Observera att egentlig landslag fick vi i Sverige först med Magnus Eriksson på 1350-talet. Dessförinnan och fram till 1734 gick landskapen efter sina egna lagar. De var snarlika i de olika landskapen och i viss mån gjordes de lika genom nedskrivningarna. Det romerska i våra lagar är nog mer form- och procedurfrågor man utvecklat från 1600-talet och framåt då hovrätterna infördes och de högre instanserna sköttes av speciellt utvalda lagkloka och utbildade jurister. Från och med 1100 - 1200-tal studerade danska och svenska i Paris och tillägnade en del nymodigheter, men landskapslagarna byggda på sedvanor var grunden.

De speglar dock de olika förutsättningarna i de olika landskapen och att dethär med kungarike var inte så viktigt bara man hade sin lag för det egna landskapet. Sen får man komma ihåg att lagar i allmänhet är skrivna för att täcka alla eventualiteter. Praktiken är att många av de spektakulära reglerna kanske aldrig tillämpats eller kanske bara någon gång per århundrade. Det syns tydligast på de glesbefolkade Dal där många av balkarna och lagreglerna inte alls hade aktualitet.

Vi kan förstås inte göra en rättvis jämförelse med den mest kända lagen av Hammurabi och tillämpad i stadssamhällen senare än våra äldsta fragment. Men i Sumer fanns nog lagar långt före Hammurabi. Hans lag omfattade mer än vi senare möter i våra landskapslagar. För att nämna några huvudrubriker: mened, stöld, feodalt arrende, arrende och jordbruk, köpenskap, kontroll av starka drycker, lån, skuld och pant, äktenskap och skilsmässa, arv adoption, läkarverksamhet, byggnadsverksamhet, hyra boskap, hyra slavar, anställa arbetare.

Då får vi beakta att de sumeriska städerna hade flera tiotusen invånare och omfattande handel och industri. Vidare är det en fråga vad vid menar med ordet lag. I det än tidigare samhället var ritualet det styrande, medan vi vet mycket lite om behovet av regler för handel och samliv.

Men låt oss göra en analog jämförande genomgång och se vad vi kan skönja dels i landskapslagarna och dels i hällristningsmaterialet.

Religionsbalken

Inom de exakta vetenskaperna använder man referenser att jämföra med för att placera saker och ting till proportioner och tillhörighet. Inom verbala vetenskaper syndar man kanske mest mot detta just i frågor om religion / andlig dimension. Man vill gärna göra kvasi-värderingar och mäta allt med kristendomens mått. Vilket inte är lämpligt då vi rör oss i epoker med mångfald och odefinierade tankesystem. Kristendomen är fundamentalistisk och omfattar inte helheten i sitt tankesystem. Man vill tvinga in allt under givna ramar. Däremot har naturmänniskorna även i dag en helhetssyn på sin värld och struntar kanske i universum.

En naturmänniska från Sibirien sa i ett TVprogram "Allting är människa" för att uttrycka sin plats i universum. Det är ett naturligt sätt att inte bara mäta livsrummet utan leva med livsrummet. Vi har mycket i språket som minner oss om det ursprungliga sättet att se och det finns människor som lever med den världsbild. Vi säger fortfarande att "solen stiger upp och går ned", medan den fysiska verkligheten att vi åker förbi solen varje dag eftersom den står stilla i relation till jordytan. Japanerna har fortfarande åtminstone på papperet kvar tanken om symbios med det vi lever av. Det är sådant som ligger i språkbruk och kultur.

Någon vill kanske gärna missförstå detta och säga att grekerna lärde oss att människan är alltings mått. Där ligger just skillnaden genom att med den grekiska synen ställer människan sig ovanför naturen och blir gud….Amerikanerna är deras raka motsats genom att likt japanska överklassfilosofin ser de farliga fiender överallt och allt ska kämpas ned. I klartext de är i det närmaste artificiella och virtuella varelser utan den historiska rot vi nordbor egentligen borde ha.

