Meditationsretreater

Meditationsretreater (reträtter) återfinns och används inom samtliga av de stora meditationstraditioner och intar inte sällan en mycket central plats. Dessa reträtter kan ta sig olika form och uttryck. Gemensamt för alla är att personen avskiljer sig från det vardagliga livet, följer vissa rutiner som reglerar sömn, matintag och andra dagliga förehavanden, följer etiska regler och inte minst mediterar mycket.

Meditationsretreater

Dessa intensiva reträtter kan vara från en vecka upp till ett par månader, ja till och med år. Vanligast är att de sträcker sig från tio dagar till tre månader. Under denna tid strävar man mot att rikta all sin vakna uppmärksamhet mot ett meditativt leverne. Deltagarna företar direkta meditationsövningar 12-16 timmar per dag. De rättar sig efter vissa moralregler. De inskränker sitt ätande och sitt sömnintag och försöker i möjligaste mån att alltid vara "mindful", det vill säga vara medveten om sina mentala processer och sitt beteende.

Moralreglerna som personer på en intensiv meditationsreträtt har att följa är oftast 5 eller 8. Dessa moralregler är ingalunda exklusivt knutna till reträttillfället utan bör alltid följas. Dessa är; 1) att inte döda, 2) att inte ta det som inte är givet 3) att frånhålla sig (skadligt) sexuellt beteende 4) inte bedriva skadligt tal 5) inte berusa sig. Dessa regler gäller alla meditatörer och buddhistiska lekmän. Många tempel och intensiva meditationskurser ber sina deltagare att följa ytterligare tre; 6) inte äta efter middag (zenit) 7) inte lyssna på musik eller dansa och inte använda smycken eller parfymer 8) inte sova i en bred och lyxuiös säng. Det kan här nämnas att de invigda munkarna har 227 regler att följa.

Dagboksantekningar från två meditationsreträtter

I följande stycke kommer vi att närmare se hur en meditationsreträtt kan ta sig uttryck och upplevas. Detta kommer att beskrivas genom att presentera egna dagboksanteckningar från två olika reträtter. Den första redogörelsen härrör från en meditationsreträtt som genomfördes december 1991 och som varade i knappt tre veckor. Under denna reträtt förde jag kortare minnesantekningar som jag direkt efter reträtten skrev ut. Reträtten var i templet Wat Ram Poeng, strax utanför Chiang Mai i norra Thailand. Detta tempel höll sig med engelskspråkiga meditationsinstruktörer och var öppet för alla intresserade. Den andra berättelsen härhör från en tiodagars reträtt i samma tempel, januari 1995. Under denna reträtt förde jag dagboksanteckningar som skrevs ned direkt efter varje meditationspass. Dessa anteckningar presenteras utan några ändringar eller tillägg. Men först följer en kortare beskrivning hur en dag, och dess rutiner, kan gestalta sig på en tempelreträtt. Det bör tilläggas att detta tempel lär ut en ovanligt sträng och intensiv teknik.

En vanlig dag i templet Wat Ram Poeng

Klockan fyra på morgonen ringer den stora tempelklockan strax följd av hundarnas ylande och tupparnas galande. Det är fortfarande becksvart utanför. Jag stiger huttrande upp och rullar ihop min säng (en bastmatta och en filt). Efter en snabb och brutal morgontoalett, varmvatten är här ett okänt begrepp, ställer jag mig vid ena väggen, lägger händerna på ryggen och börjar min gångmeditation. Man är en aning frusen, trött och okoncentrerad. Det är svårt att hålla medvetenheten riktad mot gången, tankar och känslor dyker ofta upp. Efter gångövningen sätter jag mig tillrätta på min meditationsmatta och sluter ögonen. Koncentrationen vänds mot andningen och magens rörelser; "rising- falling, rising- falling", noterar jag hela tiden. Tankar dyker ständigt upp och ilar genom medvetandet, jag leder uppmärksamheten tillbaka till andningen gång på gång. Koncentrationen störs av morgontröttheten.

