Meditations psykologi & emotionell intelligens

Det finns ett spänningsförhållande i vårt psyke mellan våra tankar och våra känslor. Emotionell intelligens handlar om att ha kontakt med och framgångsrikt kunna harmonisera sina känslor och sina tankar. Meditation kan vara en väg till att stimulera och utveckla den emotionella intelligensen.

 

Emotionell inteligens

För att framgångsrikt förstå det mänskliga psyket och vårt beteende måste både de kognitiva och de känslomässiga sidorna beaktas. Detta är något som Daniel Goleman starkt pläderar för i sin bok Känslans intelligens. Bokens syfte är: "att förstå vad det innebär att låta intellektet och känslorna samverka, och hur man går till väga för att åstadkomma detta" (1997, 13). Detta kan knappast kallas för en blyg ambition.

Ett av Golemans grundantagand är att: "Alla känslor är i grund och botten impulser till handling, de fungerar som färdiga handlingsmönster som evolutionen har inympat i oss". Detta leder till att "vi försöker allt för ofta möta postmoderna situationer med en emotionell repertoar som är avpassad efter de faror som fanns i forntiden" (s 22). Innan vi går vidare med att presentera konceptet emotionell intelligens ska vi som hastigast titta på hjärnans utveckling, detta för att bättre förstå relationen mellan förnuft och känsla och bättre hänga med i Golemans vidare resonemang.

Hjärnstammen omger den översta delen av ryggmärgen och är den mest primitiva del av vår hjärna. Denna del har vi gemensam med de flesta djuren och den reglerar reflexmässiga rörelser, andningen och ämnesomsättningen. Denna del kan sägas bestå av en uppsättning förprogrammerade regulatorer som styr och reglerar de basala kroppsfunktionerna. Luktloben kom tidigt att utvecklas. Detta cellskikt tog emot och sorterade de olika luktsignalerna; fiende, partner eller föda. Det limbiska systemet, som omsluter hjärnstammen, uppstod med de första däggdjuren. Det limbiska systemet innefattar bland annat amygdala, hippocampus och delar av hypotalamus och thalamus. Detta neurala system utökade hjärnans repertoar med det vi kallar känslor, förmåga att till exempel känna begär, ilska och rädsla. Det limbiska systemet utvecklades och framför allt en viktiga förmågor förfinades - minnet. En förmåga att lära in, planera och välja och inte bara följa automatiska reaktionsmönster innebar stora fördelar i kampen om överlevnad. Detta system fungerar framför allt genom att jämföra nya intryck med lagrade erfarenheter. För ungefär 100 miljoner år sedan började däggdjuren att utveckla ett nytt skikt hjärnceller - neocortex. I neocortex utvecklades den förmåga vi kallar tänkandet - en förmåga att sammanställa, tolka, planera och förutse. Denna del av hjärnan har utvecklats mycket kraftigt hos homosapiens.

Det finns ett nät av förbindelser mellan det limbiska systemet och neocortex. Neocortex har, förutom möjligheten till en mycket utvecklad förmåga till tänkande, också skapat förutsättningar för en subtilitet och komplexitet i känslolivet. Goleman skriver: "Man skulle kunna säga att vi har två hjärnor, en som tänker och en som känner. Dessa båda i grunden helt olika sätt att förstå och skaffa kunskap utgör tillsammans vårt mentala liv" (s 25) Dessa olika system i vår hjärna kan ställa till det för oss då de inte alltid samarbetar friktionsfritt och drar åt samma håll.

Är det möjligt att förbättra kommunikationen mellan hjärnans olika delar, att få en ökad samverkan mellan tanke och känsla? På denna fråga svarar Goleman ett entydigt "ja". Vägen dit är inte genom att besegra känslorna med hjälp av intellektet, utan att få de båda sidorna att komma i balans med varandra och därigenom optimera vårt mentala liv och vårt välbefinnande. Denna förmåga till samverkan kallar Goleman för "emotionell intelligens".

Begreppet emotionell intelligens uppstod som en reaktion på vår samtids syn på begåvning. Under de senaste decennierna har vårt samhälle mycket ensidigt riktat sitt intresse mot de intellektuella förmågorna. Begåvning och intelligens har mätts framför allt utifrån logiska och matematiska, och i viss mån verbala, färdigheter. Denna ensidighet har ifrågasatts av flera forskare, bland annat Howard Gardner som i sin bok De sju intelligenserna propagerade för en breddning av begreppet intelligens. I denna, på många sätt banbrytande bok, pekar Gardner på att det går att utskilja minst sju skilda intelligenser: språklig, logisk-matematisk, musikalisk, visuel/spatial, kroppslig-kinestetisk, självkännedom och social intelligens. (Gardner H 1994)

