MEDELTIDA KLÄDER

Norden låg vid denna tiden, till skillnad från och under medeltiden, avsides och långt bort från Europas handelscentrum. Det är därför troligt att modet här, i jämförelse med det europeiska, släpade efter och att de gällande trendernas anammades mycket sent. Det gällde inte i lika hög grad för finare folk. I de översta klasserna släpade inte modet efter, men det var däremot influerat av närområdets mode. Norden fick de flesta influenserna från Tyskland.

I början av 1300-talet ändrades klädesvanorna o Europa. Innan detta århundrade hade dräktskicket i grunden sett likadant ut sedan 600-talet e.Kr. Det finns ingen entydlig anledning till den stora förändringen. Snarare var det så att många olika faktorer spelade in och vissa av dessa kommer att nämnas i texten.

Det är på 1300-talet som begreppet mode kan börja användas på ett fruktbart sätt. Mode uppstår när klädernas utseende blir ett självändamål och klädernas funktionsduglighet sattes åt sidan.

Det uppstod en yrkeskår som inte funnits tidigare och som enbart ägnades sig åt att formge kläder, mönstrade tyger och accessoarer. De kom att kallas för modister. Dessa modister hade stort inflytande över modets växlingar. Nu uppträder även markanta nationella skillnader i modet, något som bara hade funnits i liten utsträckning tidigare.

Material

Efter de oroliga korstågstiderna mellan 1000-1200 återupptogs handeln med Levanten (kusten där de nuvarande länderna Syrien, Libanon och Israel ligger idag) och de bortomliggande länderna. Det var de italienska handelsmännen som först började handla bortom (öster om) det sammanfallande bysantinska riket, vilket varit Europas bålverk mot den islamiska världen sedan 800-talet. Sidenvägens hela utbud av tyger och kryddor blev tillgängligt för den italienska aristokratin. Från Italien fördes dessa lyxartiklar vidare utöver hela Europa. De fina persiska sidentygerna, framför allt mönstrade brokader, blev populära och många finns kläder var mönstrade och färgsprakande. I adliga kretsar var bland annat guld- och silverbrokad populärt. I dessa brokader vävs tunn tråd av riktig metall in i tygget och det blir naturligtvis mycket tungt. När drottning Margaretas kjortel (en mycket berömd bevarad brokadklänning från 1300-talet) återskapades här i Sverige, vävdes en exakt kopia av den guldbrokad som originalet var sytt i. Kopian finns på historiska museet i Stockholm. Européerna var flitiga med att studera och kopiera de vävtekniker som de kom i kontakt med under sina resor i Persien och andra länder. Snart sattes de första sidenväverierna upp i Italien. Palermo blev för ett tag det viktigaste textil- och modecentrat i Europa men kunde inte på långt när tillfredsställa den stora efterfrågan på de nya tygerna. Först i mitten av 1400-talet kom sidenodlingar och väverier till Frankrike och Persien förblev således den viktigaste leverantören av siden till Europa under 1300-talet. Även om siden i olika former blev vanligare var det fortfarande en lyxvara. De vanligaste tygerna förblev ylle och linne.

På 1200-talet hade sammetstyget uppfunnits. Det blev oerhört populärt och användes mycket under 1300-talet men även senare. Sammet kunde göras av silke eller lin, och i de fall det fanns, bomull. Sammeten var tacksam eftersom den gick att få vacker oavsett vilket material som användes.

Bomull bar fortfarande mycket ovanligt i Europa och det blev inte tillgängligt för de flesta människor förrän i slutet av 1700- och i början av 1800-talet. Även om den överväldigande delen av tygerna fortfarande gjordes av ull eller lin så blev tygerna mycket bättre tack vare de nya vävteknikerna.

Päls användes mycket under 1300-talet. Många plagg var pälsbrämande och vissa var helt fodrade i päls. Hermelin var den finaste pälsen - men mink, vessla, kanin och mindre ädla pälsar användes också. Det var under 1200-talet som man började använda hermelinens svarta svans som dekoration mot den vita pälsen.