Vid sexsnåret ringer tempelklockan igen och talar om att frukosten serveras. Jag lämnar mitt rum och vandrar sakta över tempelområdet. Jag försöker vara medveten, "mindfull", över min gång, mina rörelser och perceptioner. Solen stiger sakta upp i väster och färgar himlen röd. Andra meditatörer och munkar rör sig som skuggor mot köket. Det är tyst. Samtal mellan deltagare förekommer sparsamt och diskussioner rörande meditativa erfarenheter avråds direkt. Jag bär tillbaka min matbricka till rummet och äter långsamt och medvetet.

Efter frukosten praktiserar jag först gångmeditation i en timme, varefter jag sätter mig i halv lotusställning och riktar uppmärksamheten mot andningen i en timme. Efter ett avslutat meditationspass kan man ta en kort promenad för att mjuka upp lederna, tvätta, städa eller något annat. När detta eventuella bestyr är uträttat är det åter dags för ett nytt pass; en timmes gång och en timme sittande meditation.

Strax innan elva ljuder klockan igen och förkunnar att middagen nu serveras. Detta blir även den sista måltiden för dagen. Efter det att solen passerat zenit är det inte tillåtet att äta någon fast föda, endast dricka, tills solen går upp dagen därpå.

Under eftermiddagen gör jag oftast mina övningar i templet. Det kan bli en aning varmt och kvalmigt i rummet framåt dagen. Den vita marmorn i templet ger skydd, svalka och tystnad. Stämningen i templet, lukten av rökelse, vetskapen att andra runt omkring mig mediterar och kämpar, bilderna av Buddha, alla dessa saker har en förstärkande och inspirerande effekt.

Klockan två går man och har ett samtal med sin lärare. Jag berättar om min meditation, erfarenheter, upplevelser och svårigheter. Läraren ger råd och eventuellt nya meditationsuppgifter och uppmuntrar eleven att fortsätta att utan värderingar vara uppmärksam och "mindful" i allt. Läraren undviker oftast att gå in på abstrakta och teoretiska utläggningar och förklaringar.

På eftermiddagen förtsätter mediterandet. Sänggåendet sker vanligtvis vid 21 - 22. Det utgår, redan från början, rekommendationer att sova mindre, äta mindre och prata mindre. Efter ett par dagar får man instruktioner om att följa sin andning till sömnen inträder. Traditionen säger att ett ökat bruk av meditation leder till minskat sömnbehov.

Utdrag från Tempeldagbok 1991

Dag 3: Klockan ringer klockan 4, som vanligt ackompanjerad av hundyl och galna tuppar. Jag undrar om Buddha hade kunnat nå upplysningen i ett hönshus? Känner mig rätt trött.

Meditationen går rätt hyggligt. Har ibland en känsla av myror i hela kroppen - väldigt rastlös. Kroppen och hjärnan skriker efter ny stimuli. Men ibland blir koncentrationen mycket djup, allt försvinner och jag går in i ett "svart hål". Ljushallucinationer uppträder ibland. Har också problem med mitt ben som somnar och värker och smärtan i ryggen. Samtidigt som min gång blir bättre, blir jag också mer och mer medveten om störande fenomen, typ uppdykande tankar och ljud omkring mig.

Dag 6: ... Jag kämpar med mina 50 minuter. Ibland lägger jag benet framför mig när det gör för ont, ibland ser jag på klockan att det bara är ett par minuter kvar och bryter. Har ett ständigt gnagande dåligt samvete för att jag inte pressar mig ännu hårdare och längre. Den skönaste musiken för mig är när väckarklockan ringer och berättar att mitt pass är slut.

Dag 7: ... När jag tvättade följde jag alla mina rörelser och försökte tömma mig på alla andra tankar. Plötsligt började jag bara skratta. Jag skrattade och skrattade, åt vad vet jag inte riktigt, för att helt tvärt börja gråta. Det är som om jag har en distans till mig själv. Jag tittade ned på mig själv när jag skrattade och grät och tyckte det hela var intressant.

Dag 13: ... Meditationen går bättre. Har en tidvis mycket djup koncentration. Men jag har ändå en tendens att svänga väldigt mycket i humör och känslor. När meditationen går som jag vill mår jag mycket bra, känner mig lycklig, fridfull och full av kärlek, men när det går dåligt blir jag förtvivlad och deprimerad.

... Mina ögon och min syn har blivit bättre. Allt tycks mycket klarare. Jag kan se längre och allt upplevs skarpare. Även mina andra sinnesorgan har skärpts, blivit mer sensitiva.

