Tingsten

Tingsten, tingshög, tingsted, edsten, edgång,

I Danmark finns över 30 tingshögar upptagna i ortnamnsförteckningar och därtill finns lokala traditioner såsom i Gerum och Vrads som kallas "tingsted". Med den historiska kända tidens mått förbinder vi "tingsställe" med en plats för flera socknar. Landstingen är för hela landskap. Danskarna hade i början av valkungadömet sina ödestenar i Viborg, Urnehoved Sönderjylland, på Fyn, Själland, Lolland och i Skåne och kungen fick göra sin eriksgata för att bli vald.

Tingstenarna från Næstved är förstås av samma släkt som fotpallarna. Där får vi även minnas att "eder ska sväras vid jordfast sten" … det var en symbolisk handling att tillägna dem till evigheten.

I Sverige har vi i ortnamn hugfäst begreppet edsten i ortnamn exempelvis Edstena i Valbo på Dal. ED betyder egentligen vadställe och det beskriver en situation likt porten att man är mellan två världar. Man svär eden innan man går in i den ordnade världen, medan få vill vara i världen utan ordning när det kommer till kritan.

Tinget är resultatet av en historisk process genom årtusendena där samhället i takt med befolkningsökningen och även tekniken krävt allt fler gemensamma regler. Det är bekvämt att skilja på vad jag kallar "ritualtid" företrädesvis under stenåldern och de1 senare "folkstyret". Denna sorts abstraktioner är relativa och olika kulturer lever i olika takt och det mesta beror på samhällets storlek och dess teknologi.

Sen är det också en fråga om utveckling av språk och begrepp. Om vi läser sumeriska kung Gudeas 2100 f.Kr. berättelse om hur han bygger ett tempel till Ningirsu märker vi att han pendlar mellan dröm = tankar och talar med gudar = abstraktioner och sen verkligheten där många "ben" bygger "berget". Vi måste förstå deras poetiska språk och inse att vårt abstraherade språk har utvecklats undan för undan.

Även Moses fick hjälp att tänka ut planerna på ett tabernakel. Föremålet var likadant men ordvalet var mycket annorlunda. Moses levde kanske 1000 år senare än Gudea och människans intellekt hade utvecklats till individuell tanke och handlingskraft såsom vi ser i det hettiska sigillet. Fortfarande behöver den lokala gudomen en ställföreträdare eller rättare den lokal ledaren behöver en virtuell symbol att projicera sina tankar/idéer på. Tidiga generationer använde vanligtvis ordet dröm där vi brukar ordet tänka och analysera … även vi har våra idoler.

Allt detta speglas även i ett lite glesbebyggt landskap som här på Dal. Det fanns folk under fjärde årtusendet visar fynden även om inte det finns något gjort av stora stenbumlingar. Tredje årtusendet visar mer spridda fynd av ritualyxor och i slutet kommer hällkistorna som är rätt väl spridda över då användbara områden inkluderande bergen för bergsbruk.

Hällristningarna från ca 2300 f.Kr. visar oss rituallagen och de första stegen mot lagar i vår mening. Samtidigt vet vi med säkerhet att det fanns nedtecknade lagar i Sumer och troligen många hundrade år. Rituallagen skiljer sig från den folkstyrda lagen genom att folket lever och verkar i gudomens namn. Ritualsystemet dör förstås inte ut finns bakom när man sen organiserar det mer i detalj. Fundamentalistiska ritualsystem kom först med kristendomen och dess avarter.

Tempelområdena var i regel omgärdade och säkerligen för att förhindra tjuvar. I Norden var det bara en symbolisk stenrand för att skilja på det helgade och det vanliga området. Under fjärde årtusendet var det vanligen ett rektangulärt område bl.a. därför att man synbarligen haft två rituella platser inom rektangeln. Det har kunnat vara en dös och en sten altarsten eller upprest sten. Men även dös och stenkrets förekommer i Danmark

Bronsåldern bringar mycket fler kontakter och handel över hel Europa. Bronsåldern storhögar har säkerligen idén från pyramiden och sumeriska zigguraten som var en symbol för gudomens nedstigande även om kanske idén kommit i andra hand från Grekland. Alltså förband man samhällets lagar och ritual med högen. Gudarna måste finnas ovanför folket enligt logiken även i våra dagar med alla de överdirektörer vi har.

Hällkistorna var sannolikt mest för begravning inom en clan/socken och de användes även in i bronsåldern. En del gjorde små och rymmer bara en urna. Brandgravskicket fordrade en speciell plats och ett väl anlagt likbål. I Danmark finner man en del stenringar med eller utan stenläggning som sannolikt har använts för detta ändamål. Även ritual med eld förekom under vår bronsålder. Bosättningarna hade på sina ställen vuxit och hade sitt eget gravfält. Gravar är även i våra dagar minnesplatser där vi går för att meditera och liksom söka kraft från de bortgångna.