Klädedräktens allmänna utseende

Något som kom i allmänt mode under århundradet var det tvåfärgade dräktmodet. Plaggen delades upp i två eller fyra fält som gavs två olika färger. Senare under århundradet blev det populärt att bära heraldiska kläder civilt. Heraldiska kläder är kläder där bärarens vapensköld syns på kläderna. Tidigare hade vapensköldar bara förekommit på militära plagg som t.ex. surcoten. Kläderna delades upp i fält precis som de tvåfärgade kläderna men förutom färgerna fanns där också bärarens vapensköld och heraldiska tecken. Under vissa perioder dekorerades plaggen genom att man lät själva kanten vara mönstrad. Det vanligaste var att kanten var krenelerande, dvs. hade samma mönster som försvarsverket ovanpå en mur men även halvcirkelformade mönster förekom.

Knappar: Ökningen av fredliga kontakter mellan öst och väst förde även med sig att klädedräkterna inspirerades av framför allt det persiska modet. Kaftanen, som i olika former fanns i hela Asien, inspirerade till plagg som var öppna framtill och således inte behövdes träs över huvudet vilket tidigare hade gjorts med alla plagg.

Knappen var en förutsättning för att de helöppna plaggen skulle gå att använda. Knappen kom till Europa någon gång i början av 1300-talet. En variant av knapp hade förvisso använts redan av vikingarna på sju- och åttahundratalen, vilka säkerligen hade fått hem den till Norden på sina långa handelsresor i österled, men den hade aldrig kommit i allmänt bruk och uppenbarligen fallit i glömska. Skillnaden mellan den vikingatida knappen och den som nu introducerades var att den förra inte fästes i knapphål utan i en hyska av tygband mellan den som kom på 1300-talet knäpptes med knapphål.

Knappen underlättade väsentligt för skräddare att sy åtsittande kläder och modet blev ånyo åtsittande (se dräkthistoria från 1000- till 1200-talen). Knappen blev också en symbol för det nya. Knappar användes både som knäppning fram och som knäppning i sidan av plagg. De åtsittande ärmarna i både mans- och kvinnodräkter knäpptes från armbågen och ner. Slitsar i jackor och klänningar blev knäppbara, mer i dekorativt syfte än av praktiska skäl. Man använde knappar överallt där de kunde tänkas ha minsta funktion. Det finns bevarade plagg som har över femtio knappar med vilket olika delar knäpptes.

Ärmar: Ärmarnas skärning ändrades radikalt under 1300-talet. Man blev tvungen att hitta på något sätt att få ärmen rörlig fast kläderna var så åtsittande. Ärmen utvecklades från att ha varit helt rakt skuren (liknande dagens t-shirt) med en kil i armhålan, till att få ett mer modernt snitt i infästet. Armbågsböjen på de allt mer åtsittande ärmarna skapades dock fortfarande oftast genom att ärmen gjordes lite för lång och sedan drogs upp till ett veckknippe vid armbågen. Man kan ofta se detta veckknippe i bilder från 1300-talet. Vissa mycket exklusiva kläder från denna tid har dock böjda ärmar som i en modern klänning eller kavaj.

De långärmade plaggen hade ofta så lång ärm att de täckte en del av handen. Det fanns kläder som hade korta ärmar. Både den manliga ytterjackan och kvinnornas ytterklänning kunde vara kortärmad. De kortärmade plaggen hade ofta en liten förlängning av tyg som hängde ner på baksidan av ärmen. Dessa utvecklades till 1400-talets pösiga ärmar.

Smycken: Ringar var i ropet under i stort sett hela medeltiden. De bara på alla ringar men speciellt på tummen. Både kvinnor och män bar ringar. Kvinnor bar halsband samt vackert broderade handskar. Dessa handskar kunde även vara juvelbesatta. Under ett tag var de även parfymerade.

Under en period blev det modernt att ha fint stickade vantar istället för handskar. Männen bar också handskar. Bärandet av handskar var underställt en mängd regler. Man fick inte bära handskar när man åt, när man hälsade på någon eller när man gick i kyrkan. Handskar var förbehållet adeln och de förnäma köpmännen.

Örhängen bars inte under 1300-talet. Ibland dekorerades kläderna med bjällror, framför allt i slutet av århundradet. Bjällror användes ofta av gycklare.