Klockan två fick jag utökad gång: "heel up - lifting - forwarding - putting". Jag berättar att det känns som om jag hade feber utan några andra symptom, varm och fylld av en rastlös energi. De säger att höjd kroppsvärme är något som hör till det stadium jag är i.

Dag 17: ... På tvåmötet sa jag att jag inte klarar det längre, att jag lämnar. Jag sa att jag tänkte ta ledigt resten av dagen för att fundera, men att jag knappast kommer att ändra mig. Jamie tittade på mig och log. Han sa att detta stadium jag kommit till är fullständigt normalt. Det kallas för "the rolling mat" stadiet, då lärjungen rullar ihop sin matta och går till sin mästare och säger att han tänker sluta.

Dag 20: ... Vid passet innan mötet får jag en skarp koncentration. Jag slutar att markera min andning och koncentrerar mig endast på att sitta, på att vara. Jag är helt tom på tankar, men samtidigt mycket medveten. Jag får en känsla av att något är på väg. Min kropp gungar lätt fram och tillbaka. En energivåg stiger upp i mig. Den börjar nerifrån benen och bålen och stiger uppåt. Det är som ett vitt pulserande kraftfält, som om jag satt i en vit eld. Jag är hela tiden mycket medveten om vad som sker. Det är inte så att jag rycks med in i ett transtillstånd, min hjärna är otroligt klar och registrerar allt som händer. Jag blir en aning skrämd av kraften som flödar igenom mig. Det känns som om jag är självlysande. Jag klarar inte av att stanna kvar i detta någon längre tid, min koncentration mattas och energin avtar.

Ett par dagar senare började jag vad man kallade för "the determination". "Determination" innebär att man praktisera sina meditationsövningar i tre dygn utan uppehåll för sömn. Luckorna stängdes för mina fönster. Maten fick jag buren till mitt rum. Den enda gången jag lämnade mitt rum under dessa dygn var för ett dagligt samtal med läraren. Jag fick dock regelbundna besök av någon instruktör som kollade upp mig. Jag var vid detta lag uppe i 14 timmar direkta meditationsövningar och sov 3 - 4 timmar per natt. Jag hade tidvis en mycket god koncentration, men led samtidigt ofta av fysisk smärta framför allt i trakten av solarplexus, samt högra benet, korsryggen och partiet mellan skulderbladen. Under den första natten utan sömn upplevde jag en koncentration, en psykisk klarhet och en känsla av vitalitet som jag aldrig tidigare, eller senare, i mitt liv upplevt. I dagboken står:

Dag 22: En timmes sittning förflyter utan problem och gången efteråt går mycket bra, mina steg går som på räls. Känner mig otroligt vaken, klar och medveten. Nästa sittning går också otroligt bra. Efter klockans signal ställer jag mig upp och sträcker på mig och bestämmer mig för att sitta en timme till. Detta delvis för att stanna kvar i denna energi och dels för att verifiera och vidare utforska denna upplevelse. Jag sitter en timme till utan några problem.

Vid 5-6 tiden börjar jag komma ned till en mer normal energinivå igen. Känner mig pigg och full av tillförsikt, men brinner av iver att få fråga Jamie vad det är jag upplever och om det är rätt och tillrådligt.

Jamie kommer in efter frukosten. Jag berättar om mina upplevelser. Jamie säger att vad jag upplevde var ett uttryck för samadhi-övning. Han säger att jag bör stanna i min kropp och fortsätta med mina övningar enligt instruktionerna. Han säger också att jag inte ska sitta i två timmar i sträck utan följa mina instruktioner.

... Jag har stora svårigheter att hitta tillbaka till mina TP. Framåt förmiddagen är det så gott som omöjligt. Känner mig konstig, seg och overklig. Försöker gång på gång hitta och gå över mina TP, men jag lyckas aldrig gå igenom samtliga en enda gång. Det är som om jag är skild ifrån min kropp.

