminstone om man är fågel eller om man tittar på den genom en satellit.

När man ser ritual från sidan kan de förefalla udda beroende på om man begriper eller inte. När jag på håll ser svenskarna dansa "små grodorna" runt midsommarstången begriper jag fortfarande inte efter 25 års studier vad som liksom är själva idén med den dansen.

Men sagor och seder har ofta helt obegripliga element. Kanske man från början gjorde det för att man skulle minnas bättre. Å andra sidan vet vi inte hur man skapade just de begreppen. Vi vet att man satte ihop ord av kända element. Men vi vet ochså att visa saker fick man inte beskriva med kända ord eftersom det fanns mycket hemligt med det. Därför är det aldrig enkelt att tolka forntiden symbolvärld.

Det blir inte bättre av att tidiga forskare var färgade av kristendomen och inte förstod det fina i kråksången eller kajors kraxande. Detta gäller också den amerikanska verkligheten där man rätt sent i historien satte "byxor på vildarna"

I Norden har vi nationella helger såsom första maj och midsommar där det finns ett uns kvar av forntiden. Men allt har blivit så standardiserat och vi får veta precis hur det ska vara. I Några landskap har man bevarat sina gamla traditioner och det speglar bättre forntiden där varje liten halvt isolerad "stam" hade sin version byggt på värderingar och mönster som fanns över hela världen anpassade till den lokal verkligheten.