VHEADLINE.COM GER EN NYANSERAD BILD AV VENEZUELA

- Bluffen med oppositionens "opinionsundersökningar" avslöjad
- Kritik mot Chavez för "mjukhet"
- Borgmästaren i Maracaibo deltar i arrangerandet av "jättemarknader" för att lösa den livsmedelsbrist som oppositionens "storstrejk" orsakat
- Affärsmän uppretade på Fedecameras
- Misstankar om CIA-intriger i Venezuela
- Valutarestriktioner ett nödvändigt ont orsakat av landets illojala
opposition
- Jordreform öppnar väg för närmande mellan fattigbönder och småföretagare - recis som i Brasilien
- Avskedade oljearbetare förblir avskedade
- Nobelpristagaren Gunnar Myrdals analys av "den mjuka staten" håller än
- Frilansjournalisten Dick Emanuelsson skildrar landsbygdens Venezuela
- Därför kommer Hugo Chavez att vara president i Venezuela även under år 2004

På sista tiden har vi blivit itutade att stödet för Venezuelas president Hugo Chavez skulle vara nere i 30-35%. Redan från början tvivlade jag på de uppgifterna. Det grundade jag på uppgifter från opartiska bedömare som framhållit att demonstrationerna i Caracas för och emot regeringen var ungefär lika stora. Om stödet för regeringen minskat sedan 1998, så borde också demonstrationerna till stöd för regeringen ha minskat i storlek, men det har de inte.

Den utmärkte kolumnisten Charles Hardy tar upp detta på den ypperliga webbtidningen Vheadline.com - http://www.vheadline.com/
- . Han har helt ovetenskapligt pratat med folk på gatan och menar att de som var för Chavez 1998 fortfarande är det - och att samma kontinuitet gäller för motståndarna.

Han konstaterar att oppositionens opinionsinstitut ringer upp folk som
har telefon, men det gäller inte flertalet i de fattigas barrios i städernas utkanter. Och kunde han tillägga: Inte heller många fattiga på landsbygden.

I en opinionsundersökning som vheadline refererar påstås t o m att stödet för oppositionen skulle vara större bland de fattiga än bland de rika.
Man häpnar! Det skulle i så fall vara första gången i världshistorien som en regering som genomför en jordreform till förmån för de fattiga och för första gången ger dem tillgång till fri sjukvård skulle vara mer populär bland de rika än bland dem som gynnas av dessa reformer! Och vilka var det som i 100 000-tals riskerade livet genom att demonstrera mot den bestialiske tvådagarsdiktatorn Pedro Carmona (som bl a avskaffade konstitutionen och avsatte alla guvernörer och borgmästare i landet) i april i fjol? Inte var det de rika från östra Caracas!!!

Dick Emanuelsson (se Simon Bolivars studiecenters utmärkta hemsida) skildrar i ett ypperligt reportage vad som hände under kuppen i en fattig stad på landsbygden i Venezuela. Den 34 år gamla kvinnliga borgmästaren som stöder den lagliga regeringen blev avsatt av kuppmakare som ockuperade rådhuset, men dessa drevs snart bort av ursinniga bybor. Jämför detta med uppgifter från lekmannamissionärer (se vheadlines avd för Religion) som konstaterar stora framsteg vad gäller utbildning och hälsovård i sina fattiga områden på landsbygden. Självklart är det nu som under jordreformen i Guatemala i början på 50-talet under Jacobo Arbenz, så att de fattiga på landsbygden till det stora flertalet stöder den reforminriktade regeringen.

