Vad är en sekt?



Detta är ett mycket viktigt citat ur boken "Vad är sanning?" av Sven Reichmann.



Alla vet vad som menas med begreppet "tid" tills man skall förklara ordet för någon annan. Så är det med många av de ord och symboler vi rör oss med. De har inget klart innehåll för oss, utan vi tar dem "lite på känn". När vi kommer in på trons område möter vi åtskilliga sådana ord. Låt oss försöka analysera vad som skiljer en sekt från andra grupper och organisationer. Om vi inte tänkt igenom vad vi menar med ordet "sekt", så föreställer man sig lätt en liten och exklusiv grupp av människor. De förväntas ha en udda, lite egendomlig ideologi, till exempel att jorden är platt. Eftersom gruppens idéer är djupt verklighetsfrämmande, så måste sekten dra sig undan från kontakt med verkligheten och från människor och deras synpunkter för att kunna överleva. Sektens idéer tål nämligen inte att jämföras med verkligheten. De ger inga synliga resultat utan är bara en följd av att man velat opponera sig och skapa en snäv grupp för inbördes beundran, där man odlar verklighetsflykt.

Tagen på sängen

Denna definition "på känn" innehåller många korn av sanning men är ändå ödesdigert ofullständig. Många har haft den i bakhuvudet, När de närmade sig sekter som scientologin, moonrörelsen, Guds barn eller antroposofin. När man kom in i dessa typiska sekter, såg man inte till så mycket av bisarra idéer och konstiga strukturer. I stället såg man kanske sammanhållning, engagemang, vanlighet, ordning och reda. Visst hade gruppen sina idéer, men de verkade ju på många satt vettiga eller åtminstone oförargliga. Och slutenheten var då inte påfallande. Gick man inte ständigt ut och sökte kontakt med omvärlden? Så dras man in i ett sammanhang, utan att man kanske inser sin situation, förrän den är långt gången. Det typiska med en sekt är nämligen, att den bakom ett vackert ansikte har en inre verklighet som i det längsta hålls dold. Man ser den nog redan från början, men man förstår inte att tolka signalerna ratt. Efter ett tag har man vant sig vid dem, och marker dem kusligt nog inte längre. Om man inte tidigt förstår vad dessa varningssignaler betyder, blir man mycket lätt tagen på sangen. Sovande förs man in i en verklighet, som man egentligen inte har valt. Särskilt viktigt är det att beakta, att sektens särart kan ge upphov till synliga resultat, som åtminstone skenbart är positiva. Många som förs in i sektsammanhang kommer med morrhåren utfällda: "Här skall ingen lura på mig några dumheter." I stället överraskas man av det vackra ansiktet, och vänder lätt sin misstänksamhet i självanklagelse. "Så typiskt av mig att alltid vara kritisk, dömande och misstänksam. Titta bara så vanliga och självuppoffrande människorna är i denna grupp. Och här har jag gått och tänkt illa om dem..." Självanklagelsen, i sin tur, gör att man sedan påfallande lätt kan föras in i den fördolda verklighet, som sekten egentligen går ut på. När en människa skall föras in i en sekt är det första sammanträffandet av avgörande betydelse. Många kan efteråt berätta, att man första gången hajade till för vissa händelser eller företeelser, men man påverkades till att bortse från sina spontana intryck. Sedan visade det sig långt senare, att detta var ett ödesdigert steg. därför är graden av påverkan hög redan från början, och målet är att snabbt slå ut nykomlingens självständighet, kanske genom så kallad "love bombing" - kärleksbombning.

