Hur kommer det sig att antroposofer så ofta lutar sig mot Steiner i stil med: ”Steiner har sagt ... ”? Är det verkligen klokt att bygga sin hela existens på vad en annan människa har påstått? Hur kommer det sig att Steiner talade om antroposofin som den enda sanningen?
Därmed gör han ju sig själv till Gud.
 

Detta var frågor som Lisbeth Edberg började ställa till sig själv. Här berättar hon om sina tankar och varför hon i höst lämnar sitt arbete på Robygge för att gå på en bibelskola.

Min väg till antroposofin har tagit några år och varit krokig. Första gången jag stötte på den var under min förskollärarutbildning 1974. Då handlade det om Waldorfpedagogik. Vi var på studiebesök i Kristofferskolan, minns jag.
Sommaren 1983 gick jag en veckokurs om barn på Rudolf Steinerseminariet. Den tände mitt intresse och blev början till arbetet inom antroposofin. På kursens sista dag talade jag med seminariets trädgårdsmästare och blev sedan en av flera trädgårdsmedarbetare säsongen 1984.
Det var ett fantastiskt år. På dagarna skolade vi plantor, blandade jord och klippte granhäck. Samtidigt diskuterade vi allt från den biodynamiska odlingen till livet före och efter detta. En av flickorna hade varit med lite längre. Hon hade gått på Skillebyholm och kunde ge svar på många av våra frågor. På kvällarna gick vi tillsammans på föredrag i ”Vita Huset”.
 

Frågetecken

1985 och -86 blev två hektiska men roliga och lärorika säsonger som expedit i Rosendals Trädgårdsbutik. Skaran av människor som kom till trädgården för att handla eller ta en kopp kaffe bara växte och växte. Frågorna från kunderna var många. Man frågade allt ifrån ”Hur odlar man biodynamiskt?” till ”Var ligger Rosendals slott?”
Sedan januari 1988 har jag arbetat på Robygge i Stockholm. Också detta arbete har varit fint. Jag trivs med att möta människor och få stå i en så harmonisk miljö som Robygge är.
Men sakta har ett antal frågetecken och funderingar växt sig allt starkare inom mig. Frågetecken jag inte med bästa vilja lyckats räta ut. Funderingar som växt till övertygelser som inte längre stämmer med antroposofin.
Är det andliga strävandet inom antroposofin verkligen nyttigt och gott? Hur kommer det sig att jag ser så många andligt tyngda människor? Människor som istället för att ha blivit befriade och fyllda av glädje är bundna av Steiners alla tankar. Varför ser man så sällan ljus och lätthet runt antroposofer?
Som jag har förstått det strävar man efter ett högre medvetande. Man vill bli klarseende och se det som rör sig mellan varelser och runtom växter, djur och människor. Förstå sambanden på ett. högre plan.
Efter vad jag själv har upplevt öppnar andligt strävande också för en andlig känslighet. Man öppnar sin inre dörr mot andevärlden som är fylld av gott och ont.

Jag tror inte att man då bara enkelt kan säga, som jag fått till svar, att ”Jag väljer vad jag släpper in”. Självklart har jag min egen vilja som ett effektivt styrmedel. Men andar lyssnar inte helt till vad jag vill eller inte vill om jag inte med mitt JA bjuder in den högste av allt gott: Jesus Kristus. Honom är alla andar underställda. Utan honom står jag helt oskyddad mot andra väsen som med lätthet tar sig in i mitt öppnade inre.
 

”Steiner har sagt...”

Hur kommer det sig att antroposofer så ofta lutar sig mot Steiner i stil med: ”Jo Steiner har sagt...”? Är det verkligen klokt att. bygqa sin hela existens på vad EN annan människa har påstått? I synnerhet när hans forskningar är andevetenskap och obevisad tro. Tänk om det inte är sanningar som han har forskat fram?! Tänk om det visar sig vara andliga verkligheter som inte alls är sådana att vi människor ska ägna oss åt dem. Därför att jag då tror att vi kastar oss i klorna på sådant vi inte kan bemästra.
Hur kommer det sig att Steiner talade om antroposofin som den enda sanningen som vissa har och andra inte har förstått, fullt ut? Därmed gör han ju sig själv till Gud. Varför pratar man så ofta om att uppnå inre harmoni och lugn när man så sällan ser exempel på detta? Istället verkar det vara vanligt med överansträngda och överarbetade människor. Jag har under min tid i antroposofiska kretsat stött på ett stort antal personer som alltifrån klagat över överansträngning till varit svårt sjuka på grund av för mycket arbete. Dog inte Steiner själv av just överansträngning? Var det Steiners vilja att en antroposof skulle ge allt för sakens skull? Om inte. Vems i så fall?
 