Det är förstås så långt man komma i distans till de som nu är födda och lever hela sitt liv i en storstad. För naturmänniskan var det naturligt att spegla sig själv i växelverkan med åtminstone det som rörde den egna vardagen.

Om vi ska söka en förklaring till att idolerna blev mänskliga är det förstås därför att när folk skulle arbeta med tingen och processerna var de själva en del av det hela. Det är inte lätt att abstrahera och göra en allmängiltig beskrivning av nånting om man inte har ett väl genomtänkt ordförråd och mallar att gå efter.

I en tid närmare vår i Västerlandet har idolbegreppet gud snarast blivit en önskefixare som gör arbetet medan vi själva drömmar och har roligt. I drömmandet ingår att inbilla sig att kartan och budskapet är verkligheten … att om man bara har uttalat ordet underordnar sig verkligheten och är etablerad i en form som passar människan.

Det är naturligt att söka en första början och en yttersta orsak. Vad än vi ska syssla med av dött eller levande letar vi automatiskt efter början och slut. Sen är det ett behov hos många människor att ha ett stöd i en tanke om en högre makt. Vi kan förstås inte veta vad folk tänkte för tusentals år sen. Men vi kan se vad de såg som högre makter.

Som exempel tas förstås Laghällen i Högsbyn och Den Nakna. Vi känner till en renässans med henne som idol vid denna tid. Den Nakna är dock en gammal europeisk princip vi ser i speciellt Lausselgrottan, Frankrike med tre varianter. Det centrala är dels fruktbarheten och det återkommandet födandets princip, dels omsorgen om det nakna och oskyddade.

I Den Nakna personifieras även såväl regn för växterna som mjölk och näring för djuren eftersom amman är en av hennes aspekter. Framföderskan Ereshkigal var en symbol för såväl jordens som djurens livmoder. Idolerna måste omfatta såväl människan som naturen dvs. det man lever av nämligen livsrummet. Det är egentligen självklara principer för överlevnad.

Laghällen börjar med ett par nakna fötter, vilka är naturligt att tänka som den påbjudande makten. Detta förstärks av vad man måste se som en värnformel:

Giftermål och kanske även andra högtidliga avtal och liknande kan ha använt samma ceremoni. I vår tid skulle det inte vara möjligt, men klimatet var sannolikt mycket varmare för 4000 år sen. Från i synnerhet Egypten vet vi att vårritualet för sådd och begravning var i stor delar identiska. Man syftade mot ett "återfödande" i båda fallen i pakt med de goda makterna.

Mina analyser av ritualguldet från folkvandringstiden talar för att man i Västergötland haft minst tre typer av rituella symboler. Det är de stora kvinnliga halskragarna, de stora manliga halsringarna och att dessa förekommer parvis och vid Trollhättan och i Värmland har funnits tre idoler.

I många avseenden är det svårt att dra gränsen mellan ritual och lag. Att ritualet var starkt fram till vikingatidens början syns av ritualguldet. De sumeriska litterära texterna låter oss förstå att människorna var gudarnas "ben" = redskap i deras poetiska språk och liknelser. Prästerskapet tolkade gudarnas vilja i de stora samhällena, medan vi ej vet hur det var i Nordens glesbygder.

Schamanism går inte ihop med jordbruk eller samhällen av den karaktär vi ser på laghällarna. Däremot finns indikationer i språk och ortnamn att folk levde i en idols namn, vilket syns av dativformen. Skillnaden mot vår tid är att vi erkänner att det är människan som skapat lagarna och inte gudar skapade av människan.

Om vi ska tala om religionsbalk blir det den lokala "ritualbalken" där man hade årsritualet som egentlig religion. Vi ser det i Evenstorps och Högsbyns hällristningar i full skala medan det antyds i ett antal ristningar i Norden.

Religionshistoriker och mytologer har försökt att fånga de forntida religionerna genom att använda exempelvis Grekiska pantheon som modell. De söker en övre värld av gudar som liknar överklassens värld. Det är bara det att det är det sista steget i en proces från himmelska virtuella vardagsbegrepp till stadssamhällets problemvärld som avspeglas i myterna. Det är en modell som inte passar glesbygder och med viss svårigheter har man fått ihop något som liknar en gudafamilj.

