Engelbrekts upproret

Engelbrekt var född ca. 1390 i Dalarna, han var av bergsmans-
ätt med tyskt ursprung, vilka hade förvärvat svensk frälserätt. Han var frälseman*, väpnare vilket hans fader var före honom. Engelbrekts släkt var sedan generationer fast förankrad i bergsbruk kring Norberg i södra Dalarna (under 1600- talet).


Under unionstiden var kungen enväldig och greppet över länen var hårt, man hade en fogde i varje län som drev in skatterna, och andra inkomster till kronan. Bönderna hade ett hårt ok att bära även så bergsmännen. Kungen (Erik av Pommern) drev krig med Hansan, så bergsmännen fick ingen avyttring av sitt järn. Bönderna var antingen självägande eller underställda adel eller kyrkan, de bönder som var underställd kyrka eller adel betalade ingen skatt till kronan. Bergsmännens gruvdrift var ur kronans synvinkel väldigt värdefull, så när de inte fick sälja sitt järn, så fick de inte in några pengar till skatten, men kronan krävde skatt ändå.


Kronan hade fogdar som drev in skatterna och en del fogdar (kanske de flesta), var riktiga människoplågare de drev in skatterna med hugg och slag. Kronans behov av pengar ökade konstant eftersom man låg i ständiga krig. Om då kyrka och frälset lyckades att fria sina bönder från de tunga skatte- bördor, fick kronobönderna det värre. Kronan hade ett di- lemma om de drev på kyrko- och frälsebönderna till att betala skatt till kronan, så under grävde man sin relation till kyrka och frälset vars stöd man var i starkt behov av, och fritog man deras bönder fick kronobönderna betala ett högre pris vilket ledde till att de vägrade och hotade med uppror.


I sin strävan att effektivisera skatteuppbörden    experimenterade kungen ( Erik av Pommern) med olika skatteformer. Ett sätt var att ersätta naturaskatten med penningskatt så utformad att kronan från varje län  t.ex. Borgholmsslottslän, årligen skulle betala en s.k. sämja. I en situation som kronan snabbt behövde klingande mynt erbjöd penningsämjorna fördelar; de ev. fördelarna för bönderna försvann emellertid om antalet skattepliktiga gårdar minskade genom ödeläggelse och frälse. Varje bondes skattedel ökade på detta sätt. Ett annat hot i samma riktning utgjordes av kungens myntpolitik, de lokala mynten pressades ner i värde, men kungen krävde gammalt gott mynt vid skatteuppbörd. Motsvarande problem var ständigt aktuellt när böndernas naturaprodukter skulle värderas i pengar, från fogdarnas sida fanns frestelsen att tillämpa en alldeles för låg värdering för att ge kronan ökad utbyte av skatten eller stoppa mellan- skillnaden i egen ficka. Underlaget att få en mer detaljerad eller totalinblick i kronans skatteuppbörd och böndernas skattetryck är tyvärr alltför tunt.


Men det är uppenbart att unionens enväldes grepp om för- fattningen, det ständigt ökande behovet av nya skattemedel och olika metoder för att nå sitt syfte har säkert skärpt skatte- trycket och skapat ett stort växande missnöje, särskilt från skatte-och kronobönder sida. Den kungliga fogden utgjorde en måltavla för missnöjet, det säger sig själv.


När vreden och missnöjet först kom till tals var det i Dalarna och riktades mot fogden Jösse Eriksson. Det behöver inte innebära att Jösse var hårdare än andra fogdar. Det ligger närmare tillhands att som avgörande se Dalarnas speciella karaktär av bergslagsbygd, befolkat av bergsmän och bönder som med undantag var självägande, på grund av det ökade skattetrycket på själv ägande bönder och kronobönder blev Dalarna hårt drabbat. Det innebar att bergsmännens landbor*, som tidigare var skattebefriade, blev lagda under skatt.