Jag är älskad

Som jag ser det kan inte en sund själslig utveckling ske utan Kärleken, Förlåtelsen och Nåden. Var finns dessa tre inom antroposofin? Jag saknar dem.
Man talar ofta om att tankar är viktiga. Mycket viktiga till och med. Det måste ju betyda att man strävar efter att tänka kärleksfulla och förlåtande tankar om sin nästa. Steiner betonar gång på gång att allt måste passera genom tanken och förståndet. Han nämner kärleken i förbigående. Den får oftast en andraplats i hans resonemang. Men vad man företar sig utan kärlek är ju egentligen ingenting värt.
Varför talar man om andras svagheter och felsteg som ett utslag av obearbetat temperament, istället för att reda ut orsaker, undanröja hinder och slutligen förlåta varandra? Just att arbeta sig igenom problemen tillsammans och inte runt eller över dem är ju ett sätt att visa kärlek till sina medmänniskor.

Nåden till sist, verkar stå helt i motsatsförhållande till antroposofin. Att jag får ta emot att jag är älskad för min egen skull oavsett hurdan jag är tycks vara svårt att förena med Steiners tankar, då man ju hela tiden arbetar på att förbättra sitt karma. Jag behöver inte kämpa för att göra mig förtjänt av den gudomliga kärleken. Jag är älskad som den jag är. Men det betyder inte att jag slutar utvecklas på det andliga planet.
Istället är detta utgångsläget för min andliga strävan.
Hjärtat inte hjärnan
Det andliga strävandet som tog fart hos mig i och med att jag kom i kontakt med antroposofin ledde till att jag vid årsskiftet. 1985-86 blev frälst. Jag fick en klar och tydlig upplevelse av hur Jesus kom in i mitt liv och att han från och med den stunden också är Herre i mitt liv. Sedan dess har jag bett och sökt Guds rike allt ivrigare.

Som jag ser det idag måste det högsta på jorden vara att bli Kristuslik, och det blir jag inte genom att med förståndet förstå honom utan genom att älska honom. Det var först när jag lät kunskapen om Jesus Kristus lämna min hjärna och ta plats i mitt. hjärta som jag verkligen kunde börja se vem Gud är. Förståndet och intellektet räckte helt enkelt inte till.

I dag styr inte heller några ”kosmiska makter” mitt liv, utan Jesus Kristus Guds son leder mig och hjälper mig igenom livets alla olika skeden.
Att sedan också veta att jag är älskad av den högste och att få ha en personlig relation till honom fyller mig med obeskrivlig glädje och frid. Han ger mig också styrka på nytt då alla mina egna krafter är uttömda. Detta är en sådan tillgång i livet att jag önskar alla människor del av den.
Måste välja
Från början trodde jag att de antroposofiska tankarna och min tro skulle kunna leva sida vid sida, men det har efter hand blivit allt svårare att förena de två. Jag har blivit tvungen att välja Jesus eller Steiner. Anledningarna är flera, men en har jag funnit uttalad i Johannesevangeliet 14:6: ”Jag är vägen, sanningen
och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”, säger Jesus.

Min kärlek till Jesus har avgjort saken. Jag väljer nu att ta min tro på allvar och gå en bibelskola i Göteborg till hösten. Jag vill avsluta mitt skrivande med att tacka alla de människor jag mött runt om och på seminariet Rosendal och Robygge. Tacka för allt jag fått dela med er alla och delta i och minns att det
var genom antroposofin jag fick möta den högste; Jesus Kristus.
Vänliga hälsningar.
Lisbeth Edberg

Detta är en insändarartikel ur dagstidningen DAGEN, 9808??.
Skribent:Lisbeth Edberg