INNEHÅLLSFÖRTECKNING

VERBALINSPIRATIONEN
 
 

Betydelsen av denna lära

Den lära med vilken kyrkan står och faller är läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena av nåd för Kristi skull. Där denna lära inte läres, finns ingen kristendom, även om människor alltjämt med sin mun bekänner Kristi gudom och Hans kroppsliga uppståndelse. Men där denna lära finns, kan vi, även om den är fördunklad av mycken falsk undervisning, ändå hoppas att finna Guds sanna barn.

Men den lära med vilken läran om rättfärdiggörelsen och alla andra läror i den kristna tron står eller faller är läran om verbalinspirationen. Människan i sitt fördärvade och fallna tillstånd är helt okunnig om vägen till frälsning. Närhelst människor själva skapar en religion, blir det alltid fråga om frälsning genom gärningar. Frälsningen kan definieras på skilda vis och de gärningar som anses förtjänstfulla kan växla från den ena religionen till den andra, men i princip är de alla lika.

Läran om inspirationen försäkrar oss, att Gud själv i Bibeln har meddelat oss den sanna vägen till frälsningen. Det är där vi finner läran om frälsning genom tron av nåd för Kristi skull. Detta är Guds egen lära. Denna lära framställs för oss med Guds egna ord. Därför utgör dessa ord en säker grund för vår tro. Luther säger i Lilla katekesen: "Den som tror dessa ord har vad de säger och lovar, nämligen syndernas förlåtelse." Detta nära samband mellan läran om rättfärdiggörelsen och läran om verbalinspirationen borde också klart framgå av Luthers ord i fjärde huvudstycket, där han säger att dopet "verkar syndernas förlåtelse, frälsar ifrån döden och djävulen och giver evig salighet åt alla som sätter tro till Guds ord och löften". Den moderna engelska översättningen

av denna mening fördunklar Luthers tanke här, ty enligt den heter det bara: "för alla som tror vad Gud har lovat", varefter det frågas "Vad har Gud lovat" Men Luther skrev i stället: "Vilka är dessa Guds ord och löften?" Den moderna svenska översättningen visar samma tendens, även om den andra frågan i andra delen av fjärde huvudstycket fortfarande är en trogen översättning av Luthers egna ord: "Vilka äro dessa Guds ord och löften ?"

Läran att Bibelns ord är Guds ord borde ge Guds folk den vissheten att när Bibeln säger, att Jesus har borttagit alla deras synder, behöver de inte hysa något tvivel om det. Detta är vad vi menar, när vi säger, att läran om rättfärdiggörelsen genom tron av nåd för Kristi skull står och faller med läran om verbalinspirationen. Vad som gäller läran om rättfärdiggörelsen, gäller också om Bibelns övriga läror. Ett exempel kan få klargöra detta. För mer än tjugo år sedan var jag ledamot av fakulteten vid Concordia Teachers College i River Forest, Illinois. En dag kom en student och frågade mig, om själen var odödlig. När jag sade honom, att den är det, frågade han mig, hur då hans lärare i engelska kunde förneka själens odödlighet. Jag sade honom, att jag inte trodde, att någon ledamot i fakulteten hyste en sådan uppfattning, eftersom de alla hade svurit att hålla fast vid de lutherska bekännelseskrifterna. Dagen därpå kom en annan student till mitt tjänsterum med samma frågor, och jag gav honom samma svar.

Fastän jag inte var övertygad om att någon ledamot av fakulteten kunde förneka själens odödlighet, ansåg jag att jag borde tala med läraren ifråga. Så jag gick till honom och sade honom vad jag fått höra, och att han, fastän jag var övertygad om att han inte förnekade själens odödlighet, måste ha sagt något som gav studenterna detta intryck. Som svar sade han till mig rakt på sak, att han inte trodde, att själen är odödlig. Han sade, att detta var en hednisk lära, som i efterhand lagts till Kristi lära.

Jag frågade honom: "Hur förklarar du då Kristi ord: 'Frukten icke för dem, som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen' ?" Han svarade: "Det har Jesus aldrig sagt. Jesus var alltför kristen, för att någonsin kunna säga något sådant. Det är bara vad Matteus säger att Han sagt."

När man väl en gång intagit en sådan hållning till Bibeln, blir det omöjligt att fasthålla någon av Skriftens läror. Läraren ifråga sade vid ett senare samtal, att han aldrig skulle ha något att erinra emot någon som förnekade jungfrufödelsen, ty de avsnitt i Bibeln, som lär denna lära, kan vara en skapelse av de första kristna.

Under mitt sista år som lärare i River Forest höll jag en föreläsning om förhållandet mellan att tro på Kristus och att tro på Bibelns ord. Jag försökte göra klart att tro på Kristus betyder tro på vad Bibeln säger om Honom. Att tro på Kristus betyder att tro på Guds ord

och löften. För att belysa detta citerade jag barnabönen:

Jesus älskar mig jag vet Ty min Bibel säger det.

Då berättade eleverna för mig, att de fått lära sig av en annan professor, att detta inte är en luthersk utan en fundamentalistisk bön. Enligt denne professor måste vi, om vi är vissa om att Jesus älskar oss, ha ett vida bättre skäl för vår visshet, eftersom Bibeln kan ha fel.

Detta exempel borde förvisso göra det helt klart, att ett förnekande av verbalinspirationen öppnar vägen för ett förnekande av varje annan lära också. Som vi har sett, trodde Dr Martin Luther att kristen tro är tro på "Guds ord och löften". När Zwingli förnekade realpresensen, d. v. s. Kristi lekamens och blods sanna närvaro i nattvardens bröd och vin, och sade att den var grundad på "fem stackars fattiga ord", sade Luther, att om Zwingli ville tro att dessa ord, som lär realpresensen, är Guds ord, skulle han inte tala om dem som "fem stackars fattiga ord". Det var vid samma disputation som Luther sade, att ett enda ord i Skriften gjorde hela världen för liten för honom.

