Om militärkuppen i Chile 1973 hade ägt rum idag hade världspressen framställt Pinochetregimen som den som räddade landet från Salvador Allendes socialistiska diktatur. Pinochet hade aldrig suttit häktad i England. Istället skulle han ha varit en respekterad man. Militärkuppen i Venezuela 2002 då den folkvalde presidenten Hugo Chavez störtades fördömdes varken av EU eller USA.

Bakgrund
Venezuela är ett rikt land. Landet är världens fjärde största exportör av olja, men ändå lever stora delar av landets befolkning under svåra ekonomiska förhållanden.

Under 40 år och fram till den 6:e december 1998 hade två partier turats om att styra Venezuela. Det var COPEI (Kristdemokrater) och AD (Socialdemokrater). Tiden präglades av mer eller mindre uppmärksammade korruptionsskandaler. Det finns exempel på hur hela statskassan försvann. Enligt den nya regeringen fördes 66 miljarder dollar ut ur Venezuela endast under de senaste 10 åren innan Chavez kom till makten. Detta motsvarar ca två gånger Venezuelas utlandsskuld.

Den ekonomiska krisen, orsakad bl.a. av denna korruption, skapade en stor social oro i landet. Detta ledde till ett spontant uppror i slutet av 1980-talet. Folkmassor kom ner från de slumområden som omringar Caracas och de intog huvudstaden. Detta uppror stoppades av militären med blodiga metoder. Tusentals människor sköts till döds. Denna händelse gjorde senare att ett antal officerare tyckte att det hade gått för långt. Dessa officerare valde att föra vidare folkets krav på social rättvisa och tolererade inte att man använde kulor mot de hungriga folkmassorna. ( Detta är ett högst ovanligt sätt att reagera hos de flesta militärer i Latinamerika.) Hugo Chavez ledde då en militärkupp mot den korrumperade, fast folkvalde, Carlos Perez (Socialdemokrat). Chavez misslyckades med att ta makten och satt i arrest under ett antal år för att sedan återkomma i politiken som presidentkandidat.

Chavez kommer till makten
Från att inte ha haft någon chans att göra sig hörda gentemot de två övriga etablerade partierna, kunde Chavez och en koalition av sociala rörelser vända valutgången genom att jobba på gräsrotsnivå och med sociala organisationer som hade tröttnat på korruption och lögner.
Chavez och dessa sociala organisationer vände inte endast valutgången utan fick också bort AD och COPEI från den politiska arenan. Chavez fick mer än 60% av rösterna i valet 1998. Stödet höll inte bara utan ökade markant under första årsperioden. Chavez och hans regering räknar idag med ett stort stöd bland Venezuelas folk.

Reformer och en ny författning
Chavez som inte gillar att kallas för populist hann med att genomföra grundläggande reformer. Hans mål var att genomföra en revolution med demokratiska medel. Han tog bort alla privilegier som före detta presidenter, domare och ämbetsmän hade rätt till. Privilegier gällde privat bil med chaufför, extra lön, fallskärmar osv. På detta sätt kunde staten årligen spara motsvarande 250 miljoner dollar. Dessa pengar omdirigerades till skolväsendet. Armén förändrade också sin tidigare roll och började bidra med att utveckla jordbruket och hjälpa de fattiga att reparera sina bostäder. Militärer fick nu en social roll att fylla. Detta är exempel på hur den nya Chavez-regeringen agerar.

En grundsten i Chavez presidentkampanj var att ersätta en föråldrad författning. Detta genomfördes då folket röstade fram den nya författningen i mitten av december 1999. Hela 71 % av rösterna var för att införa den nya författningen. Författningen skrevs av ett antal folkvalda representanter under en 6-månadersperiod. För första gången i Venezuelas historia hade folket möjlighet att delta i den demokratiska processen på annat sätt än att enbart rösta i "fria" val som i övriga Latinamerika. Folket i Venezuela fick nu en författning som garanterade de mänskliga rättigheterna. Det är en författning som ger ursprungsbefolkningen rätt till sin existens, sin kultur och sitt land. Det är en författning som garanterar att varje vald representant på olika nivåer inom kommun, provins eller regeringen kan ersättas, om väljarna anser att personen inte längre är lämplig för de tilldelade funktionerna (detta inkluderar även presidentposten).

Det finns dock interna och externa intressenter som motarbetar denna demokrati. Enligt den nya författningen är landets naturtillgångar Venezuelas och ingen annans. Detta ogillas av bl.a. USA som importerar en viktig del av sin olja från Venezuela. (Jämför med vad som hände i Chile 1971 då den folkvalda Allendes regering nationaliserade kopparn. Chile utsattes för oerhörda ekonomiska påtryckningar från utlandet , vilket inkluderade en ekonomisk blockad från USA:s sida.) Venezuela bidrog dessutom till att främja nya fredsförhandlingar i Colombia, vilket inte är omtyckt inom vissa kretsar. Inte nog med detta tecknade Venezuela även ett avtal med länder i tredje världen beträffande oljeleveranser till rabatterade priser och fördelaktiga kreditvillkor.

