Viet

Vi, Skabersjö, Alpernas hällristningar, kilen, viga, Tyr, Ritualtiden, Baldersmyten, Pegasus, vise, Tibirke, Tirsted, Jelling, vising, näskung, årman, ålderman, månhornet, Sparlösa, Oklunda, Forssa-ring, Malt-sten, Gutalagen,

Jag har inte hittat nån forskare som vågat sig på att se på viet som ett naturligt ting och som ett säte för ritual och rättsordning. I mitt språkbruk finns varken hedna eller kult eftersom de rymmer en politisk värdering och ofta är nedsättande. Det är dags att förfäderna får samma mänskliga rättigheter som vi försöker tilldela oss själva.

Istället försöker jag så långt det går använda dagens språkbruk om naturliga anläggningar för ritual och samhällsordning. Det som skiljer oss och Ritualtiden 6000 - 4000 fvt. är att då styrde tidsritualet deras år. Nu visar det sig att viet åtminstone på vissa orter har varit ryggraden i samhällsordning i mer än 5000 år.

 … Man tolkar denna symbol VI i Linear B som är ett grekiskt tvåljuds stavelsealfabet. En liknande symbol finns i cypriotiskan och båda är från andra årtusendet f.Kr. Naturligtvis var dåtidens symboler ej standardiserade och utförandet kan variera. Här ser vi att "det försiggår något i grenen" och glyfen används för att beskriva "flöde" i dess vidaste bemärkelse.. Symbolerna avbildar i regel nån känd företeelse liksom i sumeriskan och andra tidiga stavelsespråk. En sådan symbol kan ses som både inflöde och utflöde. Symbolen finns också på våra hällar.

Den mörka rektangeln på Skabersjö-ritningen är en liten ihopsjunken dös där man möjligen kan skönja en ingång. Vinkeln är ungefär 6 grader och i dagar är det förstås ungefär lika mycket om man söker fånga en stjärna vid en viss tid på dygnet … eller varför inte solen alternativt månen vid vårdagjämningen. Månen ser ut att stå stilla tre dagar före ny och man behöver lite marginal för att "fånga den". Från ca 3150 f.Kr. vet vi att slipningen av rituella mejslar företogs vid första fullmåne efter vårdagjämningen. Resultatet blev förstås att man fick en dag då man började sommarsäsongen.

Den V-formade dolken finns på en egyptisk årsplakett från ca 3000 f.Kr och den kan förstås som gudinnan Isis dolk och är också symbol för "inträngande" underförstått i jorden. I Sumer var dubbelyxan med två månskäror den vanligaste symbolen för tidsritual knutet till månen och odlingen.

I Alpernas hällristningar och övriga figurativa lämningar ser vi att V-dolken blev ritualvapen. En del är utförda så att de bara skulle bäras som symbol, vilket understryker den rituella karaktären. Knoppen är i många fall formad som en månskära och där vi bör minnas att den sydliga halvmånen ligger eller är en täckande båge i ny och nedan. Alpernas V-dolk liknar i hör grad den egyptiska och det finns andra motiv som pekar mot Egypten.

Vid samma tid grydde metallåldern och metallurgerna fann att de kunne leva på att göra ritualvapen och sälja myter. I Alperna var det V-dolken medan det i Norra Europa blev den båtformade yxan även om andra modeller också förekommer. Båtyxan är förmodligen inspiration från en sumerisk variant av det lilla fröet som skickas på en resa i underjorden.

Franco Mezzena har grävt ut en V-formad ritualplats i Aosta Italien. Den består av en V-formad plattform och vid ändan en dös som innehöll ben. Bredvid finns ett ritualfält där man kan se spåren av rituell plöjning. Det är bara det att det finns inte tillstymmelsen till förekomst av sädeskorn inom platsen eller den närliggande bosättningen.

Slutsatsen blir att man hade ett tidsritual som användes också vid begravning, medan plöjningen naturligtvis förbinds med vårens början. Den andra slutsatsen är att samhället levde på koppar och att göra verktyg och ritualvapen. I Alperna har man också kunnat konstatera att man ibland städat undan skeletten från den rituella dösen och kastat dem i delar på nån evighetsförvaring dvs. en annan plats.

V-formen eller kilen finns i många samtida dekorationer i Alperna.. I Frankrike i gånggriften Gavrinis Carnac Bretagne finns de tillsammans med halvbågar och jag associerar till tideräkning där en pelare och båge kan vara symbol för månvarv. Kilen kan vara symbol för år medan det finns en urgammal spetsoval symbol som tycks symbolisera månens 19-årscykel. På Irland finns en del kilformade anläggningar och även i Danmark finns ett mindre antal.

Idén om "återfödande" kom förstås som brev på posten när man såg att man kunne få kornet att återfödas efter en tids skenbar död eller vila. Naturens magi är exempelvis att en frökärna öppnas först efter en skogsbrann många decennier efter att fröet föll i jorden. Vi har ingen aning om hur mycket våra förfäder viste om sin natur. Nutida naturmänniskor ger oss en aning om deras rika kunskap medan stadsmänniskor ej vet mycket om naturen.

