Det viktiga i livet

Kvinnan som låter en hund vara centrum i livet förlorar själv på det - inte bara sitt värde som människa utan även det naturliga nöjet med att hålla hund. Mannen som gör alkoholen till det främsta i livet förlorar inte bara jobbet utan smaken och all förmåga att avnjuta det första stadiet av berusning (som är det enda behagliga). Det är härligt att i någon minut eller ett par känna det som om hela universums mening finns sammanfattad i en enda kvinna - härligt så länge som andra plikter och nöjen då och då tvingar dig att slita dig ifrån henne. Men om du ordnar det så för dig (vilker ibland kan vara genomförbart) att du inte har något annat att göra än att beundra henne - vad händer då? Naturligtvis har denna lag blivit upptäckt förr, men den tål att begrundas igen. Den Iyder som följer: varje gång man låter ett litet stycke som är gott överglänsa det större goda, eller en del av det goda överglänsa det totala goda, betyder det att det lilla, den del som man offrade allt för, går förlorat. Tydligen är världen skapad sådan. Om Esau faktiskt fick linssoppan i utbyte mot sin förstfödslorätt var han ett undantag. Man kan inte få det näst bästa genom att sätta det främst. Man kan bara få det näst bästa genom att sätta det främsta främst. Därav följer att frågan: "Vad är viktigast i livet?" inte bara är angelägen för filosofer utan för alla.

Det är omöjligt att inte i detta sammanhang ställa frågan vad det är som vår egen civilisation har sett som viktigast under de senaste trettio åren. Svaret är uppenbart. Den har satt sig själv främst. Att bevara civilisationen har varit det höga syftet, och civilisationens sammanbrott har varit det stora hjärnspöket. Fred, hög levnadsstandard, hygien, transporter, vetenskap och förlustelser - allt detta som vi vanligtvis kallar civilisation - har varit vårt mål. Man kan replikera att vår omsorg om civilisationen är mycket naturlig och även nödvändig, i en tid då den är så utsatt för fara. Men tänk om skon sitter på den andra foten? - tänk om civilisationen är i fara just på grund av att vi alla har gjort den till vårt främsta goda? Den kanske inte kan bli bevarad på det sättet. Civilisationen blir kanske aldrig tryggad förrän vi bryr oss mer om något annat än vi bryr oss om den. Den hypotesen kan stöttas av vissa fakta. Beträffande fred (som är en aspekt av vår civilisationstanke) tror jag att många nu kan enas om att en utrikespolitik som styrs av en längtan efter fred är en av de många vägar som leder till krig. Och har civilisationen egentligen någonsin varit i allvarlig fara förrän den blev främsta målet för människans intresse? Det förekommer en hel del obetänksam idealisering av gångna tider, och någon sådan vill jag inte uppmuntra. Våra förfäder var grymma, lystna, giriga och dumma, precis som vi. Men var det så, att eftersom de brydde sig mer om annat än civilisationen - och det var olika saker under olika tider: Guds vilja, äran, hedern, renlärigheten, rättvisan - så utsattes civilisationen ofta för risken att utplånas? Detta är åtminstone värt att ägna viss tankemöda. Om det verkligen är sant att civilisationen aldrig är säker förrän den kommer i andra hand, infinner sig genast frågan: vad kommer i första hand? Det enda svar jag kan komma med här är att om vi inte vet det, är det första och enda riktigt vettiga att försöka ta reda på det.

Ur boken "First and Second Things" i First and Second Things av C S Lewis

Johannes evangelium kapitel 2

(Översättning: Levande bibeln)
1 Två dagar senare var Jesu mor Maria gäst vid ett bröllop i staden Kana i Galileen,
2 och Jesus och hans lärjungar var också inbjudna.
3 Mitt under bröllopsfesten tog vinet slut. Maria gick då till Jesus och berättade det för honom.
4 "Varför kommer du och säger det till mig", svarade han. "Än har inte tiden kommit då jag ska träda fram offentligt."
5 Trots det sa hans mor till tjänarna: "Gör precis som han säger."
6 I huset fanns sex stora stenkrukor. De användes vid de judiska reningsceremonierna och rymde omkring hundra liter var.
7,8 Jesus bad tjänarna att fylla dem med vatten. När detta var gjort sa han: "Häll upp lite och ge det till hovmästaren."
9 Hovmästaren smakade på vattnet som nu hade förvandlats till vin. Men eftersom han inte visste varifrån det kom - bara tjänarna kände till det - kallade han på brudgummen.
10 "Det här är ett utsökt vin", sa han. "Du gör minsann inte som alla andra. I vanliga fall serverar ju värden det bästa vinet först, och när alla så småningom är belåtna tar man fram det sämre. Men du har sparat det bästa till sist."
11 Med detta under i Kana i Galileen visade Jesus för första gången offentligt sin gudomliga makt, och det gjorde att hans lärjungar trodde att han verkligen var Messias.
12 Efter bröllopet gick Jesus till Kafarnaum för att vara tillsammans med sin mor, sina bröder och lärjungar under några dagar.

13 När tiden för det årliga påskfirandet närmade sig gick Jesus upp till Jerusalem.
14 På tempelområdet fick han se dem som satt och växlade pengar bakom sina bord, och affärsmän som sålde boskap, får och duvor som skulle användas till offer.
15 Jesus gjorde då en piska av några repstumpar och drev ut dem allesammans. Han körde ut fåren och oxarna, och välte omkull borden med pengarna.
16 Sedan gick han till männen som sålde duvor och sa till dem: "Ta ert pick och pack och försvinn härifrån! Och gör inte min Fars hus till en marknadsplats!"
17 Då kom hans lärjungar ihåg profetian från Skriften: "Omsorgen om Guds hus ska förtära mig som en eld."
18 "Vad har du för rätt att köra ut dem?" frågade de judiska ledarna Jesus. "Om Gud har gett dig denna makt, gör då ett under och bevisa det."
19 "Javisst", svarade Jesus. "Riv detta tempel, så ska jag bygga upp det igen på tre dagar."
20 "Va!" ropade de. "Det har tagit fyrtiosex år att bygga det här templet, och du kan göra det på tre dagar."
21 Men med "templet" menade han sin kropp.
22 När han sedan uppstod från de döda kom lärjungarna ihåg att han hade sagt detta. Då förstod de att detta ord från Skriften verkligen handlade om honom och hade uppfyllts genom honom.

23 På grund av de under han gjorde i Jerusalem under påskhögtiden blev många människor övertygade om att han verkligen var Messias.
24,25 Men Jesus litade inte på dem, för han kände deras innersta och ingen behövde tala om för honom hur opålitlig den mänskliga naturen är.