Vi får emellertid ofta höra idag, att vi måste "tro på en person" och inte "tro på en bok". Nyortodoxin (som använder de gamla, ortodoxa uttrycken men söker fylla dem med ett nytt innehåll) uppbjuder alla sina krafter för att söka skilja tron på Kristus från tron på Bibeln. Resultatet har blivit, att många idag påstår sig tro på Kristus som sin Herre, men den Kristus de tror på är

inte den Kristus som föddes av en jungfru. Han gjorde inga under, och Hans kropp gick aldrig levande ut ur graven. De kan säga, att de tror på en uppstånden Kristus men inte att Hans kropp uppstod ur graven i Josefs örtagård. En sådan Kristus är en inbillad Kristus, som bara finns i deras föreställning som har uppfunnit Honom. Den ortodoxa kristendomens Kristus är den Kristus som är framställd för oss på den Heliga Skrifts blad, med Guds ord.

Bland lutheraner, som genom en ed eller ett högtidligt löfte har bundit sig vid bekännelseskrifterna, borde det egentligen inte råda någon strid om detta. Enligt de lutherska bekännelseskrifterna är den rättfärdiggörande tron en tro på ett löfte. Löftet har absolut säkert givits åt oss med Bokens ord. Bekännelseskrifterna säger t. o. m. att där det inte finns något löfte, kan det inte finnas någon tro. M. a. o., även om Kristus hade dött för oss på korset, skulle vi inte kunna förlita oss på Honom ifråga om förlåtelse och rättfärdiggörelse, om inte vi hade ett löfte från Gud som säger oss, att våra synder är förlåtna för Jesu skull.

Fastän diskussionen om verbalinspirationen mycket ofta rör sig kring vad många människor betraktar som bagateller i Bibeln, borde det likväl stå klart att förnekandet av denna lära i själva verket träffar det innersta i vår tro. Om man drar ut konsekvenserna, kommer ett förnekande av denna lära till slut att beröva oss Kristus och de Guds löften som rör vår förlåtelse och frälsning.

När å andra sidan denna lära väl en gång accepterats, kommer ingenting i Bibeln på allvar att betraktas som en bagatell. Även om vi erkänner att läran om Kristi uppståndelse är viktigare i den kristna världsbilden än att Noa var 600 år gammal vid tiden för syndafloden, måste vi likväl inse, att det är samme Gud som säger oss bådadera.

I sin Genesiskommentar visar Luther hur viktiga några av dessa "triviala detaljer" är. I de ord av Moses som talade om de vanliga, vardagliga händelserna i patriarkernas liv fann den store reformatorn ett kraftigt argument mot hela sin tids klostersystem, vilket föraktade husmoderns och bondens vardagliga sysslor, som om de omöjligt kunde vara en rätt gudstjänst. De som har förstått argumenteringen måste bli imponerade av det skarpsinne som Luther här ådagalade. Men det borde också stå klart att kraften i Luthers argumentering förstörs, om vi inte längre tror, att det verkligen var Gud som ville att dessa detaljer skulle bevaras och som lät dem nedtecknas.

Vissa bibelställen anförs regelbundet som bevis för argumentet att alla Bibelns ord inte kan vara Guds ord. Ett av dessa ställen är Pauli bön till Timoteus, vari aposteln ber sin unge vän att ta med manteln, som han hade lämnat kvar i Troas. Det sägs ofta, att det är löjligt att föreställa sig, att den Helige Ande skulle inspirera en sådan bön. Men för Guds barn kan detta bli ett viktigt och mycket tröstefullt ställe. Om den Helige Ande verkligen ville, att Paulus skulle skriva dessa ord och ansåg dem betydelsefulla nog att ingå i Bibeln, får vi helt visst lov att tro, att den Helige Ande bryr sig om huruvida Paulus har en varm rock. För en välsituerad man, som får sin lön från en kyrka som gärna ser att han underställer sig biskopar som är trolösa, kan detta synas betydelselöst. Men för en som undrar varifrån han skall få bröd nästa dag, därför att han har förlorat allting för Jesu och Hans Ords skull, blir det mycket betydelsefullt att veta, att den Helige Ande vill, att Hans tjänare skall ha en varm rock för att hålla dem varma i en kall fängelsecell. Den himmelske Fadern vill inte låta någon av sina tjänare frysa ihjäl, såvida inte Guds folk behöver ett exempel på tappert martyrskap. Sedd i det ljuset blir manteln från Troas betydelsefull. Men den kan bli en källa till tröst och kraft bara om orden om manteln verkligen är ord som Paulus skrev genom den Helige Ande.
 
 

I vilken bemärkelse är Bibeln Guds Ord ?

Moderna teologer går villigt med på att säga att Bibeln är Guds Ord. De går också med på att säga att Bibeln är inspirerad. De går t. o. m. i många fall med på att tala om verbalinspirationen, men i allmänhet visar de att de känner olust inför bruket av denna term. Guds folk, som inte har lärt sig hur man skall avslöja bedrägeri, luras ofta att tro, att dessa moderna teologer fortfarande säger detsamma som fäderna sade, när de talade på detta sätt.

Men i många moderna teologers mun används dessa fina gamla termer från den ortodoxa teologin som fårakläder för att dölja den falska läran, varmed Guds folk föres vilse.

Det är därför mycket viktigt för oss att klart veta innebörden av dessa termer. Moderna teologer är i allmänhet inte ateister, även om inte ens det är omöjligt i dessa avfallets tider, när djävulen tycks ha släppts lös i världen. Därför är dessa moderna teologer i allmänhet ovilliga att helt och hållet skilja Gud från Bibeln.

Av det skälet kan de också tala om verbalinspirationen. Men när de använder sådana termer, menar de i allmänhet ingenting annat än att Gud hjälpte människorna att skriva Bibeln. Han hjälpte dem också, när de sökte efter de rätta orden att uttrycka sig på. Men denna hjälp är inte alls annorlunda än den hjälp Han ger oss idag, när vi skriver en predikan eller när vi bemödar oss att säga rätt sak på rätt sätt. Alla under och allt övernaturligt avlägsnas ofta från den process, varigenom Bibeln blev skriven. Enligt dem blev Bibeln till på samma sätt som annan stor litteratur blir till.

