Urtidslagar övriga balkar

Giftasbalken, viga, fästandet, rumtiden, ärvda balken, laga fång, jordabalken, fosterbroderlag, äganderätt, hasselkäpp, Gulatingslagen, tingrith, hamnastämma, brödrabo, brottsbalken, kollektivt ansvar, köpmålabalken, einbeining, köpslå, gisslan, byalagsbalken, vårfrid, skördefrid, lekarerätten, sedvaneregler, rättsetik, ordspråk

Giftasbalken

Även utan jordägande och fasta bosättningar är giftermål mellan klaner ett sätt att upprätthålla fred och fördragsamhet. Mest känt är förstås Helenamotivet och kungar och kejsares allianser med intressanta grannar eller andra med inflytande. Europas överklass har säkerligen sen mycket länge bundit band med giftermål och en variant av gisslaninstitutionen dvs. att deras barn uppfostrades hos fränder och de som var förbundna med gisslan.

Högsbyns giftasbalk var kanske lika mycket en symbol för äktenskapet mellan odlare och avlare samt också giftermålet mellan bonden och jorden där ritualet var en mall även för parens brudlopp. Giftermål genom "handtag" praktiserades åtminstone på vissa håll så sent som på 1600-talet.

Nyib och Grebba tar i hand ... svepa ... Anib Efnes häl ... makar ... livsorm råder … Älgskog … beseglas med bad

Denna blandning av skriftsymboler och ideogram kan läsas som en stadga om giftermål inklusive en del av ritualet. Sista delen tolkar jag som ett rituellt bad för de unga tu i vågorna. Det rituella giftermålet dvs. med odlingsritualet som förebild är minst lika gammalt som Ritualtiden dvs. efter 4200 f.Kr. På våra hällar ser vi att årsritualet infördes även i trakter utan odling där det var en del av kalendern som gav ordning åt året. Ofta presenteras fruktbarheten med barnsbördens tre idoler.

För det gifta paret spelar det kanske inte nån större roll, men för den lilla kretsen har det varit ett sätt att garantera barnens omedelbara tillhörighet till familjen. En sorts socialförsäkring manifesteras och som i alla andra sammanhang är symbolhandling viktig för vittnena. Det är väl något individuellt hur djup människor upplever ceremonier men det blir ändock en helig handling som sätter sig i sinnet.

Från min barndom mins jag fastlagsupptågen bland giftasvuxna när de åkte runt i ett brudfölje och på låtsas tiggde gåvor till bruden. Vi barn "slog katten av tunnan" för att bli kattdrottning och kung för kvällen. Från mitt härad på Dal finner man i domböckerna små fragment om liknande seder om att "tigga till boet och bjuda till bröllop". I hembygdslitteraturen finner man bilder av brudtåg i seklets början i Bengtsfors.

Brudsvennerna och även tärnorna har säkerligen anor från de bilder man ser av bronsålderns brud med följeslagare ... och kanske än tidigare. Där ser man ingen skillnad i den årlig fruktbarhetens rituella tåg och ett bröllop = brudlopp som förebådar fruktbarhet och släktets fortsättande.

På hällar i Bohuslän ser man på flera ställen förbundna par såsom exemplet ovan från Vitlycke ca 1250 f.Kr. Vi ser här ett kläde = veipa som binder ihop benen. Vi känner det även från de dåtida kända kulturer.. Vi kan kalla det "hymens band" och symbol för föreningen, där vi numera använder ringen. Men det förekommer fortfarande i sydliga kulturer. Kyssen tycks också vara en gammal sed ... fast jag tycker det är opraktiskt eftersom näsan alltid är i vägen.

I landskapslagarna stadgas i allmänhet att bröllop skulle ske utanför "arbetstid" dvs. efter Mårten Gås när tröskandet och höstslakten var över. Säkerligen praktiskt även med tanke på att förråden var fulla. Men lag är en sak och vad folk gjorde är en annan.

Man kan fråga hur ofta brudgummen tvingades uppbåda hela släkten för att med våld föra hem en brud. Denna regel finns eftersom lagar är skrivna för alla eventualiteter. Den paragrafen finns om brudens släkt skulle ångra "fästandet" och man krävde tre ölstämmor innan "brudrovet" förmodligen för att försöka prata ihop sig i godo..

Det väsentliga är att vi får vet att fästandet genom handtag var den viktiga symbolhandlingen vid sidan av utväxlandet av gåvor till de som förmedlade giftermålet. Det var en garanti för att i synnerhet bruden ej stod helt ensam. Den tredje oskyldiga parten var det ofödda barnet som kräver gudfar och/eller gudmor utifall något skulle hända föräldrarna. När alla formalia var uppfyllda var barnet garanterad arv och fostran. Vi ser omsorgen om barnet redan i den tidiga grottkonsten.

På större delen av de tunna guldblecken ser vi ett kyssande par, men icke på alla vilket förstås gör tolkningen svår. Morgongåvan kallades "mund" och handlingen. Förmodligen har seden införts från Bysans och mundgifte stadgades i den första lagen i Kent, England ca 600 AD. Kanske blecken som förekommer mest i Sydsverige, på Bornholm och i Norge var avsedda som en symbolisk "mund". Något större guldvärde hade de tunna blecken inte eller i varje fall inte så att det kunne motsvara morgongåvan.

Men det indikerar att man åtminstone på vissa håll hade infört detta. Riktigt aktuellt blev det i Sverige först när adeln ville hålla arvet inom manslinjen. Män behövde arv och pengar till sina rustningar. I Norge fanns en annan tradition där äldsta sonen fick fädernegården.

Sen har det förstås alltid funnits släkter som ägde många gårdar och alla barn kunne få var sin om man nu ville dela upp. Här på Dal fanns under 1600-talets början en storbonde som köpte upp gårdar så att han kunne ge de flesta av barnen en hel gård/ torp i arv eller bröllopsgåvor. En sed vid samma tid var att andra kullen / sunnerkullen fick bara hälften så mycket som den första kullen.