Skor: De skor som generellt användes under 1300-talet hette snabelsko och hade ett mycket speciellt utseende. Från början var det en låg toffelliknade sko med någon form av snörning. De hade sitt ursprung i Krakow i Polen och kallades t.ex. i England för crackowe´s. Under århundradet förlängdes skons främre del allt mer. Till slut var den så lång att tån fick bindas upp med en tunn kedja vars andra ände fästes runt knät. I de flesta länder var det lagstadgat hur lång framdel olika samhällsklasser fick ha. I England fick adeln ha 2 fot långa framdelar, borgarna 1 fot och gemene man inte mer än 6 tum. Liknande former av lagar för lyxartiklar har förekommit i de flesta tider och samhällen.

Från Turkiet kom den styltliknande träskon som minskade slitaget på de tunna läderskorna. Den blev populär i Italien och spreds därifrån till stora delar av Europa.

Det fanns en typ av halvhöga stövlar i mjukt läder. Dessa hade använts sedan 1100-talet eller möjligen ännu tidigare och förblev de fattigare klassernas huvudsakliga skodon.

Båda könen använde i princip samma typ av skor. Kvinnorna hade dock inte lika långa snablar som männen.

Ytterkläder: Mantlar användes som ytterplagg av båda könen. På 1300-talet fanns det tre huvudtyper av mantlar: den 3/4-dels eller helrunda manteln, den fyrkantiga och ponchomanteln. Den fyrkantiga manteln verkar ha varit mer använd än vad man kan tro. Det visar de många bilder och statyer där de avbildade personerna har sådana mantlar. Det karakteristiska med dessa avbildningar är att den avbildade personen håller upp den ena handen i brösthöjd och griper runt den kedja eller lina som fäster ihop manteln runt halsen. Detta för att hålla manteln uppe och så att kedjan inte lägger sig runt halsen på ett obehagligt sätt. Antingen bars dessa mantlar för att spara tyg då det går åt mycket tyg till en 3/4-dels eller en helrund mantel.

Den rektangulära ponchomanteln var till skillnad från den fyrkantiga ett mycket praktiskt plagg och antagligen mycket varmare. Ponchomanteln drog över huvudet. Baktill var den nästan hellång och framtill var den avrundad och hängde halvvägs ner på bålen. Den kunde vara knäppt i ena sidan vilket hade fördelen att halshålen kunde göras mindre.

Männens kläder

De två "uppfinningarna", knappen och det öppna plagget, gjorde att olika typer av jackor ersatte den uråldriga tunikan vilken hade burits i Europa ända sedan den grekisk-romerska tiden, och surcoten som använts i olika former sedan 1000-talet. Det finns ett antal olika jacktyper omnämnda i texter från 1300-talet: gippon, jupon, jacket, pourpoint, doublet och jupe. Som man lätt förstår kan det uppkomma viss begreppsförvirring med alla dessa namn och för att helt reda ut detta så kulle mer forskning behövas.

Från början var de flesta av jacktyperna underplagg som i viss mån hade ersatt undertunikan eller chaimisen som den också kallades. Chaimisen och jackan användes parallellt från 1000-talet och framåt. Vissa av dessa underjackor var fodrade eller vadderade. De användes då framför allt som skydd mot slag och kallades som sådan gambeson. Gambesonen blev vida använd som militärt plagg.

Någon gång i början av 1300-talet började jackorna få en helt öppen bak- eller framsida, troligen i samband med införandet av knappen. Bliauden och tunikan övergavs till slut och jackorna börjades användas som ytterplagg. De blev under 1300-talets gång allt kortare och i början av 1400-talet var de på vissa platser så korta att bärarens könsdelar framträdde. De allra flesta jackorna var både fodrade och vadderade. Utanpå jackan och nedhasat långt ned på höften bars ett kraftigt bälte. Under ytterjackan bars ett plagg med liknande skärning som ytterjackan. Den var antagligen av enklare material för att lätt kunna tvättas.