Försök från bergsmännen i  Norberg och på andra håll i södra Dalarna att förmå kungen att ge dem bättre privilegier* möttes med undanflykter och uppskov, i ett brev till kungen som till- ställdes bergsmännen Skinnskatteberg, Tunaberg, Bispberg, Vikaberg och Norberg 1420 och där drottning Margarethes privilegiebrev tills vidare gav förlängd giltighet. Dalarnas speciella karaktär av bergsbygd, dominerad av självägande bönder har samtidigt lagt en fast grund av självmedvetenhet, inslag av burgenhet och sammanhållning, vilket gör det lättare att protestera mot fogde- och skattetryck. Dalkarlarna var inte de mest utsugna av rikets bönder när de reste sin orosfana mot kungens fogdevälde utan människor som var självmedvetna om sim betydelse och sina möjligheter; självägande, välbe- väpnade och med kontroll över landets viktigaste järn- och kopparberg.


Engelbrekt Engelbrektsson blev deras anförare. Som rustad frälseman var Engelbrekt skyldig att ställa upp flera gånger för kungens krig mot Holsteinarna och Hansaeaterna, eller sända en man i sitt ställe. Det ledarskap, som han utvecklat under upprorsåren och inte minst de militära insikterna som präglat hans aktioner, tyder onekligen på att han hade en betydande krigisk erfarenhet. Engelbrekts position som frälseman och samtidigt aktad och mycket förmögen bergsman ger en viktig förklaring till den roll han spelade under upproret. Den gav honom goda personliga kontakter både uppåt med rikets aristokrat, men även med viktiga medelklassgrupper som delade hans villkor och intressen och slutligen med folkets breda lager. Särskilt i Bergslagen hade han ekonomiska och personliga kontakter med många bönder och köpmän, som gärna hyllade honom som sin talesman och ledare. ”Rikets blinda menighet” som upprorsmännen kallades av rikets skrämda aristokrater, hade i Engelbrekt fått en ledare som verkligen kunde föra deras talan, även inför rikets herrar. Engelbrekts personlighet var stark och han var handlingskraftig, snabb i beslut, hade förmåga att rycka massorna med sig och benägen att gripa till våld. Men han förhandlade gärna, var beredd till eftergifter för att snabbt nå sitt mål i stället för att riskera motgångar genom vissa militära motgångar.


Upproret i Dalarna 1434 kom inte som en blixt från en klar himmel. Under ett par års tid hade kung Erik fått rapporter om väpnad resning mot Västeråsfogden Jösse Eriksson, men oron hade nödtorftigt stillats genom  det svenska rådets ingripande. Engelbrekt hade uppvaktat kungen för att få fogden avsatt och bestraffad, oron i Dalarna hade behandlats vid en stor herredag* i Köpenhamn sommaren 1433. Händelseförloppet mera i detalj skildrad i krönikans utbroderande men kontur- lösa skildring (Karlskrönikan). Jösse Eriksson framstår som en hårdför fogde som driver dalamenigheten till handling. Man utser Engelbrekt och han rider till kungs för att klaga mot Jösse. Det bör varit våren 1442. Kungen brydde sig inte så mycket om klagomålet utan lät det svenska rådet ta ställning. Det bör varit våren 1442. Kungen brydde sig inte så mycket om klagomålet utan lät det svenska rådet ta ställning.

Men när Jösse satt fortfarande kvar i mars 1434 och drev in skatter av dalabönderna, då gjorde de uppror. Med Engelbrekt i spetsen tågade de till Västerås och belägrade borgen. Åter igen gick rådet emellan och nu blev Jösse avsatt och efter- träddes av en greve Hans von Eberstein, men det slutliga avgörandet hänsköts till kungen, vid en allnordiskt herredag behandlades den ömtåliga frågan och Jösse var närvarande och krävde upprättelse. Men de svenska herrarna ska ha uppmanat kungen att hålla Jösse borta från oroshärden och själv bege sig till Sverige och under söka klagomålen mot fogden. Detta hänger troligen samman med de revolterande dalkarlarnas krav på att Jösse borde ställas inför rätta och dömas för sina övergrepp som fogde. Upproret sattes igång, troligtvis på grund av att kungen inte tog någon större notis om dalafrågan, bönderna blev arga. Fogden fick härja hur som helst och kungen krävde höger och högre skatter.