Det var naturligt om man såg att kornet återfödas och sen tänka att om man använda samma process för att även människan skulle återfödas. Det är därför vi överallt ser liknande ritual före sådden och vid begravning. Vist gick deras önskan i uppfyllelse om än ej helt. Ju mer omsorgsfullt man begravde desto mer har blivit kvar för eftervärlden så att vi så småningom kan se förfäderna som levande människor framför oss.

När man började med systematisk odling var man tvungna att använda allt man viste om naturens kretslopp och sätta det i system. En del av problemet var naturligtvis pedagogisk dvs. att få alla att förstå vad det handlade om. Om djur var det enkelt eftersom de har en likadan fortplantningscykel som människan.

Plantornas cykel måste abstraheras och man valde att animera med människan som förebild. I flera kulturer har gudarna inget huvud; i andra ger man dem fågelhuvud som symbol för den flygande tanken. Egyptierna animerade med många märkliga varelser och ett mindre antal människolika gudar. Vid analys av idéerna får man inte för ett ögonblick glömma att bakom idolen finns ikonen för en del av deras vardag och arbete. För dem var gudarna ej fixare utan förebilder och i sig en minnesbank. I språket fann de runt omkring dem, vilket var naturligt eftersom de hörde till vardagssyslorna.

Roten VI är sådan att den utan tvekan har kunnat vara levande i tusentals år. Förutsättningen är att generation efter generation har behövt begreppet och använt det. Samma gäller förstås en rad andra kulturbegrepp som kan vara lokala eller som har kommit från andra håll och stannat kvar oförändrade. Det är dessa som skapat en gemensam kultur i indoeuropeiska delen av världen.

Vi har uttrycket "viga" för allehanda heliga handlingar. Läser vi ordet i stavelser på keltiskt vis får vi "GA VI" dvs. "gå i vi" eller förenas i grenen. Se även under "Idéer fjärde årtusendet". Under Ritualtiden följde man ritualet och vi ser i våra landskapslagar att man fortfarande med lagens hjälp formade bondeåret med fridsperioder för sådd och skörd och där man underförstår att tiden bestämdes på något sätt.

I karelska landskapslagen beskrivs symbolhandlingen att man skar upp en gräsremsa och "vigdes" med jorden när man tog upp land. Samma ritual gällde vid fosterbroderlag och förmodligen avtal om bolag och andra liknande handlingar mellan två parter.

Det finns folkminnen som berättar att dösen var en livmoder och stelen/pålen var symbol för den manliga parten. En dös på Irland kallas Proleek där förleden PRO betyder "före" och LEEK/LEAK var tiden då säden grodde och i Egypten reste man en symbolisk djed-pelare. När vi känner till Inannamyten och hennes nedstigande i underjorden förstår vi än mera. Hon var regnet som befruktade jorden och överlämnade sin säd till sin syster i underjorden. Andra delar av myten är ett symboliskt bröllop.

Vid Skabersjöviet ser vi dösen som en nedgång och vi har vi-namn som Grevie, Skedevi, Hellvi, Dödevi och Medevi samt ortnamn med förled HOL- = hål som antyder denna nedgång. I Sumer gjorde man amuletter i form av ett hål som symbol för "underjordens ansikte"

Forskarna brukar berätta för oss att sumererna var först med att använda skrift. Nu vill nån egyptolog mena att Egypten var först dvs. runt 3500 f.Kr. Det beror nog på hur man definierar skrift. Från grott-tiden 10000 - 30000 år sedan i Sydeuropa finner vi några tiotal symboler som närapå lever än. Några är mer internationella än våra sena skriftspråk.

Symbolen TI = "pilspets" hör till dessa urgamla symboler och betyder "den ger ut" som oftast. Den finns i danska ordet "tisse" som betyder såväl bröst med mjölk som att urinera. Men TI betyder också den yttersta spetsen eller delen av ett flöde eller en rörelse. I vårt ord "tid" är det rot och beskriver på ett naturligt sätt naturens flöde i tiden. Sentida spekulerande filosofer vill gärna göra det till något mystiskt som endast de kan förklara. VI och TI är egentligen två olika stadier i ett flöde.

Vi har roten TI i minoernas underjordsgudinna Potinia och i feniciernas Tinia den sittande gudinnan. Hon symboliserar jordens förmåga att ge ut och på himlavalvet är det Vågens stjärnbild. TI-leden ingår även i indoeuropeiska ord för gud eller gudomar, men oftast i sentiden med en mjukare form med stavelsen DE i stället för ursprungliga TI. Språken har sina dialekter och ändras med tiden.

Det leder förstås till TI-UR vilket vi förbinder med tjuren, medan danskan drog iväg med Tir- och Tis- i samma betydelse. Solen underförstås som givare av värme och symboliserades med tjurhorn såväl i Sumer, Indus, Egypten, Grekland, Rom och i Norden med tjurhorn. Kort sagt symbolismen omfattade hela Gamla Världen. De äldsta förekomsterna är förstås i Sumer och Egypten. Arkeidolen Tyr blev naturligtvis symbol för tinget eftersom där avgörs hur tidsflödet ska styra. I den mån man kan påverka människan och naturens rörelser i tiden.