Verkligheten är att vi vet ej mycket om bondebefolkningens idoler och bara lite om överklassens. Man behöll ritualet men nån gång under bronsåldern etablerades en manlig triad medan man behöll ritualgudinnan eftersom alla levde nära bondelivet. Guldbrakteaterna rymmer bara några få aristokratiska symboler medan de s.k. Eddagudarna tycks vara en senare produkt som systematiserades så sent som på 1200-talet när Snorre skrev sin Edda.

Kristendomen kom nog till Norden på 300-talet och passade väl in i mångfalden. Arianismen hade sin mer eller mindre biologiska förklaring av Treenigheten och i mångt var det en fortsättning på den keltiska treenigheten. Treenigheten förklarades intellektuellt och medvetet dimmigt av Theodosius I. Han menade att en myt ska vara så mystisk att endast de invigda kan förklara den. Naturligtvis insåg kyrkans män snart det kluriga i den tanken. Så det blev att man mässade på latin in för gapande barbarer. Ordet barbar var också ett sätt att utöva imperialism med ordkonst. Det är bra mycket billigare än vapen.

Kejsar Theodosius I införde fundamentalismen och myntade begreppet "kätteri" år 382 AD. I den angloskandinaviska världen kom det katolska att bli en process över många hundra år med början runt år 600 i Kent England och senare i Danmark där kejsar Otto tvang danskerna till det katolska. Men det skulle dröja till 1100-talet och kyrkbyggnadsepoken innan kyrkorna överskuggade de urgamla stenmonumenten på de bästa boplatserna. Latinet i kyrkan fortsatte ännu några hundra år.

Förmodligheten har grupptrycket lokalt varit så att man sen urminnes egentligen har haft en religionsbalk på samma sätt som att i vissa landskapslagar sägs "Gud är först i lagen". Det är så människan och Jantelagen fungerar. Eftersom idolerna på himlavalvet och i naturen var vardagsbegrepp för delar av livet var det naturligt om det fanns många.

Med bronsåldern frigjorde sig människan från en allt genomsyrande gudavärld och placerade dem helt och hållet ovanför människans värld. Där har även kristendomen sina gudar faderns, sonen, anden, Maria och alla helgonen ... tja, man har även demoner. Steget mellan då och nu är inte så långt. Den stora skillnaden är urbaniseringen som fjärmat mänskan från jorden och våra skor gör att vi egentligen svävar ovanför jorden ...åtminstone elektriskt.

Kungabalken

Äldre Västgötalagarna , Skånelagen och Gutalagen har ingen kungabalk för sig. I Västgöta-lagen ingår det i Rättslösa Balken varur man kan sluta sig till att innan rikskungarna hade man ett internt Alla Götars Ting inom Götalandet. Vidare har vi traditionen av lagläsare, vilket kan jämföras med de lag läsande bröderna i Ugarit, Levanten under bronsåldern. Man var medveten om att utan en ledande funktion är samhället rättslöst. I vissa saker kan endast kollektivet stå för den dömande makten. Endast kollektivet kan garantera lagarna som ska stå sig genom tiden och genrationsväxlingarna.

Vid bestämmandet av lagarna har alltid funnits en strävan efter allmängiltighet och lagar ska vara eviga. Denna strävan går mot det absurda i religionens kanoniska lagar. Enligt relativiteten är "eviga lagar" inte möjliga. Den fysiska verkligheten är relativ och måste anpassa sig till en dynamisk verklighet dvs. termodynamikens sats om att "allting flyter, ingenting förgås".

Man kan också sluta sig till att västgötarna hade egentligen inget emot att en utombys kung tog sig av att döma och ta hand om de svåraste brotten. Det är svårt att som i häradsting sitta och döma sina egna. Övriga ärenden är en fråga om att i fördragsamhet och med jämlikhet komma överens om det gemensamma. Men västgötabönderna hade förbehållet "taga kung och vräka". Ragnvald den Knaphövda hann aldrig lära Västgötalagen ordentligt.