Salovey utgår från Gardners personliga intelligenser (självkännedom och social intelligens) och utvidgar dessa till fem olika områden. Dessa presenteras av Goleman:

  • Att ha kontakt med sina känslor. Detta är grundvalen för den emotionella intelligensen - förmågan att notera en känsla medan man har de. Själviakttagelse leder till självkännedom, vilket i sin tur leder till en ökad förståelse för psykets olika processer.
  • Att kunna hantera känslor. Här beskrivs förmågan att kunna förhålla sig och använda känslorna på ett lämpligt sätt. Hur man kanaliserar och agerar utifrån sina känslor.
  • Att kunna motivera sig själv. Här beskrivs förmågan att kunna koncentrera sig, motivera sig själv, förkovra sig och där igenom öka sin kreativitet. Här spelar känslomässig självkontroll en viktig roll - att kunna tygla sina impulser och kunna vänta på att få sina behov tillfredställda.
  • Att uppfatta känslor hos andra. Denna förmåga, som också bygger på själviakttagelse och självkännedom, är kanske den allra viktigaste sociala förmågan som finns - förmågan till empati.
  • Att skapa och bevara relationer. Till grund för denna förmåga ligger förmågan till empati. I denna sociala kompetens ligger grunden för all social framgång.

Goleman tar avstamp i Saloveys beskrivning och definierar emotionell intelligens som "förmågor som att kunna motivera sig själv och framhärda trots motgångar, att kontrollera impulser och uppskjuta behovstillfredsställelse, att styra sitt humör och se att oro och ängslan inte påverkar ens tankeförmåga, att känna empati och hopp" (s 54). Denna emotionella intelligensen är något som styr hela personen, även de intellektuella färdigheterna: "Emotionell kompetens är en metarförmåga som avgör hur väl vi kan utnyttja de övriga förmågor vi har, inklusive själva intellektet (s 56).

Ett intressant experiment, genialisk i sin enkelhet, kan tjäna som en fingervisning mot hur viktig förmågan till självbehärskning och emotionell intelligens är. I detta test, ofta refererat till som marshmallow-testet, prövades fyraåriga barns förmåga till självbehärskning. Barnet fick en marshmellow framför sig som experimentledaren sa att dom gärna fick äta upp med en gång, men kunde dom vänta en stund, medan experimentledaren var iväg, skulle dom få en marshmellow till. Drygt trettio procent av barnen stoppade i sig godsaken med en gång. Tolv till fjorton år senare följdes samtliga personer upp. Det visade sig att skillnaden var stor mellan de som åt upp godisbiten direkt och de som kunde uppskjuta behovstillfredsställelsen. De som hade kunnat motstå frestelsen hade signifikant bättre självförtroende och social kompetens. Förvånande var också att se att detta test förutsade med dubbelt så hög säkerhet som barnens IQ-poäng vilken SAT-poäng (högskoleprov i USA) de kom att uppnå. Detta experiments resultat "understryker den emotionella intelligensens betydelse som metafunktion, det vill säga en funktion som avgör hur väl människor kan utnyttja sina övriga mentala förmågor" (s 113).

Emotionell intelligens handlar således till sin grund om en förmåga till själviakttagelse och en förmåga att kunna hålla en viss distans till sina känslomässiga impulser. John Mayer, som tillsammans med Salovey utarbetat teorin om emotionell intelligens, definierar själviakttagelse som "att vara medveten om både sin sinnesstämning och vad man tänker om denna sinnesstämning" (ib., 70). Denna förmåga till distans till sina emotionella och kognitiva processer beskrivs som en förmåga till meta-medvetenhet. Denna förmåga liknar Goleman vid en parallell medvetandeström som "svävar över eller bredvid huvudflödet, är medveten om vad som händer snarare än uppslukas av och förlorat i det. Det är skillnad mellan att exempelvis vara besinningslöst ursinnig på någon och att tänka den självreflekterande tanken ‘det är ilska jag känner’ samtidigt som man är ursinnig" (1997,70).

Meditationens psykologi

I texten ovan presenterades begreppet emotionell intelligens. Denna teori tar sin utgångspunkt i att det finns en spänning mellan olika delar av vår hjärna som tar sig uttryck i att det finns en differens mellan känsla och intellekt, mellan de kognitiva och emotionella processerna. Den emotionella intelligensen framställs som till viss del en medfödd kvallitet, men framför allt tycks de tidiga barndomsåren spela en viktig roll vid utvecklandet av dessa förmågor. Goleman skriver: "Denna emotionella fostran börjar i livets allra första skede och fortsätter sedan under hela uppväxten. Alla dessa små interaktioner mellan förälder och barn har en emotionell innebörd, och dessa ständiga budskap kommer att lägga grunden för barnets känslomässiga livshållning och kompetens" (s 246). Golemans bok mynnar ut i att visa hur viktigt det är med emotionell fostran under barndomsåren, i skolan och i familjen.