Enligt denna uppfattning är Bibelns auktoritet aldrig en a priori (på förhand given) auktoritet. Vi skall inte acceptera vad Bibeln säger utan ifrågasättande. Vi måste undersöka vad Bibeln lär, och om vi gör det, skall vi där finna mycket sorn så starkt griper oss att vi inser, att en sådan insikt ifråga om världen och livet endast kan komma till människorna som en gåva från Gud. Bibelns auktoritet består då inte i dess gudomliga karaktär utan i dess enastående budskap. Det mänskliga förnuftet och mänskliga känslor och stämningar sätter sig med nödvändighet till doms över Skriften. För dem som inte tror på det totala syndafördärvet kan ett sådant förfarande betraktas som helt acceptabelt. Men för en ärlig luthersk teolog, som inte begick mened när han avlade sin ed till bekännelseskrifterna, borde det vara otänkbart. Ty bekännelseskrifterna säger, att den oomvända människan är totalt fördärvad i sitt förnuft, och att hon är helt och hållet inkompetent att uppträda som domare i gudomliga ting. När de säger detta, upprepar de bara Pauli uppfattning, att för den oomvända människan är det som Guds Ande uppenbarat idel dårskap (1 Kor. 2: 14).

Även när moderna teologer talar om verbalinspirationen hävdar de därför alltid, att författarna skrev mycket i Bibeln som en kristen inte kan acceptera som sant. Mycket av det som sägs i Bibeln, påstår de, strider mot modern naturvetenskap. Därför kan vi inte acceptera det. Annat är moraliskt felaktigt. Hämndepsalmerna, t. ex., är onda böner som ingen kristen kan bedja. De representerar en moralisk ståndpunkt långt under Nya Testamentets. Med sådana premisser är det möjligt för en människa att förkasta allting i Bibeln som hon inte tycker om, och likväl hävda att hon tror på verbalinspirationen.

På liknande sätt gör den moderna teologin ofta inspirationen till en aktiv i stället för en passiv process. När man talar om verbalinspirationen, menar man, att orden i Bibeln är inspirerande. Med detta menar man, att många av orden i Bibeln har en mäktig inverkan på människan. De kan skapa känslor av vördnad i våra hjärtan. Men om detta är allt som avses med Skriftens inspiration, måste det också medges, att det finns en del i Bibeln som ofta ger upphov till motsatta känslor i människans hjärta. Hämndepsalmerna kan än en gång anföras här. Och detsamma kan sägas om den Guds befallning, varmed Han befallde Israel att förgöra alla Kanaans inbyggare.

En fråga som ofta ställs i Amerika är denna: "I vilken bemärkelse är Bibeln Guds Ord" Bland moderna teologer är svaret på den frågan i allmänhet mycket inlindat och mycket svävande. Men en sak står alltid klar för var och en som ger sig tid att verkligen undersöka denna inställning. Det gör detsamma hur mycket annars moderna teologer kan ha olika uppfattning, men när de besvarar denna fråga, är de alla överens om att Bibeln inte är Guds Ord i den bemärkelsen att alla orden i Bibeln är Guds ord. Ingen av dem vill säga, att vadhelst Bibeln säger, har Gud sagt. Ingen av dem vill säga, att Bibelns ord är Guds ord i den bemärkelsen att Gud gav orden åt människor.

Moderna teologer kan ofta bedra med sin terminologi, och den moderna teologin är mycket skicklig när det gäller att använda fårakläder. Därför är Guds barn ofta till freds, när de hör en präst eller en professor säga att han tror på Bibelns verbalinspiration.

För några år sedan var en mycket kort artikel om verbalinspirationen publicerad i The Cresset, en tidskrift ut

given av Valparaiso University, en läroanstalt som är nära förbunden med Missourisynoden. Författare till denna artikel är George Hoyer, som också har skrivit mycket av bibelklassmaterialet för Missourisynoden. I denna artikel säger pastor Hoyer, att han tror på verbalinspirationen. Han säger, att alla Bibelns ord är Guds ord. Vid första anblicken förefaller det helt visst som om detta är ett mycket renlärigt uttalande. Det skulle förefalla de flesta kristna som om den rätta läran knappast kunde framställas klarare. Men så fortsätter författaren och säger, att Bibelns ord inte är Guds ord i den bemärkelsen att Gud gav orden åt människor. De är Guds ord i den bemärkelsen att Bibelns författare gav sina bästa ord åt Gud och så accepterade Gud dem som sina egna. Gud kallar Bibelns ord för sina egna ord, alldeles så som Han kallar oss sina egna barn. När dessa ord erbjöds åt Gud som det bästa dessa fromma män kunde åstadkomma, accepterade Gud dessa ord med alla deras fel och brister, liksom Han accepterar oss med alla våra synder och tillkortakommanden. Orden är Hans ord, liksom vi är Hans barn. Och liksom vi det oaktat dagligen syndar, så tar orden det oaktat miste. Ett mera utstuderat bruk av fårakläder kan man knappast finna någon annanstans. Förnekandet av sanningen görs acceptabelt för många Guds barn, därför att det föregås av en renlärig terminologi och följs av ett appellerande till läran om rättfärdiggörelsen, vilken är dyrbar för varje bibeltroende lutherskt hjärta.

I motsats till denna moderna syn använder vår Wisconsinsynod den gamla terminologin i samma betydelse som dessa termer hade i fädernas skrifter. Vi håller före, att Bibeln är Guds Ord. Vi lär att Gud själv talar till oss i denna bok. Vi hävdar att de heliga författarnas ord är Guds ord. När vi säger detta, menar vi att orden gavs av Gud. Orden kom från Gud till människorna. Vi menar, att den Helige Ande lärde människorna de ord Han ville att de skulle säga och skriva. Vi menar, att vad Bibeln säger, det säger Gud.

Och vi håller före, att detta gäller hela Bibeln. Vi lär, att alla Bibelns ord är Guds ord, eftersom Bibeln själv hävdar detta. Paulus skrev till Timoteus: "Hela Skriften är ingiven av Gud" (2 Tim. 3: 16).

I detta sammanhang bör vi tillägga några ord om bibeltolkning. Läran om verbalinspirationen är av föga värde för Guds folk, om vi inte har en rätt syn på bibeltolkningen. När vi talar om ordens inspiration, måste vi alltid komma ihåg, att orden i Bibeln inte är glosor i en ordbok, där ett ord står för sig själv utan att vara infogat i något sammanhang och där det kan ha ett dussin olika betydelser.

Orden i Bibeln är verkliga ord, inte bara glosor eller ljud. Ett verkligt ord är ett ljud med en betydelse, och den viktiga delen av ordet är alltid betydelsen. Ljudet är av underordnad betydelse och det kan ändras allteftersom ordet vandrar från ett språk till ett annat. Det är alltså ingen skillnad om jag säger

på grekiska: houtås ägapäsen ho theos ton kosmon, eller på tyska: Also hat Gott die Welt geliebt, eller på franska: Dieu a tellement aime le monde, eller på spanska: De tal manera amó Dios el mundo, eller på engelska: God so loved the world, eller på svenska: Så älskade Gud världen.