Hosor är en typ av tjocka, kortare eller längre, strumpor som användes istället för byxor. De allt kortare jackorna krävde att hosorna blev allt längre för att inte blotta benen. På 1300-talet var hosorna så långa att de räckte ända upp till skrevet. De hölls upp av öglor som fanns på hosan och som fästet i ett tunt skärp. Skärpet bars närmast kroppen. Ibland finns hänvisningar till att hosorna fäste i juponen eller gipponen istället för i skärpet. Detta måste syfta till ett underplagg som hade fästen för hosorna så att man slapp ha skärp. Någon gång kring 1370 började de långa hosorna sys ihop i baken. De blev så kallade heltäckande hosor. En trekantig bit knöts på i framkant med hjälp av öglor och remmar. Dessa "byxor" förblir dock ovanliga innan år 1400. Det verkar som att männen hade underkläder i form av en enklare typ av kortbyxor eller kalsonger.

Bliauden, som tidigare hade använts i stor utsträckning, fanns fortfarande kvar men den var inte alls lika vanlig och man kan märka att även den höll på att genomgå en förändring. Bliauden var en hellång tunika med långa ärmar. I urringningen fanns ofta en huva fäst som bars ned- eller uppfälld efter behag. Nu tillkom knappar på ärmarnas underdelar och slitsen i halsurringningen fram blir knäppt. I sidorna hade bliauden ofta öppningar för att göra det möjligt att komma åt med händerna innanför. Möjligen bars penningpungar och dylikt innanför bliauden.

Det finns flera hänvisningar till ett hellångt plagg som heter cote hardie. Det är inte säkert vad det är för plagg men troligen är det en hellång tunika som liknar bliauden. Den kan ha varit knäppt i sidorna och haft halvlånga ärmar men det är bara en, om än kvalificerad gissning. Det kan också vara så att det är ännu en benämning på någon typ av jacka. Under den långa dräkten bars ett långärmat plagg, tex. en av underjackstyperna. De långa plaggen behöll i stor utsträckning, till skillnad från de korta jackorna, hättan fastsittande på själva plagget.

I norra Europa, troligen i Flandern, gjordes i slutet av 1300-talet ett plagg som kallades houppelande. Det var ett långt vidt plagg med långa och mycket vida ärmar. Det blev populärt i England redan innan århundradets slut, men skulle komma att få sitt stora genombrott under 1400-talet då den helt ersatte den långa bliauden. Den satt liksom tidigare tunikan åt i midjan med hjälp av ett bälte och var där veckad. Dessa veck blev troligen senare insydda så att den i praktiken inte behövde något skärp. Skärpet behölls dock i stilsyfte.

I vissa böcker har medeltiden generaliserats som en skägglös epok men dessa påståenden saknar grund. Det fanns perioder både före och efter 1300-talet då skägg inte bars men under 1300-talet så har många av de avbildade männen skägg. Skäggen var oftast ganska långa med långa nedhängande mustascher. Håret bars i allmänhet långt men under den senare delen av 1300-talet började pottfrisyren komma i mode framför allt i Tyskland.

Hattar förekom inte i så stor utsträckning under 1300-talet. Istället bars den från bockstensmannens så berömda struthätta av nästan alla män. Tidigare hade hättan suttit på överkroppsplagget (bliauden) men under 1300-talet blev det ett eget plagg. Det var också nu som den långa smala struten lades till. Man vet inte varför och i vilket syfte. Vissa vill hävda att längden på struten visade bärarens sociala status men det kan också ifrågasättas dä även enklare män finns avbildade med lång strut på huvan. Hättan bars antingen uppfälld eller nedfälld. På vissa platser under senare delen av århundradet så virades struten runt huvudet. Det kan ha skett i hela Europa men är mest vanligt i bilder från Italien.

Ännu senare satte man hättan på huvudet med huvudöppningen mot skallen. Hättan bands fast runt huvudet med struten. Det stora tygstycke som vanligtvis skulle ha hängt ner över bröst och rygg lades över huvudet så att en del av tyget hängde ner på andra sidan. Det var det första steget mot baretten som skulle komma att bli så vanlig senare. Andra huvudbonader bars naturligtvis också om än inte i lika stor utsträckning som struthättan.