Goleman säger dock att emotionell intelligens är något som vi kan träna och utveckla under hela livets gång. "Bristande emotionell kompetens kan avhjälpas: till stor del hänger emotionell färdighet samman med vanor och reaktionsmönster som med lite ansträngning kan utvecklas och förbättras" (s 66)". Hur detta rent praktiskt ska gå till för vuxna människor diskuterar Goleman inte i sin bok. En möjlig väg att utveckla och förbättra den emotionella intelligensen är utan tvekan meditation.

I undersökningen "Varför fortsätter människor att meditera", som presenteras i Tim Nordins licentiatuppsats, intervjuades tio personer som hade mediterat från 6 år till 27 år och hade sin bakgrund inom ett antal olika traditioner. Trots olikheter i frågan om social bakgrund, ålder, kön, meditationsteknik, antal år de mediterat och användandet och synen på meditation, fanns det vissa centrala teman som samtliga personer tog upp vid ett flertal tillfällen under intervjuernas gång. De tre mest iögonfallande teman var: 1) Förmågan att observera sina tankar och känslor, 2) förmågan att släppa taget kontra disciplin och 3) förhållandet mellan meditationsövningarna och vardagslivet.

Dessa tre teman hade åtskilliga beröringspunkter och var på sätt och vis olika uttryck för en och samma sak — observation och närvaro. Som Håkan i intervjumaterialet uttryckte det: Det viktiga är att man stannar med vad som är … man låter allt komma och gå och det är grundstenen i meditationen, en fullständig öppenhet och det är väl det man egentligen gör. Det är egentligen inte mer än så. Kristin uttryckte det ännu kortare: Så uppmärksamheten måste vara total. Det är för mig meditation.

Goleman definierade emotionell intelligens som: "förmågor som att kunna motivera sig själv och framhärda trots motgångar, att kontrollera impulser och uppskjuta behovstillfredsställelse, att styra sitt humör och se att oro och ängslan inte påverkar ens tankeförmåga, att känna empati och hopp" (s 54).

Låt oss bryta ned denna definition och jämföra den med det presenterade intervjumaterialet i undersökningen.

Förmågor att kunna motivera sig själv och framhärda trots motgångar.

Ett av de centrala teman var "Att släppa taget kontra disciplin". Detta tema behandlar bland annat förmågan att kunna motivera sig, disciplinera sig själv och framhärda. De motivationella faktorerna grundade sig på en blandning av att man såg att mediterandet gav effekter och tron att det kunde bli ännu bättre. Det är dock rimligt att anta att ett visst mått, kanske till och med ett gott mått, av denna förmåga krävs från första början för att en person skall fortsätta och komma vidare med sin meditation. Många människor börjar meditera men få fortsätter under en längre tid. Tidigare undersökningar, presenterade i kapitel 2, har visat att labila personer med låg självkänsla är de första som hoppar av från mediterandet. Förmågan att kunna motivera sig själv och framhärda trots motgångar är således en faktor som måste föreligga som en existerande personlighetsfaktor. Denna förmåga tycks dock kunna ytterligare uppövas i meditationen vilket inte minst var tydligt i de berättelser som handlade om reträtter.

Att kontrollera impulser och uppskjuta behovstillfredsställelse.

Att kontrollera sina impulser handlar enligt Goleman inte primärt om att styra och kontrollera sina tankar och känslor. Det handlar snarare om ett förhållningssätt där impulser inte får ett lika stort inflytande. I intervjun sa Håkan, i likhet med flera andra, att meditationen lärde honom att förhålla sig mer objektivt till sensationer och sa: följden blev att jag kan leva mer harmoniskt, leva mer icke-reaktivt. Håkan fortsätter med att säga: meditation har inte ett dugg att göra med att ha upplevelser utan det är mer ett sätt att relatera till upplevelser. Detta är, som tidigare visats, det mest centrala tema i de intervjuades berättelser.

Att styra sitt humör och se att oro och ängslan inte påverkar ens tankeförmåga.

Denna förmåga är intimt förknippad med förmågan att "kontrollera impulser och uppskjuta behovstillfredsställelse" som diskuterades ovan. Ingen av de intervjuade gav uttryck för att de direkt försökte gå in och reglera sitt humör. Humöret styrdes dock genom att personerna observera sina känslor och inte automatiskt reagera på dem. Detta innebar inte att vissa tankar och känslor förnekades och försöktes förträngas bort, tvär om. Samtliga av de intervjuade gav uttryck för hur viktigt det var att även observera känslor och tillstånd av obehag. Jim sade: . . . kan du se vilka jättenegativa tankar du har i förhållande till denna smärta till exempel. Smärta i knäna, oro, ilska eller vad det nu är för något. Och med mer och mer denna förmåga att se dom här tankarna desto mindre har dom makt över dig. Denna förmåga att observera tankar och känslor av oro, ångest och smärta blev extra tydlig och viktig i meditationsreträtterna. De sexton olika yanas och tempeldagböckerna, som presenterades i kapitel 1, pekar även i denna rikting. Denna förmåga kunde även tas med ut i det dagliga livet.