Missnöjet mot unionen blev större och mer påtagligt frälset mer kostsamma rusttjänst i kriget mot Holsteinarna och Hansaeaterna var ett, den svenska aristokratins missnöje över ett nästan obefintligt inflytande över lokalförvaltningen eller möjligheter att agera självständigt genom rådet ett par andra. Kyrkan hade en egen konflikt parallellt med dalaupproret så man hade uttalade planer på att höja ”det världsliga svärdet” mot kyrkans krönte förföljare- kung Erik. 
Kyrkan (ärkebiskopen) hade stöd av många stormän och allmogen norr om Mälaren. Engelbrekts dalkarlar var på väg söder ut – nu var lavinen igång. Vem som var kontaktman mellan de två grupperna får man aldrig veta. Dalkarlarna vällde söder ut mot Vadstena, man brände gods och borgar på sin väg ner genom landet, där det bodde fogdar som inte var för samma sak som de. Vid ett möte i Västerås ansluts en riddare vid namn Nils Gustavsson, han var upplandslagman bosatt i Södermanland.


När greve Hans fogde ( Melkior Giortz) gav upp slottet överlämnade han det till herr Nils, som därmed öppet gjorde gemensam sak med Engelbrekts upprorsstyrkor. Det här snabba ställningstagande från herr Nils sida talar för att man hade varit i kontakt tidigare, en kontakt som kan ha omfattat domkapitlet i Uppsala och dess adliga stödgrupper i ärke- stiftet. Man drog vidare till Uppsala där tingsmenigheten svor Engelbrekt trohet. Mängder av klagomål mot kungen drogs fram och som en kulmen lät Engelbrekt meddela att skatten sänktes med en tredje del. Engelbrekts ankomst till Uppsala avgjorde tvisten om ärkebiskopen. Kungens prelat flydde hals över huvud. Den svensk valde ärkebiskopen Olof kunde komma hem och ta sin stol i besittning, ungefär samtidigt spreds resningen till Norrland och Finland. Upproret spred sig även söderut, från Uppsala drog man mot Stockholm och lägrade sig framför Norrbro.


Kungens fogde i Stockholm Hans Köpelin förenade sig med upprorsmännen ganska snart. Segern i Stockholm var viktig för Engelbrekts här för nu kunde man inrikta sitt motstånd mot de fogdar och borgar som kungen ännu hade i sin hand.


Ur handelsaspekter var emellertid det fortfarande kungliga innehavet av Stockholm problematiskt för upprorsmännen, större delen av regionens utrikeshandel gick över Stockholm och med ”Mälarlåset” i sina händer kunde kungen upprätta en effektiv blockad. Om dalaupproret skulle bero på bergs- männens fruktan att en ny handelsblockad som främsta drivkraften skulle man kunna konstatera att upproret snabbt och effektivt åstadkom just det som man ville förhindra.


Upproret utvecklas oerhört snabbt. Från stormningen av Borganäs midsommardagen hade högst 5 veckor för flutit innan Engelbrekts styrkor lägrade sig vid Norrbro framför Stockholms murar och tvang fogden att dagtinga. Redan 14 juli visste fogden på Raseborg i Finland om upproret. Kung Erik blir orolig och skriver till rådet i Reval om att han vill ha hjälp med artilleri och skickliga ”bösseskyttar”, om upprorsmännen skulle stå utanför hans egen borg (Reval var en Hansestad). En tysk vid namn Berenth Osenbrygger skriver ett brev ifrån Stockholm att ”det var dramatiskt i staden”, Erik skulle fördrivas och Sverige skulle få en egen kung. ”Man ville ha tillbaks den gamla goda tiden då det inte fanns några tullar och tyngande skatter som nu”. Hur mycket det stämmer med upprorsmakarnas politiska syfte vet man inte, men det är troligt rätt nära sanningen. Engelbrekts löften om skatte- lättnader för Upplandsbönderna stämmer rätt bra med brevets innehåll.