Dag 23: ... Jag ger mig i kast med mina nya uppgifter. Jag gör ett pass. Sen går jag ut för att fylla på mina vattenflaskor. När jag kommer fram till vattentanken känner jag att något är på väg att bubbla upp inom mig. Jag går snabbt tillbaka. En känsla och en gråt, så djup att jag aldrig känt något liknande, väller upp. Det finns inte en tanke i mitt huvud, bara en bottenlös smärta och en gråt som aldrig tycks vilja ta slut. Efter cirka 30 - 40 minuter börjar det så smått att avta. Jag sveper in mig i en filt, jag fryser. Sitter lutad mot väggen alldeles tom på tankar. Plötsligt upptäcker jag att det börjar skymma i rummet. Måste ha suttit här, helt blank, i en bra bit över en timme. Jag känner mig alldeles lugn inombords. Jag vet att det är omöjligt att återigen ställa mig upp och börja gå igen. Bara tanken får mig att börja skratta. Nu är det definitivt slut. Letar upp Jamie och meddelar honom. Han tar mig till Luang Poh som bara frågar hur jag mår och vad jag känner. Han nickar och låter mig gå.

Kort tid efter detta lämnade jag templet. Det tog dock ett par veckor för mig att komma tillbaka till mer normala vätskor. Allt upplevdes mycket klarare och tydligare. Det var svårt att röra sig ute bland människor. Jag blev lätt "övermätt" på upplevelser, blev trött och förvirrad. Allt kändes en aning overkligt. Det var som om jag inte hade riktig kontakt med mig själv och min omgivning. Jag upplevde detta som obehagligt, jag ville tillbaka till det vanliga och trygga.

Utdrag från Tempeldagbok 1995

Nedan presenteras valda bitar från de aktuella dagboksanteckningarna. De sista två dagarna, determinationen, återges dock i sin helhet. Under determinationen anges också när på dygnet det är. Siffrorna i början av varje stycke anger hur lång tid jag uppmanades att praktisera gångmeditation och sittandemeditation. Finns det en stjärna (*) indikerar denna att jag avbröt passet innan klockan ringde och tiden var ute.

Dag 2: 60 + 60*. Både gången och sittningen är fylld av oroliga tankar och känslor. Smärtan finns där men är egentligen inte så farlig. Oron är värre. Vill inte sitta, vill iväg och göra något annat. Bestämmer mig för att det är ok att ta det i min egen takt och inte pressa!

60 + 60*. Det bästa set hittills. Gången samlad och sittningen god. När smärtan börjar växa och oron sätta in mot slutet av timmen observerar jag dessa känslor en stund men avbryter sen. Man ska vara snäll även mot sig själv.

Dag 3: 60 + 60. Gången i biblioteket. Flöt på bra, inte så mycket tankar. Jag tycker om stämningen i bibliotekshallen, den skärper mig. Men det är onekligen lite tråkigt att gå fram och tillbaka i en timme. Sittningen blev tidvis djup. Kroppen kändes oproportionerlig. Ryckningar eller snarare kast som får mitt huvud att snabbt röra sig i sidled. Spontana muskelsammandragningar i olika delar av kroppen. Speciellt en fokusering och sammandragning kring nedre luftvägarna, strax ovanför solarplexus. Kan vara inbillning men andningen upplevs lättare och djupare.

Dag 4: 60 + 60. Gång i biblioteket. Hygglig. Sittningen var bra, den "bästa" hittills på sätt och vis. Varierande. Tankesjok, huvudryckningar, ljuskänslor, muskelspänningar och glädjekänslor. Ingen smärta. Satt till klockan ringde. Kunde lätt ha fortsatt ännu längre.

60 + 60. Gången i biblioteket. Som vanligt. Ont mellan skuldrorna mot slutet. Sittningen var märklig. Kände mig overklig. Gröt i huvudet. Som om jag befann mig i "twilight zon", i gränslandet mellan att vara vaken och sova.

60 + 60. Gången som vanligt. Flyter på bra emellanåt men har en del tankar och planerande och känner mig tämligen uttråkad mot slutet. Känner mig tämligen väck efter sittningen. Sömngångaraktig men fylld av energi. En märklig mix. Har nästan hela tiden svårt att följa mina TP. Får jämt börja om.

Dag 5: 60 + 60. Gång i biblioteket, okej. Sittningen är i stort sett som vanligt. Har dock haft mycket kraftiga ryckningar. Hela överkroppen och armarna rycker kraftigt och snabbt till. Ibland kan jag se att en ryckning närmar sig. Kan jag hålla mig klar, observerande och medveten kommer den inte.