Hur genomför man en jordreform i Latinamerika? Den pragmatiska modell som tillämpas i Venezuela och som även prövats på många andra håll går ut på att genom lantmäteri kartlägga vilken jord som används och vilken som ligger i träda. För den förstnämnda för storgodsägarna certifikat som visar att man har ett produktivt gods och inte kommer att beröras av jordreformen. För den senare, inproduktiva jorden, kräver regeringen skatt. Denna jord fyller inte sin sociala funktion och kan i förlängningen även exproprieras av staten (vanligen betalas dock kompensation ut). Syftet är att pressa storgodsägarna att anställa arbetskraft och få upp landets jordbruksproduktion samtidigt som man får loss jord som kan delas ut till fattigbönder (genom att storgodsägarna säljer frivilligt för att slippa skatten eller genom expropriering).

Där jordreformer av det här slaget genomförts har de bidragit till påtagliga välståndsökningar. Det gäller t ex Taiwan, Sydkorea och Costa Rica.
Problemet är det desperata motståndet från många av torgodsägarna. Inte alla är emot - det framgår bl a av nobelpristagaren Miguel Asturias ypperliga novell "Bönderna" i "Weekend i Guatemala" , men de som är emot (flertalet) är ofta synnerligen fanatiska. I ett inlägg på vheadline.com den 7 februari i år (se avdelningen Letters) berättar kemisten och fd PDVSA-arbetaren Kira Marquez Perez: "I januari 2002 mördades flera av regeringens lantmätare som arbetade med att kartlägga obrukad jord i provinserna Zulia och Merida". Hon konstaterar att det inte är svårt att räkna ut vilka som låg bakom morden. Dick Emanuelsson rapporterar också om ruskiga mord på bondeledare i Venezuela. En mördades inför ögonen på sin son.

Sådana här ruskigheter tillhör vardagen i Latinamerika. Enbart i Brasilien har över 900 lantarbetare och bondeledare mördats under senare år, i Honduras över 30 osv. Enligt Z-nets Chiapas Watch har det narkokorrupta PRI i samarbetat med likaledes korrupta militärer under senare år låtit över 100 PRD-aktivister försvinna i en av Mexikos provinser. Så håller man den fattiga bondebefolkningen undan från farliga demokratiska tankegångar (PRD är ett demokratiskt vänsterparti).

Det handlar om makt och status. Asturias berättar om storgodsägaren som ska köpa upp kaffe av en indianbonde som fått jord genom regeringens jordreform i Guatemala. Denne uppträder nu med en helt annan självsäkerhet än tidigare då han i praktiken var godsägarens slav, han har kollat upp priserna och är inte beredd att godta det bud han får. Snart börjar storgodsägare och andra korrupta element organisera en statskupp - givetvis ivrigt understödda av det i sådana sammanhang alltid pålitliga CIA. Enligt deklassificerade dokument hette det att Arbenz regering samarbetade med den "ondskefulla" demokratiska regeringen i Costa Rica som genomfört liknande reformer på 40-talet. Så givetvis behövde Guatemalas fattiga USA:s bomber över sina hus och hyddor och en mördarhord av CIA-anställda legoknektar som invaderade deras land...

Men Asturias är ärlig nog att också skildra den humane storgodsägaren som inte utnyttjar indianernas okunnighet för att lura på dem skulder som de aldrig kommer att kunna betala och får ärva i generation efter generation och som i stället för att använda piska och privata fängelsehålor har satt upp högtalaranläggningar runt om på godset där han varje dag spelar upp en skiva där de anställda uppmanas att arbeta hårt och vara gudfruktiga - samtidigt som han själv tillbringar sina dagar sängliggande läsande goda romaner. Han anser att jordreformen är rättvis och när invasionsarmén kommer står han på den lagliga regeringens sida och dör i strid - inför ögonen på sin egen bror som stöder diktatursidan.

Venezuela står idag inte inför något sådant inbördeskrig, tack och lov.

Panorama de Maracaibo rapporterar idag den 11 februari 2003 om en jättemarknad med subventionerade priser arrangerad av stadens borgmästare, småföretagare, armén, regeringen m fl. 100 000 personer kom och alla var nöjda, även om det var köer. Även gratis läkarundersökningar erbjöds. I Maracaibo protesterar till och med
de "stora" affärsmännen (som dock inte deltog i dagens arrangemang) mot
Fedecameras och CTV (även om de också markerar distans till regeringen).