Från Stockholm drog man vidare till Örebro och Nyköping, där ingicks avtal med fogdarna att slotten skulle överlämnas om man inte fick undsättning från kungen inom sex veckor. Därefter bröt man in i Östergötland, mot Motala och Ringstadsholm belägen på en holme i Motalaström nära utloppet till sjön Glan. Den tyska fogden Henrik Styke av- visade Engelbrekts begäran om att de skulle ge sig, då har Engelbrekt enligt krönikan vredgat sagt ”före veckan slut drager jag dig vid håret ut”. Engelbrekt lät bygga en flytande brygga och lät där uppföra ett slags trätorn i fem våningar. Det var en väsentlig del av dåtidens belägringsteknik när det  gällde att komma fästningarna in på livet och det gjorde snabbt här sin verkan, fogden begärde vapenvila och betänketid i sex dagar. Medan han väntade vändes intresset mot Vadstena där ett stormannamöte var utlyst till mitten av augusti.

Engelbrekt uppmanade stormännen att förena sig med honom och göra gemensam sak mot kungen och sända honom ett brev och där man uppsäger honom tro och lydnad. Stormännen vägrade och Engelbrekt blev vred och sa att ingen skulle komma därifrån med livet i behåll. Han tog till handgripligheter och tog först tag i Linköpingsbiskopen Knut vid halsen och skulle ge honom till allmogen, när han hotat flera andra stormän blev de spaka och man sätter upp ett uppsägelsebrev den 16 augusti, alla närvarande skriver under brevet.


Vadstenamötets praktiska konsekvenser blev under alla om- ständigheter att biskoparna och frälsemännen, där ibland de ledande i Götalandskapen och Södermanland gjorde gemen- sam sak med Engelbrekt och upprorsrörelsen. Det var en stor seger för de upproriska som härigenom  försäkrades om stöd från ledande kretsar i de landskap i söder där kungens fogdar ännu behärskade situationen. Relationen mellan Engelbrekt och de ledande stormännen ger under den närmaste tiden många prov på praktisk samverkan i den fortsatta militära kampen och i mer politisk betonade frågor. Om det var någon tvekan om att det var rådet eller Engelbrekt som tog den fort- satta ledningen är svårt att få reda på. Ingen tvekan om att det var Engelbrekt massan följde.


Efter Vadstena drog man till Söderköping och höll ting och menigheten svor Engelbrekt sin lydnad. I Söderköping delade sig trupperna till tre avdelningar, en skulle rycka fram längs östkusten mot Västervik, en annan skulle ta sig till Jönköping och angripa kungens borgar i västra Småland och en tredje skulle falla in i Västergötland och Värmland. I det här läget kom en ung man vid namn Karl Knutsson Bonde fram i de främsta leden. Karl Knutsson gjorde sig bemärkt på många sätt. (Karl var en duktig soldat och var omtyckt av folket, vilket skulle visa sig senare ner han blir vald till Sveriges kung 1438).I augusti drog de trupper, som hade anfallit Västervik, ner för att belägra Kalmarslott, vilket ansågs som ett av kungens viktigaste försvarsfästen.

 De som tågade till Jönköping kom till en borg som hette Rumlaborg och hade en slottsfogde som hette Otto Snaps, han var en grym och hänsynslös fogde. Otto satte sig till motvärn mot belägrarna, de gick till storms mot borgen i skydd av vassar ock skragar. Borgen tog eld och Otto gav sig. Bönderna ville slå ihjäl honom men han räddades till livet av härföraren Herman Berman. Samma tema går igen vid varje borg som man belägrar och intar, bönderna hatar verkligen fogdarna. Även benägenheten att vilja bränna borgarna, vilket inte kom till stånd vid varje borg.


Den tredje hären tågade mot Örebro under Engelbrekts led- ning. Uppgörelsen som  man hade gjort med fogden tidigare var att han skulle lämna över slottet efter sex veckor om han inte fick förstärkning. Avtalet uppfylldes nu med hjälp av 1000 mark som fogden fick för att skynda på verkställandet av av- talet. Som hövitsman på slottet i Örebro blev nu Engelbrekts bror Nils Engelbrektsson. Från Närke drog man vidare till Västergötland, man drog även till Värmland och Dalsland. Sedan drog man vidare till Halland, det gick mycket lätt att passera gränsen till det egentliga Danmark och fortsätta mot Varberg och Falkenberg, som fogdar på dom båda borgarn satt två danska stormän (far och son Thott) som befäl. Med Axel Pederson Thott gjorde Engelbrekt ett avtal som gick ut på att borgen i Varberg fredades till danskarna medan länet i övrigt gick till svenskarna, skatten skulle delas lika.