Byordningen krävde också att man höll gravarna och templen för sig och de marker som skulle ge bröd för sig. Resten blev allmänning och skog till husbehov. I Sverige har vi nästan bara domarringar med rätt stora separata sten. I Danmark måste man skilja på stenkretsar där man gjort en cirkel med mindre sten i cirkel sten vid sten och vår typ domarringar med eller utan centrumsten eller upprest sten.

Ofta förekommer stenkretsar i par och där man då gör skillnad med eller utan "stake". Det förekommer även att man har den ena med enkel stenrad och den andra med dubbel. I formationerna ser man ofta att man har haft olika mode på olika håll. I Sönderjylland finns inte långt från varandra två storhögar där man funnit två stenkretsar i bottnen på högen. Även andra formationer visar regionala olikheter. Sen är det frågan om man ska se två tidsperioder i detta med stenringarna som den första

Anläggandet av domarringar och tingsplatser började sannolikt under högbronsåldern. Järnåldern medförde ökad befolkning och ytterligare behov att organisera samhället. De romerska etnograferna mötte en särpräglad keltisk kultur de faktiskt inte förstod. För dem var krigsguden Mars rättsordningens gud, medan för kelterna var Tingssymbolen lagläsare eller som senare i Norden den enarmade Tyr som viste vad smärta är och därför var lämpad som domare.

Våra domarringar ger alltid intrycket av byaringar. Förmodligen beror det på att alla möjliga storkretsar är bortodlade. Det var inte bara torparna som var jordhungriga utan storgodsägarna tog för sig. Ett exempel är Birkendegård 10 kom öst Kalundborg på Själland. Tyvärr har hela utgrävningsverksamheten skett vid fel tidpunkt och med för dåliga medel runt 1969. Det var före markradarns tid och den hade kunnat ge en bra översiktsbild. Det är t.o.m. tvivel om det möjligen funnits två likadana anläggningar

Den något utgrävda anläggning har haft tre koncentriska ringar med omkring 100 sten i yttersta ringen med diameter omkring 1000 meter. Inre ringen av stående stenar med ringdiameter ca 320 meter. Det har funnits en stor jordhög och även stenkista inom ringen. I närheten finns ytterligare en långdös. Det samlade antalet stenar har varit omkring 250. Fundamenten antyder att stenarna bör ha haft en storlek på 3 - 5 ton.

Man kan jämföra storleken och även formen med Avebury i södra England. Det är Europas största anläggning fast den överskuggas förstås av Stonehenge där folkminnet skapat sin egen mystik. Tyvärr hann Thorkild Ramskou inte fullföra projektet vid Birkendegård och nationalmuseum har inte ansett det värt att lägga resurser på Nordens ende riktigt stora stenanläggning.

Det är uppenbart att en så stor anläggning har varit av typ landskapsting för hela landsdelen. Det kallades Arfs syssel på 900-talet och förmodligen var det något avskuret genom lågländer och åar såväl i norr som i öster. Fynden av eldstäder, gropar och keramik var från yngre bronsålder och järnålder, men bara från en bråkdel av det en kvadratkilometer stora området som borde ha undersökts ordentligt.

Eftersom jag tillbringade min barndom i Arfs syssel finner jag uppgifterna om anläggningen något motstridande. Inom Arf finns nog annars den största förekomsten av dösar, långdösar i Danmark. En av landets största gånggrifter finns i Ubby och därtill ett antal stora bronsåldershögar på åsarna. Alltså det är ett gammalt kulturområde. Mest undrar jag över att det inte finns ett enda fynd av brakteater från folkvandringstid.

Bäst känt inom arkeologin är kroksabeln från Rörby och äldre bronsålder. Det är förmodligen av nordisk produktion och det finns t.o.m. efterapningar i flinta av sabeln. Inspirationen kan ha hämtats från Ungern eller Transsylvanien som tillverkade vapen av ren sabeltyp utan parerstång. En sen variant är den saxiska saxen som är ett ensidigt huggsvärd. Rörbysabeln borde egentligen kallas kroksabel och det är nog slarvigt att kalla det ett svärd (jag syndar själv ibland).

I landskapet Odsherred norr om Arfs har man grävt vid Sandagergård, Ferslev en stor anläggning som sannolikt har varit handelsmännens bronsgjuteri och kan genom fynd dateras till bronsålder period IV och hällristningarna dateras till efter 1200 f.Kr. Handsymbolen borde kanske ge namnet "feniciskt bronsålder" och det tycks finnas en invecklad rituell symbolik i lämningarna. Detta stämmer överens med mitt antagande att handelsmän och hantverkare bildade sitt eget skrå eller lagrum på olika ställen i bondelandskapet.