Den gemensamma nämnaren

Det som mest av allt skiljer sekter från andra grupper är den auktoritära strukturen. Det finns alltid en ledargestalt eller, som i Jehovas vittnen, en liten ledargrupp. Ledaren kan leva eller vara död. Ledaren beskrivs som en unik människa. Han är på något satt upphöjd över mängden och kan därför inte ha fel. Tanken är aldrig, att de som går in i sekten skall utvecklas till att komma i jämnhöjd med ledaren. I stället skall man underordna sig ledaren och lära sig tanka hans tankar, se världen med hans ögon och göra som han säger.
Visst talas det om utveckling och personlighetsförändring och visst låter det som om man skulle kunna nå upp till ledarens nivå. I praktiken visar det sig dock alltid, att ledarens försprång är konstant.
Vi kan ta scientologin som exempel. Den lanseras som en sorts övernaturlig psykoterapi. Man påstås kunna bli "clear", "thetan" och allt vad det heter i en sorts oandlig himlastege. Till sist påstås man bli så förvandlad, att man skall kunna överleva ett modernt atomkrig. Ändå kommer man inte i jämnhöjd med L Ron Hubbard, rörelsens grundare och mystiske ledare. I scientologins fall beror detta delvis på att det kostar så otroligt mycket pengar att genomgå så kallad "dianetik", att man har hamnat på fattighuset innan man kommit halvvägs. Hur och var klagar man förresten, När det visat sig att man inte överlevde atomkriget?
Ledarens särart är i praktiken inte kvantitativ utan kvalitativ. Han är så annorlunda, att det ofta behovs ett speciellt ord för att markera hans särställning. Ett sådant ord kan vara "profet". Några andra är "vishetslärare", "upplysta mästare", "andevetenskaplig forskare ", "guru" etc. Kärt barn har många namn.
Ibland åberopas gudomlig utkorelse som grund för ledarens särart. Andra gånger sägs det vara en berömd person (kanske Buddha) som reinkarnerats och därför måste vara i särklass. Somliga ledare påstås ha en så unik begåvning, att vi vanliga dödliga aldrig kan bli jämförbara. Så är det till exempel med antroposofins grundare, Rudolf Steiner.
Sätten att lansera sig som profet är också många. Man kan göra som ledaren för Summit Lighthouse. Hon har införlivat profettiteln med sitt efternamn - Elisabeth Clare Prophet.
En lurig variant på samma tema möter vi i ordnar och hemliga sällskap. Frimurarorden och Tempelriddarorden har ett ledarskap som aldrig träder fram - i alla fall inte med sina avsikter, om än namnen skulle vara kända. Själva orden är organiserad i många nivåer. För varje nivå genomgår man en invigning och får del i "hemligheter". Självklart blir strukturen totalt auktoritär i en sådan grupp. Allt sker på ledarnas villkor. Förvånansvärt många kristna som i dag går till storms mot sektbildningar är själva med i hemliga ordenssällskap.

Det vackra ansiktet

Den nya förmåga som ledaren sägs besitta svetsar samman gruppen. Den skapar också hopp och förtröstan i en ond värld. Med den mörknande framtid, som nu vilar över miljökatastrofernas värld. behovs det ju nya insikter och förmågor, om vi alls skall kunna överleva eller ens bemästra dagens ångest för morgondagen. Man söker inte bara efter mer forskning av det gamla vanliga slaget. Det man längtar efter är en ny sorts kunskap med en annorlunda kvalitet. Sekten lider inte av handlingsförlamning. Den blinda tron på ledaren får i stället precis den effekt som all tro skapar - nämligen beslutsamhet. Ledarens ord galler, vare sig han är närvarande och säger hur det skall vara, eller han är frånvarande och verkar genom att alla får försöka förstå hans vilja. Tryggheten vid tanken att ledarens förmåga skall lösa framtidens problem så att vi slipper lida, skapar också entusiasm och hänförelse.
Demokrati kan lätt urarta till polsk riksdag, så att envisa viljor drar åt alla håll. När hälften av ens tid äts upp av själva beslutsprocessen, längtar man efter att få ta itu med riktigt arbete och inte spilla kraft på en massa fruktlösa diskussioner. Det är val att det finns "riktiga" ledare som kan "ta ett ansvar"! Missmod och trötthet förbyts i glädje och energi.
På ett farligt satt kan det också kittla ens fåfänga att man får en "speciell", kanske till och med "hemlig" kunskap. Vem minns inte hur tidskriften Det bästa för en del år sedan gjorde stora databaserade utskick? Med namn och allt fick man veta att man var "utvald" till att delta i ett lotteri, prenumerera på tidningen eller köpa något nytt och "särskilt" bokverk. Vem vill inte vara "utvald" i en värld av förkastelse?
Visst är det en väldigt fin känsla att bli bjuden med i den lilla skara som ensam i svekets värld kampar för den stora och kompromisslösa sanningen. Får man dessutom höra många profetior om hur utvald man ar, kan den känslan bli så stark att man upphor att prova vad det är man sysslar med.
På samma satt kan det vara oemotståndligt att få en personlig inbjudan till att bli frimurare. "Detta är en speciell verksamhet, och därför kan den bara bjuda in speciella personligheter..." Det är en viktig del av det vackra ansiktet, att man ofta blir utnämnd till att vara speciell. Att alla människor är vanliga människor - eller om du så vill: att alla är speciella - är ingen bärande tanke i sekter. Antingen går sekten ut på att du förklaras vara speciell från början, eller också skall du åtminstone bli det genom att gå med. I alla händelser är ledaren speciellt speciell.
Som du marker handlar allt egentligen om att gudsdyrkan i större eller mindre grad byts ut mot människodyrkan. Adepten är speciell och ledaren är superspeciell. Har finns många mekanismer som kan fylla människans religiösa vakuum.
Att det skenbart är svårt att komma med i många sekter och att det kan vara hisnande dyrt är inget hinder för medlemsvärvning. Ratt utnyttjat visar ju priset hur speciell hela verksamheten är - och du själv. När man val är inne i sekten är hot om uteslutning ett av de bästa medel som finns för att skapa underkastelse. Man kunde tycka att det hotet bara skulle uppfattas som ett erbjudande. Men dess budskap är i stället: "Du är ingenting om du inte är med i de speciellas skara." Inför det föraktet löper man risken att förlora det fina man ville vinna, och då bekänner man sin synd och underordnar sig på nytt.