Morgongåva infördes i lagen efter att kvinnans arv reducerades till halvt mansarv. Storleken fastställdes så att det kompenserade arvet 15 - 10 % och vi får samma värde på kvinnans som vi har i dag på ett ungefär enligt inkomststatistiken. Det är en propagandabragd av Birger Jarl och adliga efterkommare att man fått folk att tro att hans kvinnolag var ett framsteg.

Från Danmark vet vi att Sven Tveskägg i lag stadgade kvinnans lika arvsrätt. Samma gjorde Erik Ejegod runt 100 år senare. På 1600-talet här på Dal fanns i bondebefolkningen uppfattningen om kvinnas lika arv och det fanns även i stadslagen. Säkerligen beror skillnaden mellan stad och land på ägandet av jorden man inte ville splittra upp. I staden bestod förmögenheten av pengar och lös egendom för det mesta.

Den spirande växten är också "barnet" som skall vårdas. Vi ser det i såväl Sumer som Egyptens symbolik och på våra hällristningar. Utan mat lever barnet/ växten inte länge. I ett förlängt tänkande var tillväxten även människobarnet genom att det finns i näringskedjan. Det är frågan om en uppfattning av rumtiden dvs. att man beaktar allt i tid och rum lite vidare än nuförtiden.

Vi har delat upp tiden i småbitar och glömmer lätt rumtiden som leder fram till mat på bordet eller vad vi nu behöver. Många makter är inblandade och måste frambringa resultat. En del kan vi själva råda över andra måste vi veta finns och går att lita på.

Ärvda balken

De flesta drömmer antagligen i svaga stunder om att få ärva nån okänt släkting och miljonär i Amerika eller något liknande. Litet tänker man då på ordspråket "lätt fånget, lätt förgånget". I vår tid värdesätter vi personligt arv viktig och det gäller såväl biologisk arv som prylarna och egendomen eftersom det gör det lättare för oss att få det vi eftertraktar. Forntiden visar att det var nästan en modesak för de flesta och att det mycket hänger ihop med ställningen i samhället.

Individuellt arv i vår mening dvs. riktig värdefull egendom såsom jord eller anläggningar uppstod först när det fanns något att ärva. Detta gäller så vitt vi vet och där mindre lösöre inte räknas till värdearv. Utvecklingen av arvs frågan var en process över flera hundra år och började med att överklassen samlade på sig gods att fördela till arvingarna. Det var relativt lätt i glesbygden i Norden. Största problemet var att få folk till sina gårdar.

Min analys av sextonhundratalet visar att i första halvan av seklet dvs. ungefär två generationer förekom inte så många arvskiften som man skulle ha förväntat sig om alla lätt domstolen registrera arvdelningen. Slutsatsen kan bara bli att vanligt folk levde i ättegårdar utan att skifta arv. Ibland kunne förklaringen vara så enkel att den som stod för gården levde ovanligt länge. Ett exempel är Rasmus i Svecklingebyn som blev 93 år, så att man ser ett arvskifte först i slutet av seklet. Men under hans livstid betalde han arv till de barn som gifte sig.

Då hade delningen av hemman skjutit fart genom folkökningen. Det gjorde det nödvändigt att dela upp de stora gårdarna i mindre enheter … antagligen för husfridens skuld men även med krav från statsmakten och att det var mer rationellt och produktivt med familjehushåll.

Arkeologerna berättar att generellt var det vanligt med stora hus eller hallar under brons- och järnålder. Det talar för att man levde i storhushåll. Därmed blir det sannolikt att det enda man skiftade var lös egendom. Från vissa perioder vet vi att män och kvinnor fick sina mest personliga ägodelar med sig i graven. Dessa prylar representerade sannolikt ett relativt stort värde i dåtiden, men man så det tydligen som något som hörde till individen.

Eftersom man kanske trodde på efterliv behövde den döde sina ägodelar med på färden. Att leva i ett samhälle med en trodde på återliv har vi svårt att föreställa oss och leva in hur det skulle kännas. Begravningssederna har skiftat under tidens gång och därför kan vi inte generalisera till en mall. Under kanske mer än tusen år var eldbegängelse vanligt och vi har inte mycket vardagsgods från den tiden.

Marken skiftades inte och husen var egentligen en förbrukningsvara, som samfälligheten skötte och byggde om efter behov. Sannolikt var hälsan ett viktigt skäl att inte låta allt för många "husdjur" få fäste i boningshusen.

Ur det angelsaxiska materialet ser vi klart att kulturarvet var viktigt åtminstone i överklassen. Vi har några få kungliga listor med anor som går bortom Oden som en gemensam stamfar för angelsaxarna. Dessa "stamfäder" är helt enkelt kulturella begrepp. Eftersom det inte fanns nån skriftkultur vi känner till var man tvungna att på annat sätt bevara folkminnet. Ett effektivt sätt är att manifestera det i något stabilt föremål.

De förfädersskallar man funnit hör till det mest stabila efter människan och de har sannolikt symboliserat förfädernas kunskap man drog till minnes. De senaste 6000 åren har stabila stenmonument varit ett sätt att ha en referens till samhället där man dolt kulturarvet. Vårt problem är att djupt förstå och även att tolka poesin i de fragment vi har från en annorlunda värld. I regel innefattar det att vi ska låta bli att försöka värdera och istället högakta deras sätt att bevara det gemensamma arvet.

För ett samhälle är minnet av den enskilda rätt likgiltigt. Det viktiga är att bevara kärnan och idén i arvet man kunne använda för att överbrygga år och generationer.

