Kulturstenar

Seit, röde sten, vitsten, stenlille, frösten, edsten, hovsten, Maiden Stone, obelisk, stående sten, jordfast sten, hult, lund, harg, stavgård, rå och rör, frihetsmil, herm

Göran Dottemar från Ånge i Medelpad skickade mig några foton och vill höra min åsikt om motiven. Eftersom det är inom det forna Lappmarken kan man förstås fråga sig om inte det är en seit från samisk tid. För att man ska kunna bestämma en sten eller formations kulturella status krävs antingen andra artefakter eller att det lokala folkminnet ger stenen/platsen namn som kan ge vägledning.

För att kultur ska bestå krävs att man håller i minnet vad dessa monument står för och vilken betydelse de hade i det förgångna. De är våra synliga rötter. I angelsaxiska krönikan räknar de första ledarna sina rötter tillbaka till Oden och tre namn är sannolikt barnsbördens gudinnor. Men de går ännu ett steg längre och nämner en lång rad som visar sig vara kulturbegrepp. Ett exempel är Fodepald. Deras sätt att se är förstås rätt. Vi är alla produkter av vår kultur som borde ingår i vår ättartavla … Edda, Kalevala, Strindberg, Newton, ………

Stenen ovan har knappast hamnat där av sig själv. Om nu inte någon skämtat och masat med stenen måste vi anta att det är en kultursten. Forntiden har lagt ett värde i stenen. I hela Europa finns lokalt manifesterat en och annan sten av något slag, såsom röde sten, vitsten, stenlille, frösten, edsten, hovsten osv. Maiden Stone och liknande är en påminnelse om att samma sed förekom på flera ställen i Europa. Om det är en tätbygd bevaras namnet, medan i glesa bygder är det beroende av folkunderlaget

I vetenskapligt mening är förstås även seiten en rest sten i klass med obelisk och stående sten i Europa. Det är en annan vetenskap om översittare i södra Skandinavien börjar klassa samiska stenstoder som mer magiska och primitiva än allehanda stenar i jordbruksområdena eller i s.k. högkulturer. Såväl renskötsel, jakt/fiske som åkerbruk är helt enkelt naturbruk där metoderna och klimatet skiljer.

Platser för dessa stenar var förstås inmutade av samfälligheten och vi brukar kalla dessa platser heliga … även om de kanske inte är heliga just för oss. Den som har ett begrepp om de vida markerna i norr inser förstås att man behövde landmärken för att hitta sina heliga platser och där även platsen måste märkas ut på ett varaktigt sätt.

.

Folket i trakten av Röda Sten nära Linköping fortsätter en gammal tradition och målar vid behov om dess stenar i svart, vit och rött. En vacker sed och en god omvårdnad av folkminnet även om man kanske inte vet exakt vad det handlar om.

Kanske det är en "minnesanteckning" för tre årstider. Från iriska legender och även det skandinaviska materialet vet vi att man använde "färgmärkning" av landsdelar. Själlänningar var "de vita", skåningar "de svarta", blekingar "de blåa", Viken och Bohuslän "de röda". Man har säkerligen använt färger för andra ändamål, såsom att exempelvis en gud = himmelssymbol kallas Den Vita eller Den Bleka och var förmodligen fullmånen.

Att måla stenen eller att göra inskriptioner gör stenen helig. Det utsäger att samfälligheten har denna konvention och att man respekterar den rent allmänt. I vår tid vill vi gärna ha lite guldkant och ett perfekt utförande. Gärna större än på andra håll. Det är den mänskliga naturen.

Västerlänningen har under några århundraden åkt världen runt och satt byxor på folk med sin kulturimperialism och allmänna översittarfasoner ärvda från romarna. Numera börja man komma till insikt om att västerlänningen i allt för stor utsträckning har medfört sjukdomar och i längden en teknologi som utarmar och förorenar naturen.

Det finns inte den ödmjukhet som behövs för att inse att lokalbefolkningen överallt i världen har varit bärare av kulturer som utvecklats att passa lokala förhållanden oavsett vad som händer. Den beskäftiga västerlänningen förstör ofta mer än Han bygger upp.

Görans fråga om en sten av denna typ kräver att man känner till de lokala folkminnet. Har man gett stenen ett namn? Naturen sätter förmodligen inte stort värde på en sten, men i människans värld står den för något som är oföränderligt. Man svor eder vid jordfast sten just för att tillägna sin utfästelse till evigheten och det heliga. Det var en symbolhandling in för folket och in för naturen.