I den ovannämnda artikeln berättar Charles Hardy om en livsmedelshandlare och om hur han fick sin affär plundrad den 11 april i fjol under resningen mot diktaturen. Han är fortfarande upprörd över plundringen men också tacksam över det lån med låg ränta som han fått av regeringen och som möjliggjort att hans affär nu är betydligt trevligare och bättre utrustad.

Denne affärsman fick sin butik plundrad även under Caracason 1989 då militären sköt ihjäl över 2000 av de revolterande, men den gången fick han ingen hjälp av regeringen. Hardy menar att många som tidigare stött oppositionen nu blivit så uppretade av dess självdestruktiva inriktning att de kommer att lägga ned sin röst i nästa val. Men han berättar också om en person som var den enda i sin familj som röstade på Chavez - hon anser nu att man inte kan låta de fattiga ha viktiga befattningar i samhället - och avser rösta på oppositionen nästa gång. På en del verkar oppositionens massiva mediekampanj ha haft effekt.

Men: Hardy menar ändå att styrkeförhållandena är 2 mot 1 till regeringens förmån...
Själv tror jag det är rätt jämt i storstäderna medan regeringen leder rätt klart på landsbygden. För att vinna i augusti måste oppositionen få över 56% enligt grundlagen - samma siffra som Chavez valdes med - jag tror personligen att de är dömda att misslyckas med den uppgiften.

En reporter på vheadline hänvisar till källor (inga namn) som talar om CIA-infiltrering av Chavez närmaste omgivning. Må så vara. Och säkert bidrar skumraskorganisationer som IRI (International Republican Institute) och NED
(National Endowment for Democracy) med pengar och en del annat stöd till oppositionen. Men som framgick av den enorma folkliga mobiliseringen i april i fjol skulle det behövas betydligt mer än så för att störta landets lagliga regering. Och kuppen stärkte sammanhållningen inom regeringen samtidigt som den visade vilka som var Chavez sanna vänner och vilka som inte var det.

Presidenten vet var han har sitt folk, så CIA torde ha det svettigt den här gången...

President Chavez utsätts enligt Hardy för kritik för överdriven mjukhet mot landets kuppmakare och landets fanatiskt illojala opposition. Mot den bakgrunden välkomnas lagliga åtgärder som böter mot TV-kanaler som brutit sitt avtal genom att sända våldsamma scener på tid då barn tittar (t ex sändes under tvådagarsdiktaturen våldsamma husundersökningar live).
Samtidigt är nya medielagar en knivig fråga som orsakar motsättningar även inom regeringsalliansen.

Ytterligare ett tecken på att regeringen tagit den ovannämnda kritiken på allvar är att man står fast vid avskedande av strejkande oljearbetare.

Domstolsväsendet kommer också att ta itu med sabotörer.

Venezuela bekräftar sanningshalten i Gunnar Myrdals beskrivning av den mjuka
staten. Tidigare var Venezuela ett extremt exempel på denna: Det statliga oljebolaget blev en stat i staten som ingen vågade göra något åt med lavinartat ökade produktionskostnader som följd, rika affärsmän kunde anpassa lagarna efter sina behov (lagen om att Coca Cola är en livsförnödenhet är ett exempel på det enligt Vheadline - på så sätt kunde Gustavo Cisneros få skattereduktion), det staten fick in på oljan användes till skattebefrielse för de rika som helt slapp någon inkomstskatt samtidigt som de fattiga fick hålla tillgoda med ett av Latinamerikas allra uslaste utbildningssystem - detta i det latinamerikanska land som har den högsta medelinkomsten per capita. Staten vek sig hela tiden för mäktiga
intressegrupper och någon utveckling - annat för en liten del av befolkningen - omöjliggjordes. Nu har Chavez regering sakta men säkert börjat ändra på allt detta - därav det rabiata motstånd han möter.