Utvecklingen
Efter att ha vunnit presidentvalen år 1998 och 2000 med mycket stor marginal och röstat igenom en ny författning började Hugo Chavez att driva igenom reformer som syftade till att omfördela landets stora rikedomar, först och främst dess olja. Han ansåg att dessa rikedomar bör förbättra levnadstandarden för de åttio procent av befolkningen som lever i fattigdom. I och med de 49 lagar som antogs av den venezolanska kongressen i november förra året påbörjade Chavez en seriös jordreform, stärkte urbefolkningens och kvinors rättigheter och införde kostnadsfri sjukvård och utbildning upp till universitetsnivå. Chavez mötte dock hårt motstand från de gamla korrumperade partierna, näringslivets ledare, katolska kyrkan samt en enhetlig media som kontrolleras i sin helhet av Chavez moståndare. Två mycket konfliktfyllda reformer är jordreformen, där all jord som är obrukad kan exproperas och omfördelas utav staten, samt en lag som förbjuder privatiseringen av oljeindustrin och begränsar dess exploatering.
Chavez hade också fått Venezuela att ge nytt liv åt oljeproducenternas organisation OPEC och fått stabilare oljepriser som gynnade de oljeexporterande länderna. Han hade också lyckats med att införa en självständig utrikespolitik, vilket retade gallfeber på ett par mäktiga länder.

Oppositionen
De genomförda reformerna har inte bara förbättrat livskvaliteteen för många fattiga venezolaner. Reformerna har också fått de tidigare makthavarna att se rött eftersom de ser hur deras möjligheter att roffa åt sig offentliga medel krymper. Denna oposition mot Chavez består av en alltmer agressiv sammansättning av arbetsgivarorganisationer, korrumperade fackföreningar, ett antal militärer (utbildade i USA) och katolska kyrkan. Deras verksamhet välkomnas också av vissa länder och även av organisationer som IMF och Världsbanken. IMF har redan erbjudit omedelbart ekonomiskt stöd efter regimskifte i Venezuela. Massmedier som är privata och som till stor del ägs av oppositionen driver en hänsynlös kampanj mot Chavez. Oppositionen krävde alltmer högljutt Chavez avgång och menade även att en militärkupp var den enda tänkbara lösningen för att få bort "Chavez-diktaturen". Viktigt att notera är att alla dessa uttalanden tilläts och oppositionell versamhet kunde drivas helt fritt.

Militärkuppen
Regeringen bytte ut ledningen för den viktiga oljeindustrin i landet. Detta med hänvisning till korruption och dålig administration av finanserna. Detta utnyttjade oppositionen för att starta demonstrationer som kulminerade i en misslyckad generalstrejk. Oppositionen lyckades dock samla mellan 50 000 och150 000 demostranter i en stor demonstration mot Chavez. Demonstrationen blev dock illegal då demostranterna marscherade mot presidentpalatset där Chavez-anhängare visade sitt stöd för Chavez. Krypskyttar som hörde till oppositionen började då skjuta mot oppositionella demostranter i syfte att skapa kaos och på detta sätt kunna anklaga regeringen för desssa händelser. Resultatet blev att 13 personer miste livet. De flesta var Chavez anhängare, men i massmedierna framstod det som om de döda var anti-Chavez-demonstranter.
Oppositionen blev alltmer desperat då en generalstrejk som genomfördes inte lyckades särskilt bra. Detta var nu ett utmärkt tillfälle att genomföra en militärkupp. Genom manipulation av informationen om vad som hände i landet och en välplanerad strategi för störtandet av presidenten, blev Hugo Chavez avsatt under dramatiska omständigheter. Kuppmakarna hotade med att bomba presidentpalatset om Chavez inte kapitulerade. Hans närmaste och alla regeringens ministrar stannade i presidentpalatset och Chavez överlämnade sig till kuppmakarna. Vid den stunden hade den enda statliga kanalen redan övertagits av oppositionen och ingen information gavs till befolkningen om vad som pågick. Medan representanten för arbetsgivar-organisationen bildade en ny regering gick alltfler Chavezdemonstranter ut på gatorna för att visa sitt stöd för Chavez och kräva han skulle återvända till presidentposten. Militärer i olika förband anslöt sig till demonstranterna och tillsammns intog de presidentpalatset. De kuppmakare som forfarande höll Chavez fången valde att ge upp. Demokratin var återställd tack vare en beslutsam folkvilja

Slutsatser
Likheterna mellan militärkuppen mot Chiles Salvador Allende 1973 och Venezuelas Hugo Chavez 2002 är slående. Båda presidenter var folkvalda, båda ville att landets befolkning skulle få del av landets enorma rikedomar. Båda ledarna respekterade demokratiska principer och genomförde sina reformer genom demokratiska beslut. Märkligt nog kan man konstatera att de som säger sig försvara demokratiska värderingar världen över var väldigt tysta. Massmedier i Sverige översatte och spred nyheter från kuppmakarnas medier. Varken Sverige eller EU uttalade sig och fördömde kuppen i Venezuela. Endast Spanien uttalade sig, och det för att ge sitt stöd till kuppmakarna. Folk i Venezuela har gett oss en läxa. Jag är stolt över deras civilkurage.

Eddie Salgado
Simon Bolivar Studiecenter