Vårt keltiska förflutna berättar om att man helst hade sina tempel i det fria. Det kallades hult eller lund förr. Vi har enstaka stenformationer som tydligen har varit tempel och oftast är de fyrkantiga med stenflisor som gärdat in platsen … Numera ser vi det i att många kyrkor har en stengärdesgård och vi har även enstaka gamla tingsplatser med rester av stengärden. Som idé är detta för att avskilja från det allmänna och göra det till ett heligt lagrum.

Harg är ett annat namn men som man även kan förbinda med ordet stavgård dvs. ett staket av trä. I norska sagor berättas om att man ingärdade tingsplatsen med hasselkäppar eftersom det var en gammal helig sed. I landskapslagarna berättas att man satte upp en avbarkad hasselkäpp om det var tvist om en åker. En symbolhandling med urgamla anor.

S. Råda kyrka i Värmland har rejäla "bolkar" dvs. liggande stockar som omgärdar området med kyrkan. Det är ju uppenbart att det fanns en visdom i att förfäderna valde stenen som symbol för det eviga och helgade. Det är det enda som står sig in i evigheten.

I tidiga runtexter finns fragment som berättar att man "satte stavar och slog i sten". Me vårt språkbruk är det att resa en gravsten med inslagen text och med något som gärde runt om. Många stenformationer såsom båtar, treuddar, fyrkanter, rektanglar och runda ringar har tydligen gärdat in en gravplats. Vi kan anta ju större desto märkvärdigare person i samtiden.

… Dock är det kanske nog senromantiken som finner kungagravar lite varstans. Alla vill ha en doft av härligheten. Runt om i Sverige finns många minnesmärken om att "kungen var här" och Oden är begravt på många ställen. Man kan ju också säga att en tidsepok är begravt med denne och andra gudar.

Såväl folket som den enskilde behöver ofta symbolhandlingar för att prägla in något i minnet och medvetandet. Eviga ting kan också bli som ett bollplanke eller en symbolisk yttre kropp som fäster människans tankar och principer till evigheten … eller kanske bara är en låtsaskompis för att man ska åtminstone någon att prata med … och som inte har åsikter.

En sten eller bergsformation har kanske medvetet getts namn som landmärke i omgivningen. Vare sig det gäller naturen eller himlavalvet är namngivandet ett sätt att göra det kaotiska mindre kaotiskt. Det gör det möjligt att navigera och ett namn gör att andra människor kan ange "platsen med en viss sten eller berg". Det är exempel på landmärken.

Jag tror att du och jag lägger märke till alla märkliga ting och formationer när vi vandrar i naturen. Så har det nog alltid varit ... om vi lever i området lägger vi än mer betydelse i det. Jag har frågat runt i min närmaste omgivning för att höra hur mycket folkminnet sparat. Tyvärr dör de gamla bort, bygden avfolkas och skogen tar det mesta.

.

Den medeltida gränsen mellan Dal och Värmland har som landmärken bl.a. följande stenar: Åpensten/Öpensten eller Dalsten, Brudesten, Sedasten och Klöfvesten. Man kan undra hur många "stain digra" = stora stenen man kan finna i gamla handlingar. Dessa användes som gränsmärken för allt från riksgränser till gränser mellan socknar.

En speciell formation var femstenarör som i detta fall vid den gamla landsvägen och där det inte fanns något annat landmärke.

Rå och rör är ett uttryck från medeltiden. Det innebar kanske inte alltid fysiska markeringar med uppsatta "rå" dvs. trästolpe eller ett "stenrör". I brist på stenar på platsen kastade man upp en hög av stenar för att utmärka platsen. I laglig mening betydde det att man inom en mil från ett herresäte hade full näringsfrihet och skattefrihet. Det användas även för gästgiverier och brännvinsbrännare vilka hade sin frihetsmil

Seden är i släkt med herm vilka var ställen folkminnet ville bevara och där vägfarande brukade öka på med stenar. Guden Hermes dvs. de vägfarandes skyddsidol står för namnet. Sen kanske man la mer betydelse till högen genom att man gjorde det på en mordplats. Kanske det bara var folkhumorn som gav namn utan förbindelse med nånting. Vid vägar kunne dessa vara lämpliga landmärken och rastställen. Milsten är en sentida sed från 1700-talet för det mesta även om man började tidigare vid vissa vägar.

Sen kan man undra om inte rå och rör är ett mycket äldre legalt uttryck för att man inmutade ett vist område för jordbruk "från rå till rör". Med detta menas den rituella rån eller kvisten man satte upp som tecken på att odlingen börjat gro. Den ser man i bronsålderns rituella ristningar.

Kanske man efter skörden kastade en sten på en stenhög och räknade år och skördar. Från början var landskapet inmutat av näringar som på ett naturligt sätt skördade naturen dvs. allt från jägare, fiskare, samlare till får och andra djuravlare. Nykomlingen odlaren fick inmuta sin del för den tid han behövde.