Det är också fascinerande att se med vilken beslutsameht Venezuelas regering arbetar för att etablera en rättsstat. De åtgärder som nu vidtas mot medierna följer en strikt laga gång genom rättsväsendet och man ser på konkreta, specifika överträdelser av lagen. Man kan jämföra med Brasilien där de rika, privatägda medierna genomdriver en stängning av de fattigas Radios communitarios inför valen (även det senaste) utan någon som helst laga grund. När Coca Cola tvingades återuppta distributionen följde det också en strikt laglig gång. Regeringen har till skillnad från oppositionen strikt följt Högsta Domstolens utslag, t ex beslutet att inte döma någon deltagare i den barbariska tvådagarsdiktaturen i april i fjol. Oppositionen däremot fortsatte oljelockouten/strejken trots beslut från HD (eller TSJ som den heter i Venezuela) att den skulle upphöra fram till dess HD beslutat
om dess laglighet. I en artikel i Panorama Digital (http://www.panodi.com)
berömde två advokater domstolens beslut att olagligförklara oppositionens förslag om en rådgivande folkomröstning om Chavez' styre och den ene konstaterade att det kommer att bidra till "byggandet av en rättsstat".

Det är också intressant att jämföra Venezuela med övriga Latinamerika.
I Argentina har det under senare år förekommit veritabla förföljelser av judiska organisationer och dess medlemmar (se http://www.coha.org/) där det korrupta rättsväsendet dömde fullkomligt oskyldiga människor och i Nicaragua sitter ex-presidenten Arnoldo Aleman i husarrest för att i samarbete med korrupta kumpaner ha förskingrat över 100 miljoner dollar. Senaste nytt är att Centralamerikanska parlamentet (PARLECEN) tagit upp kampen för Alemans frihet. Han måste friges ur husarresten, heter det, annars kan han ju inte delta på våra möten. Samtidigt har den hederlige reaktionären, president Bolanos, låtit upprusta och utrusta ett särskilt fängelse för korrupta politiker och administratörer. Enligt La Prensa Nicaragua räknar man med att det kommer att kunna fyllas rätt snabbt...

Kommer Chavez att störtas? Svar: nej. En jämförelse med Guatemala 1954
och Chile 1973 visar detta bortom allt tvivel. Oppositionen skulle visserligen kunna mörda honom men hans regering skulle ändå bestå.

I Chile utnyttjade Pinochet sin spelade vänskap med Allende för att rensa ut alla prodemokratiska ledande militärer - i Venezuela är det tvärtom Chavez som har rensat ut antidemokraterna. Samtidgt är det närmast chockerande att det hittills hårdaste straff som drabbat någon militär som öppet uppmanat till militärkupp varit husarrest för kortare perioder - i Västeuropa skulle livstidsfängelse för landsförräderi rimligen vara lägsta tänkbara straff.