Danelagen i England började bildas med angelsaxarna under 400-talet och säkerligen fanns något kvar av druiderna och kelternas samhällsordning kvar när romarna flydde fältet. När sen Augustinus kom till Canterbury i Kent i början av 600-talet nedtecknade han en samhällsordning som nordbor etablerat där 150 år tidigare. Tynwald byggs under 900-talet och kanske ett bättre bevis än våra egna källor på att det fanns ordning och reda i Norden allt sedan bronsåldern.

Sannolikt har befolkningens storlek växlat under årtusendena. Vi ser de spridda hällkistorna och det ser ut som ett språng fram till järnålderns många småhögar. Orsaken är brandgravsskicket vi inte har så mycket lämningar av och ej vet om de exempelvis på Dal har bränt på centrala platser i "socknen". En del brandgravar finns på bergklackar spridda i terrängen. I Danmark har man grävt ut några stenringar med benrester och keramik som talar för eldbegängningsplats. 

Av ortnamnen att döma finns en del "utflyttarbyar" från vikingatiden dvs. 800 - 1000 AD då vi exempelvis vet att by-namn på -unga var mode och associerar till släktgårdar. Här ligger de utanför den gamla centralorten medan namn på -by kanske oftare är en kodifiering av något redan existerande.

För att få lite proportioner är det lämpligt att ta exempel från början av 1400-talet då Dal hade runt 300 gårdar dvs. skattebönder. Senare på Gustav Wasa tid var det 850 och steg till 1000 runt år 1700. Sen sköt hemmansklyvningen fart på de ursprungliga fastigheterna bokförda 1540 - 1700 och som har sina namn den dag i dag. Som mest var det runt 3000 brukningsenheter och Dalsland har runt 50000 innevånare. Torparna flyttade ut och vi finner dem i närheten av tidigare epokers "utflyttare". Nu är Lantbruksstyrelsen mål att komma ned i 1000 storfarmare.

Tidigare forskare har nog inte varit källkritiska när man lättvindigt köpt diverse utrikiska källors uppgifter om att Norden skulle ha varit överbefolkat och samma gäller Gutasagan. Däremot kan man ha känt sig överbefolkade och när man ändock reste runt i världen tog man tillfället i akt att söka nytt land i ett Europa som var relativt glest befolkat.

Vi behöver proportionerna bl.a. för att förlika oss med det faktum att Norden inte haft folkunderlag att bygga stora tempel och palats såsom i Grekland och Rom. Vi får leva med tanken att även en glesbygd kan ha en högtstående och väl organiserad kultur.

Befolkningsökningen på Dal började med tredubbling under 1600-talet och likaså under de påföljande århundradena. Lite kulminerade det med de stora utvandringarna i mitten av 1800-talet och framåt.

Denna utveckling från en glesbygd med få gårdar till att varje jordplätt odlades upp av torpen åstadkom förstås att fornlämningarna skövlades undan för undan. Dels planades högarna ut och stensättningarna var begärliga som socklar till husgrunder. Sista svepet var när Järnvägen på 1880-talet behövde sten … och även en hög för sin vattentank som ett exempel.

Hos oss i Sverige är Skogen arkeologen och historikerns bästa vän numera på ett sätt. Skogen ger skydd mot de som vill röja bort minnena, men snart kommer skogsmaskinerna. Uppifrån den höjden lägger man inte märke till mossbelupna stenformationer.

Vi på Dal har förmånen av att ha en någorlunda heltäckande bild av fornlämningarna omkring år 1840 när etnologen Richard Dybeck reste på Dal och upptecknade sägnar omkring fornlämningar samt dokumenterade det som folket kände till vi denna tid. Det omfattade förstås mest de större lämningarna.

På Dal har vi runt 10 fornlämningar som måste anses vara rituella och det är då svårt att skilja mellan tingshög, fotpall och altare och egentligen tycks åtminstone en del av domarringarna höra till det lokala ritualet och rättskipningen. Exempelvis berättar folkminnet vid den stora ringen i Tormansbol att här hade en dömts för att brutit "guds lås" och stulit säd från åker. Han dömdes att doppas i tjära och rullas i fjäder.

Det fanns en tingsplats i Steneby som bestod av ett upphöjt plan med 80 stegs omkrets dvs. 16 meters diameter och det var upphöjt en knapp meter över omgivningen. Det omgavs av ett meterbrett dike. Det är kanske ingen tillfällighet att det finns en liten jättegryta i närheten, där man kunne doppa eller döpa folk. Från norska Gulatinget vet vi att man där vid varje ting stack ned den heliga Hasselkäppen i en rad runt tingsplatsen och drog ett rep på dem för att helga platsen.