Jordabalken

Om vi ska se nån början här får vi antagligen gå tillbaka många hundratusen år, när familjeklanerna inmutade revir åt sig. Där är det en fördel att kunna samla från djur, växter och vatten. Naturbrukare såsom samlare och jägare kräver stora landområden för att få en varierande kost. De tullar överskottet och hjälper naturen att sprida frön. Odling och beredande av mark för betande djur var ett sätt att specialisera delar av naturen och i vissa fall att övernyttja naturen med utarmning som följd.

Minns i yngre da'r när jag var på jakt efter goda fiskevatten. Det var inte så enkelt som man tror. När jag väl hittat ett gott vatten förstod jag så småningom att man kan inte skörda mer än ett vist överskott av den naturliga reproduktionen. En gång hittade jag stora mossiga abborrar i en djuphåla. Jag skördade dem, men fick vänta många år förrän jag kunne skörda igen.

I ett glest befolkat Norden behövde man inte fördrag med grannar förrän befolkningen växt till sig. När sen folk började skaffa sig boskap var det inte något större intrång. För de som skaffade getter och annat blev det ett problem att hålla dem samlade och se till att vare sig tvåbenta eller fyrbenta tullare kom för nära.

I landskapslagarna finns några symbolhandlingar som kan vara lika gamla som revirhävdande och odling. Enligt seden på Dal skulle man ta jord i sin sko och säga "Jag har tagit jord i min sko och står på min egen jord". Varje ristning säger egentligen samma sak oavsett vad det är för figur. Om foten är helhuggen går man under jord. Foten säger mest om att stå på egen jord. Nån sorts skodon (men utan klack?) har funnits mycket länge. I Alperna lagade man skobottnar av lindträ.

Det mest kända ritualet handlar om skötning. Ytligt sett var det kanske från Olof Skötkonung runt år 1000 då detta laga fång infördes och det indikerar säkert enskilt ägande. Dess struktur är att en högre makt än bonden ger jorden i skötet. Inget hindrar att det tidigare varit en ceremoni i någon gudoms namn att ge åt en familjeklan en bit jord.

Den karelska symbolhandlingen är närmast jorden och fruktbarhetsritualen. Man skulle skära upp en remsa grästorva och lyfta upp den. Sen skulle den nya jordägaren krypa igenom och därmed ingå "äktenskap" med Moder Jord. Liknande ritual användes förövrigt för fosterbroderlag och bolag. … kanske det kan associera till underjordstemplen att vissa användes för att där besegla människans pakt med jorden? Dessa ritualer är förstås gamla och var avsedda att befästa handlingen även i vittnenas minne.

Jordbrukare var specialister och gjorde ett intrång på den fria rörligheten. De krävde i regel att deras åkrar var skyddade och människonaturen är nu en gång så att det den en gång har vill den inte gärna dela med sig utan att få något igen.

Det första kravet på äganderätt restes och ledde till ett fördrag mellan odlare och avlare. Det är något av det vi ser på Laghällen. Vi känner till samma fenomen i Sumers rikhaltiga litteratur berättat i ordstriden mellan Enten och Emesh. En annan manifestation är mångudinnan Inanna bröllop medherden Dumuzi och där han skickas till underjorden … förmodligen symbol för gödslingen.

Jordbrukets idoler och även kungarna avbildas ofta med mätrep och sticka i handen, som "förstemätare" i jordbruksritualet. Mätning av åkrar var ofta en normal ceremoni i länder där översvämningar hörde till bilden. Stickan kan också vara en symbol för utsättning och utmärkning i såväl positiv som negativ laglig betydelse vid sidan om den praktiska handlingen att mäta upp ett såland. I byalag var det nödvändigt för endräkten att dela jorden rättvist i lotter. Vi ser några symboler av fält som kan symbolisera detta i hällristningarna.

I Östgötalagen anges att man vid tvist om ägorätt till skörden kunne sätta ned hasselkäppar i sädesrökarna för att sätta dem i bann tills ägorätten var utredd. I västgötarätten skulle man bita barken av en videkvist och sätta på ängen vid tvist om höet.

Enligt Gulatingslagen kunne man "korsmärka" grödan med ett par käppar vid tvist om jordlegan. I dessa fall får käppen en laglig innebörd känt av alla vid den tiden. Man ska underförstå följderna av att slänga iväg käpparna om man struntat i lagen.

Från Erik Skallagrimssons saga kan vi saxa hur det såg ut på Gulatingsplatsen. "Där domstolen var satt, var en slät vall, på vallen fanns i ring nedstuckna hasselstänger och mellan dem löpte runtom snören. Dessa kallades veband. Innanför dessa satt domarna i ring, tolv från vardera Firda-, Sygna- och Hordafylke"

Vi ser att hasselkäppen hade en närmast sakral betydelse. I Västmannalagen och Dalalagen finns uttrycket "a thing ok a ring", vilket antyder en urtida tingsordning. I Steneby på Dal har funnits en anläggning med dike runt omkring som antagligen varit en fast tingsplats och vi kan jämföra det med tingsplatsen på Isle of Man.

Vi kan vidare associera till domarringarna och deras funktion var antagligen åtminstone i vissa fall den samma i den mindre enheten bylagen. Dock måste anmärkas att ting fanns av olika storlek. I nämnda lagar används ordet thingrith = tingstämma för tre årliga ting av landskapskaraktär och det antyder att man red till tings dvs. åtminstone herrarna. Andra landskap hade två eller fyra enligt landskapslagen.

Emellan dessa hade man lokalt mindre ting vi kanske bör kalla byalagstämma eller som i Svealand hamnastämma där skeppslaget var en lämplig enhet för att behandla gemensamma ärenden och smärre brott.

I stadslagen och ett par landskapslagar talas om ting varje vecka, men det kan knappast ha gällt hela landskapet. Man kanske bör kalla bystämma. Som en generalisering och förenkling kan vi neutralt tala om tre sorts ting/stämmor = landsting, häradsting och bystämmor.