I alla fallen säger jag exakt samma sak. Även om glosorna eller ljuden växlar, förblir orden de samma och betydelsen är oförändrad.

Om vi därför tillåter människor att läsa in betydelser i Bibelns ord, förlorar läran om verbalinspirationen mycket av sitt värde. När Gud gav orden åt de män som skrev Bibeln, var det ord med en alldeles bestämd betydelse, och genom att iaktta användningen av ordet i meningen, kan vi i allmänhet avgöra vilken denna betydelse är. Och den betydelse varje enskilt ord har i sitt bibliska sammanhang, är Guds egen betydelse av detta ord, och om betydelsen ändras är det inte längre Guds ord. Den teolog som gör anspråk på att ha rätt att tolka Bibeln i ljuset av den moderna naturvetenskapen och teknologin och som viker från ordets betydelse i det bibliska sammanhanget, har förstört den verkliga betydelsen av verbalinspirationen också.

Luther säger, att om människor tillåts att läsa in betydelser i Bibelns ord, då kan vilken lära som helst bevisas, vilket i själva verket innebär, att ingen lära är viss. Liksom termen verbalinspirationen kan fås att betyda något annat än ordet betydde, när det användes för hundra år sedan, kan hela Bibeln berövas sin mening, och

i så fall är orden inte längre Guds ord, eftersom betydelsen inte är Guds betydelse.

För att belysa detta, sade Luther, att om han använde deras metoder som berövar Skriften dess mening, kunde han utifrån Skriften bevisa att "göken åt upp järnsparven med fjädrar och allt". Han sade, att han kunde bevisa detta utifrån första versen i Bibeln, ty i 1 Mos. 1: 1 är "Gud" bara ett annat ord för "gök", "skapade" betyder i själva verket "åt upp" och "himmel och jord" betyder "järnsparven med fjädrar och allt".

Vi gör samma misstag, om vi t. ex. tillåter människor att göra dagarna i 1 Mosebok till långa tidrymder och om vi tillåter dem att säga att syndafloden inte var universell. Orden måste få stå i sin ursprungliga betydelse. Denna betydelse är kanske inte alltid klar för oss, men när sammanhanget klargör betydelsen, får vi inte låta vår önskan att få Bibeln att stämma överens med den moderna naturvetenskapen läsa in en betydelse i ordet som det är tydligt, att det inte har i sammanhanget. Om vi inte använder oss av denna grundläggande princip för bibeltolkningen, blir vår bekännelse till verbalinspirationen en basun som ger en otydlig signal.

Denna ovilja att låta Bibeln verkligen vara Guds Ord och att låta orden i Bibeln stå där i den enkla, ursprungliga, naturliga betydelse som de har i sammanhanget ligger i själva verket i botten på all falsk lära i världen. Hur vi skall förfara härvidlag har Dr Luther visat oss. Vi har redan sett att i striden om nattvarden talade Zwingli om "fem stackars fattiga ord" i instiftelseorden. Med den inställningen var det inte att undra på att han var villig att som tecken på gemenskap räcka handen till Luther, även om Luther hade en annan tolkning än han själv hade. Men Luther trodde, att orden var Guds ord. Han trodde, att ingen människa har rätt att läsa in en annan betydelse i orden än de hade i sig själva. Om Jesus säger: "Detta är min lekamen", då måste det vara Hans lekamen, Hans kropp, ty det finns ingenting i sammanhanget som antyder, att orden används i bildlig bemärkelse. Nej, alldeles tvärtom. Här har Luther gett oss ett gott exempel på vad det faktiskt betyder att tro att orden är Guds ord. Det är heliga ord och vi får inte röra vid dem med orena händer. Det är gudomliga ord och vi måste läsa dem med vördnad.

När kiliasterna talar om ett tusenårsrike på jorden, ber vi dem att visa oss dessa ord "på jorden" i Bibeln. I det tjugonde kapitlet i Uppenbarelseboken står det att deras "själar" som lidit martyrdöden levde och regerade med Kristus i tusen år. Det står emellertid ingenting om att deras kroppar blev uppväckta. Det står inte ett ord om något tusenårsrike här på jorden. Och av andra bibelställen vet vi, att en troendes själ går för att leva och regera med Kristus i dödsögonblicket. Av dessa ställen vet vi också, att alla Guds barn skall få detta privilegium.

Likaså säger Bibeln, att dopet frälsar oss (1 Petr. 3:21), men baptistkyrkan säger att dopet aldrig har frälst någon. Detta kallas ofta en annan "tolkning", men det är tydligt och klart fråga om att vägra låta orden stå som de står. Baptisterna säger också, att vi inte skall döpa späda barn, men Herren Jesus säger att vi skall döpa alla folk och Han gör inga undantag. Här vägrar man återigen att låta orden betyda exakt det som de utsäger. De frågar oss alltid var i Bibeln det står, att vi skall döpa späda barn. Vi borde i stället fråga dem, var i Bibeln det står att vi inte skall döpa spädbarn. Lutheranerna har Kristi tydliga och klara ord: döp alla folk, och Petri tydliga och klara ord: "Gören bättring och låten alla döpa eder ... Ty eder gäller löftet och edra barn" (Apg. 2: 38, 39).

På samma sätt säger calvinisterna, att Kristus inte dog för alla människor, ty när Paulus säger: "Han har dött för alla", måste det tolkas rätt, ty det betyder:

"Han har dött för alla som är utvalda." Men förvisso vet Gud, hur Han skall tala. Han har sagt, att Kristus har dött för alla. I Bibelns ord sägs ingenting om några inskränkningar eller undantag. Att säga att Han har dött för de utvalda är i själva verket detsamma som att säga, att Han inte har dött för alla. Detta är inte att tolka Bibeln. Det är i stället ett tydligt och klart förnekande av orden.

Om de verkligen är Guds ord, då måste de också få stå som de står, även om vi med vårt fördärvade förnuft finner det svårt att förstå, hur de kan vara sanna.