I Falkenberg gick det hetare till Engelbrekts befälhavare Herman Bermans trupper försökte att inta borgen men danskarna gjorde starkt motstånd, tills borgherren Åke Axelsson Thott skadades svårt och evakuerade borgen sjö- vägen, han lät bränna borgen efter sig. Efter Varberg fortsatte man att inta Halmstad och där fick man veta att en trupp från Skåne väntade på dem på andra sidan Lagaån intill den be- fästa staden Lagaholm (Laholm). Skåningarna gjorde upp med Engelbrekt om fred mellan Skåne och Sverige med tolv månaders uppsägningstid. Avtalet med skåningarna och herr Axel Pedersson gjorde att man hade en fördel mot kung Erik. Man kunde under senmedeltiden göra sådana här separata freder. Skåningarna gjorde sitt avtal för att förhindra härj- ningar in Skåne och att inte skånemenigheten skulle göra gemensam sak med upplänningarna.


Efter Skåne och Halland drog man norrut i snabba dagsturer, för det gick rykten om att kungen rustade för krig, han hade fått bud om upproret i Sverige och dragit samman fartyg och trupper. Man tror inte att han hade för avsikt att föra krig i Sverige men att komma till en uppgörelse med upprorsmännen. Kungen kom igång för sent på året så man råkade ut för en kraftig höststorm så båtarna blev illa åtgångna, man fick gå in till Kalmar och söka lä. Sen fick man kämpa sig till Stockholm men kom inte fram förrän 1 november. Man ankrade upp på Strömmen utanför slottet, men fogden i Stockholm hade ingått ett avtal med upprorsmännen så han kunde inte delta i någon offensiv. Engelbrekt utnyttjade däremot tiden med att uppbåda männen i kring Mälaren och dirigerade dem till Stockholm, när Mårtensmäss var inne och avtalet löpte ut upptäckte kungen att upplänningarna stod vid Norrbro, sörmlänningarna på Södermalm och närkingarna och västmanlänningarna på Långholmen. Det återstod inte mycket mer för kungen att inleda förhandlingar, de fördes i Helgeandshuset (där dagens riksdagshus är beläget).


Det ledde fram till en årslång vapenvila. Dess för innan skulle man träffas igen i Stockholm och tvisten mellan kungen och deltagarna i upproret skulle bli föremål för en rättslig prövning, med fyra rådsherrar från varje av unionens tre länder som domare. Uppgörelsen gick ut på att man skulle tillämpa svensk lag som Kung Erik hårt hade åsidosatt. Den enda vinst kungen gjorde var att hans fogdar satt kvar på Sveriges sju  starkaste och bästa borgar. För de upproriska var det nu ett ypperligt tillfälle att förstärka sin position. Man kallade till möte i Arboga och det mötet har kallats ” Sveriges första riksdag” (man firade 500- års dagen  av den 1934). Arboga valdes ofta till mötesplats vid den här tiden och framöver.


Vid mötet i Arboga valdes Engelbrekt enhälligt till hövitsman ”ty han var manvis och stark”. Hövitsmannaskapet innebar i främsta hand ett militärt ledarskap över det från kungen frigjorda Sverige. Man valde även hövitsmän över varje län i Sverige.


I Arboga januari 1435 var de Svenska upprorsmännen fast beslutna om att markera sin beslutsamhet att slå vakt om sina framgångar och trots stilleståndet med kungen hålla en hög beredskap mot befarade brott från kungens sida mot vapen- vilan. Man fick ett bud från kungen genom hans fogde i Stockholm Hans Köpelin om ett sammanträffande för snabb förhandlingslösning.