Detta började med viet vars uppgift var att manifestera tidens ritual. Det fanns förstås ett internationellt behov av att alla skulle kunna prata samma språk om tid. Det är en förutsättning för många typer av överenskommelser och att överhuvudtaget kunna planera vad man gör i tiden. För alla var det problemet att få maten att räcka till under de ofruktbara perioderna, vilket förstås varierar något med klimatet.

För att lättare greppa denna långa tidsperioden kallar jag i stort stenåldern för Ritualtiden, vilket innebär att man följde myten och ritualet. Med bronsåldern utvecklades i takt med samhällets tillväxt ett delat samhälle och en överklass växte fram. I de flesta kulturer ser vi dem som prästkungar och endast ett fåtal som krigare. Kanske inte som direkta makthavare utan helt enkelt som handelsmän med lager av rikedomar.

I stadssamfunden ser vi att ledarna blir halvgudar och får ett vidare fält att uppträda som gudarnas röster. Läser vi exempelvis den store byggherrens planer på att bygga Ningirsus' tempel bygger han det för guden och handlar i guds namn. Det vore säkerligen bekvämt även för nutida politiker att kunna säga att en gudom vill att folk ska bidra med allehanda ting till ett byggnadsverk.

Själva den ekonomiska metoden borde sätta myror i huvudet på våra kapitalister som inte kan se att man kan göra statliga eller gemensamma projekt och få det att ingå i en sund ekonomi. Däremot finner ju många det naturligt att bygga kanoner som förorsakar förstörelser och uppröjningskostnader som folket får betala. I fråga om ekonomisk logik kan nutiden nog inte lära forntiden utan tvärtom.

Brittiska astronomer har provat ut att mönstret på guldblecket som kan användas för att bestämma alla årets viktiga dagar. Det fanns i en grav med en förmodad "tidman /årman /aldur/" som hade fler insignier. Blecket ska kanske ses som en figur i rymden dvs. en trappstegspyramid. Översta plattformen är inre fyrkanten eller de cirkumpolära stjärnorna. Det finns två steg emellan innan vi har nederst/ytterst bandet där vi har solbanan och Djurkretsen.

Ett vi kan förstås ses som ena spetsen av denna, men i ett mindre utsnitt. Även en skeppssättning kan ses på samma sätt. På detta bleck ser vi ett V i översta och nedersta hörn. Mallen behöver förstås inte vara en rättvinklig kvadrat och i våra hällristningar finns några liknande spetsiga vinklar med gradering på benen. Jag har arbetat med en kvadrat och det har visat sig att den passar också till himlavalvets konstruktion men man kan också spåra sneda vinklar på stjärnkartan.

Av de få uppgifter vi har slutar jag mig till att hargen var en stavgård där man använde pålarna för tidsbestämningar dvs. som en astrolab. Det var aktuellt om våren och i augusti vid Ramadan

Sentidens Vi

Vi får vara beredda på att bortom vikingatiden använde man andra namn, figurer och symboler för exempelvis Baldersmyten. Att nedteckna en saga stoppar den levande traditionen som ändrar lite grann på sagan efter orten men också i Tiden.

Till höger står Loke en symbol för förvaringen och hans ena hand är i ett tidkors antydande att det är dags för skörd. Det är begränsat hur mycket man får in på en liten medaljong. Här saknas Höder den oskyldiga skytten. Mord är förbjudet så Loke måste komma på ett sätt att göra "mördaren" oskyldig genom sin blindhet. Benet betyder redskap men kan också stå för kornet. Över allt ser vi förstås klorna av Solörnen.

Balder har ena handen i en symbol för Tvillingen = början av säsongen och den andra i "kroken" en symbol för skördetiden. Den karakteristiska detaljen är att Balder träffas av misteln. Men lägg märke till att ena benet är längre än det andra. Frigga till vänster har fötterna i jorden och är växtlighetens moder som förstås ber för sin son.

Viet är vinkeln där sex månar markerar säsongen. Över det hela antyds Korpen en symbol för hackan att bearbeta jorden. Denna medaljong ingår i en liten unik serie med ett vi och på denna en tydlig Baldersmyt. Figurerna är karikatyrer och vem vet hur gudar = idéer ser ut.

Nederst finns himlavalvets Vattenorm, men i symboliken jorden som livmoder. Vi noterar huvudet på ormen som ses i annan symbolik. En bit 6 dagar / veckor in på ormen finns "grenen" som visar att det är groningstid och såningstid början av maj då grenen restes. En symbol som även finns på sumeriska sigill för 5000 år sen. Den fortsätter ett steg ned dvs. i underjorden. Texten säger kanske inte mycket och jag läser från vänster KIRUNIR där UN är en dubbelruna. Ska kanske utläsas "GIR UNIR" = ger underifrån"

Många av guldbrakteaterna visar att personen "talar" och vi förbinder det med begreppet "talare" och präst. VI har också traditionen "lagläsare" och andra indikationer på att man deklamerade lag och ritual vid ting och vårens början.