Bibelns vittnesbörd om inspirationen

Vi i Wisconsinsynoden tror, att Bibelns ord är Guds ord, därför att detta är vad Bibeln själv gör anspråk på. Det sägs ofta, att en sådan slutsats i själva verket grundar sig på ett cirkelbevis. Men när vi träffar någon, frågar vi honom ofta: "Var är ni ifrån?" Vi säger inte, att hans svar är värdelöst, när han säger att han är från Förenta Staterna. Men om han inte kan tala engelska och inte vet namnet på den stat han bor i och inte kan säga vad landets huvudstad heter eller vilket styrelsesätt det har, börjar vi naturligtvis att tvivla på hans svar. Men om vi vill veta var någon är ifrån, är ändå det bästa sättet att få veta det inte desto mindre att fråga honom själv.

Och när vi frågar Bibeln, var den har kommit ifrån, ger den oss ett tydligt och klart svar på den frågan. Och den besvarar den frågan åt oss inte bara en gång utan tusen gånger och mer. Den säger, att den har kommit från Gud. Som Luther säger: "Den Heliga Skrift spirade inte upp på jorden eller i vår trädgård."

En del moderna engelskspråkiga teologer söker kasta tvivel över läran om inspirationen genom att säga, att det bara finns ett ställe i hela Bibeln som säger, att Bibeln är inspirerad av Gud. Om de vill använda detta argument på ett exakt och riktigt sätt, borde de säga, att det bara finns ett ställe i Bibeln som använder ordet "inspiration". Detta är ett riktigt påstående, men även om ordet "inspiration" bara används en gång i den engelska Bibeln, säger Bibeln på alla språk upprepade gånger, att dess ord är Guds ord och upprepade gånger gör den anspråk på att vara Guds Ord.

Såvitt jag vet använder den svenska Bibeln inte alls ordet "inspiration". I detta sammanhang skall det sägas att den moderna svenska översättningen av 2 Tim. 3: 16 faktiskt är en mycket dålig översättning. I den grekiska grundtexten heter det ordagrant: "Hela Skriften, Gudaandad och nyttig." Det normala sättet att översätta detta är att säga: "Hela Skriften är Guda-andad (eller gudomligt inspirerad eller ingiven av Gud) och nyttig."

Det finns faktiskt hundratals bibelställen, som på många olika sätt talar om verbalinspirationen. Det finns så många sådana ställen att det är omöjligt för oss att ta upp ens en mindre del av dem på den tid, som står oss till buds här i Umeå. Jag vill påminna er om bara några stycken denna gång.

Man kan säga, att antalet ställen i Bibeln som talar om Bibelns inspiration är större än antalet ställen som talar om något så betydelsefullt som Kristi gudom.

Vi skulle kunna säga, att hela läran om verbalinspirationen redan är innesluten i den mening, varmed profeterna började så många av sina predikningar: "Så säger Herren." När de stod inför sitt folk, var de medvetna om att Herren talade genom dem. Den man som kom med ett sådant anspråk ifråga om sig själv utan bemyndigande av Gud skulle inte bara vara odrägligt förmäten utan han skulle göra sig skyldig till lögn. Gud själv säger genom Jeremia: "Ja, jag skall komma över profeterna, säger Herren, dessa som frambära sin egen tungas ord, men säga: 'Så säger Herren' " (Jer. 23: 30—31).

Det är betydelsefullt att studera, när detta uttryck "Så säger Herren" allra först användes. Vi finner det första gången i berättelsen om när Moses kallades. Ni kommer ihåg, att när Gud kallade Moses att leda Israel ut ur Egypten, ville Moses inte gå. Han sade, att han hade svårt för att tala och att han hade ett trögt målföre och en trög tunga. Gud gav honom då löftet: "Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall tala"

(2 Mos. 4: 12). När Moses fortsatte att vara motsträvig, sade Gud att Han skulle sända Aron med Moses, och åter gav Han Moses löftet: "Jag skall vara med din mun och med hans mun, och jag skall lära eder, vad I skolen göra" (2 Mos. 4: 15). Vid samma tillfälle sade Gud till Moses att gå till Farao och säga: "Så säger Herren" (v. 22) .

I)et är intressant också att jämföra dessa ställen i berättelsen om Mose kallelse med första versen i 2 Mos. 7. Där står det att Aron skulle vara en profet för Moses. I 2 Mos. 4 säger Gud till Moses: "Du skall tala till honom och lägga orden i hans mun... Och han skall tala för dig till folket; alltså skall han vara för dig såsom mun, och du skall vara för honom såsom Gud"

(2 Mos. 4: 15, 16). Men i 2 Mos. 7: 1 kallas Aron Mose profet. Som en profet för Moses skulle han tala för Moses, därför att Moses menade, att han inte kunde tala

själv. Men Moses skulle lägga orden i Arons mun. Moses skulle tala om för Aron, vad han skulle säga till Farao. Det är av den största betydelse, att det i detta sammanhang sägs, att Moses skulle vara i Guds ställe för Aron. Och sedan står det, att Aron skulle vara en profet för Moses.

Själva ordet profet blir alltså ytterligare ett bevis för verbalinspirationen. En profet är en som talar för en annan. En profet är en man, i vilkens mun ord läggesav den man för vilken han skall vara talesman. En profet är en man som av någon annan blivit tillsagd vad han skall säga. Guds profet är därför en person, i vilkens mun Gud lägger orden. Han är en man som talar för Gud. Han är en man som säger vad Gud vill att han skall säga. Han är Guds talesman.

De ord som här används om "profeter" påminner kanske några av er om vad Hugo Odeberg har sagt om "härolder". I sin lilla skrift Kristus i Gamla Testamentet (sid. 15) skriver han: "En härold... hade alls inte att tala om vad han själv tyckte utan han skulle vidarebefordra kejsarens meddelande till undersåtarna... Apostlarna är således intet annat än härolder, som talar om vad deras kejsare sagt, nämligen Han som har skapat himmel och jord ... Härolden har inte att meddela sina egna åsikter om innehållet i det kejserliga brevet."

När Gud kallade män att bli Hans profeter, talade Han ofta orn att lägga sina ord i profetens mun. I kapitel 18 i 5 Mos. talade Gud ganska ingående om det profetiska ämbetet och hur det skulle nå sin höjdpunkt i den Store Profeten, som slutligen skulle träda i stället för Moses. Om denne profet säger Gud: "Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag bjuder honom" (5 Mos. 18: 18). Också Jesaja talade om Messias som en i vilkens mun Herren skulle lägga sina ord (Jes. 59: 21).