Den mörka verkligheten

När man väl är inne i en sekt börjar i små, omärkliga steg en process, där ens egen erfarenhet och bedömningsförmåga skall bytas ut mot ledarens lära. Två gränser dras då ofta upp: gränsen mellan "oss" och "de andra" samt gränsen mellan "förr" och "nu" i adeptens liv. Innan man kom in i ledarens ljuskrets tillhörde man "förr" och "de andra", "de oupplysta". därför är det oundvikligt, att allt man själv förde med sig i boet är ett hinder, som skall undanröjas så snart som möjligt. En människas livserfarenhet och bedömningsförmåga kan snabbt sattas ur spel på detta satt.
I många sekter är man expert på att peka ut olika misslyckanden eller besvikelser i adeptens tidigare liv som typiska konsekvenser av en "oupplyst" livsföring. På det sättet kan scientologerna snabbt göra en människa till ett kroniskt vårdfall för sin dianetik.
Nu måste vi samtidigt inse att detta handlingssätt inte behöver vara fel. Det finns många sammanhang, där man gör klokt i att göra precis så har. Låt oss anta att du är psykolog och skall hjälpa en missbrukare till ett drogfritt liv. All erfarenhet säger, att din klient måste fatta ett beslut om drogfrihet för att komma någon vart. Men då infinner sig automatiskt ett "förr" och ett "nu" som du som vårdare måste hjälpa honom att hålla fast vid.
Frågan är därför inte bara hur man går till vaga. Det allra viktigaste är i stället vart vägen leder. I en sekt leder den alltid till ett växande beroende av ledaren. Det kan den göra i vanlig psykoterapi också. Det är en kuslig frestelse för varje psykolog att knyta sina patienter till sig. De blir då inte mer och mer mogna och oberoende utan tvärtom alltmer beroende av hans vilja, åsikter och bedömningar.
Många som söker hjälp i terapi är obeslutsamma och önskar på olika sätt att få fly från ett självständigt ansvar för sina liv. De kan rent av bli aggressiva om psykologen försöker hjälpa dem till större självständighet. En psykolog kan många gånger få använda all sin kraft för att inte bli utnämnd till guru av sina egna patienter.
Gränsen mellan sekterism och verklig människohjälp är därför alltid hårfin. Också det mest renhjärtade sammanhang kan lätt göras om till en sekt. För att det skall bli en sekt av det hela räcker det med en nästan omärklig justering av ledarskapets ställning och uppgift.