Vi ser en graderad "tidsrad" som en text från utgående från munnen och med flera moment under säsongen. Jag kommer ochså att tänka på "stavgårder" där man kanske ordnade en speciell rad med stavar som var särskillt utformade/ dekorerade som en kalender för byn under säsongen. I landskapslagarna finns regler för slidgårdar/ stavgårdar och de olika momenten under sommaren.

Figuren "talar" vare sig vi förstår eller inte. Den med streck indelade linjen har utsträckning i tiden och symbolerna delar in tiden i viktiga moment. Vi behöver inte förstå symbolerna när vi ser den allmängiltiga logiken att det handlar om året och förstås om brödfödan.

Vi ser himmelshästen Pegasus med frambenen i ett vi och en symbol för säsongens början. Vid denna tid kunne man använda en stjärna i Pegasus som fixstjärna vid vårdagjämningen. På de tidiga mynten finns oftast en stiliserad kungabild på ena sidan och astronomiska tecken på andra. Kungen var garant för tidens ordning intill kyrkan tog över tideräkningen. På mynten synes detta ha skett när biskop Absalon ses på reversen av mynten i mitten av 1100-talet.

Även samtida kung Anund i början av 1000-talet slog ett liknande mynt i Sigtuna och den sista var förmodligen Svend Estridsen. Under Svends tid kom bysantinska stilen på många av de talrika mynten. Han regerade länge och slog mynt på många orter. Fortfarande var dock frånsidan i regel astro-symboler även på mynt med Kristus eller en biskop.

Förmodligen har man innan kungarnas tillkomst lokalt har olika former av organisation, men där vi bara kan bevisa ett fåtal. Ordet vise torde betyda årman eller den som har hand om tiden i ett samhälle eller folkland. Det förekommer i Visberg, Vising, Visby, Visnum, där de sista ortnamnen torde vara från andra halvan av 1000-talet.

Gutalagen som vi har den nu är kanske från 1100-talet, fast vissa drag tyder på att man lånat från norsk lag och då kan den gå tillbaka till 900-talet. De tidiga lagarna var icke beständiga och fick skrivas om nu och då, men vi har bara indicier. Men Gutalagen och Upplandslagen finner vi att man förbjuder att använda de gamla ritualplatserna. Det blev en sak för prästen och kyrkan som ofta lades på de gamla heliga platserna antagligen beroende på befolkningens krav och praktiska omständigheter.

Dessa anläggningar är de synliga bevisen. Här rör det sig om tidsflödet och bestämmande av tiden vid en viss tidpunkt på året. Naturligtvis har man kunnat använda det hela året, men det naturliga bruket är att ett par gångar om året bestämma "stora tiden" och sen gå efter månen om sommaren, medan vintern inte är så noga.

V:ets vinkel är 22,5 grader eller 1/16 av cirkeln eftersom man säkerligen utgick från delning av kvadraten på enklaste sättet genom att halvera upprepade gånger. Detta är en förenkling från tidigare kvadratiska former och förmodligen en 90 graders vinkel alternativt 45 grader vilket är svårt att fånga med ögat.

Området vid kungagravarna i Jelling är förstås välutforskat även om kanske få känner till spåren av de gamla stensträngarna och att det stått en stolpe på mittlinjen. Därtill menar man att det funnits ett tempel också i första versionen. Observera att det låg en gravhög i centrum och att den förmodligen har haft mer symboliskt värde än att vara gjort över en präst eller hövding. Det var förmodligen Tiden man hade begravt i högen.

I fas II och III gjordes kungagravar över de första omvända kungarna och det byggdes en kyrka på det forna templets plats. Till saken hör förstås att Jellinge har varit tingsplats.

Tibirke ligger på nordvästra Själland och V:t syntes ännu på 1700-talet. Tyvärr kom svåra sandstormar 1725 att täcka över det hela. Tingsted ligger på Lolland och var förmodligen i bruk bland traktens bönder fram till 1700-talet … folk brydde sig nog inte särskilt mycket om påbud från vare sig kyrka eller kung utan gjorde "såsom vi gjort sen farfars tid". Dessutom var lollikerna kända som ett sturskt och självständigt folk. Exempelvis på Dal klagar Bolstadsprästen ca 1570 över att bönderna inte vill ha kyrkvigsel (och betala för den). För bönderna var "handtaget" det enda nödvändiga och med rötter tusentals år bakåt.

I ortnamnet Tibirke noterar vi TI för tingsguden och vid Jelling hette intilliggande härad Tisting vid 900-talets sysseldelning. Det finns även ordet BIRKE som antyder att det möjligen varit tingsplats för ett "birke" som var ett särskilt lagrum i bondelandet. Med detta menas sannolikt då en storman eller handelsman "ägde" ett område.

Vi har i Norden ett relativt stort antal ortnamn där -vi ingår som led. Dessa orter har förmodligen haft en anläggning av denna typ. Sparlösastenen dateras till 800-talet och överst står ordet VI separat på två ställen i samband med en figur man känner igen från hällristningarna och även från Flyhov i Västergötland.