Om domarringarna må ytterligare sägas att de kan förstås ha använts för andra ändamål också. På Dal har vi flera domarringar på samma plats och exempelvis fem domarringar inflätade i varandra. Vanligast är dubbla domarringar och med sju stenar i ringen en för varje månvarv. Det förbinder jag med lokala seder av brödrabo och sju månvarv reglerat halvår. Förmodligen är denna sed mer än 4000 år gammal. I Gulatingslagen och passande även för nutida klimat var sommarhalvåret från Tiburtius 14 april till Kalixtus 14 oktober.

Den är ristad på ett stenblock vilket har dels gett ristaren ett begränsat utrymme att koncentrera sig på, dels har ingen annan klottrare haft möjlighet att blanda bort det enkla.

 --- Denna symbol från Kalleby betyder förmodligen "lott". En symbol vi finner i Grekland och på brakteatrar från folkvandringstiden. Vi vet ej dess ursprung, men det var ett medel för "demokrati" och jämlikhet inom en definierad enhet som byalaget eller stadens borgare. Det är ett naturligt krav bland folk och lättare att genomföra i små sammanhang.

Genom årtusen var lotten ett godtaget system att fördela än det ena än det andra inom gemenskapen. Även om man inte alltid kunne dela exakt jämt insåg kanske folk att över en längre tidsperspektiv jämnar de små olikheterna ut sig … ödeslotten är svårast att förlika sig med eftersom man bara får en.

Brottsbalken

Med något ojämna mellanrum ser man braskande rubriker "Var våra förfäder kannibaler? … ska vår tid säga som konkurrerar ut än den ena än den andra gruppen natur och människor med en teknologi HAN inte behärskar. I USA, frihetens hemvist på jorden sägs det, där är det dödsstraff för fattigdom om man hårddrar. Det förekom inte i det kollektiva samhället där alla delade på allt … onsdag den 2 januari 2002 tänker jag på det institutionaliserade folkmordet i Afghanistan i det globala samfundet regi.

Oftast har vederbörande expert knappt ens torrt på fötterna och drar vittgående slutsatser av enstaka händelser. Att dra slutsatser av några tiotal mosslik och använda dem för flera tusen års fredligt liv är nog att hårddra i överkant och dålig vetenskap.

En sak är säker att vår forntid är överhuvudtaget inte så väl dokumenterad att man kan generalisera om just nånting. Bevisen man förevisar skulle knappt tillfredsställa våra domstolar som oftast "hellre friar än fäller". Finns det minsta lilla tvivel är det frikänning. En svensk tjänsteman eller polis kan inte göra fel.

Under den tid vi kan överblicka är våra förfäder betydligt närmare oss rent genetiskt än kulturer i andra världsdelar vi numera respekterar som jämställda. Varför kan man inte respektera förfäderna som jämställda? Kan vi inte vara tacksamma att de förde släktet vidare och lämnade sitt arv av teknologi som gjort livet lättare för oss? Varför kan de inte behålla den religionsfrihet de hade, medan vi hycklar med våran?

Svårt att se det som lagom distanserad vetenskap om forskare kallar alla icke-greker och icke-romare barbarer eller varför inte använder tredje person om förfäderna och kallar dem hedningar. En vetare bör ha såväl objektivitetens distans som medmänniskans förmåga till en tolerant inlevelse.

Det är lätt att kunskapen minskar med avstånden i tid och geografi. Objektiviteten minskar med forskarens knytning till makten … den må vara religiös eller annan världslig makt. Tänker här på auktoriteter man tar fram i brist på annat Adam av Bremen, Svend Estridsen, Snorre Sturlasson. Att man kan beslå dem med många fel vardera talar för att man måste vara extra källkritisk in för deras uppgifter.

Naturligtvis har det funnits brottslighet, men i mycket ringa omfattning. Egendomsbrott kräver egendom och i en kultur med det mesta gemensamt har man vad man behöver. Andra brott är en funktion av tätbefolkning och stress. Dåligt ölsinne och strid om kvinnor är något universellt lika väl som att alla respekterar ej kvinnan och hennes omsorg om det ofödda barnet. Det ligger ju på lut vid varenda samlag.

I våra städer och stora befolkning skulle det vara omöjligt att praktisera ett absolut kollektivt ansvar. I landskapslagarna var hela tingsförsamlingen ansvarig för att de grövsta brotten klarades upp. En del av förklaringen ligger i att offret eller de efterlevande skulle kompenseras för bortfallet. En annan att det var allas ansvar att hävda fördragsamheten, så att ingen överskred gränserna för mänsklighet. Enligt arabisk sed straffas offret eller den som gjort det möjligt att stjäla dvs. frestat tjuven. Säg det till våra köpmän som ställer ut "lockvaror" så att ungarna ska ta godis som mamma får betala i kassan!

Humanism och omsorg om "det nakna" är en gammal institution i den del av världen jag studerat. Det ena leder till det andra och ryms i logiken. Därför är det svårt att pådyvla förfäderna abnorma handlingar. Lika väl som man förstår att man haft kanske hårda straff för de grövsta överträdelserna av samhälles rättsregler. Men tillämpningen är en annan sak och måste bevisas noggrant.

Från den keltiskt germanska forskningen vet vi att man hade minst tre olika hårda straff för vissa grupper av brott. Det var att brännas på bål. Det lämnar knappast spår åt arkeologerna. Det andra var dränkning, vilket ej lämnar spår om inte det utförts på ett udda ställe. Det tredje är snaran och där vi har ett lite antal mosslik med snara om halsen. Att överlämna åt mossen är att "ta ur cirkulation". Ett fjärde var alla tre sätten och där man har ett fynd i keltiska England. Uttolkarna lutar åt att det varit ett straff mot hela rättsordningen i samhället. … eller kanske ett uppgivande av makten in för oövervinneliga makter?