Att känna empati och hopp.

Några av de intervjuade berättade att de företog specifika meditationsövningar som hade som mål att träna upp en känsla och ett tillstånd av kärlek, öppenhet och förståelse. Samtliga gav dock uttryck för att meditationen inte fick bli en isolerad teknik utan måste även få genomslag i resten av livet. Jim säger att meditationens mål är att utveckla och släppa fram … kärlek, medkänsla, vishet, tålamod. Kristin uttryckte sig som: Målet med att meditera är att jag ska vara så bra människa som möjligt för så många andra människor som möjligt. Inte bara för min familj utan för alla som jag känner och försöka göra det med förhoppningen att jag gör något gott. Att jag tänker efter innan jag handla. Meditationen tycks också leda till en ökad känsla av mening och hopp. Genom meditationen ser man en farbar väg, för sig själv och för alla andra, till en bättre tillvaro.

Meditation tycks vara en metod och ett verktyg som förändrar människor. Samtliga av de intervjuade vittnade om att meditation hade varit en bidragande och/eller avgörande faktor för förändringar på hur dessa personer såg på sig själva, sin omgivning och hur de reagerade och agerade. Meditation skulle således kunna ses som en väg till att utveckla den emotionella intelligensen.

En viktig komponent i den emotionella intelligensen är metamedvetenhet, att vara medveten om sitt medvetande, att så att säga kunna stå lite vid sidan av och observera sina emotionella och kognitiva processer. Ett begrepp som till sitt innehåll ligger nära begreppet metakognition, men som även omfattar känslor. Vi har i intervjumaterialet tidigare sett att just denna förmåga intog en mycket framskjuten position i svaren. Inte minst poängterade de intervjuade vikten av att observera allt, även de negativa känslorna. Denna förmåga till observation utpekades explicit av flera av de intervjuade som själva kärnan i meditationen.

Meditationen tycks kunna leda till förändringar av personligheten. Det tycks i första hand inte handla så mycket om grundläggande förändringar av primärprocesserna, i freudiansk mening, utan snarare förändringar i förhållandet till dessa processer. Johan talde om att han kunde drabbas av känslor av aggression och skuld på samma vis som innan han började meditera för över 20 år sedan men att han hade ett annat förhållningssätt, ett annat sätt att handskas med dem. En ökad öppenhet och vakenhet.

Genom att se meditation som en väg till att bygga upp och förstärka den emotionella intelligensen kan många av meditationstraditionernas anspråk förklaras på ett rimligt sätt. Då emotionell intelligens är en metaförmåga som påverkar och avgör hur väl vi kan utnyttja andra förmågor, kan en förbättring av den emotionella intelligensen leda till förändringar inom åtskilliga olika områden.

Meditation är dock ett mycket komplext fenomen. Det är nödvändigtvis inte så att meditation per automatik leder till ökad självkännedom och välbefinnande. En informant, här kallad Petter, berättade hur han under en tid använde meditation tämligen destruktivt. Petter, som är mycket ambitiös och målinriktad, jobbade mycket hårt en tid. För att orka med detta ökade Petter sin mängd meditation och kunde där igenom pressa sig ännu hårdare. Det hela slutade med magsår. Petter fann att han använde meditation som ett verktyg för att orka leva ett i grunden destruktivt liv och slutade helt, under en tid, att meditera. Petter menar att i vår resultatinriktade och uppstressade värld är det lätt att börja använda meditation som en lugnande och prestationshöjande tablett. Då har man missat poängen med meditationen, säger Petter. Han menar vidare att han sett många människor med ett allt för stort kontrollbehov och med socialiseringsproblem som söker sig just till meditation. I stället för att bryta ned dessa negativa tendenser kan meditationen ytterligare spä på problemen. Meditationen kan tjäna som en meningsskapande symol och förklaring för att fortsätta sin sociala isolering och sitt allt för stora behov av kontroll.

En teori som utgår från att meditationens mål och mening är att utveckla och förbättra den emotionella intelligensen räcker dock inte för att förklara meditationstraditionernas anspråk rörande de radikala och plötsliga transformationer där grundläggande psykologiska processer sägs alterneras.

 
 

Ändrad: 1999-05-23
Webbmaster@buddha.nu