Men detta sägs inte bara om Messias. Det sägs också om de mindre profeterna, som kom före den Store Profeten. När Jeremia kallades till profet, visade han samma ovilja som Moses hade visat, när han blev kallad. Han sade: "Jag är för ung." Men då lät Gud Jeremia få en syn, i vilken han såg eller kände Herrens hand röra vid sin mun och han hörde Herren säga: "Se, jag lägger mina ord i din mun" (Jer. 1: 9). Det är mycket lärorikt att läsa hela Jeremiaboken just för att lägga märke till hur ofta Jeremia hänvisar till detta Guds löfte, som gav honom vissheten att han hade Guds ord. Vid ett tillfälle sade han: "När jag fick dina ord, blevo de min spis, ja, dina ord blevo för mig mitt hjärtas fröjd och glädje" (Jer. 15: 16). Upprepade gånger fann han mod och tröst i denna visshet, att han hade ord från Gud att förkunna för sitt folk.

Jeremia sade, att Guds ord blev hans spis, och profeten Hesekiel talade på liknande sätt. I början av sitt predikoämbete fick Hesekiel se en syn. Han såg en hand som

sträcktes ut mot honom. I denna hand, som uppenbarligen var Guds hand, såg han en bokrulle med många ord. Han hörde en röst, som befallde honom att äta upp bokrullen och han lydde denna befallning. Alldeles före denna syn hade Gud sagt till honom: "Tala mina ord till dem", och efter det att han hade ätit upp bokrullen med de ord som Gud hade givit honom, sade Herren än en gång till honom: "Du, människobarn, gå bort till Israels hus och tala till dem med mina ord... Men Israels hus vill icke höra på dig, ty de vilja icke höra på mig . .. allt vad jag talar till dig skall du upptaga i ditt hjärta och höra med dina öron. Och gå... och tala till dem och säg till dem: 'Så säger Herren' " (Hes. 2: 7—3: 11).

På många ställen i både Gamla och Nya Testamentet står det, att Gud talade genom profeten. Den hebreiska texten säger ofta, att Herren talade genom profetens mun eller hand. M. a. o. omtalas profeten eller profetens hand eller profetens mun som ett instrument eller redskap, som Gud använder.

Några få exempel får räcka. I Ps. 45: 2 säger David: "En snabb skrivares penna är min tunga", och i 2 Sam. 23: 2 kommer han med följande anspråk: "Herrens Ande har talat genom mig, och Hans ord är på min tunga." Sakarja talar om de ord, som Herren lät predika genom forna tiders profeter (Sak. 7: 7). Den hebreiska grundtexten talar här om ord som har kommit till folket "genom profeternas händer". Vi kan med fullt berättigande säga, att Sakarja här tänker på de ord, som forna tiders profeter hade skrivit. Likväl uppfordrar han sin egen tids folk att lyssna till dessa ord som profeterna hade skrivit,

därför att det är ord som Gud har kungjort. I v. 12 i samma kapitel talar han om dem som ord, som Gud hade sänt genom forna tiders profeters hand. I nästa kapitel talar han om sin egen tids profeter och där uppfordrar Herren själv genom Sakarja människor att lyssna till de ord, som kommer till dem genom profeternas mun (Sak. 8: 9).

Nya Testamentet talar på samma sätt. I det allra första kapitlet i sitt evangelium talar Matteus om en profetia som uttalats av Herren genom profeten. Prepositionerna gör det klart att den som i själva verket uttalat profetian var Herren och att profeten bara var medlet eller redskapet varigenom löftet kom.

I början av sitt evangelium talar Lukas också om löften som Gud hade gett genom sina forntida heliga profeter (Luk. 1: 70) och i slutet av Apostlagärningarna omtalar han, att Paulus hade sagt till judarna i Jerusalem, att den Helige Ande hade talat rätt genom profeten Jesaja (Apg. 28: 25). Många sådana exempel skulle kunna anföras.

Den moderna teologin påstår sig bli förskräckt över denna lära. Det sägs ofta, att en sådan syn på Skriften innebär ett nedvärderande av människans personlighet. När vi talar på detta sätt och tar Bibelns ord som de står, anklagar man oss för att tro på en "mekanisk inspiration" och för att förvandla de heliga författarna till skrivmaskiner.

Låt mig bara säga ett par ord om denna anklagelse. När de lutherska bekännelseskrifterna talar om omvändelsen, säger de att Gud verkar på ett sätt med en trästock och på ett annat sätt med en människa Vi skulle kunna säga detsamma om Guds verkande beträffande inspirationen. Han tog hela personligheten i sin tjänst och använde Petrus och Jesaja och de andra utan att våldföra sig på deras personlighet. Berättelsen om Bileam borde emellertid lära oss att vara försiktiga med vad vi säger här, ty berättelsen visar tydligt att Gud också kan bruka ett ovilligt redskap för att förkunna sitt Ord.

Det kan finnas mycket som är dunkelt ifråga om inspirationen, och den högmodiga människan kan mena, att det är förnedrande att vara Herrens redskap. Men när människor söker förlöjliga läran om verbalinspirationen genom att säga, att en sådan syn gör de heliga författarna till skrivmaskiner, kan vi svara, att David ville inte vara något annat än en penna i Herrens hand.

För övrigt, om Herren kom till mig och sade, att från och med denna dag vill Han lägga sina ord i min mun, när jag stiger upp på predikstolen eller i katedern i föreläsningssalen, att Han från och med denna dag vill styra min tunga så, att jag säger rätt sak på rätt sätt, skulle jag bli tacksam för denna godhet mot mig, ty det är vad jag skulle vilja göra. Han skulle inte våldföra sig på min vilja med ett sådant löfte, ty i enlighet med min nya människa kan jag inte tänka mig någonting jag hellre skulle vilja än detta.

I andra kapitlet i 1 Kor. har aposteln Paulus gett oss en ingående skildring av den process, varigenom Guds Ord har kommit till människorna. Han börjar med att framhålla Guds outrannsaklighet och Hans visdom. Denna världens lärdaste män, denna världens furstar har ingen kunskap om Gud och vad Han har gjort för människans frälsning och återlösning genom den korsfäste Kristus. De medel människan har för att få veta sanningen, sinnen och själsförmögenheter, som gör henne i stånd att utveckla teorier och bekräfta dem genom iakttagelse, duger inte eller passar inte för att utforska gudomliga ting.

