Vad är meditation?

Något enkelt och absolut svar finns inte. För de asiatiska meditationstraditionerna är meditation alltid en del av ett större sammanhang och sammankopplat med etiska regler. Meditationsteknikerna är många och leder till en ökad förmåga till fokusering och bibehållen koncentration. Målet är en ökad förståelse för, och anpassning till, tillvarons sanna natur. Detta nås genom gradvis utveckling och/eller genom plötsliga förändringar.

Vad är meditation?

Meditation är ett komplext och svårfångat fenomen. Det finns en mycket stor mängd olika tekniker och metoder som har olika användningsområd och olika mål, med en egen historisk förankring och sin speciella terminologi. Att försöka hitta några klara och odiskutabla regler för vad som är meditation är i praktiken omöjligt. Låt mig ta ett konkret exempel: Vid en meditationsreträtt i ett thailändskt tempel fick jag instruktioner att först göra tre mycket långsamma rituella bugningar där jag följde alla mina rörelser, vilket tog ca 10 minuter. Därefter praktiserade jag en långsam gång i en timme, varefter jag satte mig ned i lotusställning och följde min andning i en timme. Vilka av dessa övningar var meditation? Enligt traditionens synsätt var samtliga övningar meditation. Jag blev även instruerad att göra alla mina bestyr långsamt och medvetet. När jag åt, när jag tvättade, när jag gick och så vidare. Är att tvätta långsamt och medvetet också att räkna som meditation? Traditionen själv ger ett tydligt jakande svar på denna fråga.

Begreppet meditation är en västerländsk term och konstruktion. Ordet meditation har sitt ursprung i det latinska ordet meditari som betecknar ett tillstånd av djup reflektion och koncentrerad tankeverksamhet. I de österländska traditioner var meditation den "högsta" vetenskapliga metoden, i bemärkelse den metod som man använde för att undersöka, förstå och kategorisera sig själv och sin omgivning. Det var genom systematisk introspektion man lärde känna grundstrukturerna i tillvaron. Men meditation var mer än en undersökande metod, meditation var även en metod och väg till förändring. I de buddhistiska traditionerna görs ingen egentlig distinktion mellan att beskriva sig själv och sin tillvaro och förändra sig själv och sin tillvaro. Genom att se verkligheten som den verkligen är, och här handlar det om mer än en ren tankemässig förståelse, kommer även människans förhållningssätt till sig själv och omvärlden att förändras.

En del i ett större sammanhang

Traditionellt sett är meditation alltid en integrerad del i ett större sammanhang. För dessa meditationstraditioner är det en omöjlighet att kunna skilja ut meditationstekniken från sitt etiska/religiösa sammanhang. I de österländska meditationstraditionerna är meditation alltid endast en del av ett större sammanhang. Det är framför allt sammankopplingen mellan etiska regler, ett moraliskt korrekt leverne, och meditationen som starkt betonas. Dessa delar lever i en växelverkan med varandra. En etisk korrekt grundhållning skapar förutsättningar för en god och framgångsrik meditation, en framgångsrik meditation leder till en naturlig och förankrad moral, och så vidare. Meditation är således inte en isolerad teknik utan del av ett koncept som berör hela individens liv. Låt oss ta buddhismen som exempel.

Den grundläggande doktrinen inom buddhismen är de fyra ädla sanningarna. Den första sanningen uttrycker ett existentiellt missnöje — dukkha (översätts oftast med lidande men ligger närmare begreppen otillfredsställelse och disharmoni). Den mänskliga tillvaron upplevs som fylld av lidande, ofullkomlighet och frustration. Den andra sanningen talar om människans livstörst som får henne att hänga fast vid tillvaron. Men tillvaron är i sin grund stadd i en ständig förändring likt en flod. Vägen till att upphäva lidandet är att inse detta och inte försöka hålla fast vid något som inte går att hålla fast vid. Den tredje sanningen säger att det finns en väg ut ur detta. Den fjärde sanningen beskriver denna väg - den åttafaldiga vägen. Den åttafaldiga vägen framställs ofta som åtta ekrar i ett hjul, alla måste vara på plats för att hjulet ska kunna rulla.