I Danmark har man bestämningen VI i början av ordet och vi kan kalla det "keltisk stavelseföljd" som i vårt språk känns "tvärtom" och bakvänt. De danska VI följs av berg (borg) som tillsammans med hög är favorit för tingsställen. Bäck-namnen kan ha samband med att början av året förbands med vattenflödet med tingsnamn som vanting, gyrsting, örting vilka betyder flöde. Sig-namn har två möjliga tolkningar där översta sfären dvs. de cirkumpolära stjärnorna kallades SIG. Den andra betyder sankmark och det är kanske inte sannolikt att man bosatte sig på sankmark. Mosse och sjö vet vi har varit avstjälpningsplats för sådant man tagit helt ur cirkulationen. By, stad och -um är lokala samhällsbildningar och samma gäller namnen Vie, Viet, Vi.

De svenska ortnamnen har -vi som en bestämmande slutled utom i Vi, Vistad, Vivallen samt Vising, Visby och Visnum. Vi finner våra berömda Eddagudar Loke, Oden, Tor, Ull och Frö även om dessa begrepp egentligen har liten förankring i Norden och då företrädesvis i Uppland och Viken. Hällristningen i Bro Bohuslän från mitten av sista årtusendet f.Kr. visar att man då hade en manlig gudaförsamling för hela året åtminstone i Bro.

Vi kan också skönja fragment av Eddasagorna såsom exempelvis Loke som fastnar på limstången när han jagar Tjatse nattfrosten. Samma motiv finns i början av Lökebergets slinga av båtar. Vi vet också att kelterna med förkärlek arrangerade triader och en sådan delar förstås himlavalvet och djurkretsen i tre delar. Namnen Döde-, Gre-, Göte-, Hell-, Mede- och möjligen Karle- har suffixet -vi och sannolikt förbindelse med vårflödet och sommarsäsongen.

Ytterligare indikationer är orden VISE och VISING (och möjligen näskung) vilket antagligen betyder att man haft en präst eller årman /ålderman med ansvar för Tidens ceremoniell. Thegn / degn / talare är sannolikt rätt sena benämningar och finns även inom anglosaxiska området. Kyrkan tog över detta och använde precis samma symboler för bestämmandet av månåret som man gjort i tusentals år. Många kulturer har utan avbrott fram till våra dagar följd deras gamla system byggt på djurkretsen och månens gång.

Viet i runtexter

Nästa klipp från avsnittet om Sparlösastenen ger en aning om dess funktion vid årsritualet

.

Vilket tolkas:

Det finns ett ortnamn Klivinge i Sverige. Nystan är en nyhet men rep finns som tillbehör i mycken gammal symbolik från sumerernas dagar och framåt och kan betyda uppmätning av åker. Tolkningen är osäker. Man kan tolka det så att grenen ska finnas i ena halvan av V:et och Nystan i andra halvan. Mätningen skedde vid en viss tidpunkt då fixstjärnorna var i Viet. Nordiska odlingsåret på Västergötlands breddgrad torde ha legat vid första maj, eftersom det var aningen kallare klimat för ett par tusen år sedan.

Hornet är förmodligen nymåneskäran eller månhornet. Om man jämför dessa korta texter med det svårtolkade ovan är det rimligt att anta att även detta rör sig om tidslagen.

.

Här underförstås att Viet var en helig fredad plats. Men i den mångkultur vi ser fanns flera lokala varianter av helgade platser för kollektivet, dess ritual och lagstiftning. Detta praktiserades förstås vi mycket grova brott mott det allmänna eller mot enskilda. Det hörde inte till vardagen, men man garderade sig för all företeelser som uppkom … se även under Ritualstenar.

Viet nämns i ytterligare ett par runtexter där vi då vet att just på dessa platser hade man ett vi som symbol för lokalsamhällets lagrum.

.

Viets gild är förstås lokalsamhällets rätt som institution för lagskipningen. Den omtalade staven var kanske en hasselkäpp som användes vid symbolhandlingar. Exempelvis talas om att man fattade staven vid förlikning och avtal. Naturligtvis hade Viet en ledare vilket även skymtar i nästa klipp.

.

Sen säger somliga att det fanns inte lag och ordning i hedna tiden?

.

De flesta ser nog mest på fragmenten av den förkortade smeden Regin och Sigurd med fingret i munnen när han lär sig fågelsången. Man känner igen Yggdrasil medan Himmelshästen är i det närmaste okänd för Eddatolkare.

Vi indoktrineras från barnsben att på kristet vis tro att ormen står för ondskan vad det nu kan vara. Här är det inte en utan flera och de är på urgammalt vis symboler för tiden. Övre slingan har ett skarvbleck där vi ser symbolen för "månens stigande nod". På den nedre vill man se drakdödaren, medan andra nog ser Björnväktaren eller "dags för skörd". Den ormen är skarvad med en liten bit och det är de 11 dagarna av 13 månvarvet för att månåret ska gå jämt med solåret. Man kallade det Ramadan och symboliken är lika gammal som viet.