Ett spel med skuldkänslor

Som jag förut nämnde kommer många in i sekter med morrhåren före. Man är på sin vakt och väntar sig kanske ofta att bli överlägset bemött. I stället blir man oerhört välkomnad och får kanske på ett fint sätt veta hur "speciell" man är. Då faller man för smickret, tar det för att vara kärlek och anklagar sig själv för att man tänkte illa om dessa som visar så mycket värme och offrar så mycket.
För deras offer är verkligt, och man ser det direkt, men man misstolkar innebörden. Man tror att det är kärlek, När det i själva verket är slaveri.
I vilket fall vänds nu misstänksamheten i självanklagelse. Detta betyder, att varje gång man sedan ser något som borde fått en att dra öronen åt sig, så väljer man lätt att låta den varningssignalen glida förbi. Så småningom förs man själv in i samma slaveri. Men det sker med så små steg och med så många tillbakahållna varningssignaler att man intalar sig själv, att det är just så har man vill ha det. Man kallar sitt eget slaveri kärlek, När man nu misstog sig på de andras kärlek.
Och ledaren har ju en så ovanlig kunskap och han är så säker på sin sak! I ren beundran väljer man att anpassa sig. Ofta inser man inte ens vad som håller på att ske.
Märkligt nog sätter många sekter sin ära i att predika frigörelse från skuld. Just därför drabbas många av skuldkänslor När det som påstås vara kärlek ändå upplevs som kärlekslöshet. Följden blir då lätt, att man hamnar i ett växande inre kaos. Läran framstår då alltmer som himmelsk, men tyvärr är man själv otillräcklig eller kanske till och med "rebellisk", eftersom det inte fungerar så bra i ens inre. Man får satta av allt mera tid till att läsa ledarens skrifter, memorera hans budskap, meditera, späka sig, offra sig, eller skara av kontakten med människor, som kan binda en kvar i det "gamla" livet.

Virveleffekten

Många sekter utnyttjar också "virveleffekten. Man kan koppla ur en människas bedömning genom att öka hastigheten. Snabb förkunnelse med högt grupptryck där det hela tiden händer så mycket att man inte hinner tanka efter, är en pålitlig teknik.
Snabba, oförmodade löften och överlåtelser är också förträffliga. Första invigningen i frimureriet är ett bra exempel. Man får klä ut sig och med en bindel för ögonen förs man högtidligt in i ett rum av "speciella" personer. där tas bindeln lika högtidligt bort, och man står inför utklädda människor och en likkista. Man föreläggs nu utan föregående varning att under edsvuren förpliktelse överlåta sitt liv åt det ledarskap, som man aldrig har träffat och vars avsikt man inte känner. Lite dödskallar lär tjäna som uppmuntrande blickfång under ceremonin.
Man skall ha mycket is i magen, om man efter alla smickrande inviter och under trycket av denna märkliga ceremoni skulle begära ens 60 sekunders extra betänketid. De flesta lägger sig snällt i kistan och svär eden. Då tänds ljuset. Maskerna tas bort och en "broder" välkomnas så varmt i sällskapet, att han så snart som möjligt skall ha glömt bort vad han egentligen lät sig luras till att göra.
Visst hade man en kort stund lust att backa ur. Men då skulle ju alla dessa människor ha ordnat denna ceremoni förgäves, och det skulle ju också visa sig att de haft fel, när de menade, att man var "speciell". Inför det skuldtrycket, som ändå inte är särskilt starkt, kapitulerar de allra flesta. Så småningom får man genomgå fler överlåtelser av samma slag, men då har man vant sig vid dem och märker ännu mindre vad som håller på att ske.
Invigningen till TM följer samma mönster. Först kommer några föredrag, som i nyktert neonljus beskriver meditationen som en ren vetenskap. Sedan skall man få sitt mantra. Till mångas överraskning sker detta vid en dunkel, rökelsefylld och klart religiös ceremoni. TM-läraren mässar på sanskrit, och utan att man förstår ett ord leds man till att offra till den avlidne guru Devs ande. Också har skall det till kurage för att man skall dra i nödbromsen. Mycket få gör det i praktiken. Virveleffekten är pålitlig.
Övernaturliga händelser kan också utnyttjas för att skapa en säker virveleffekt. Många har låtit sig förbluffas, när de av nyfikenhet dragits med på spiritistiska seanser. Man kan bli så vidöppen för påverkan, att man kan ta emot uppenbart felaktiga budskap om en själv utan att komma på tanken att prova. "Säkert visste mediet mer om mig än jag själv gör", tänker förvånansvärt många.