Dessa åtta delas ofta in i tre grupper:

1. Rätt uppfattning - Samma Ditthi
2. Rätt avsikt - Samma Sankappa
3. Rätt tal - Samma Vaca
4. Rätt handlande - Samma Kammanta
5. Rätt utkomst - Samma Ajiva
6. Rätt strävan - Samma Vayama
7. Rätt medvetenhet - Samma Sati
8. Rätt koncentration - Samma Samadhi

Den första gruppen handlar om insikt och visdom, den andra gruppen handlar om moral, den tredje om meditation. Vi ser här att det vi oftast kallar för meditation endast är två beståndsdelar (rätt medvetenhet och rätt koncentration) i ett betydligt större komplex. Enligt det buddhistiska synsättet kan meditationen inte bli meningsfull om inte de andra komponenterna också finns där.

Meditation i öst och väst

Den meditation som idag lärs ut och praktiseras i västvärden skiljer sig ofta på många punkter fundamentalt från hur meditation används och lärs ut inom sin ursprungliga tradition och kontext. Ser man tillbaka historiskt så har meditation i allmänhet och intensiv meditation i synnerhet varit en intern angelägenhet för de invigda, för munkar och heliga män. I de flesta meditationstraditioner ses den så kallade intensiva meditationen som det "normala" sättet att använda meditation. De flesta traditionella skrifter som behandlar och beskriver meditation utgår från ett mer "intensivt" bruk där även meditationen integreras i ett större sammanhang.

Inom de flesta kultursfärer som meditationstraditionerna har sin traditionella hemvist i är det ovanligt att lekmän praktiserar meditation i sina hem utan kontakt med någon form av lärare eller mästare. Inom åtskilliga meditationstraditioner har det historiskt sett varit otänkbart att lära ut och praktisera meditation på sådant vis.

När vi talar om östländska meditationstraditioner ska vi inte glömma att även de är stadda i en ständig förändring. Inte minst har detta varit påtagligt under de senaste decennierna. Österländska tankar, tekniker och traditioner, rörande meditation och andlighet, har importerats till väst. Dessa traditioner och läror har tolkats utifrån och anpassats till västerländska förutsättningar och preferenser. De västerländska uttolkarna har påfallande ofta använt ett språk som influerats av den västerländska psykologin. Under framför allt de två senaste decennierna har åtskilliga österländska lärare och mästare influerats och tagit upp åtskilliga av dessa termer och resonemang och inlemmat dem i sin undervisning. Vi har således ett flöde i båda riktningarna.

Meditationens teknik och mål

En teknisk beskrivning

När det talas om meditation får nog de flesta av oss en inre bild av en man sittandes i lotusställning med ett lugnt och fridfullt uttryck i ansiktet. Helt fel är inte denna bild. Den utan jämförelse vanligaste kroppsställning är hel eller halv lotusställning. Denna ställning används för att den går att använda under längre tider utan att kroppen belastas fel. Det finns dock en stor mängd olika kroppsställningar. Ibland används vissa kroppsställningar eller kroppsrörelser för att uppnå vissa bestämda mål, till exempel frigörandet av olika energier i kroppen. Vissa tekniker använder sig av långsamma och bestämda kroppsrörelser. Den vanligaste kroppsrörelsen är olika typer av gång. Gemensamt för samtliga kroppsställningar och kroppsövningar är att minska den fysiska aktiviteten och minska strömmen av all den yttre information och stimuli som ständigt bombarderar våra sinnen.

Att minska den fysiska aktiviteten och minska mängden yttre stimuli är dock inget självändamål, det är bara en förutsättning för att bringa de mentala processerna i ordning. Vårt sinne liknas ofta vid en skock vilda apor som skränar, hoppar och far åt olika håll ständigt och jämt. Meditationstraditionerna har utarbetat ett antal tekniker för att kunna så att säga tämja och koppla dessa apor - våra tankar och vårt sinne. Det handlar således om olika tekniker för att uppnå fokusering och koncentration. Den vanligaste metoden är att använda andningen som objekt. Andningen finns alltid där och är i ständig rörelse. Ett mycket bra fokuseringsobjekt med andra ord. Oftast följer man diafragmans rörelse eller luftens gång genom näsan. Andra kroppsliga objekt kan vara hjärtslagen eller pulsens gång. Inte sällan används olika kroppsdelar som fokuseringsobjekt.

Det är inte bara fysiska objekt som används. De flesta traditioner har tekniker som fokuserar på olika känslor. Den vanligaste av dessa metoder är, inom buddhismen, metta-meditation och inom hinduismen bhakti. Metta står för kärlek och medkänsla och bhakti för kärlek och hängivenhet. Meditatören frammanar dessa känslor och koncentrerar sig på dem. Andra känslor kan vara lugn och frid, men även känslor av smärta kan användas som fokuseringsobjekt.