Efter detta följde normal åsiktsimperialism då kyrkan med alla medel gjorde våra förfäder till barbarer och vildar. En del tror andra inte och det kallas trosfrihet men även rätten att älska våra förfäder som skapade den nordiska rättsordningen som nog är grunden i vårt samhälle. Det var inget vi fick från söder utan det utarbetades under tusentals år att passa Tiden den stora domaren.

Begrepp om ritual

Det svåra med ortnamn är att få den första skrivningen, men även att veta hur det forntida landskapet var. Likt många andra fakta gäller det att få så många belägg som möjligt så att man är säker på företeelsen. Vi och vis/ vise har tveklöst funnits medan vi sen inte alltid kan säga var.

Om vi går efter förekomsten av ortnamnsstavelsen VI och VIS i Danmark 35 orter och i Sverige 45 orter dvs. efter mina kartböcker. Det är en stor förekomst bland kulturbegrepp om samhällsordningen. I Danmark finns ungefär lika många namn där TING ingår och då oftast som "hög eller berg". Tinget gäller förmodligen områden av härads storlek medan det är osäkert om viet har varit mer än en lokal ritualplats.

Äldsta rot och senare suffix är begreppet "vi" eller angloskandinaviska "weoh eller wih" man finner i Stonton Wyville, Wyfordby, Wysall, Weedon, Weeford, Wellington med det kilformiga viet som idégivare till begreppet. Det tycks ha en tradition från fjärde årtusendet f.Kr. till de sista stenanläggningarna i Jellinge, Tirsted och Tisted i Danmark. Det var inget märkvärdigare än siktkil riktad mot himlavalvet där man bestämde säsongernas början. Dessa "vi" var markerade med stensträngar men antagligen har funnits andra former såsom jordvallar eller rader av träpålar

Begreppet och anläggningen vi, weoh, wih är av hög ålder dvs. fjärde årtusendet f.Kr. Det fanns i Alperna, Frankrike och brittiska öarna så man kan inte säga att vikingar införde det. Det kan ha funnits i keltiska kulturen och man måste förbinda det med annat exempelvis suffixet för att veta att det är ett nordiskt namn. På Irland finns fortfarande kvar många kilformade hällkistor man förbinder med metallurger dvs. förmodligen runt 2000 f.Kr. Den kilformade hällkistan hör säkerligen till detta begrepp under slutet av tredje årtusendet f.Kr.

Vi kan saxa ur Gutalagen: "Ingen må åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar" … och ur Upplandslagen & Hälsingelagen: "Ingen skall blota åt avgudar, och ingen skall tro på lund eller på stenar."

I min kartbok fann jag harg-namn 2 i Uppland och 2 i Östergötland medan hult och lund är för vanliga för att kunna urskilja som ritualplats. Förmodligen har det funnits en harg på många viplatser och den var hägnad med stavgård eller stengärde Anna-Carin Gahm berättar från Gotland: "Intressant är att det finns ett stavgardsnamn i varje gotländsk socken". Gotland var ett slutet område med en homogen kultur. Därtill hade man i det närmaste ett eget språk genom den särpräglade dialekten

Det är rimligt att anta att harg var synonym med stavgård utifrån det lilla vi vet om begreppet harg som även utflyttarna till England förde med sig 477 - ca 1000 AD. Till samma kategori hör förmodligen angloskandinaviska "stow" vilket tycks betyda en inhägnad runt viet och där vi har Wistow, Wistanstow (alltså en sten i viet) och Edwinstowe där Edwin förmodligen var smedidolen.

Staf / stav är nog något man använt för vad vi här kallar "skidgårdar" dvs. klyvna granslanor av ung gran. Under något skede har man börjat inhägna allt av värde med det man hade till hands. I synnerhet i tätbefolkade områden var det säkerligen aktuellt att även ingärda de helgade platserna. På andra ställen där det var ont om träd/ skog nöjde man sig kanske med stensträngar för att markera den helgade platsen. I Småland där det finns gott om stenar insåg man snart att förena nödvändighet och nytta genom att göra gärdesgårdar av stenarna.

Anna-Carin menar att gotländska vi-namn ofta slutar på -äng och -myr och menar dessa "bryor" kan ha varit offerplats. Eftersom nära nog varje socken har en stavgård hade man förstås inte vi och ordet var ledig för annat. Om folkminnet i dag kallar Vi = offerplats är det inte ensbetydande med att man kallade det på den tiden. I vår tids värderingar finns en åtskillnad mellan hedna tid och kristen tid. Vetenskapen kan inte göra så. Vi måste ha bevis för att man haft en speciell plats för offer med eld, vatten eller annat. Hur skilja på offentlig kremering och offer?

Folkminnet är bedrägligt och påminner mycket om "rykten"… förmodligen ville varje "by" med självaktning ha nån mystisk plats. Som barn fantiserade jag runt ett par djupa mossapotter där jag fiskade gädda men även draggade om det skulle finnas något djupt där nere. Men man fann dyrgriparna Rörby-svärden på hel plan mark som en gång varit lite sank.