Men kungabegreppet är vida äldre och användes förmodligen om härads eller hundares ledare, vilka in för folket kunne vara ritualledare. Näskung förekommer i sammanhangen liksom vising och vi kan lämna öppet för par av kungar. Rökstenen talar om ett tjugotal kungar och parvis.

I Biskops Sagu från Island berättas om hur biskopen vann över de gamla sederna. Antagligen kunne inte tingshövdingen riktig förklara och ursprunget hade fallit i glömska, men när de stod in för en viss sten i en gammal helig anläggning kallade han den årmannen. Biskopen tycks ha varit av den nitiska sorten och enligt legenden gjorde han korstecken över stenen och … se den sprack. Kanske liknande ligger bakom borrhål i stenar jag antar varit altarstenar eller hör till en domarring här i min socken?

Om vi översätter "årman" till egyptiska för runt 5000 år sen blir det Horus i latiniserad form eller Hor /Her i grekisk form och det betyder Tid och där de tidiga faraonerna hade titeln Horus. Man märker omedelbart att biskopen hade inte läst om egyptierna eller så var han en sann lärjunge av Theodosius I som brände ned biblioteket i Alexandria. Bakom ligger förstås att han hade bara ett latinska ord för Tid och i fundamentalismen namn skulle det vara allenarådande och kyrkan skulle överta årmannens roll. Alla nya kulturer har genom tiderna försökt radera ut de gamla.

I alla händelser antar jag att ikonen årmannen var manifesterat i stenen och med tillhörande riter och där sen en part fanns på himlavalvet för att bestämma året och dagen. Inom vårt kulturområde har vi manifesterat det i begreppet fotpallen och i ortnamn som Edsten, Stenlille, Maidstone, Frösten, Hovsten, osv.

I känt tid var årmannen kungens eller annan höjdares uppbördsman som årligen krävde in. I Hälsingelagen används uttrycket konungs ari, där man också kan tolka det som "kungens örn". Örnen var en gammal symbol för "att gripa bytet" i deras symbolik och poetiska språk.

Vi kan inte skala ned bakåt utan vi måste ge flera möjligheter. Laghällen, Högsbyn måste förstås så att bolandet leddes av par för odling och avling. Evenstorps modell ser ut som om att ledaren var främst, men inte utan sin make som var symbol för odlingen. Den hällen handlar bara om odling. Vidare finns ett par idoler vid säsongens månsymbolik och de kan vara odlare och avlaren.

Nederst finns Den Naknas fötter och uppe snett till höger har vi kanske den manliga ledaren. Han har tunika av känt hettitiskt snitt och associationerna går till det fyrdelade ioniska samhället. Paret under den korsade cirkeln håller i var sin halva och den ena tycks vara negativ dvs. man "går i jord".

I Västergötland har vi Kinnefjärdings härad som leder tanken till fyrdelning administrativt. De fyra orterna Åsaka och folktraditionen om ritualgemenskap förstärker antagandena om en fyrdelning även i detta fall åtminstone under någon period i forntiden. Resterna i språk och lagar visar att man tänkte sitt talsystem geometriskt med exempelvis den geometriska talserien 1,2,4,8,16,32 … vilken är lätt att åstadkomma i geometriska figurer. Det är bekvämast att räkna med heltal.

Denna ristning från Backa förenar administrativ delning i ornum känt från såväl Jyske lov som från Skånelagen.

Ett annat ord är birke. Det betyder att en viss del av helheten är urtagen ur helheten med en annan rättslig ställning. I detta fall är det prästinnan eller oldfruns område. Det är avskilt och hon är symbol för odlingen från foten under jord till hunden. Det är möjligt att älgen är symbol för ledaren och den världsliga administrationen och att de disponerat över en fjärdedel.