Kristendom och sekterism

Ar kristendomen till sitt väsen sekteristisk? Den bygger ju på att man överlåter sitt liv till en osynlig ledare, i detta fall Jesus. Det finns ett "före" och ett "nu". Det finns ett "gammalt liv" och ett "nytt".
Man kan se saken så här: kristendomen kan oerhört lätt användas för sekteristiska syften. Detta sker varje gång man förandrar det kristna budskapet, så att människor får en maktposition över andra människor i den kristna trons namn.
Ur kristen synvinkel kan vi därför säga, att det djupaste kännetecknet på sekterism är att det kristna ledarskapet får makt. Hur läran än ser ut i andra avseenden, så är det typiskt, att den ger ledarskapet makt över dem som skall ledas. Det kan handla om apostolisk succession som motiv för den makten. Det kan lika gärna hända, att en karismatisk person utropar sig själv till apostel eller profet. Han påstår sig då så mycket bättre kunna höra vad Gud säger, att andra personer inte vågar prova profetens budskap av rädsla för att "gå emot en Herrens tjänare". I praktiken får man därför bara göra som ledaren säger. Han talar "ju" från Gud.
Observera att jag inte diskuterar om det finns något som kan kallas för apostolisk succession eller apostla-tjänst. Felet ligger i att man använder sådana begrepp för att skaffa sig makt.
Därför är det så, att varhelst du ser en maktstruktur i kristna sammanhang, så är det sekterism på gång. Den kan vara oförarglig eller blygsam till sin omfattning. Så är det ofta med maktstrukturer som sett sina bästa dagar i fråga om makt.
Många gånger uppkommer sektbildningar i bakvattnet efter en väckelse. Så länge väckelsen är äkta, är ledarna av typen "de som i världen intet var" (1 Kor 1:28), men sedan kommer oftast maktmänniskorna och vill ta över.
Om de lyckas så inför de nya lärosatser som skall visa att de gick Guds ärende, När de föste undan dem som verkligen var väckelsens budbärare. Om de misslyckas, har de i alla händelser tvingat dem som från början verkade i ödmjukhet att börja använda makt för att "försvara väckelsen". Så småningom dör därför denna och en förstelnad maktpyramid blir kvar som en ruin. När maktmänniskorna tagit över och ännu har vind i seglen gör de som mest skada, eftersom deras makt då är som störst.

Den auktoritära skadan

Somliga former av sekterism är mer skadliga an andra. De största skadorna ser man hos personer som utsatts för ständig påverkan genom skuldmanipulation och virvel-effekter. Hos dem kan den inre förvirringen nå sådana nivåer, att personen från att ha varit psykiskt frisk blir djupt deprimerad eller får en akut psykos. Personen hjärntvättas och får lära sig att hjärntvätta sig själv. Ångesten växer tills den kan utlösa självmordshandlingar.
Naturligtvis är detta inte avsikten hos dem som leder sekten. Det bara blir så, eftersom man pressar människor över deras förmåga. Själv kanske man klarar trycket, men andra gör det inte.

Tidiga och sena effekter

Sekter med högt grupptryck har alla en tendens att på olika vägar skapa tillstånd av inre förvirring. Man kan bli förvånad, När man ser att folk som kommit ut ur kristna sekter, moonrorelsen, scientologin eller hare krishna alla kan lida av samma slags psykiska sjukdom. Budskapen är ju ändå så olika. Ja, men det man tar skada av är inte bara budskapet utan främst det auktoritära systemet.
Den auktoritära skadan uppkommer först efter en tid, När man förgäves försökt att genom underkastelse få en ideologi att fungera trots att denna helt enkelt inte är sann. I det misslyckande som blir oundvikligt bryts adeptens självständighet ner så att han inte längre kan lita på sina egna bedömningar. Detta upplever han som en växande förvirring och den söker han att lösa på det satt han blivit van - genom mer underkastelse. Alla dessa ansträngningar leder i värsta fall till en kollaps där hela personligheten kan rasa samman.
Men den första effekten är inte alls så negativ som den slutliga kan vara. Många blir glada och handlingskraftiga När de förs in i en värld där det inte finns några "om" eller "men" och framför allt inga "kanske". Varje sekt kan därför peka på fina resultat. Och de som sedan har sans eller lättja nog att varken ta läran eller ledaren på alltför blodigt allvar kan också fortsätta att leva i den nya handlingskraften. I praktiken är dessa dock inte så många.
I vilket fall är de fina tidiga resultaten något som gör att det är få som märker hur många som mår allt sämre på lång sikt. Det vågar man ju inte säga till någon för då blir man en sorts avfälling. Hyckleriet får i stället fylla ut luckan mellan bekännelse och verklighet.
Och det typiska är att när man talar med ledaren för en sekt om hur många som mår dåligt, så svarar han alltid med siffror på hur många som mår bra. Att samma personer ofta lite senare börjar att må dåligt, intresserar honom inte.
Det vi skall lära oss av denna dystra betraktelse är att vi för att hitta en sann tro måste undersöka såväl budskapet som den miljö i vilken det förs vidare. Även det bästa budskap kan användas i sekteristiskt syfte. I kyrkans historia har det skett många gånger. Trots att det då blivit många problem, kan budskapet ändå vara sant.