Den enkla coifen, som från början var ett fodrat skydd som bars under brynjehuvan och snare hjälmen, användes av många framför allt i de lägre klasserna. Den hälls ofta fast av ett band knutet under hakan.

Sockerstrutsmössan var en hög rundkullig hatt med litet brätte. Den användes inte i så stor utsträckning men fanns. Den kom att bli mycket populär och använd på 1400-talet. Ibland kan den ses påsatt ovanpå den uppfällda huvan. Bönder och andra i den lägre klassen verkar ha använt en hatt med mycket breda brätten när de arbetade på fälten, antagligen för att skydda sig mot den heta solen.

Rustningen på 1300-talet

Den riktiga plåtrustningen utvecklades inte förrän under 1400-talet. En fin riddares rustning kunde se ut som nedan. Delarnas räknas upp inifrån i samma ordning som delarna enligt ett 1300-tals dokument skulle tas på.

*Tunn skjorta

*En vadderad rulle sattes runt höften för att få extra skydd på detta ömtåliga ställe

*Gambeson på kropp, ben och armar. Under ärmhålen var en bit ringbrynja påsydd för att ge extra skydd.

*Vadderad coif på huvudet

*Ringbrynja på överkroppen - halva eller hela armarna, benen och på huvudet

*Knäskydd i tre delar av plåt. Spändes på genom att knytas fast med läderrem eller satt fastnitad i ringbrynjan

*Armbågsskydd i en del av plåt. Fastsatta som knäskydden

*Förstärkt läderharnesk på bålen. Denna rustning var uppbyggd så att plåtbitar var fastnitade på insidan av en läderväst. Den innebär att det i praktiken var en plåtrustning som endast höll ihop av lädret. Nitarna syntes utanpå och det är därför som rustningarna på gamla bilder ibland ser prickiga ut

*Axelskydd i form av en enkel plåtbit som satt på läderharnesket eller spändes på med remmar

*Basinetthjälm med ett hundansiktsvisir

*Ibland bars en jupon eller surcote över allt

*Stridshandskar: Läderhandskar med plåt pånitad utanpå handsken.

Väpnare och soldater hade inte allt detta. De hade kanske bara en gambeson eller en ringbrynja eller både och. På huvudet hade de en ringbrynjehuva med fodrad coif under eller någon enklare form av hjälm.

Kvinnans kläder

För kvinnor ändrades inte modet lika radikalt under 1300-talet men även för kvinnorna innebar de nya influenserna nyheter. Kvinnornas underklänningar blev allt mer figursydda. Den gamla chaimsen eller underkänningen ersattes i stor utsträckning av den kvinnliga cote hardien. Den var figursydd och ärmarna var åtsittande och knäppta precis som på männens jackor.

Surcoten som i kvinnlig variant varit en löst sittande ärmlös överklänning fick enorma ärmhål vilka visade de åtsittande vackra underklänningarna. Runt livet, utanpå underklänningen men under surcoten, bars ofta ett juvelbesatt skärp. Dessa vida ärmhål blev sedermera kallade djävulsfönster, möjligen efter en påves bannlysning av dylika eftersom så mycket av kvinnans figur syntes.

Kvinnorna kunde också ha en åtsittande ytterklänning, ofta i fint tyg, med 3/4-dels långa eller hellånga vida ärmar. Vida ärmar hade varit på modet tidigare och kom nu igen med förnyad kraft. Ärmarna var ibland så långa att en knut slogs på dem för att de inte skulle släpa i golvet. Under ytterklänningen bars i vanlig ordning en enklare underklänning med åtsittande långa ärmar. De åtsittande ärmarna täckte ofta handens ryggsida med en flik som gick ner i en spets. Klänningarna var ofta snörda i ryggen för att åstadkomma figurpassningen, men det finns bilder på klänningar som är knäppta på framsidan. De är då inte helt öppna utan har en lång slits från urringningen och ner ungefär till höften.

Ibland, framför allt tidigt på 1300-talet innan knapparna hade blivit vanliga gjordes ärmarna åtsittande genom att sys ihop varje gång som klänningen användes. Det sägs att när kvinnorna skulle ut med män i skogen lät de ärmarna vara uppsprättade för att göra det hela lite enklare. Den uppsprättade ärmen blev en symbol för kärlek och många riddare bar sin dams uppsprättade ärm som hjälmprydnad i torneringar.