Jyske ornum anses ha varit delat på detta sätt. Skånske ornum eller birke är helt enkelt privat egendom utanför byalagen. Man underförstår att dessa urtag liksom torpen av äldsta modell har ägts av en överklass och den var ej underordnad byalaget. Alla landskapslagarna gällde i princip alla bönder vilket inkluderade överklassen i deras egenskap av bönder.

En officiell överklass kom först 1280 och lydde under landskapslagen. I Svealanden känner man inte till urtag utan där kallas det urfjäll och det är odlingar utanför byalagen utan att man direkt kan ana en överklass bakom. Med de kungadömen vi känner skaffade kungen sig rätt till all mark utanför de av bönder och adel inmutade områdena.

Ofta glöms att våra nationella gränser är ett sent påfund och att vi hör till ett större kulturellt sammanhang. Man måste definiera kriterier för en nation och då blir kraven att det ska finnas en ordnad lag, beskattning, myntning osv. för hela nationen. Vår landslag är så ung som från 1342 och riktig ordning på lagen blev det sen med 1734 års lag.

Här refereras en del till Västgötalagen eftersom den är äldst och ursprunglig i Sverige och även Skånelagen är bra att kunna. Där finns antydningar opm skrivna lagar i Norge redan på 900-talet. Ett fragment från Danmark talar för skriven dansk lag under Sven Tveskäggs i slutet av 900-talet där nämns likställda kvinnor vilket även var orsak i tillnamnet "Erik Ejegod" hundra år senare. Även den kentiska lagen i England bygger säkerligen på muntlig tradition som kodifierats i början av 600-talet.

I England finns den lagtekniska termen "holm" (holmstaka") vilket sannolikt indikerar speciellt lagrum i allmänning i mitten av första årtusendet och då kanske hämtat från en muntlig västgötalag. Det är ju också en viss muntlig tradition i "Lumbers hög" dvs. lagmannens hög av okänd ålder. Namnet Lumber är keltiska och ska översättas "träkarl" där man i keltisk tid sannolikt använde uttrycket "ekens visdom" och förband lagmän med detta.

Med 1734 års lag fick man även in "det romerska" nutidens jurister pratar om. Det gäller nog mest själva processrätten och formalierna som på europeisk grund utvecklades i stadssamhället Rom. Men ska vi vara riktigt noga finner man mycket av det redan i sumeriska lagar. Så länge vi använder begreppet "balk" har vi ett minne av när de urgamla sedvanelagarna kodifieras i lagrum delades av stabila "bolkar" … jag kommer alltid att tänka på Råda kyrka som nyligen brann ned. Kvar står den stabila ingärdningen med kraftiga balkar. En symbol för kyrkobalkens lagrum.

Namnen på folk, fylke och folkland har vi gemensamt med germanerna eller tyskarna. Den gemensamma roten tycks vara "föl" som symbol för ett folkmöte och är nära ritualsamhället liksom hundare. Samma gäller krets som fortfarande används i Tyskland medan vi möjligen i vissa landskap kallt det "ring". Härad och herred är också symboler för ett underförstått folkmöte men förmodligen yngre. Syssel, gau, län och amt är närmast administrativa enheter av sent datum.

Språkforskarna vill koppla begreppet hundare till räkneordet hundra, men hundare lär nog betyda 120 i så fall. De språkgenetiska forskarna har inte rätt alla gångar. Nordiska språken och engelskan har basen 2 x 6. Det är märkligt att man använder decimalbegrepp som bas innan man började använda systemet överhuvudtaget. Likadant är det med finskans sata som skulle höra till en helt annan språkgrupp enligt dem. Enligt mitt språköra och påläsning tycks finskan fått ordet från latinet liksom mycket annat, när Michael Agricola systematiserade utifrån latinet.

En rimligare lösning är att fylke och hundare har varit benämning på ting eller folkmöte i fölets eller hundens tecken. Förövrigt var Pegasushästen aktuell symbol från mitten av sista årtusendet f.Kr. och framåt och finns på tidiga danska mynt. I Backa tycks man ha haft möte i Älgens tecken, medan vi på Dal kanske haft i Hjortens tecken?

