Stenar i cirkel

Brudföljet, Callanish, Ale Stenar, Böckersboda, Blomsholm, Badelunda,

I Bohuslän finns Steneheds rad som sannolikt har haft 11 ursprungliga stenar. De är stora och det kan vara förklaringen till att de fått stå kvar. En rad av denna typ kallas "Brudföljet" och vi kan associera till att man följt Aurigas stjärnbild elva månvarv, men den var osynlig under tolfte. Detta för oss tillbaka till tiden före ca 1900 f.Kr. när Capella blev cirkumpolär dvs. syns hela året. Då kan man anta att man följde denna stjärnbild under hela årets gång. Samma ritual är känt ochså från Egypten som "Shemesu Hor = Följa Tiden"

I synnerhet i södra England finns ett flertal avenyer dvs. dubbla rader av mycket stora stenar och då inte bara i närheten av Stonehenge. Cornvall är mesta trakten för dessa. Vi har ej den sorten i Norden utom möjligen en bortodlad kortare "gata" i Högsbyn A. Lignell nämner i sin kartläggning av Dalslands fornlämningar. Sen vet jag inte om det finns på andra håll i Sverige. För Danmark se Danska stenrader särskilt artikel.

Vi känner inte till mörkertalet i våra hårt uppodlade trakter. I min barndomsby på Själland har man 1969 undersökt en del av anläggning "under mark" som bestått av 3 stencirklar med diameter 320 m till 1000 meter och ca 250 stenar på 3 - 5 ton. Man kan jämföra den med Englands Avebury som en nordisk jämbördig. Allmänt är inte ens Avebury känt eftersom allt överskuggas av Stonehenge. I alla händelser kunne jag inte ana att den fanns i min barndom när jag passerade den många gångar varje år.

Intresset för stenbumlingar har varit lågt såväl från danska som svenska myndigheter. Därför är det bara djupt i skogarna man finner anläggningar som nu snabbt försvinner.

Bland Egyptens symboler finns en som möjligen betyder att man använt tre syftlinjer. Två närliggande användningar för avenyer är dels en dubble syftlinje för astronomiska iakttagelser, dels är steget inte långt till rituella processioner vid vissa tider under året. Även i vår tid är det en självgående företeelse att när väl det finns ett ritual så förstärks det av en manifestation och vice versa … Vår Luciatradition har rätt lång tid på nacken och nya skapas. I Brålanda har de hållit på med tomteparad i 47 år och de har ju den av stenhus kantade avenyn färdig.

Carnac i Bretagne, Frankrike är förstås världen största samling av stenrader och andra former. Mer än 3000 stora stenblock finns där varav de flesta är placerade i rader. En rad kan användas som syftlinje och ett sätt att "mäta himlavalvet" och välja ut stjärnor och stjärnbilder man vill använda. Se mer under Danska stenrader.

Det är ingen tvivel om att man kan ha använt stora delar av anläggningarna till praktisk astronomi. Vår tid vill gärna mystifiera och förandliga och ändock se våra förfäder som primitiva. För min del följer ja sumerernas logik. De analyserade att hjälten och ledaren Gilgamesh föll i tjurdrömmar när stora problem skulle lösas. Sen finns hans andra part Enkidu, den starke man ibland gav tjurfötter för att symbolisera hans råstyrka. Enkidu fick göra grovjobbet eller i klartext en åtskillnad mellan tanke och kropp.

Jag överlåter åt andra att spekulera i vilka tjurdrömmar och fantasier ledarna för arbetena vid Carnac hade. Däremot intresserar jag mig för det praktiska, nämligen hur övertyga vanligt folk varför man borde ranta runt med mycket stora stenar. Det är osannolikt att man fick folk att slita genom att förslava dem. Så dumma var man nog inte. Människan har generellt mycket större styrka om det är ett jobb som roar och som man vet det är nytta med. Hos kroppsarbetaren Enkidu är magen närmast och måste fyllas. Han måste kunna se att det leder nån vart att arbeta.