Under hela medeltiden var kvinnornas håruppsättning under stark influens från kyrkan. Gifta kvinnor skulle ha håret dolt med en slöja eller dylikt medan ogifta fick ha håret hängande fritt. Håruppsättningarna för gifta kvinnor var av olika slag. Ofta bars en koronett (liten enkel krona). Till den kunde man ha hårnät i form av rullar som satt för öronen. Man kunde även bära en enkel slöja under koronetten. Stoppade rullar av olika slag bars med håret uppsatt eller dolt av en vanlig slöja. Ibland bars håret i nät i nacken. Koronetterna och hårnäten var ofta besatta med pärlor, färgade glasstenar och/eller juveler. Ogifta kvinnor lät fläta in pärlor i håret och annat i sina håruppsättningar.

I slutskedet av århundradet började en ny form av kvinnlig huvudbonad att utvecklas i Italien. Den kallas hennin. Det var en hatt som i grunden var en ställning av något slag på vilket man fäste slöjor. I början såg de ut som höga, på båda sidorna utstickande håruppsättningar men de blev med tiden mer intrikata. De var i olika former vanliga under 1400-talet. Den av oss mest kända henninformen är den mycket höga koniska hatt som har en slöja hängande från toppen och som förknippas med prinsessor.

I mode ingår inte bara hur man klär sig utan även hur man för sig och vad man konverserar om. Det finns dokument bevarade från vilka man kan utläsa hur kvinnorna skulle föra sig och vad de talade om.

På 1300-talet var det inte snyggt att stå rakt och stolt häva brösten. Den ideala kvinnliga kroppshållningen var en helt annan. Kvinnan skulle luta sig så långt bak som möjligt utan att ramla samtidigt som höften sköts fram. Sedan skulle huvudet böjas framåt så att hakan nuddade bröstet. Detta brukas kallas för S-ställningen eftersom kroppen i viss mån antar en s-form. I början av århundradet blev det modernt för kvinnorna att vicka på höfterna.

Vad pratade belevade kvinnor om? Jo, det hetaste konversationsämnet var huruvida det kunde finnas äkta kärlek och om kärlek och äktenskap var förenliga med varandra. Det är viktigt att komma ihåg att äktenskap vid denna tid fortfarande var arrangerade av de inblandades föräldrar. Vad de kom fram till? Jo, det ansågs rent allmänt att det inte gick att kombinera men det gjorde ingenting för dåtidens kvinnor drog såg, enligt vad man vet, för att ta sig älskare. Naturligtvis är det svårt att säga något i denna fråga så ta det med en nypa salt. Vad som däremot är känt är att kvinnorna var mycket känsliga på medeltiden. Detta kom att drastiskt förändras under den så kallade upplysningstiden då kvinnorna hölls stenhårt och inte hade något svängrum alls.

Det vanliga folket

Alla kläder som har beskrivit här var reserverade för det fåtal som hade det så bra ställt att de kunde ägna sin tid åt romanser, mode och fåfänga. För det stora flertalet så fanns det ingen möjlighet att skaffa så fina kläder. Trots detta var deras kläder inspirerade av tidens form och färg.

Hur klädde sig då det vanliga folket? Generellt går det att säga att det vanliga folket hade sådana kläder på sig som adeln hade haft 100 år tidigare. Modet togs ofta till hoven från militära kläder. När kläderna förfinats i hoven och sedan lagts av till förmån för nya moden vandrade klädstilen nedåt i folklagren.

På 1300-talet innebar det för männen att den vanliga knälånga tunikan med långa ärmar fortfarande användes i mycket stor utsträckning. Den drogs in i midjan av ett bälte. Under den bars en skjorta av något slag. På benen bars hosor och för att täcka könsdelarna bars en enkel typ av korta kalsonger. På fötterna bars grövre snörda skor.

Kvinnorna hade en chaimise under en lång yttertunika med långa ärmar eller en surcote (ärmlös). Båda könen bar coifen på huvudet. På fälten tycks de ovanpå coifen ha använt en bredbrättad hatt.