I början av februari hade Hans Köpelin ett förslag att upprorsmännen skulle åter ta kung Erik som svensk kung om kungen radikalt ändrade sitt styrelsesätt och kunde garantera att rådet och folkets rättigheter enligt landslagarna.
 Engelbrekt och hans medförhandlare gav ett positivt svar på förslaget. Man accepterade unionen som en grund för den politiska lösningen. Man gick med på att Köpelin och rep- resentanter från tyska orden åkte till Danmark och lade fram sitt och svenskarnas förslag för kungen. Efter tröga för- handlingar med kungen enades  man om att träffas i Halmstad.


Både det svenska och danska riksrådet var samlade i Halmstad. Halmstadsfördraget resulterade den 3 maj 1435 att man kom fram med ett fördrag där svenskarna skulle åter skulle erkänna kung Erik som sin herr och konung. Fördraget gick ut på att kungen är skyldig att styra landet, sin kungliga ed och landets lagar. Drots- och markämbeterna* skulle återbesättas (ett viktigt krav från rådets sida) och allmogens skattebördor skulle jämkas efter riktlinjer som rådet och kungen skulle besluta. De främsta upprorsledarnas intressen bevakades genom att Engelbrekt förläning av Örebro län och Erik Puke av Rasbo hundare i Uppland skulle garanteras. När kungen godkänt villkoren skulle han återinsättas i sin fulla regeringsmakt och de områden som upprorstyrkorna hade besatt skulle återställas. Man hade en stor kyrkofest i Uppsala domkyrka den 7 juni 1435. Det var med all sanno- likhet en tanke bakom att ha det just nu, för både S:t Erik och Engelbrekt var närvarande. S:t Erik var den svenska kyrkans största helgon och Engelbrekt var allas egen hjälte.


I Uppsala var de flesta av de kring Mälaren boende stormännen, man passade på att godkänna Halmstads- fördraget, och förband sig att med liv och gods kämpa for dess principer. Den som svek eller gick kungen tillhanda i strid mot fördragets anda skulle stämplas som landsförrädare.


Man ville ha en möjlighet att kunna föra ut sina varor genom andra hamnar än dem som kungen behärskade, därför tog Engelbrekt initiativet till en kanal genom näset vid Telje (Södertälje), och där igenom kunna skapa en ny vattenled mellan Mälaren och Saltsjön. Det blev inget kanal bygge ”för ingen kunde gräva så djupt”.


Den 8 september möttes parterna i Helgeandshuset och mötet blev långt och hårt, båda parterna utväxlade anklagelser mot varandra, delvis i skriftlig form. Omkring den 14 oktober var man framme vid en uppgörelse som stort innebar en bekräftelse av Halmstadsfördraget. De svenska fick backa på bl.a. en väsentlig punkt och det var att kungen fick tillsätta vilken fogde han ville på de tre största borgarna i Sverige (Stockholm, Nyköping och Kalmar). Kungen där emot behövde bara höra rådets förslag men inte följa det, ett stort avsteg från de svenska herrarna. På de stora borgarna satte kungen in danska fogdar och på de mindre borgarna satte han in sådana svenskar som han hade full kontroll över, vilket uppväckte starka känslor från råd och allmoge. Det var hårdföra fogdar som inte var nådiga mot allmoge och bönder. Det blev hårda förhandlingar om vem som skulle bli riksdrott (kungens ställföreträdare i landet). Det slutade vid Krister Nilsson Vasa och som rikmarsk utsåg han Karl Knutsson Bonde (en man som kommer att bli svensk kung). När det gällde skatterna fick kungen ge vika, men det gjorde han inte så gärna det blev bara en liten nedsättning vilket ska komma visa sig med ett nytt uppror.


Erik Puke godkände inte den kungen utvalda fogde utan kastade honom i fångkistan och det var upptakten till ett nytt uppror. Skatten hade inte sänkts så mycket som bönderna ville och en kompakt motvilja mötte marsken när han försökte ”undervisa dem med ord och brev”. En vecka senare kunde han meddela Stockholmsfogden att det bland allmogen fanns ”ett stort hat till rådsherrarna” och att det skulle mycket till att släcka den nya elden som tyvärr upptändes.