Men Gud har inte lämnat oss i mörker, enligt Paulus. Genom den Helige Ande har Han uppenbarat den gudomliga visdomen, som vår tro beror av. På detta sätt kom Paulus och andra utvalda redskap till en klar och viss, om än alltfort ofullkomlig, kunskap om Gud. Genom denna uppenbarelse, säger han, vet vi vad som har blivit oss skänkt av Gud.

Paulus hävdar vidare, att när han predikade, kungjorde han för andra människor det som Gud hade uppenbarat för honom (v. 13). I likhet med Gamla Testamentets profeter hade Paulus och de andra apostlarna kunnat börja sina predikningar med orden: "Så säger Herren." När Paulus skrev till tessalonikerna, skrev han till dem att Ordet som han hade predikat för dem inte var en människas ord utan förvisso Guds Ord (1 Tess. 2: 13).

Paulus hävdar vidare, att när han talade om de ting som Guds Ande hade uppenbarat för honom valde han inte efter sin egen visdom de ord han använde i sin förkunnelse. Han säger, att själva orden som han använde hade den Helige Ande lärt honom. I likhet med forna tiders profeter hävdade han därför, att hans budskap var verbalt inspirerat. I likhet med dem hade han också kunnat säga, att Herren hade lagt orden i hans mun (v. 13).

De sista orden i v. 13 är bättre översatta i den gamla svenska bibelutgåvan än i den nu gällande kyrkobibeln. Den gamla översättningen ansluter sig mycket närmare till den grekiska grundtexten, som i denna vers inte säger något om "andliga människor".

En ordagrann översättning av den grekiska texten lyder: "passa samman andliga ting med andliga." När ett adjektiv används på detta sätt utan ett substantiv, måste det substantiv det syftar på tas från sammanhanget. I en klänningsaffär t. ex. skulle "den bruna" syfta på en klänning, men i ett ridstall skulle samma ord syfta på en häst. I skrift måste substantivet i allmänhet tas från det föregående sammanhanget och inte det efterföljande. Men den moderna svenska bibelutgåvan liksom många moderna utgåvor, tar substantivet från de påföljande verserna.

En mycket normalare tolkning skulle anta att andra gången ordet "andlig" används, syftar det på de "ord" som Paulus just hade talat om, och alltså skulle vi kunna översätta: "passa samman andliga ting med andliga ord." De andliga tingen är de ting som Guds Ande har uppenbarat för honom. De andliga orden är de ord som Anden har lärt honom. Alltså är inte bara det paulinska budskapets innehåll utan också dess form från Gud. Så är det med hela Bibeln.
 
 

Verbalinspirationen och den kristne prästen och lekmannen

Emil Brunner säger, att den kristna kyrkan hittade på läran om verbalinspirationen, därför att den sökte visshet. Han anser detta vara ett allvarligt misstag, därför att han tror att det "att vara alldeles säker är dödligt". Men som vi har sett är inte läran om verbalinspirationen något som kyrkan på Medeltiden hittade på. Det är Skriftens klara lära. Det var inte längtan efter visshet som frambragte läran om verbalinspirationen. Läran om inspirationen frambringar visshet i en kristens hjärta.

Läran om verbalinspirationen bidrar till att ge Guds barn vissheten, att vår tro inte vilar på människors visdom (1 Kor. 2: 5). Vi behöver inte lita till människors gissningar eller människors föreställningar. Vi har ett budskap från Gud. Detta budskap är sant inte bara på ett allmänt sätt utan budskapets själva form är helt tillförlitlig. Själva orden är Guds ord. Därför är orden sanna och i allo värda att mottagas. En kristen kan därför sjunga:

Has Scripture ever falsehood taught? Then this word also true must be: By grace there is a crown for me.

(Har Skriften någonsin lärt en lögn ? Då måste detta ord också vara sant: Av nåd finns det en krona för mig.)

Detta är av den största betydelse för oss alla. I den kristna synen på livet och döden finns det inte rum för gissningar eller experimenterande. Himmelens och helvetets verklighet kan inte förnekas, om teologin skall förbli kristen. Kristendomen är inte i första hand en religion för denna världen och detta livet. Även om den inte struntar i denna världen eller föraktar den, förblir den till sitt väsen en religion som inte är av denna världen. Och en kristen vet, att det är människan förelagt att en gång dö och sedan domen (Hebr. 9: 27). Man måste vara på rätt sida första gången, eftersom det inte ges någon andra möjlighet till frälsning.

För en kristen präst och predikant har denna lära tvåfaldig betydelse. Den är betydelsefull inte bara för hans tro utan också för hans glädje och tillförsikt i arbetet. En kristen präst har sina församlingsbors själars välfärd på sitt samvete. Om en läkare måste vara försiktig när han skriver ut medicin, måste en kristen präst vara dubbelt försiktig ifråga om sin predikan, som skall vara en medicin för själarna. Om en människa dör på grund av läkarens fel, kan detta misstag rättas till i den tillkommande världen och kan t. o. m. bli till evig välsignelse. Men om en människas själ dör på grund av prästens fel, kan detta misstag inte rättas till vare sig i tiden eller evigheten. Gud sade till Hesekiel: "Du människobarn, jag har satt dig till en väktare för Israels hus",

och Han sade till denne profet, att om någon gick förlorad, därför att väktaren försummat att förkunna det rätta budskapet, skulle väktaren göras ansvarig för denna tragedi. "Hans blod skall jag utkräva av din hand", sade Gud (Hes. 3: 16—20).

Denna börda, om den tas på allvar, är i själva verket omöjlig att bära utan den visshet som läran om verbalininspirationen ger. Jag skulle inte vilja träda upp i predikstolen och ta det ansvaret på mig som detta medför, om jag inte trodde, att Bibeln är verbalt inspirerad.

Denna lära gör det möjligt för en präst att träda fram inför sin församling och säga: "Så säger Herren." Om han predikar vad Bibeln säger, är också hans predikan Guds Ord. Hans predikan är inte verbalt inspirerad och hans budskap är inte en direkt uppenbarelse från Gud. Men om den verkligen är grundad på det verbalt inspirerade Ordet, kan han vara viss om att den är rätt och sann. Han kan vara viss om att detta Ord inte skall vända tillbaka fåfängt.