Sen är det en självklarhet att så många stenar har man inte kunnat frakta dit på en kafferast. Det är ett arbete som pågått en lång tid. För arbetets olika moment krävs program och det synes mig att det naturliga var att skapa ritual för detta. Därtill kanske knyta det till en årstid då man hade så pass mycket tid att man kunne göra detta skenbara onödiga arbete. Morbihanbukten i närheten har säkerligen varit ett lika gott fiskevatten som nu. Kanske man gjort detta när "musslor och andra skaldjur gick till".

Ritual och upptåg är vanliga ingredienser när man vill göra arbetet roligt och glömma att det är tungt. Därför kan man nog gissa att man vävt in fester och ritual i verksamheten. Allt detta är inte så mycket annorlunda än när jag förr var med om att vi en helg hjälpte nån att bygga hus och ende lönen var förtäring och lite festligare när det var klart.

I det långa tidsperspektivet har dessa verksamheter helt enkelt indoktrinerat människan att "Följa Henne" och även att underordna sig gemenskapen och dess krav på samverkan. Allt detta är inget vi föds med utan en fråga om inlärning och social träning. När väl den sociala gemenskapen skapats inser de flesta att "många är starka utan direkt ansvar". Då gav man ansvaret åt en stjärnbild i höjden ... Det är ingen större skillnad på dåtiden och nutiden i detta avseende … våra svenska politiker och byråkrater kan inte göra fel … möjligen medger man att det är maskinellt fel.

Förutom säte för ritual och fest kan man använda anläggningen som en enkel kalkylator. Genom att använda markörer kan man hålla reda på var man är i räkningen. Det hare säkerligen tagit hundratals år att få ihop allt. Samtidigt har observationerna krävt att man följer företeelserna över många generationer för att uppnå säkerhet i den regelbundenhet man kan utläsa.

.

Brittiska fornastronomer har kommit långt med att mäta upp och bestämma att många anläggningar på de brittiska öarna kan användas för att bestämma det astronomiska året. Det är förstås enkelt om man kan det. Förfäderna hade den kunskap de behövde för att följa solen, månen och stjärnornas gång.

Planeterna var kanske inte så viktiga förrän astrologin skapades under sista årtusendet f.Kr. För årets gång krävs företeelser och anläggningar som kan användas hela året och år ut och år in. Det kravet uppfyller inte övriga himlakroppar utom solen och månen.

Riktningen öst -- väst ger förstås dagjämningarna när dag och natt är lika långa och solen uppgång och nedgång är en mätare. Det är förstås inte tillrådligt att titta in i solen ens vid soluppgången, så om man vet hur man kan se i motsatta riktningen är det att rekommendera. Det är en global metod att jämföra detta med stjärnhimmelns utseende vid denna tidpunkt och en stor del av ritualen är knutna till våren och den nya fruktbarhetsperioden.

Man kan förstås bestämma midsommar enkelt genom att mäta skuggan från en påle. Solens högsta läge ger skuggan i norr och när skuggan är som kortast är det midsommar ... och förstås längst vid midvinter. Det är bara i närheten av ekvatorn man inte kan använda denna metod. Vid alla direkta iakttagelser är man beroende av väderleken. Därför måste man ha ett system som kompenserar detta genom att man exempelvis börjar i god tid innan den dag man vill fånga.

Månen är en lämplig stegare för att dela in året i perioder såsom månvarv och halva månvarv. Månens bana är dock inte så enkel som solens och den har en period på 243 månvarv dvs. 18.61 år. Den stegar ca 12,5 grader per dygn i relation till solbanan och kommer tillbaka till exakt samma punkt under. Därför måste man veta dens extrema positioner varför man talar om "nordligaste och sydligaste" positioner.

Månens höjd på himlavalvet är motsatt solens och dess gång är 5 grader förskjutet i förhållande till solens. Detta gör att månens lägsta position är runt början på augusti. I England har man funnit anläggningar med en sten i vågrätt läge placerat så att man från en visspunkt kan se hur "månen rullar" över stenen vid dess lägsta position.

Vi har förstås inga beskrivningar av att förfäderna faktiskt praktiserade detta. Men eftersom vi kan upprepa experimenten med iakttagelser och bestämmande av tiden är det god vetenskap nära absolut sanning. Vi kan säga att vi vet att åtminstone vissa anläggningar användes för praktiska tidsbestämningar. Andra användes kanske enbart för ritual eller för både ock.