60 +60. Gång i biblioteket. Får ont mellan skuldrorna mot slutet. Varför måste man gå så mycket? Sittningen hade en bättre koncentration än tidigare, speciellt den första halvtimmen. Kan följa mina TP utan problem och utan att bli lockad på villovägar. Tycker ändå inte att det är ett mer behagligt tillstånd. Kan registrera mer, även obehagliga känslor. Känner mig rastlös i huvudet, kanske lite som ett djur i bur.

Dag 6: 60 + 60. Gång i biblioteket. Tämligen bra. Sittningen var händelserik. Jag har många och kraftiga ryckningar, eller vad man nu ska kalla det för. Dessa är djupare och kraftigare än tidigare. Jag försvinner bort i något svart eller någon vag bild-tanke och sen rycker jag till plötsligt och kraftigt, som vid en elektriskchock kanske. Luften i mina lungor pressas ut snabbt till en fnysning samtidigt som jag knixar till, oftast framåt. Känns lite arbetsamt. Det är inte behagligt men inte heller direkt obehagligt.

60 + 60. Gången som vanligt, tror jag. Den kanske har blivit skarpare, mer närvarande och medveten. Jag har kanske bara inte lagt märke till det. En sakta glidande process. Sittningen är i varje fall inte tråkig längre. Det är svårt att försöka förklara med ord. Jag är nog onekligen i ett annat medvetandetillstånd och då menar jag inte bara under övningarna. Ett mittemellan tillstånd av något slag. Känner mig overklig i huvudet samtidigt som jag är närvarande och medveten.

... Om jag under dag tre kom in i andra andningen kanske man kan säga att jag gått in i tredje nu. Tänker mindre. Det är som om de högre kognitiva processerna har börjat stänga ned sig. Har svårt att skriva, att formulera mig i tankarna. Är lite grann som i en halvdvala, en kokong, men det är inte trötthet det handlar om.

Dag 7: 60 + 60. Gången blir onekligen bättre. Ibland bara flyter jag fram. Det varar ett par minuter sen är det något som händer - en tanke, ett plötsligt ljud eller något som rör sig i min närhet. Sittningen är i stort som innan. Under de ca. 20 första minuterna har jag en mycket bra koncentration och medvetenhet. Allt är klart och enkelt; jag bara följer min andning, ljud och sensationer som ett oljat klockverk. Sen kommer den tunga och mörka känslan krypande och strax börjar jag rycka till igen. Börjar tröttna på dem. Får lite ont i huvudet av de kraftiga ryckningarna. Ibland oroar jag mig för att jag kanske kan skada nacken av dessa knixar.

Dag 8: 60 + 60. Hygglig gång i biblioteket. Sittningen och koncentrationen löper bättre nu. Ja, egentligen finns det kanske inte "bättre" eller "sämre" i dessa övningar. Men jag föredrar klart en god koncentration, där jag ledigt och lätt kan följa min andning och mina TP vara medveten om vad mina sinnen registrerar och ha frid och lyckokänslor.

Jag log stort ett par gånger under sittningen och ett par glädjetårar smög sig fram och kittlade mina kinder. Känner mig fridfull.

Dag 9 -11 Determinationen: 60 + 20. (21.40) Allt känns fortfarande okej. Jobbigt att gå i en timme så ofta. Ont i ryggen. Sittningen har en lugn och hygglig koncentration, kanske inte så klar hela tiden dock. Gillar inte ordet koncentration. Det är inte det det handlar om. Det är snarare en förmåga att vara medveten om vad som sker. Kaffe dax.

30 + 15. (23.00) Börjar allt bli lite luddig i huvudet.

30 + 10. (24.00) Ja inte fan sprudlar man av energi. Gången börjar gå lite vingligt. Får ont i högra fotens främre trampdyna. Känner att ryckningarna närmar sig.

60 + 60. (2.00) Gången var en aning krokig och oklar. Sittningen gick desto bättre. Dessa "arising and ceasing" uppträdde markerat och distinkt åtminstone 8 gånger. De är besläktade med "ryckningarna" men kroppen rörde sig inte så mycket nu. De var klara - jag såg dem oftast komma och sen försvinna. De går dock inte att observera det ögonblick de inträffar. Efteråt får man en tids god koncentration och klarhet. Sen börjar man glida iväg igen. Det handlar kanske om någon form av microsömn. Jag kan ibland minnas luddiga och vaga bild-dröm sekvenser efter det jag kommit tillbaka. Känner mig vederkvickt. Inte trött längre, men inte heller sprallig och energisk.