Av landskapslagarna kan vi se att straffen var ofta graderade och kontanta och med en viss relation till brottets art. Kanske man brändes på bål om man var mordbrännare, för att få lära hur det känns att brännas … i Wild West hängdes hästtjuvar kanske för att kännas hur det känns att sväva ovanför marken. Ett vanligt straff för stöld även i Norden då det begav sig, men frågan är hur ofta det hände egentligen?

Ur Dalalagens Tjuvnadsbalk. Sädesbandet runt halsen hör till samma logik som att man band tjuvgodset på ryggen för att tjuven skulle förstå vad denne gjort fel. Att stenas på strand kan höra till en urgammal logik om att den felande ska återbördas till "Domaren Floden" eller Den Nakna för dennes dom.

Vi tycker måhända det är hårda straff och vill slå oss för bröstet i vår präktighet och humanism. Krig är i sig ett brott så snart en enda far illa av det direkt eller indirekt. Milosevits etniska rensning ger förutom de grova brotten flyktingar som inte alltid behandlas humant ens hos oss. Det senaste januari 2001 är att man spridit 325 ton uran, varav en del är radioaktiv och allt är farligare än det bly vi jagat i vår natur i många år.

Hos de präktiga i Norden är det mycket mer sofistikerat, där ingen vill se hur människor hamnar emellan stolarna. Därtill kommer teknologins påfund av stress, miljögifter, trafikfaror osv. Humanismen måste återvinnas varje dag och det är i mångt vår civilisations verk vi måste kämpa emot jämfört med ett naturatillstånd.

Köpmålabalken

Historikerna berättar att när fenicierna handlade med nordafrikanerna fick de lägga upp sina varor på stranden och dra sig tillbaka. Därefter inspekterade köparna dem och "köpslagandet" började med vardera parten växelvis vid varorna och bytesvarorna tills man blev överens. Fortfarande "slår man under köpslagande" på vissa marknader i Europa.

En annan metod för andra ställen var att handelsmannen lät spela upp en scen där köpare och säljare hade en liten ordstrid om varan och bytet. På så sätt hade köparen en möjlighet att värdera vad en byteshandel skulle ge. Detta är så ursprungliga tillstånd att de är sig lika i tid och rum

Man vill ofta göra det spektakulärt att det fanns trälar, utan att närmare gå in på vad det gällde. I synnerhet i Svealand var det brukligt att varje år fara i ledung. Fångar tagna i härnad kunne göras till trälar. Antagligen var det bara stormännen som hade bruk för och råd med trälar. I Svealanden var trälarna ofta brytar … medan bryten i Skåne var i bolag med ägaren. I Skåne kunne man bli träl hos kungen efter stöld och tills dom hade fallet vilket ofta kunne dra ut på tiden. I Södermanlagen förbjuds att ge sig till "gävträl" eller betala en skuld med träldom. Antyder m.a.o. att det möjligen var sed tidigare.

I Gutalagen används uttryck som "ska ta sin frihet vid kyrkdörren när trältiden slut" … "köpt träl". Sistnämnda associerar till keltiska klientskapet där man kunne sälja sig och bli klient hos en storman. Paragrafen är från kristen tid, men dessförinnan skedde säkerligen denna handling vid viet eller hargen.

Vi kan icke säkert säga mer än att stormännen som skrev våra landskapslagar såg på trälar och småfolk på olika sätt … en del från mycket hög höjd. Här må också nämnas begreppet "einbeining" vilket betyder arrendator. Sannolikt är detta en gammal institution att stormän arrenderade ut jorden till folk som var knutna med ett ben till jordägaren. Gustav Wasa praktiserade det i Finland. Handelsskrået fick monopol på skatteindrivningen i norr och det ligger förmodligen bakom det finska ordet "kihlakunta" = gisslankommun. Handelsmännen kunne driva in skatt men också ta gisslan för skuld.

Inte så olika med vår tid där fabriksägare har en högst varierande syn på löneslavarna vid maskinerna … eller som tyskarna har gästarbetare som inte kan bli fullvärdiga medborgare … osv. … "arbeit mach frei" … det är väl fritidsproblemen man syftar på? Minns min första arbetsplats med 80 timmarsvecka och varannan helg fri. Man var för det mesta för trött för att riktigt njuta av friheten.

… Jag minns på 60-talet när man i stycketillverkande industrier häll på med MTM Metod-Tid-Mätning och försökte få arbetarna att bli robotar som gjorde minsta möjliga rörelser på kortast möjliga tid för att tillverka ett stycke.

En annan sida av handeln var förstås handelsmännen och vi kan förstås att det var naturligt att man var två i bolag för att ha med sig en wingan. Gärna i olika landsdelar eller exempel ena parten i Västergötland och andra på Jylland. Då hade man husrum på resa.

Omedelbart när jag såg denna hällristning första gången tänkte jag på Hermes, som sägs ha burit en toppig hatt. I Stockhultfyndet av bronsvaror finns också ett par idoler med topphatt. Säkerligen har våra nordiska handelsmän lärt ett och annat av fenicierna. Då bland annat den speciella hälsningen med tummen utåt, som lätt förstås som en speciell skråhälsning. Vissa av motiven med händer och hälsningar är säkerligen illustration av handel.

Ordet "caput" = huvud är rot i ordet kapital, där man ofta glömmer kroppen dvs. upplandet eller marknaden. Det hör till handelns och kapitalets mekanism att matematiskt sett måste kapital samlas som ett huvud och motor för handeln. Många kapitalister glömmer att kapitalet är inte egna pengar utan det som behövs för att hålla verksamheten igång.

Samma gäller marknadsplatser och tillverkningsplatser att de är som öar i folkhav och geografi. Enligt angelsaxiska benämning var klassen ceorl = hantverkare / merchant = handelsman i personer räknad den största klassen. Dessa hade i sin tur anställda som motsvarar minst fem gårdar varav en del kunne var ceorls /huskarlar som arbetade på platsen eller ambulerade i landsorten.