Den 11 januari 1436 sände råds herrarna ett brev till kungen och gav honom fem veckor på sig att tillmötesgå dem eller så sa de upp tro och loven. Kungen hade inte givit marsken eller rådet några befogenheter utan några slott som gav dem stöd i deras ämbeten. Fristen var så kort så kungen hade ingen chans att svara så det blev ett möte i Arboga vilket man tror att Engelbrekt var upphovsmannen till. Man var redo att gå till aktion mot kungen igen.


Efter mötet bröt man upp och började en marsch mot Stockholm. Det var inte längre tal om att vänta på kungens reaktion. Det nya upproret var ett faktum. Engelbrekt och allmogen hade satt lavinen i rullning och dragit marsken och ärkebiskopen i spetsen med sig. För att inte tappa greppet red Karl Knutsson vid Engelbrekts sida för att överrumpla Stock- holm. Man nådde Stockholm söderifrån den 15 januari efter en snabb marsch, men fann söder port låst.


Man blev förbannade och begärde att porten skulle öppnas och när de tyska borgmästarna svarade att det var slottsfogde som bestämde om porten skulle öppnas eller ej, gick de till fogden och han sa nej. Då de kom tillbaks med beskedet att de inte tänkte öppna så blev de överrumplade med att bli tagna om halsen och det var ett tecken på att de otåligt väntande svenskarna skulle storma staden, kommendanten lyckades att stänga porten och bemanna den med tyska och danska knektar. Men då inträffade en oväntad händelse. ”Stadens fattiga menighet” ställde sig på stormarnas sida, slog sönder portlåset och öppnade vägen för svenskarna. Stadens allmänna invånare ställde sig på svenskarnas sida och gav dem sitt stöd. De tyska borgmästarna blev avsatta och ersatta med män som sympatiserade med de svenska. Engelbrekt organiserade upproret ute i landet. Den 15 februari skulle han vara i Stock- holm och medverka i valet om rikshövitsman, i vilket han bara fick tre röster medan Karl Knutsson fick en överväldigad majoritet.


Erik Puke överfaller Teljeslott vilket innehas av Bengt Stensson ( Natt och Dag) till Göksholm. Uppenbarligen miss- trodde Engelbrekt och Erik Puke honom inför den planerade nya resningen. Möjligen var det före nyåret som Erik Puke hade erövrat Teljeslott och behållit det. Slottsherren protesterade hos rådet men det hjälpte inte. Överfallet mot Telje skulle senare ha allvarliga konsekvenser; det skärpte de redan stora misshälligheter mellan Engelbrekt och Magnus Bengtsson (Bengt Stenssons son).


Aktioner som den här gjorde inte Engelbrekt och Erik Puke mer populära bland rådsherrarna och det gjorde säkert sitt till att de bara fick ströröster i valet av rikshövitsman. Engelbrekt ville att valet skulle ogiltigförklaras men rådets herrar höll på Karl Knutsson men allmogen höll på Engelbrekt. Man fick kompromissa, Hövitsmannaskapet delades på Karl Knutsson och Engelbrekt.


Engelbrekt gjorde ett krigs tåg genom Sverige, han intar den ena borgen efter den andra , fram till den 20 april då han åter- kommer till Örebro slott. Där han nu får en välbehövlig vila. Man kan bara beundra de engelbrektska trupperna för deras snabba frammarsch vilket fick föras på häst ryggen ca. 100 mil en enastående bedrift.


När Engelbrekt fick budet om att riddaren Bengt Stensson ville ha ett möte om deras privata konflikt (det var flera olika saker som skulle redas ut). Bengt Stensson föreslog ett första möte på Örebro slott, vilket föll väl ut. Man beslöt att träffas i ett avgörande på kommande pingsthelgen, i avvaktan på denna skulle frid råda mellan parterna i detta inneslöts även Bengts son Magnus Bengtsson. Kort där efter skulle Engelbrekt resa till Stockholm på ett rådsmöte. Man vet inte exakt vilket datum som det var men antingen den 27 april eller den 3 maj. Engelbrekt hade inte helt återställt sig från den sjukdom som han led av, utan fick färdas med båt över Hjälmarens och Mälarens vatten.