Nånstans kanske inte ens i landet har man gjort ett fynd och sen är guldhunger och folkfantasi i gång. I själva verket har vi få mossfynd med guld. När jag läser sumerisk litteratur slås jag av deras jordnära och pragmatiska tankevärld. När jag ser hällristningarna rationella innehåll kan jag inte tro att mystik och magi hörde till deras generella tankevärld. Naturligtvis finns i alla tider en minoritet med läggning åt det spitituella hållet.

Om folkminnet i dag kallar Vi = offerplats är det inte ensbetydande med att man gjorde det på den tiden. I vår tids värderingar finns en åtskillnad mellan hedna tid och kristen tid. Vetenskapen kan inte göra så. Vi måste ha bevis för att man haft en speciell plats för offer med eld, vatten eller annat. Sen måste vi inse att det inte är så stor skillnad på kristna offer och forntiden.

Min metod är huvudsakligen skrivbordsanalys och jag kallar den "empirisk begreppsanalys av idéer". Det innebär att jag utgår i första hand från artefakter och monument; i andra hand från kända källor och ser kritiskt på dem och i sista hand försöker jag rekonstruera efter vad jag känner till människans sätt att lösa problem. Där finns också inbakad en skepsis in för "vedertagna rykten" om man säger så.

Proportionsanalys är också en viktig del för att förhindra att man dra slutsatser av enskilda specialfall och kuriosa. Exempelvis av 400 tidiga runtexter finns ett fåtal man tolka som magi. Då kan man inte påstå att förfäderna var magiker och shamaner … för övrigt kan odling inte styras med magi utan där behövs ritual. .

Jag använder normalt inte ordet "heden" eftersom det innebär en pseudovärdering … i vår tid offrar folk bekvämast med ett ställe i hjärttrakten dvs. plånboken, men det är fortfarande ett offer att ge nånting som syftar mot framtiden och en viss effekt ... människor är olika och en del "tänker på sig" och offrar för sin egen sinnesfrid.

Begreppet thane, thegn, degn, talare hör till nordiska samhället åtminstone under sista årtusendet innan kyrkan tog över. Vi kan bara konstatera att man i senare tid förband offer med viet. Men även "talare / thegn" samt vising och näskung hör till detta. Vi kan spekulera i om talare/ thegn åtminstone är influens av kyrkan och motsvarar prästen. I den tidiga kyrkan bestod gudstjänsten bara av mässor. I danskan betyder "degn" fortfarande försångare. Eftersom man reglerade året från exempelvis viet var visingen främst ritualledare. Kyrkan tog över tideräkningen.

Tidigare under bronsåldern och möjligen fram till erilernas fall runt 500 AD tror jag en prästinna har varit aktuell på de flesta ställen medan mannen skötte det administrativa. Det är ornum-principen. Sen ska man kanske inte tillvita de forna prästerna mer magi än de kristna prästerna som höll på med järnbörd och gick på glödande stenar. Det är frågor där det finns en illa dold värdering att vår tid skulle vara bättre.

I den tidiga kyrkan hörde det till att prästerna skulle göra mirakel och de letade efter mirakel som kunne förklaras kristet. Så sent som i slutet av 1200-talet hade vi Biskop Brynolf med rötter på Dal och som studerat i Paris. Enligt hans legend hade han vid några tillfällen uppväckt nån från de döda och gett nattvarden och sen hade "offret" återvänt till dödsriket.

I Hyndluljod säger Freja om Ottar Insteinsson "En harg gjorde han mig, uppkastad av stenar, men nu har de stenarna blivit till glas, så som han rödfärgat dem vid nymåne med blod" ... i Åke Holmbergs tolkning. Han hade däremot fantasi och är en av dem som utvecklat en ny Asalära genom sina fabulerande tolkningar. Poeter och barder arbetade medvetet med konstfulla känningar och därför ska man kanske vara försiktigt med att ta allt bokstavligt.

För min del är jag försiktig med att ta litterära alster som absolut sanning. Men det finns bevis på att man haft fyrkantiga ritualanläggningar. Här talas om nymånen /Nymånemären /Eostre som var gudinnan Inanna och som finns på våra hällar som den först för över 5000 år sen. Här betyder det att man började med våren nymåne och fortsatte att räkna nymånar under säsongen.

I Grimnismal talas om "högtimrad harg" och i Vaftrudnismal talas om hov och harg – allt enligt Holmberg som tolkar lite annorlunda än andra uttolkare. Hov lär än varit tre träbeläten än tre stenar som representerat ett hov dvs. tre gudar Hov-Odin, Hov-Edvin och Hov-Niu exempelvis i keltisk form. I äldre tid kunne de hänföras till himlavalvet – exempelvis Vattenman, Björnväktare, Tvilling dvs. vår Tor.