 Stora stenskepp

Hans tolkningar har retat upp fornastronomer av facket. Men jag tycker nog man ska lyssna på Bob och se vad han kommit fram till.

.

Vi har redan sett ovan att ett instrument att mäta himlakroppars position består i sin enkelhet av en fast "syftpunkt" och en fast "observationspunkt". Skillnaden här mot ett hobbyastrolab är att här kan man inte mäta höjden på himlavalvet utan bara alla riktningar. Att det finns så många fasta stenar gör helt enkelt att man kan göra en finare gradering än med bara en syftsten och en hälsten. Dessutom kräver en fast astrolab att man har syft- och hälsten för varje läge. En fast tidpunkt är när en stjärna är i exakt samma läge som förra året.

Bob har under åratal iakttagit solen och årets gång och har förstås bevisat att man kan ta ut alla de data han presenterar. Det uppfyller t.o.m. vetenskapens krav att vem som helst ska kunna upprepa hans mätningar och finna samma sak.

.

På en annan sten finns en liten markering med fyra skålgropar som kan vara Lyran eller möjligen Delfinen. Lyran med Vega tycks ha varit ett gammalt märke liksom Plejaderna. Lyran och Delfinen bör ha varit aktuella i mitten av sista årtusendet f.Kr. då man vanligen märker upp/antecknar en ny fixstjärna när man går in i bilden.

Inget hindrar att den använts mycket senare. Därtill är det naturligtvis möjligt att stenen har återanvänts. Arkeologerna daterar normalt hällristningar till senast tidig järnålder.

I alla händelser ger de en antydning om att hela anläggningen kan ha använts för fornastronomi … och är därmed ingen stormansgrav. Vi bör komma ihåg att förfäderna var säkerligen praktiska och icke vetenskapliga navelskådare. För dem var det viktig att bestämma tiden med en dags noggrannhet.

Om man skulle missa en dag eller två var det inte hela världen utan jämnade ut sig i längden. Något annat har det varit i de samhällen som möjligen slaviskt följde stjärnorna och ej beaktade precessionen. Då skulle dagjämningspunkten förflytta sig med en grad på ett par generationer.

Förövrigt ligger Ale stenar på en strategisk plats bara 150 meter från Östersjön. Man använde gärna platser nära havet eller på uddar för att få en fin horisont för sina observationer. Bara en rund mil bort finns "Lillbrorsan" till Ale stenar med 30 stenar allt som allt.

.

Böckersboda är en lillbrorsa eftersom vi inte får glömma att nämna Askeberga i Texas … förlåt Västergötland ska det vara och som förstås ska vara störst.. Den är ca 55 m lång och vidden 20 m med 24 stora bumlingar med en höjd av 1,5 till 3 meter och riktigt bulliga.

Bohuslänningarna har sitt i Blomsholm med 49 stenar kvar och där stävarna är ca 4 meter höga. De är knappast avsedda som gravar, utan var sannolikt rituella anläggningar.

Vi finner "tvåsamheten" på många ställen och de närliggande tolkningarna är då att om de är astronomiska är det halvåren man symboliserar. Om det är en praktisk åtskillnad kan det vara mellan odlare och avlare eller en genomförd idé om "brödrabo".

.

Helhetsbilden av fornlämningarna är förstås mångfald. Man måste förvänta sig att det kan ha varit lite olika seder och att samma typ anläggningar kan ha använts på olika sätt. Utgrävningar ger liksom vid domarringar få fynd. I vissa storskepp finns en sten i mitten. I andra har man funnit en eldplats.

Man har konstaterat att på många hällristningar finns en plats där man förmodligen haft eld eftersom hällen har skadats. Eldoffer var en känt företeelse även i forntiden. I min barndoms bygd hade vi St. Hans brasa till midsommar. På Dal är det Valborgsbrasa om det nu inte är svinkallt.

Eftersom skeppen rymmer en naturlig V-form måste man även fråga om något skepp används som Vi …dvs. anläggning för att bestämma tiden. Jag har inga tekniska uppgifter om storskeppen och kan endast framföra frågan?

Observera att storskepp är längre än 20 meter och skiljer sig från mindre skepp som man har visat är gravläggningar.