Bruket av mantra återfinns i de flesta meditationstraditioner. Ett mantra är ett ord, en stavelse eller en hel mening. Ett mantra har ofta en betydelse, ett symbolvärde. Det kan handla om gudanamn, böner, symbolladdade fraser, men kan också vara meningslösa ljud. Ofta har dessa ord och meningar en stark betoning på vokalerna. Det mest kända och spridda mantrat är OM som har en kraftig markering av sin vokal, man liksom glider på vokalen. Ett mantra kan uttalas högt, eller tyst i sinnet. Det vanligaste är att man låter mantrat följa andningens rytm. Vid mantrameditation eftersträvas en stark och riktad koncentration. Meditatören fokuserar sig på sitt mantra, inte de eventuella bakomliggande betydelserna, och åsidosätter alla andra stimuli och medvetandeprosesser som dyker upp.

Användandet av olika visualiseringstekniker är också utbrett. Dessa kan ta sig mycket olika form. De kan delas upp i externa- och interna objekt. De externa objekten finns utanför meditatören och utgörs av olika synliga fokuseringsobjekt. Det kan vara en ljuslåga, en gudabild, en mandala, ett glänsande föremål m.m. De interna objekten är skapade och visualiserade i meditatörens fantasi och medvetande. Det kan vara ljus och färger, olika gudabilder, bilder av Buddha m.m. Dessa visualiseringstekniker har också som sitt mål att skapa ett riktat och koncentrerat sinne.

Utifrån dessa olika metoder och beskrivningar kan följande tekniska definition presenteras: Meditation är en teknik som använder en reglerad och ofta låst kroppsställning vilket leder till en inhibering av yttre perceptioner och stimuli. Medvetandet riktas och fokuseras mot en bestämd psykologisk och/eller fysiologisk process.

Meditationens effekt och mål

Förhållandet mellan meditationens effekt och meditationens mål är långt ifrån okomplicerat. Ibland kan meditationens effekt vara målet, ibland ses meditationens effekter som ett hinder för målet. Det kan bero på de olika traditionernas synsätt och vilken nivå meditatören befinner sig på. Olika människor kan använda meditationen olika. Människor kan använda meditation som ett medel till att uppnå vitalitet och välbefinnande. Det finns olika former av magiska och esoteriska rörelser inom de buddhistiska och hinduiska traditionerna. Dessa kommer dock inte att behandlas här då de ej är uttryck för de traditionella och konventionella synsätten och målen. Vad är då meditationens effekt och vad är målet?

Låt oss börja med målet. Samtliga traditioner talar om vår tillvaro som ofullkomlig, otillfredsställande, förljugen och i disharmoni. Människan lever inte ut sin fulla potential, ser inte tillvaron som den egentligen är, är bunden av olika bojor och lever i en illusion. Människan har dock en möjlighet att kunna bli fri, upplyst och transformerad till en högre nivå, där vi blir "sanna" människor. Meditationen kan därför ses som en form av frälsningsväg. Det är med hjälp av meditationen människan kan nå dessa tillstånd.

Den buddhistiska traditionens yttersta mål är buddhaskap, den fullt upplysta människan. Men att bli en Buddha, att bli upplyst, handlar dock inte om att bli en gud. Vi får inte glömma att Gautama själv avled under stor smärta av en sjukdom. Nej, det handlar snarare om att komma i harmoni med verkligheten som den är. Nibbana (nirvana, sanskrit) blir ett psykologiskt tillstånd och ett reellt mål som betecknar total harmoni. Rune Johansson säger: "den äldsta buddhismen var en rent psykologisk metod som ledde till ett nytt psykologiskt tillstånd eller en ny personlighetsstruktur som var fri från lidande. Buddha själv kallade ibland detta tillstånd för "hälsa" (aroga, pali), även om den vanliga benämningen var nirvana.

Meditationsteknikerna är framtagna och skapade för att nå dessa högre nivåer och transformationer. Men vägen dit är lång och mycket sker under resans gång. Samtliga traditioner är överens om att det är ytterst svårt att nå den ultimativa frigörelsen, men meditationen ses inte som bortkastad möda bara för att denna nivå inte uppnås. Med hjälp av meditationen kan människan börja bättre se sin egen och omgivningens sanna natur och uppnå ökad harmoni, frid och glädje. Människan har potentialer att utvecklas och mogna, meditationen är en teknik som stimulerar denna utveckling. Detta är en utveckling som kan ske även utan hjälp av meditation, men samtliga traditioner tycks vara överens om att de högre nivåerna endast kan nås med hjälp av disciplinerad meditation, andliga övningar och ett rätt och reglerat leverne.