Allmänt måste vi anta att i ritualsamhället arbetade och levde man ideellt i nån idols namn. Då fanns naturligtvis inte ägande i den form vi känner. Kungen var lika mycket överstepräst som administratör. En annan symbolik och benämning är att före kungamakten ägde bondelagrummet allt. Med kungarna ägde de allt som inte var inmutat av de fria bönderna. Insprängda i helheten fanns förutom storbönderna handelsplatserna även de kallades birke samt storböndernas torp, men dessa kunne förstås också äga enskilda gårdar eller hela byar.

I början antog man att storhögarna var bevis för att bronsålderns samhälle ledde av stora hövdingar. Sen har man funnit högar utan spår av begravning och ledaren är virtuell. En del av svärden från storhögarna har knappast använts och torde likt många yxor vara ritualvapen. Högarna är för få i många trakter för att man ska kunna anta en kontinuerlig tradition att generalisera utifrån.

En fruktbarare tes är att anta att man hade både och. Att bland normala bosättningar fanns de som levde på handel och industri. Gravfynden pekar ofta mot att de rika var en del av hela samhället utan att i övrigt skilja ut sig. Detta är särskilt markant i Norges fjord- och dalkultur. Deras förhållande till bondebefolkningen kan vi inte uttala oss om. Därför att utgrävningar och material är för lite för att ge statistiskt godtagbart underlag att dra slutsatser av. De här nämnda fragmenten är bara antydningar om att man åtminstone i Bohuslän och på Jylland kan få kännedom om en fyrdelning av samhället.

Men vi får beakta stamförbunden med keltiska halsringen där vi kan ana oss till en möjlig överklass som styrde årsritualet och inom sig hade de klasser man ser i de angelsaxiska lagarna. Detta gäller Västgötland, Skåne, Åland, Gotland, danska öarna med fränder på andra sidan av Östersjön dvs. en gren av svebiska förbundet. Detta eftersom det gäller förstås bara inom de områden där man har fynd av halsringar.

Man ska kanske räkna bort åtminstone norra Jylland eller kimbrerna från detta eftersom där inte finns fynd av halsringar. Däremot dominerar de "ormgrops"-motivet i brakteaterna och syftar på bönders odling. Där finns också fynd av brakteater med Baldersmyten som rör sig om odling.

Norska fjordlandskapet hade en annan organisation med nån storgård i varje fjord eller fjälldal. Till denna gård knöts ritual, administrativ ledning, hantverk osv. Östsverige visar tydliga tecken på en likställd ordning i botten eller långt bakåt. Senare manifesterades det i skeppslagen. Till denna kom senare herrarnas lagrum och att de tillsatte bryten som underställda i Östsverige, medan de i Skånelagen var närmast delägare. Detta rimmar väl med tvådelningen av styret vi sen känner bäst från förhållandet kung - jarl.

I Sverige levde bondelagrummet med dess lagläsare fram till landslagen 1342. Storbönderna blev ett komplement till kungens hird/ hov genom adelsprivilegierna som införde rusttjänsten och skattefriheten för de storbönder som ville ställa upp med elitsoldater = ryttare. Ur detta utvecklades under medeltiden det adelsväsen med ärftlighet vi känner till och där alla med mycket självaktning söker nån adelsman i släkten.

I ett vidare perspektiv ska man kanske diskutera ledarfunktionen, där kungen ursprungligen valdes för tidsbestämd uppdrag bland medborgarna och senare bland överklassen. Grekisk forum och demokrati rådde i den jämställda överklassen medan bönderna hade sina byråd bestående av "de äldsta".

Även i vår tid väljer vi vår riksdag för tidsbestämt uppdrag. Det gäller att kunna se analogierna och inte göra för många kategorier eller sätta fler etiketter än nödvändigt. Vi har också en urgammal uppdelning i ledare av ritualet och ledare av det administrativa dvs. prästerskap och riksdag. Det är den ökade folkmängden som är den största skillnaden så att vi inte ser det bärande mönstret i samhällsordningen