Den första dagsetappen färdades han förbi Göksholm slott som ligger på en udde i sjön. Man slog läger för natten på en holme några kilometer från Göksholm. Engelbrekt fördes iland av sitt folk och man gjorde upp eld för att kunna värma sig. Efter en stund kom det några båtar till holmen och det var Magnus Bengtsson som steg ur en av båtarna. Engelbrekt trodde att Magnus kom med en inbjudan från sin far, därför gick han frimodigt fram till Magnus, men han kom i ett annat ärende. Efter ett ordbyte överföll Magnus Engelbrekt med sin yxa. Det första hugget skar av Engelbrekt tre fingrat, han vände och flydde men träffades av ett slag i nacken; av tredje slaget spräcktes hans skalle. Man över föll även Engelbrekts folk och även hans hustru som förs till Göksholm. En sven tar man med sig till Örebro, svennen ska säga att han kom från sin herre men slottsfogden anade oråd och sa att han inte öppnade porten på natten. Magnus och hans män fick ta sig tillbaks till Göksholm med oförättat ärende. Nästa dag spreds nyheten med vindens hastighet.


Bönderna runt omkring Stora Mellösa for till holmen och tog Engelbrekts kropp med sig till sin sockenkyrka i Stora Mellösa. Sedan begav de sig till Göksholm så att herr Bengt och hans son fick fly hals över huvud. Göksholm stod pall, bönderna tog då sig till kyrkan och förde Engelbrekt till Örebro, där han nu ligger begraven. Engelbrekt blev mördad den 4 maj 1436.


Man trodde på sina håll att det var större krafter bakom mordet på Engelbrekt än ”bara” konflikten mellan Magnus Bengtsson och hans far mot Engelbrekt och Erik Puke, men det får vi aldrig veta. Fejden mot kungen fortsätter efter Engelbrekts död och 1438 blir Karl Knutsson Bonde kung i Sverige.


Några frågor om mitt arbete:

 

Vem var Engelbrekt Engelbrektsson?

Varför utbröt upproret?

Vilka berördes direkt och indirekt av upproret?


Man vet inte så mycket om Engelbrekt Engelbrektsson som jag skulle velat, men jag har försökt att få lite uppgifter om hans medverkan och de människor som följde honom i kampen om ”ett fritt Sverige”. Att jag ville arbeta med Engelbrekts upproret berodde på att jag inte hade någon större kännedom om det, eller vad det stod för i svensk historia. Efter att läst och bearbetat det material jag hade till mitt förfogande, tycker jag att jag har fått en annan bild av Sveriges historia. Det har varit roligt och intressant att få vidga mina vyer.


Bakgrund.

 

Under tiden 1397 till 1524 med mindre avbrott, var Sverige med i den s.k. Kalmarunionen och styrdes från Danmark av först Margrethe I sedan övergick tronen till hennes släkting Erik av Pommern. Erik styrde över Sverige under 1440-talet. Erik var i svenskarnas ögon ingen bra kung, han styrde från Köpenhamn. Stormännen och bönderna knorrade, de hade ingen medbestämmanderätt. Skatterna var, i deras ögon sett, höga och orättvisa.


Ordförklaringar.

 

*Frälseman = En fri man. Från 1200- talet en man som var befriad från skatt, mot att han gjorde krigstjänst till häst.

Landbo     =   Bonde som brukade jorden under kronan eller frälset.

Herredag  =   Stormansmöte, där rikets angelägenheter avhandlades,  en föregångare till våran riksdagen.

Drots      =   Högt riksämbete. var på 1300- talet riksrådets främste man.

Privilegier = Att ha förmåner. I detta fallet skulle de ha haft skattelättnader, men kungen lade på skatt ändå.


Källa:      ”Engelbrekt Engelbrektsson och 1430- talets svenska uppror”

               av Lars- Olof Larsson.

 

Arbetet är utfört av Pia Berggren

Tillbaka till min hemsida
 

© 2000 Pia Berggren