Min käre Malört!
Du gör tydligen utmärkt goda framsteg. Det enda jag är rädd för att är du i dina försök att forcera patientens utveckling kanske kan väcka honom till insikt om sin verkliga belägenhet. Ty du och jag, som ser denna belägenhet sådan den verkligen är, vi får aldrig glömma hur helt och hållet annorlunda den måste förefalla honom. Vi vet att vi har gett hans bana en ändrad riktning som redan håller på att föra honom ut ur kretsloppet kring Fienden; men vi måste få honom att inbilla sig att alla de avgöranden som har bidragit till denna kursförändring är betydelselösa och inte definitiva. Han får inte misstänka att han nu, om också långsamt, är på väg bort från Fienden i en riktning som kommer att föra honom ut i kölden och mörkret i rymdernas utmarker. Just därför nästan gläder det mig att höra att han alltjämt går i kyrkan och till nattvarden. Jag vet att det innebär risker; men ingenting skulle vara så farlig som om han kom till insikt om kontrasten mellan vad han nu är och vad han var under de första veckorna efter sin omvändelse. Så länge han fortfar att i utvärtes måtto vara kristen, så länge kan vi alltjämt få honom att anse sig som en person som har lagt sig till med en del nya vänner och nya förströelser, men vars religiösa tillstånd i det stora hela är likadant som för sex veckor sedan. Och så länge han tror det så har vi inte den direkta ångern över en bestämd, till fullo erkänd synd att kämpa mot utan bara hans obestämda, fastän ängsliga känsla av att han på sista tiden inte har varit som han borde vara. Denna vaga känsla av oro måste skötas omsorgsfullt. Om den blir för stark kan den väcka honom och förstöra hela spelet. Men å andra sidan: om du helt och hållet undertrycker den så går vi miste om en faktor i situationen som vi kan dra god nytta av. Om en sådan känsla tillåtes att leva men inte att växa sig oemotståndlig stark och sätta frukt i verklig ånger, så har den en ovärderlig verkan. Den ökar patientens motvilja mot att tänka på Fienden. Alla mänskor har nästan alltid en smula av denna motvilja, men när det att tänka på Honom innebär att de ställs ansikte mot ansikte med och får en intensivare förnimmelse av en hel konturlös svärm av halvmedvetna synder, så tiodubblas motviljan. De avskyr varje tanke som medför associationer till Honom, precis som folk med trassliga affärer avskyr blotta åsynen av sin tomma bankbok. När din patient befinner sig i detta tillstånd så kommer han inte att negligera sina religiösa plikter men att finna dem allt obehagligare. Innan han går att uppfylla dem, kommer han att tänka på dem så lite som han tycker att han anständigtvis kan, och när de är fullgjorda kommer han att glömma dem så fort han kan. Bara för några veckor sedan måste du fresta honom till ouppmärksamhet och bristande uppriktighet i sina böner, men nu skall du finna att han tar emot dig med öppna armar och nästan tigger dig om att villa bort hans uppsåt och trubba av hans känslor. Han kommer att önska att hans böner skall vara tomma ord; ty han kommer att mer än allt annat frukta att Fienden verkligen skall komma i kontakt med honom. Hans mål kommer att vara att inte väcka den samvetsaggets gnagande mask som sover. Allt eftersom detta tillstånd hos patienten blir kroniskt, blir du allt mer befriad från den tröttsamma uppgiften att sörja för njutningar att fresta honom med. Allt eftersom hans växande samvetsoro och hans ovillighet att gå till grunden med den mer och mer utestänger honom från all verklig lycka, och allt eftersom vanans makt gör att det nöje han finner i världens flärd och eggelser och i den cyniska jargongen blir mindre på samma gång som det blir svårare att undvara (ty sådan är lyckligvis vanans inverkan på njutningen), så skall du finna att allting eller ingenting är tillräckligt för att fånga hans förströdda uppmärksamhet. För att fresta honom att försumma sina böner behöver du inte längre använda en god bok som han verkligen tycker om; det räcker med en annonsspalt i gårdagstidningen. Du kan få honom att öda sin tid, inte bara på samtal om saker som intresserar honom, med folk som han tycker om, utan också på samtal om ämnen som han tycker är tråkiga, med folk som han inte intresserar sig för. Du kan få honom att långa tider i sträck göra absolut ingenting. Du kan få honom att vara uppe långt in på natten, inte i festligt lag utan sittande framför spisen i ett kallt rum, stirrande på en utbrunnen brasa. All den sunda och levande aktivitet som vi vill att han skall undvika kan vi avhålla honom från och ge honom ingenting i stället, så att han till sist kan säga som en av mina patienter sade när han anlände hit ner: "Jag inser nu att jag har tillbragt mitt liv med att göra varken vad jag borde göra eller vad jag hade lust att göra." De kristna karaktäriserar Fienden såsom den "förutan vilken Intigheten blir en makt". Och Intigheten är en mycket stark makt; stark nog för att få en man att förspilla sina bästa år, inte i ljuva synder men på att, utan att han vet varför, låta sina tankar håglöst fladdra runt kring han vet inte vad; med att tillfredsställa en nyfikenhet som är så svag att han blott till hälften är medveten om den; med att sitta och trumma med fingrarna eller småsparka, med att vissla melodier som han inte tycker är vackra eller med att irra kring i en lång, skum labyrint av drömmerier som inte ens rymmer något element av lusta eller ärelystnad som krydda, men som det arma kräket är för viljesvag och velig att rycka sig upp ur när någon tillfällig idéassociation har lett honom in i dem. Du invänder förmodligen att detta är mycket obetydliga synder, och liksom alla unga frestare är du givetvis angelägen att ha något uppseendeväckande felsteg att inrapportera. Men var snäll och kom ihåg att det enda som spelar någon roll är hur pass fullständigt du kan föra mannen bort från Fienden. Det betyder ingenting hur små synderna är, bara de tillsammantagna resulterar i att han lockas bort från Ljuset och ut i Intigheten. Mord är inte alls bättre än kortspel, ifall man kan ordna saken med kortspel. Den väg som säkrast leder ner till Helvetet är i själva verket den som gör det sakta -den som sluttar svagt och är mjuk att trampa på, där det inte finns några skarpa krökar, inga milstolpar, inga vägvisarmärken.
Din tillgivne onkel
TUMSKRUV
Ur Helvetets brevskola, C S Lewis.