Det är inte bara Gud vi lär känna genom Jesus Kristus, utan även oss själva. Det är bara genom Jesus Kristus som vi lär känna livet och döden. Utan Jesus Kristus är det omöjligt att lära känna meningen med vare sig vårt liv, vår död, Gud eller oss själva. Av Blaise Pascal
Svaret är inte bara ord utan Ordet, inte en tanke utan en person. Ledtrådar är abstrakta; personer är konkreta. Ledtrådar är tecken. De visar på något som ligger bortom vad de själva är, något verkligt. Vår lösning kan inte bara vara en tanke, oavsett hur sann, djup och användbar den är, eftersom det bara vore ett annat tecken, ett annat finger eller en annan ledtråd. Det är som fingrar som pekar på andra pekande fingrar eller som att ha tro på tron eller hopp på hoppet eller som att vara förälskad i förälskelsen. Det skulle bli som en slags spegelhall.
Förutom att vara här så är Han också till just nu. Förutom att vara konkret och verklig i världen, så är Han, svaret även i historien. Vår historia är också Hans historia. Svaret är inte en tidlös sanning utan en en-gångs-katastrofal händelse, lika verklig som berättelserna i en dagstidning. Gud lappade inte bara ihop det som blivit fel och skevt i vårt liv på grund av synd och lidande. I stället gick han in i det, likt en tandläkare eller kirurg för att ta bort det. Ja, Han åtog sig helt enkelt städjobbet. Han tog i och slängde bort allt skräp. Gud blev människa och vi rörde vid Honom, vi tog på Honom. Evangelisten Johannes börjar sitt första brev med ord som fortfarande vibrerar av förundran över det faktum att: " Det som var till från begynnelsen, det har vi hört, det har vi sett med egna ögon, det har vi skådat och tagit på med våra egna händer…" (1 Joh 1:1)
Av Peter Kreeft ur boken "Guds tårar"
Guds svar är helt enkelt historiens mest storslagna händelse. Evigheten steg in i tiden. Guds tanke, livets Ord - tidlöst, evigt liv - blev tillfälligt levande, ja lika kraftfullt levande som ett lejon. Det är svårt att motstå den elektrifierande påtagligheten hos denne Gud:
" Människor är motvilliga att byta bilden av en abstrakt och livlös gudom mot den levande Guden. Inte undra på det. Här ligger den djupaste orsaken till panteismen och till motståndet mot det traditionella bibliska symbolspråket. Detta symbolspråk avskys, inte för att det framställer Gud som en man, utan för att han framställs som konung, ja till och med som krigare. Panteismens gud varken gör eller kräver något. Han finns där om du så önskar, likt en bok på hyllan. Han söker inte efter dig. Det föreligger ingen risk för att himmel och jord någon gång skulle vika undan för hans blick. Om den guden verkligen vore sanningen, så kunde vi säga att det kristna bildspråket som talar om en konung vore ett historiskt misstag, vilket borde rensas bort från vår religion. Det är chockartat att upptäcka hur oundgängligt det är. Det är den typ av chock man har upplevt tidigare när det gällt mindre viktiga saker t ex när man hör något flåsa vid sidan av sig i mörkret.
Det är alltid chockerande att möta något annat levande där man tror att man är ensam. "Se upp" ropar vi, "det lever". Det är därför det är vid denna punkt som många drar sig tillbaka - jag skulle ha gjort det själv om jag kunnat - och vänder kristendomen ryggen. En "opersonlig Gud" - det är bra. En subjektiv Gud av skönhet, sanning och godhet inom oss själva - det är ännu bättre. En formlös livskraft som strömmar genom oss, en enorm kraft som vi kan fyllas av - det är bäst av allt. Men Gud själv; levande dragandes i livlinan, mötande oss med oändlig hastighet; jägaren, konungen, brudgummen - det är något helt annat! Det kommer ett ögonblick då barnen som lekt inbrottstjuvar plötsligt tystnar: Hördes det inte verkliga fotsteg i hallen? Det kommer ögonblick när människor som lekt religion (människans sökande efter Gud) plötsligt stannar upp. Tänk om dom verkligen skulle finna honom? Det var ju aldrig meningen att det skulle gå så långt! Eller ännu värre: Tänk om det är han som funnit oss? "
C S Lewis ur boken "Miracles".