60 + 20. (8.30) Avbröt gången i förtid. Ögonen gick i kors och jag snubblade framåt. Gick och satte mig istället. Nästan direkt började jag nicka till och tippa framåt varje gång. Satt som en jo-jo i 20 minuter. Frukosten slog verkligen till som en slägga. Nu sitter jag med en kopp kaffe och funderar på varför jag egentligen gör detta. Men har jag kommit så här långt är det lika bra att slutföra.

(9.00) Känner mig så fylld av glädje och kärlek. En känsla som smög sig på mig medan jag satt här och inte tänkte eller gjorde något speciellt. Fällde ett par tårar av pur lycka.

Meditationen betyder inget. En förmåga att kunna uppnå hög och varaktig koncentration betyder ännu mindre. Det enda som betyder något är kärlek. Kan man uppnå det genom meditation är det ju bra, men meditationen är aldrig ett mål i sig självt.

45 + 60*. (19.30) Gången är verkligen tuff nu. Värker i ryggen och hälsenorna men höger fot gör än ondare. Det är en mycket obehaglig smärta, den får mig faktiskt att må illa. Jag har bestämt mig för att gå ned till 30 minuters gång hädanefter. Sittningen är konstig. Jag tycks inte kunna begripa att det är min kropp det handlar om. Får ingen kontakt. Det dyker upp en massa konstiga och meningslösa bilder och tankar.

30 + 30. (1.00) Gud vad trött jag är. Hur ska detta hålla. Kunde inte sitta. Vad ska jag göra? Var ska jag ta vägen? Fy fan!

40 + 60. (3.00) Gången fick mig att fungera mer normalt. Sittningen blev den starkaste och klaraste hittills. Att försöka beskriva i ord vad jag upplevde och kände under sittningen är omöjligt. Har faktiskt inte någon större lust att försöka heller. Kanske har jag upplevt fenomenet "meditation without consciousness". Vet inte. På något vis känns det inte så viktigt heller.

Jag hade en mycket klar och djup koncentration. Plötsligt upplevde jag någon form av skifte. Som om jag gick igenom en tunn hinna där den andra sidan var på något vis klarare och ljusare. Min kropp genomfors av energi. Det märkliga var att det kändes som om energin gick upp och ned på ena hållet på högra sidan och andra hållet på vänster sida. Kände mig renad och lättad efteråt. Om det försvann någon tid medan jag "passerade hinnan" vet jag inte. Hade ingen koll på klockan.

30 + 60. (5.15) Känner mig overklig. Tror att jag varit med om fenomenet (igen?), men jag vet inte riktigt vad det handlar om. Jag satt utan att följa mina TP. Jag kände mig lugn och lycklig. Det kom glädjetårar ur ögonen, kände mig så tacksam. Plötsligt var det som om jag kopplades bort ett ögonblick. Det var som om ljudet försvann ett tag. Som om man tar ett band och klipper bort en bit och klistrar ihop det igen. Det lät så lustigt att jag började skratta.

60. (7.15) Har ätit frukost och känner mig trött, mycket trött och overklig. Struntade i att gå, satte mig direkt. Nog ingen bra idé.

30 + 60. (10.00) Börjar komma tillbaka till de mer normala regionerna. Gränserna blir mer normala och tydliga. Känner faktiskt inte för att meditera mer, och nu kom middagen.

30 + 60. (12.30) Känner mig lugn, nästan oberörd. Går min gång och sitter på min matta och bara följer med. Nu struntar jag i att meditera mer.

Efter denna reträtten upplevde jag inget av de obehag som jag upplevde under den första reträtten. Jag stannade kvar i templet under en vecka och gjorde intervjuer med deltagare som var klara med sina reträtter och med instruktörer. Gick även igenom templets och ett angränsande tempels bibliotek. En känsla av lugn och frid stannade kvar under hela denna tid.

 
 

Ändrad: 1999-06-06
Webbmaster@buddha.nu