Handelsmännen upprätthöll ett nät av handelskontakter med andra handelsmän och leverantörer av råvaror. Vi gör normalt skillnad på denna del och köparna på marknader eller större bosättningar runt om i Norden. Platser för en handelsman med egen tillverkning kan ha varit sådana som Vittene, Grimetun och liknande och där vi från bronsåldern har den utgrävde Sandagergård, Odsherred Själland och på Bornholm kan man säkert finna nån plats med guldsmeder och plåtverkstad.

Handel har förstås förekommit allt sedan man började idka byteshandel med det som inte fanns inom den egna omgivningen. Flinta är säkerligen en av de tidigaste större handelsvarorna. Inom Gamla Världen är kaurisnäckor kanske äldsta handelsvaran från Västafrika till Stilla Havet med mycket gamla fynd av förfäderskallar dekorerade med kaurisnäckor.

För att förekomma stridigheter och besegla ett köp har förstås krävts symbolhandlingar och vittnen. "Nappade till" är en vittnesbeskrivning från en handel som slutade med handtaget, man ibland ser vid hästhandel att köpare och säljare snabbt slår till och fattar varandras händer för ett mycket kort ögonblick. Det är i det närmaste en global sed. Vi har ju fortfarande ordet köpslå i vårt språk … och man ser det på många håll den dag i dag.

Handel är en synonym och kommer antagligen av handslaget som beseglar att båda parterna är nöjda med vad som finns i balansskålarna dvs. köpet i ena och betalningen i andra. Symboliken är också en normal algebraisk ekvation med det obekanta i ena skålen och det kända i andra skålen. Vi ser några vågbalanser i hällristningarna. Det är grundidén att man i skålarna försöker få en nollekvation så att båda parter är nöjda.

I terminologin använder man i olika sammanhang "porten" eller just ögonblicket mellan två tillstånd. Steget är inte långt till edgång där man befann sig mellan två tillstånd. Kanske man ordna nån anläggning för att ha som mall och högtidlig plats för handslaget och kontraktet mellan tillstånd. Man vill hågfästa och styrka med vittnen att något hänt eller ett avtal gjorts.

Byalagsbalken

Kalendern är en av de äldsta i Norden dvs. sannolikt 5000 - 4000 år gammal. På den finns nån symbol som även finns i Högsbyn på Ronarudden bland de äldsta ristningarna. Vidare finns från samma område Tröndelag en ristning av bl.a. en egyptisk vassbåt från fjärde till tredje årtusendet f.Kr.

De tre gummorna associerar till Havamal där det sägs att "tre trolska mör" kom till Norge. De var symboler för de tre sommarmånaderna och på Stjärnhimmeln Jungfru, Våg och Skorpion dvs. Barnsbördens trio som även finns i Lappland.

I Byalagsbalken brukar samlas de praktiska arrangemangen i byn och en del regler för året. Det var förstås en naturlig sak att ingärda åkern. Men även hela byar ingärdades, vilket säkerligen var praktiskt för att hålla alla små inom synhåll och räckhåll. Ett specialfall är pålbyar eller dem man förlagt på öar omgiven av sankmark. Frågan är om inte det är avspeglingar av en speciell flodkultur likt de sentida träskaraberna.

Eld i större omfattning har krävt sina regler för gjuthus, smedja, eldhus, badstu, kölna osv. genom tiderna. Det har säkerligen också funnits regler för användandet av eld under året i olika situationer. Men inget hjälper när olyckan är framme. I kollektivet var det naturligt att hjälpas åt vid större arbeten, såsom byggande av hus. Brandstoden är säkerligen vår äldsta försäkring där alla sköt till medel och deltog i återuppbyggnaden.

Till årets gång hör fridsperioderna och fridlysta områden såsom åkrar och ängar under tillväxten. Björnväktaren var en Bågskytt i äldre tid och säkerligen symbol för ängeväktaren. I sen tid och sämre klimat vet vi att de hade att tända eldar mot nattfrosten bl.a. … och kallt kunne det vara. Det finns exempel på att nån frusit ihjäl på sin post.

Från landskapslagarna känner vi till vårfrid och skördefrid mellan människor och även att djur skulle hållas inom sina områden. Att blåsa i lurar kunne möjligen skrämma varg och björn medan detta med bågskott (bösskott i senare folkminne) över åkern kanske inte hade så stor verkan. Vi vet ju inte om varg och björn hörde det och drog sig djupare in i skogen. Men dessa symbolhandlingar var den officiella starten på sommaren.

Landskapslagarna har beroende på de yttre förutsättningar jaktförbud under perioder för vissa djur. De stora köttdjuren var en del av näringen och man tullar inte överskottet på föryngringen förrän det har växt till sig och köttet är som bäst.

Hällarna i Bohuslän och Östergötland har väl så många älgar och hjortdjur som tamdjur som en del av det samhälle man målar upp. I Tyskland har man funnit spår av röjd mark man tolkat som avsedd för betande hjortar. En extra bieffekt är att man får lämpliga gläntar att jaga dem. Det är rimligt att man inte gjorde skillnad på tamdjur och vilda djur utan såg alla som sin boskap.

Speciellt för Östsverige är ristningarna med svin. Svin omtalas av de romerska etnologerna som en specialitet i Svealand. Svinfylking och svin i hjälmen är också något man finner i östra Sverige. Jordeböckerna från 1600-talet berättar om ollonsvinen som en viktig del av skatteunderlaget … jämfört med Dal där svinen var färre och ökade först på 1700-talet. Kanske tillgången på ollonskog avgjorde förutom sedvanorna med blot i grytan med svinkött.

Lekarerätten

Enligt Lekarerätten skulle lekare, gycklare och annat löst folk drivas bort från bondesamhället. Uppfinningsrikedomen fick blomma fritt hur man skulle behandla dem så att de förstod att inom rika bönders domäner var de inte välkomna Såg på TV att nånstans i Söderns vindistrikt brukar man ha gamla spelemän under arbetet med vinskörden. Ser vi på våra hällar och sumeriska Inannas förförelsekonster var det ursprungligen ett sätt att locka folk till jordbruket.