Det är också möjligt att det på gränsen mellan kristendom och det gamla har funnits helgedomar i det fria som varit "högt timrade" och med statyer av deras idoler som lika gärna kan ha varit kyrkans tidiga idoler som vi ser det på många altartavlor. Här tänker jag också på teckningar från samernas tidiga helgedomar. Samerna hade ofta en keltisk triad på sina trummor som sen gick över i en kristen triad. Vidare har vi "trehövdade tursar" som staty och förstås enkla boplatsstatyer. Många kyrkors altaruppsättning hade en krönt triad under medeltiden.

… en neutral vetenskap kan nog inte göra skillnad på kristna idoler och tidiga idoler. Påve Gregorius uppmanade engelska prelater att respektera de tidiga traditionerna och foga dess former till kyrkan. Resultatet blev att inräknat helgonen fortsatte mångfalden av heliga symboler som sen blandades med legender om de urtida hjältarna. I början var det katolska tvungna att fjäska för förfäderna. Vår nordiska lutheranska fundamentalism kom så sent som i slutet av 1600-talet

Man får åter komma ihåg att forntiden var en mångkultur där många kulturinslag blandades efterhands som de kom in antingen med invandrare eller som ett nytt mode man lärt sig i Söder. Historien är en långsam process där tradition bryts mot nymodigheter och förändrade betingelser som kräver nyordning. Därför blir det egentligen en lång lista med sannolika ritualanläggningar som lokalt har varit byalagets samlingsplats. Vissa platser kan ha samlat större enheter till ting. Det är en kultur Norden har gemensamt med hela Västeuropa och som ej heller skiljer sig särkilt mycket från forna Italien, Grekland och Anatolien.

Vilken som helst stor eller liten anläggning av sten, jord, trä blir i sig själv en mittpunkt för den krets och det land som tillhör anläggningen. Samtidigt har det blivit centrum för en omvandling av den råa naturen till ett kultiverat område i alla bemärkelser. Eftersom vi ofta får anknyta astroritual till anläggningar vill nutiden gärna se nån sorts kosmisk andlighet i dessa. Det är en sak vi inte kan bevisa. Därför får vi hålla oss till bönders jordnära realism där de astronomiskt riktade anläggningarna bevisligen kan användas för praktisk astronomi.

Alla dessa finns manifesterade i vår terräng som stenbumlingar, folkminne eller ortnamn. Det är ett vida starkare bevis än att försöka skapa teorier om forntidens samhälle. Fogar vi ihop fragmenten får vi en sannolik bild och där vår tolkningsförmåga bestämmer hur nära vi kommer sanningen

Vi kan inte veta om ritualens karaktär men väl om deras innehåll att manifestera ritualåret vid olika sammankomster under säsongen och förmodligen även löpande ärenden på loka ritualplatser. Det är inte märkvärdigare än behovet att följa Tiden och planera arbetet och dela upp det. Att påstå att det vore kult är att låta fantasin spela: Det är inget man kan bevisa även om vi kan lära av såväl de stora kulturerna ritual som av kyrkans ritual som i stora delar följer det ärvda ritualet.

Om offerplats är det svårare att uttala sig och bloten kan ha haft olika karaktär mellan eldoffer och blodoffer, men exempelvis i Induskulturen var vattenoffer antagligen det vanligaste. Våra hällristningar ligger ofta vid vatten varför det är skäl att anta att även i Norden var vattnets cirkulation en central del av ritualen. Blodoffret har gamla anor och beskrivs i sumeriska texter. Det praktiseras än den dag i dag genom att man stänker blod på altaret.

Kanske blotet var som doppa i grytan i de trakter där man gillade svinkött. I min barndom var anden till Morten Gås det egentliga blotet om hösten, medan jag doppat i grytan med svinkött både med karelare och västgötar. I forntiden var svinblotet förmodligen beroende på om man hade ekskogar där ollonsvinen gick. En granskning av 1600-talet visar att svinen var en lokal förekomst. På Dal har man förmodligen föredragit en kalv och i skogstrakterna kanske ett lam. Min kunskap om nordbor är nog att man hade knappast vidlyftiga ritual därtill var folkmängden och fantasin för liten.

... min uppfattning om detta påverkas starkt under läsningen med prästen före konfirmationen. Han förklarade att oblaterna är Kristi kropp och vinet är Kristi blod. Min smak sa mig att kroppen var oerhört torr och inlevelsen av att dricka nattvardsvin fick mig att undvika rödvin för hela livet. Jag kommer alltid att tänka på blod. Då som barn frågade jag mig förstås om vi människor är kannibaler. Det var en av de frågor som gjorde mig till skeptiker.

När Carl von Linné åkte förbi Brålanda på Dal började han resonera om de mycket välväxta nässlorna vi kyrkgården när han så en gumma plocka dem till soppa. Han tänkte om nu nässlorna växer på kyrkgårdsjord som innehåller lik, måste man fråga sig om vi är kannibaler eftersom vi äter nässlor … men alla nässlor behöver inte ha vuxit på lik. Vid mynningen av min barndoms stora gånggrift var det fullt med manshöga nässlor. De växte på resterna av gravölen för 5000 år sen ... men kanske gånggriften också användes för vårritualet att döma av senare praxis.