Meditationsteknikerna strävar efter att skapa ett riktat och fokuserat sinne. Olika tekniker har skapats för att uppnå dessa tillstånd. Det kan sägas finnas två olika huvudvägar och mål; den ena strävar mot ökad koncentration och tillstånd av absorption, den andra till ett medvetet och närvarande sinne som följer de mentala och fysiska processerna. Den första vägen leder till, efter mycket träning och hårt arbete, att kroppsförnimmelserna i det närmaste upphör, perceptionen inhiberas kraftigt och ett tillstånd av absorption inträffar. Det finns olika nivåer av absorption. Inom hinduismen är detta den mest brukade vägen.

Dessa metoder finns även inom buddhismen. Theravadabuddhismen talar till exempel om åtta olika absorptionsnivåer, de så kallade jhanas. De fyra första kallas för materiella och de fyra sista för formlösa (icke-materiella). I det första jhana uppnås en obruten koncentration på meditationsobjektet. Detta medför att tankar och stimuli från våra sinnen så gott som helt avtar. Känslor av glädje och frid uppstår. I det andra jhana lämnas meditationsobjektet och observationen/medvetenheten riktas mot glädjen, friden och känslan av full koncentration. Det tredje jhana kännetecknas av en högre finkänslighet där även glädjen upplevs mer subtilt och där friden, jämnmodet och stillheten blir det primära objektet. I det fjärde jhana överger meditatören all form av mental njutning (glädje, frid) och söker endast stillhet. Stimuli från de mentala processerna har helt upphört. I de formlösa jhanas blir koncentrationen, absorptionen, så djup och subtil att medvetandet inte riktas mot något objekt överhuvudtaget. Meditatören kan inte längre bli störd av externa stimuli eller mentala processer utan bestämmer innan sittningen hur länge han/hon ska vara "borta".

Den andra vägen strävar efter ett vaket och närvarande sinne. Detta sinne ska dock bara observera, inte vara delaktigt i skeendet. Även här används ett visst mått av koncentration. Den idealiska nivån för detta kallas i Visuddhimagga, en klassisk meditationsmanual från 300-talet, för "access concentration" och betecknar en nivå där den riktade medvetenheten stadigt kan fixera varje fysisk och mental impuls som gör sig gällande. Meditatören håller sin uppmärksamhet riktad mot sitt meditationsobjekt, ett ljud hörs, meditatören blir medveten om att ett ljud hörts och när ljudsensationen upphör är han medveten om det och återgår till sitt primära objekt. Känslor och tankar dyker upp, meditatören är medveten om dem och ser dem utan att reflektera och snart ser han dem försvinna. Detta ska leder till en ökad förmåga att se sig själv, sitt psyke och sin omgivning och hur dessa är konstituerade och hur de förhåller sig till varandra. Denna metod vänder sig primärt inte mot innehållet i de mentala processerna utan mot processerna i sig själva och deras förhållande till varandra.

Målet är, inom samtliga traditioner, att uppnå en sann förståelse av sig själv och sin omgivning och att leva efter denna förståelse. Under meditationens gång sägs förmågan till självinsikt öka, men meditationstraditionerna strävar efter någonting mera - efter en grundläggande transformation och förändring. Målet är inte bara att veta vad som är rätt utan även att naturligt göra det som är rätt. Vissa grundläggande psykologiska processer altereras. Aggressivitet, begär, hat, sexuella behov, med mera, sägs helt kunna försvinna efter dessa, ofta plötsliga, transformationer och ett tillstånd av frid, glädje och jämnmod inträder.

Meditationens effekt och mål kan utifrån detta definieras som: Meditationsteknikerna leder, genom träning, till en ökad förmåga till fokusering och bibehållen koncentration vilket leder till ökad förmåga till medveten observation eller till olika nivåer av absorption. Målet är en ökad förståelse för, och anpassning till, tillvarons sanna natur. Detta nås genom gradvis utveckling och/eller genom plötsliga förändringar.

 
 

Ändrad: 1999-06-06
Webbmaster@buddha.nu