En del anser att det är ett skämt … medan andra kanske anser det vara onödigt förmynderi av den överklass som egentligen skrev de sista versionerna av landskapslagarna. I enstaka meningar kan man ana ett förakt mot småfolk. Att jaga bort gycklare från slaveriet på fälten är i herrefolks intresse. Antagligen var herrarna färre än man föreställer sig.

Dock kan man inte låta bli att undra över traditionen att reglera bondelivet i minsta detalj, medan industrierna får göra vad som helst innanför grindarna och t.o.m. släppa ut vad som helst utan större påföljd. Den matematiken är så enkel som att påverkan på naturen, vårt skafferi, står i proportion till utsläppens relativa giftighet multiplicerat med utsläppens mängd.

Vi kan förstås tycka om forntidens etik och moral. Sällan har vi en helhetsbild och det är icke särskilt etiskt att mäta med vår tids mått. Detta ligger i den ursprungliga rättvisan att ej kräva mer än nån kan prestera. Det nån gör i brist på vetande kan man inte dömas för. Våra moraliska fördömande faller lätt på att vi inte själva kan leva upp till vad vi kräver av andra. Mest tydligt är det förstås när vi jämför oss med forntiden.

I frågan om landskapslagarna måste man beakta att en del av det som står i lagen är nedtecknarnas syn på saken. De skrevs av en överklass med dess variation i folklighet. Endast särskilt utformade sedvaneregler har med säkerhet rot i folket.

Rättegångsetik

För mer än femtio år sen lärde man i skolan om att kristendomen och grekiska-romerska kulturen var alltings mått. Man menade innan kristendomen fanns här bara grymma barbarer i Norden och allt var kanoniska berättelser. De skulle tas för gott utan kritisk granskning och jämförelse med stabila referenser.

Jag trodde väl inte riktigt på det ens då eftersom det var så mycket i logiken som inte stämde. Sen fanns det också enstaka böcker med en mer balanserad syn på forntiden. Men man kan inte hindra att få den snedvridna synen till livs när man läser äldre böcker där det sitter i ordvalet och språkförrådet att man talar om "vi och avgudadyrkarna" om man säger så.

Under de senaste decennierna har jag fått jobba med att gallra ut den romerskt kristna kulturimperialismen ur mitt språkbruk och värderingar. Naturligtvis känns det för mig som världen ser på forntiden bestående av med oss jämbördiga människor dvs. vi tilldelar dem samma mänskliga rättigheter som vi ger andra kulturer.

Det har under senaste året förekommit flera program i Sverige Television som tagit mig tillbaka femtio år egentligen. Det är min attityd som ändrats i takt med min kunskap, medan svensk folkbildar-TV utan eftertanke odlar nattståndna värderingar från 1800-talet. Man konserverar såväl kyrkans som nationalromantikens värderingar och vägrar lyssna på värderingar byggda på fakta. Man skapar en ny falsk historia som egentligen är gammal skåpmat.

SVTs och många forskares attityd och uppfattning verkar vara en hybrid gjort av Cesars och Adam av Bremens illa dolda hat mot kelter, germaner och nordbor … "Avundsman bör ej vittna"… för Mäster Adam se nedan

Jag har tagit upp hällristningarna ur den synvinkel i min recension av boken "Hällristningar i Gränsbygd", essäerna om "Shamanism i Norden" och snart kommer en utvärdering av programmen om Kelter och Germaner och alla essäerna gäller folkbildar-TVs version av forntiden som inte går att ifrågasätta.

Mina över tjugo års forskning på heltid handlar om en upprättelse av våra förfäder som goda människor och med ett samhällssystem som till varje tid hade de ritual, lagar och institutioner man behövde … se de elektroniska böckerna

Det är alltid svårt för samtiden att se kritiskt på sig själv. Men det är bara brackor som förnekar sin egen släkt och kultur. Dessa två essäer om urtidslagar handlar om en jämförelse mellan våra tidigaste bondelagar som då gällde kanske 95 % av folket. Överklassen har alltid varit en liten minoritet. Dessa ska förstås integreras med vad jag skrivit om ritual och lagar vi ser i hällristningar och stenmonument sen runt 4000 f.Kr. samt för en ytterst kort period de skriftliga källor som står till buds ... dock med en ytterst noggrann granskning av innehållet dvs. inget kopierande av vare sig skrifter eller andra forskares värderingar.

"Med Lag ska land byggas" ... Ville var man nöja sig med sitt eget och låta män njuta lika rätt, då behövdes ej lagen. Fanns ej lag i länder då hade den mest, som mest kunne tillägna sig: därför ska lag göras efter allas behov ... det är kungens och hövdingens ämbete som finns i länderna, att vakta rätten och göra rätt och frälsa den, som tvingas med våld, såsom änkor och barn utan förmyndare och utlänningar och fattiga män"

Första satsen brukar politiker och andra högtidligt deklamera i tron att folket ska inbilla sig att så fort en lag är given rättar folk sig efter den. Man framför satsen i Sverige som om det var ett svenskt monopol att stifta lagar och formulera den sorts meningar. Detta är dock texten från försatsbladet till danska Jyske Lov och detta skrivet av biskop Gunner i Viborg dvs. runt 1200-talets början. Då man hade en nykodifiering och skrev landskapslagarna på flera håll i Norden … och förmodligen byggt på gamla skrivna luntor vi anar ur små fragment om kungarnas lagar redan på 900-talet.

Man får en känsla att före kyrkotukten 1686 var även kyrkans män mycket mer toleranta till andra religioner och till vår forntid än de som i sentiden odlat lutheransk fundamentalism. Vi har ju också Olof Rydbeck från denna period av högstämt nationalism som byggde på urarvet även om det inte finns särskillt mycket av sanning bakom. I biskop Gunners förord finns bara en urgammal känsla för lag, samhälle och rätt som vi även möter i Olaus Petris domarregler nedan.