.

Tynwald Thing på ön Man antas vara gjord av nordiska vikingar och är den största och vackraste tingsplatsen vi känner och den används fortfarande för såväl Manxtinget som fest. Det var nog det vanliga bruket att ting och förfädersplatser var centrum i livet. Historikerna på Man talar om Norsemen, men det är antagligen av gammal vana, medan det kanske nog är mer osäkert var dessa norrmän kom ifrån.

På Man skapades en ornamentstil som är en unik sammansmältning av keltiskt och nordiskt under 920 - 1000 AD. Samma still kallas i Nordjylland - Viken för Borrestil där vi finner exakt samma bandornament på Man och exempelvis i Vindbläs kyrkportal NordJylland. Alltså kan man se det som ett möjligt moderland.

Jag är uppvuxen nära halvön Reersö Nordvästsjälland och där är kattorna lika svanslösa som Manxkatten. På Man finns en ort som heter Dalby och eftersom jag bor på Dal kan jag inte låta bli att associera. Dessutom har vi folkminnet av ett rättspodium i Steneby. Vill minnas att på sydvästra Själland finns en större hög som har terrasser om nu inte det är en efterapning av en sumerisk trappstegspyramid.

Ordet tingsplats har en stark förankring i folkminnet för olika typ av platser och då oftast en hög. Dybecks anteckningar visar att det ofta fanns en rest sten på högen … och här på Dal förstås ofta två eftersom man bedrev parsamhet. I Levanten och Ugarit hade man Tvillingarna som lagläsare. Om det var knutet till ritual-astronomin var det naturligt att Tvillingarna stod i porten mellan två lagrum eller mellan olagligt och lagligt.

Liksom i domarringen från Fenicien beskrivs ofta att ovanpå högen eller i mitten av cirkeln låg en flat stenhäll eller flisa. En speciell utformning hade en förmodat tingsplats i Ånimskog. Den bestod av en större hög med omkretsen drygt 20 meter diameter ca 7 meter. Den var förbunden med en mindre hög genom en 4 meter bred och 7 meter lån stensatt sträng. På den större högen fanns knappt meterlång stenhäll.

Mitt antagande är att man här haft edgång genom att man symboliskt gick från den lilla högen symboliserande det avtalslösa skedet till högen med hällen och där "svor ed vid jordfast sten". Liknande förfarande kan ha skett vid dubbla domarringar varav en har mittsten. Vissa dubbelhögar har spår av en rest sten och man kan då tänka sig samma arrangemang.

Vi vet från tidiga medeltidens brev och handlingar att symbolhandlingarna var viktiga. De skedde in för publik som skulle minnas vad man sett och möjligen hört. Det kan vara svårt att höra i en folksamling, men en symbolhandling ser man. Till insignierna tycks höra en stav och förmodligen en avbarkad hasselkäpp sen gammalt. Det finns uttryck som säger att vid förlikning och avtal "höll man i staven". Att "låta staven falla" motsvarar vårt klubbslag.

Från Erik Skallagrimssons saga kan vi saxa hur det såg ut på Gulatingsplatsen. "Där domstolen var satt, var en slät vall, på vallen fanns i ring nedstuckna hasselstänger och mellan dem löpte runtom snören. Dessa kallades veband. Innanför dessa satt domarna i ring, tolv från vardera Firda-, Sygna- och Hordafylke"

Vi ser att hasselkäppen hade en närmast sakral betydelse. I Västmannalagen och Dalalagen finns uttrycket "a thing ok a ring", vilket antyder en urtida tingsordning. I en annan lag stadgas att en avbarkad hasselkäpp skulle sättas upp på skördefält om äganderätten ifrågasattes.

Vi kan vidare associera till domarringarna och deras funktion var antagligen åtminstone i vissa fall den samma. Dock måste anmärkas att ting fanns av olika storlek. I nämnda lagar används ordet thingrith = tingstämma för tre årliga ting av landskapskaraktär och det antyder att man red till tings dvs. åtminstone herrarna. Andra landskap hade två eller fyra enligt landskapslagen.

I Gulatingslagen och passande även för nutida klimat var sommarhalvåret från Tiburtius 14 april till Kalixtus 14 oktober.

Emellan dessa hade man lokalt mindre ting vi kanske bör kalla byalagstämma eller som i Svealand hamnastämma där skeppslaget var en lämplig enhet för att behandla gemensamma ärenden och smärre brott.

I stadslagen och ett par landskapslagar talas om ting varje vecka, men det kan knappast ha gällt hela landskapet. Som en generalisering och förenkling kan vi neutralt tala om tre sorts ting/stämmor = landsting, häradsting och bystämmor. Bystämman har förstås varit det mest ursprungliga där man utvecklade lagar efterhands som det behövdes.