Fallet Chile visar också att sabotageaktioner knappast stärker befolkningens stöd för den opposition som organiserar eländet. Efter transportarbetarstrejken, som CIA finansierade, stärktes Allendes koalition i de allmänna valen. Hardys analys ovan visar att detta också gäller för Venezuela. Chavez kommer att vinna folkomröstningen i augusti. Tragedin i Guatemala 1954 var att Arbenz gav de fattiga jord men inte redskap att försvara den - Fidel Castro lärde av det misstaget 1959 och tack vare en klok och genomtänkt strategi har den kubanska revolutionen överlevt. Chavez är, till skillnad från Castro (vars främsta förtjänst är hans obestridliga sociala engagemang som bidragit till den demokratiska landvinning som Latinamerikas bästa utbildnings- och hälsovårdssystem obestridligen utgör), en hängiven demokrat, som på ett skickligt sätt parerat hotet från demokratins dödgrävare i landet. Han förutsåg det rabiata kuppinriktade motstånd som hans reformpolitik skulle möta från de mest hänsynslösa elementen i landets elit och har därför organiserat Bolivariska cirklar som väckt en gedigen politisk medvetenhet hos de fattiga och som var en nödvändig förutsättning för att störta tvådagarsdiktaturen i april i fjol.
I fallet Guatemala var den CIA-organiserade legoknektsarmén inte särskilt framgångsrik ur militär cynvinkel (massakrer på indianer var dock en specialitet) och kriget hade svårligen vunnits för USA:s del utan de systematiska terrorbombningarna - till sist hotade man att lägga hela Guatemala City i ruiner om inte regeringen gav upp. Jag betvivlar att USA skulle vara berett att bomba Venezuela sönder och samman samtidigt som man är upptaget med det dyrbara kriget mot terrorn i Mellanöstern.

Vad gäller resultaten för Guatemalas del av ovannämnda politik rekommenderar jag en färsk analys av landets narkodemokrati på http://www.coha.org/

Vad gäller det utnötningskrig som nu pågår i Venezuela ("Rösta på oss annars
saboterar vi ekonomin" - oppositionens inofficiella slogan) så kommer Chavez
att vinna även där. Fattigbönder som fått jord innebär snart nya kunder för
affärsmännen i närområdet och valutarestriktionerna kommer att stärka lokala företag. Samtidigt har den senaste storlockouten slagit ut 1000-tals företag, så många företagare kommer att tänka sig för nästa gång Fedecameras vädjar om deras stöd för en ny sabotageaktion riktad mot landets ekonomi (hittills har oppositionen genomfört fyra generallockouter/strejker). Lula i Brasilien har haft mycket glädje av att PT redan styrt i både städer och delstater och att företagarna kunnat se de positiva ekonomiska effekterna av deras politik. I Venezuela fick Chavez rörelse makten mycket snabbt och har bara haft några få år på sig, men även där kommer budskapet att sjunka in:
En marknadsekonomi behöver inte bara välbärgade producenter utan också konsumenter. Jag förnekar inte att oppositionens fyra generalstrejker varit effektiva när det gäller att sabotera ekonomin - enbart oljesabotaget har kostat mångmiljardbelopp för den venezuelanska staten - men företagarna (allt fler) är medvetna om att de också skadat sig själva och det kommer att stärka intresset för nytänkande.

Under senare tid har Chavez inriktat sig på att splittra oppositionen genom att vädja om nationell försoning och de rika företagarnas medverkan när det gäller att bygga ett organiserat, mer rättvist samhälle. Erfarenheterna från Brasilien där arbete och kapital nyligen ingått en alians (vicepresidenten är textilmagnat) visar att de locktonerna i längden knappast kommer att klinga för döva öron. Samtidigt är det naturligtvis ett problem att Venezuelas privata medier (med några få lysande undantag såsom dagstidningen Panorama de Maracaibo) fortsätter att hänge sig åt en brutal hetskampanj mot regeringen och att Chavez knappast får komma till tals i dessa medier.

Sammantaget: Chavez sitter rätt säkert - till glädje för presidenterna Gutierrez i Ecuador och Lula da Silva i Brasilien som knappast vill se en återgång till den gamla onda tiden med militärdiktaturer som det ständiga svaret från eliten på alla sociala reformsträvanden.

BJÖRN BLOMBERG

Källor:
http://www.vheadline.com (ypperlig info på engelska,
dagliga inlägg för/mot regeringen etc),
http://www.panodi.com - utmärkt kommersiell tidning i Maracaibo som fått mycket beröm av president Chavez för sin orädda rapportering,
hemsidan för Simon Bolivars Studiecenter i Sverige,
Socialistisk debatt 1-2 2002 (temanummer om Latinamerika).