Det är på något sätt en bondevisdom som formulerats så klart som möjligt. Olaus Magnus' tjocka bok andas också stolthet över den fornnordisk kulturen … får väl bara säga att Sveriges folkbildar-TV har hamnat på villospår när man påstår att det fanns vare sig lag eller ordning före Adam av Bremen. Mäster Adam har denna inställning som SVT förmodligen är förtjusta i:

"Se nu de grymma folkslagen, daner, normän och swear ... som icke kunnat annat än skära tänder på barbariskt vis, men nu redan instämma i Halleluja till Guds pris. Se till dessa sjörövarfolk, som fordom härjade Galliens och Germaniens länder" ....

"Avundsman bör inte vittna" och jag läser hellre Rimberts "Vita Ansgari" som är mer balanserad och utan invektiv och tillagda attribut. Eller varför inte smickras av Arnold af Lübecks ord om nordbor:

"Landets stormän skickar nämligen sina söner till Paris, icke blott för att därmed höja prästeståndet, utan ochså för att få dem undervisade i världsliga vetenskaper....... ja, tack vara sin tungas medfödda livlighet befinnes de icke blott vara skarpsinniga i dialektiska bevis utan bevisar sig ochså under behandlingen av kyrkans angelägenheter vara mästare i kyrkorätt och romersk rätt"

Det där med romersk rätt var säkerligen bara något överklassen briljerade med, medan landskapslagarna för det mesta andas ren bondelag och urgammalt ting. Svensk landslag fick vi 1342 och landskapslagar och landslag gällde till 1734 när den egentliga romerska rätten inverkade på främst form och procedurfrågor. Försvarsadvokater lever på invecklade procedurer.

I min ungdom brukade man också haka upp sig på "järnbörden" och påstod att det var en hednisk sed. I själva verket var det kyrkan som införde den. I lagen ville man utmåla medeltidens jury bestående av edgärdsmän / kvinnor som något sämre än våra tingsnämnder. Man påstod att dåtidens nämnder skulle vara mer partiska än våra dagars nämnder. Så vitt jag sett det i vår tid är det nog så att våra nämnder är lika påverkbara av pengar och relationer som alltid. Det hör till människonaturen. Vi läser i tidningarna om hur olika nämnder dömer från plats tillplats och hur olika straff drabbar olika samhällsgrupper. Jag skrev nyligen denna sötsura karamell

De fria bönderna struntade nog i mångt i lagarna såsom det är i dag. Människan är nu en gång så att man "kör så länge det går" och har ingen exakt uppfattning av lagen. Även om dåtidens människor kände de få lagar som fanns bättre än vi gör. Det var dethär med att lagläsaren läste upp lagen på tinget.

De häradsting vi känner bestod av en nämnd från det egna bondelagrummet. Nämnden satte ribban för domarna i normala lokala ärenden, medan man sköt de grövre brotten till utombys domare och kungar i tidig medeltid. Från tiden dessförinnan vet vi ej mycket, men kan anta att det fanns den rättskipning man behövde. Talande är stenmonumenten och vissa hällristningar. De romerska källorna om germanernas ting har förstås ett vist korn av sanning också.

Lagar med balkar likt ovan och i landskapslagarna fanns nog inte, utan det var muntliga och minnesburna regler av olika längd och omfattning och endast delvis systematiserade. Det kan vi sluta oss till av de äldsta lagarna. Gutalagen är inte alls systematiserad utan varje kapitel är en fråga för sig. Skånelagen och Äldre Västgötalagen är en början till systematisering. Kents första lag är en katalog av domar i olika ärenden dvs. sedvanelag.

Kanske reglerna samlades från olika lagmän en och en och den bästa formuleringen valdes. Så antas exempelvis Urbota mål i Äldre Västgötalagen ha kommit från Älvsborgs län … läs från Dal, eftersom det finns några typiska halvnorska ord i den. Gutalagen har tydliga lån från norsk lag. Danmark lämnade många bidrag till svenska herreklassen när den skulle skapa en feodalklass. Danskfödda adelsmän hörde till överklassen i Sverige. Högadeln fick sitt säte i Svealand eftersom det var där herremännen fanns i de folkrika trakterna runt Mälaren.

Jag gillar gamla ordspråk. I synnerhet de korta och kraftiga. Nedan är det nummer 2 som får mig att i ena ögonblicket tro att jag har fattat … i andra begriper jag ingenting.

Får här avsluta med som jag ser det en del urgamla regler samlade av Olaus Petri. De är säkerligen av olika ålder, men en del av dem kan nog tillbaka till det första organiserade samhället. De flesta är ren bondförnuft och logik. Eftersom jag kan de flesta av dem jämför jag förstås med dagens samhälle och där jag då ser att man struntar i bondförnuft nuförtiden var och varannan dag.

Dessa regler finns fortfarande i inledningen till Svea Rikes lag. Efter vad jag följer med tycks man på många håll ha övergett den kontanta lagen "Gör du något illa, får du betala vad det kostar" … nu gäller hellre fria än fälla och offren struntar man i.

Massmedia spelar ofta med försvarsadvokaterna som tjänar mest. Det är det heliga broderskapet bland överklassen … även det en urgammal företeelse. Det tycks ibland som om domarkåren och advokaterna aldrig ha läst domarreglerna. Men här får vi formulera ett par moderna teser:

En svensk höjdare gör aldrig fel … om han gör blir det en spark uppåt

Lagen är inte bättre än de system som upprätthåller den.

Skriven lag är icke detsamma som verkligheten.

.

Slutligen profeten Amos' ord till de som tror sig vara bäst och till ölhävare

"Förhäven Eder icke att ni må undvika baksmälla."!!!