Å andra sidan behöver inte lekmannen grunda sin tro på prästens ord. Han kan själv läsa den verbalt inspirerade boken och bedöma det budskap hans präst framför. När han gör det, visar han inte därmed otillbörlig misstänksamhet eller andligt högmod. När judarna i Berea rannsakade Skrifterna för att se om Pauli budskap var sant och i överensstämmelse med Guds Ord, kallas detta i Skriften för en "ädel" strävan. Så lär sig lekmannen att säga till sin präst det som samariterna sade till kvinnan, som hade talat med Jesus vid Jakobs brunn: "Nu är det icke mer för dina ords skull, som vi tro, ty vi hava nu själva hört Honom, och vi veta nu, att Han i sanning är världens Frälsare" (Joh. 4: 42).

Därför kan både präst och församling efter predikan tillsammans sjunga:

I know my faith is founded On Jesus Christ, my God and Lord; And, this my faith confessing, Unmoved I stand upon His Word.

Man's reason cannot fathom

The truth of God profound;

Who trusts her subtle wisdom

Relies on shifting ground,

God's Word is all-sufficient;

It makes divinely sure

..................

His faith shall rest secure.l

(Jag vet min tro är grundad på Jesus Kristus, min Gud och Herre; och i det att jag bekänner denna min tro, förblir jag orubbligt vid Hans Ord.

Människans förnuft kan inte fatta Guds djupa sanning; den som förlitar sig på dess spetsfundiga vishet vilar på vacklande grund. Guds Ord är fullt tillräckligt; det ger gudomlig visshet . . . hans tro skall vila trygg.)

Det är denna inspirationslära som enhälligt bekänns av prästerna i vår Wisconsinsynod. Jag är säker på att det är den lära som också bekänns av den sanna lutherdomen i Sverige, ty det kan inte finnas någon sann lutherdom utan denna lära. Det är vår förhoppning och bön att det en dag skall finnas en verkligt fri, renlärig, bibeltrogen luthersk kyrka i Sverige, där denna lära också enhälligt bekänns av dem, vilkas kallelse det är att predika Ordet till själars frälsning. Vi hoppas och ber, att det en dag skall finnas en verkligt renlärig luthersk kyrka i Sverige, där man inte tolererar eller ursäktar att denna lära förnekas.

Ty denna inspirationslära gör det möjligt för oss att tala med all frimodighet och tillförsikt och att tro med en fast övertygelse. Där det verbalt inspirerade Ordet predikas i all sin sanning och renhet, kan prästen stå i predikstolen och lekmannen kan sitta i kyrkbänken och båda kan säga:

. a. Förf. citerar här den engelska översättningen av den tyska psalmen "Ich weiss, an wen ich gläube", skriven av Erdmann Neumeister (1671—1756), kyrkoherde i Hamburg och en ivrig lutheran, som bekämpade strävandena till union mellan lutheraner och reformerta.
 
 
 
 
 
 

BIBELNS OFELBARHET
 
 

Frågan om Bibelns ofelbarhet är i själva verket den centrala och viktigaste frågan i den pågående striden rörande Bibelns innebörd och bruk. Den engelske teologen John Baillie sade redan för en generation sedan i sin bok The ldea of Revelation in Recent Thought, att den verkliga diskussionen om Bibeln idag rör sig kring frågan om Skriftens ofelbarhet. Moderna teologer, sådana som Baillie, är villiga att tala om Bibeln som Guds Ord, men "vad som förnekas", enligt Baillie, är Bibelns ofelbarhet.

När Karl Barth uppfordrade kyrkan att åter ta Bibeln på allvar, var han mycket noga med att inte förkasta den moderna bibelkritikens "säkra resultat". Han uppfordrade inte kyrkan att återvända till en ofelbar Bibel. I sin Kirchliche Dogmatik (I/2, sid. 529) talar han om "det undret att här felbara människor talar Guds Ord med felbara mänskliga ord". Han säger om de heliga författarna:

De kan ta miste ifråga om varje ord, och de har tagit miste ifråga om varje ord, och likväl har de i enlighet med samma Skriftens vittnesbörd, rättfärdiggjorda och helgade av nåd allena, talat Guds Ord med sina felbara mänskliga ord som tar miste.

Detta är den allmänt accepterade synen i vår tid. Det är den syn som förfäktas av biskopsmötets bibelkommission. Denna kommissions rapport säger mycket klart, att man knappast kan vara intellektuellt ärlig och samtidigt inta den ståndpunkten att varje enskild liten detalj nödvändigtvis måste vara historiskt korrekt (jfr Bibelsyn och bibelbruk, sid. 68). En del av de exempel man använder för att belysa vad man menar, skulle faktiskt kunna klassificeras som "små detaljer". Men denna princip kan användas till att tillintetgöra hela den kristna tron. Det är uppenbart att en del biskopar i Svenska kyrkan tror, att också frågan om Kristi verkliga, historiska, kroppsliga uppståndelse är en "liten detalj", ifråga om vilken de kristna kan ha olika uppfattning. Guds sanna folk skulle emellertid aldrig kunna anse detta som en mindre detalj. Nej, Guds folk, som tror på verbalinspirationen, bör inte anse något i Skriften som en mindre detalj. Om det är ett ord från den helige Guden, bör vi lyssna och tro. Det är ett ord från Gud, och därför anser Guds folk det vara of elbart.

I Amerika sägs det ofta, att ordet "ofelbarhet" inte har använts om Bibeln förrän på senare tid. Detta sägs för att kasta tvivel över Skriftens ofelbarhet. Det är en antydan att läran om ofelbarheten skulle vara en ganska ny uppfinning. Det är sant att först relativt sent har det på engelska sagts, att Bibeln är "ofelbar". Men det är också sant, att ordet "ofelbar" i betydelsen "utan fel" är ett jämförelsevis nytt engelskt ord.

Även om ordet är nytt bland engelskspråkiga lutheraner, är den sanning som det ordet uttrycker ingalunda någon relativt ny upptäckt. Den ortodoxa lutherdomen har alltifrån början lärt Bibelns ofelbarhet.

Luther trodde på den, liksom han trodde på verbalinspirationen. Och han trodde på Skriftens ofelbarhet, just därför att han trodde på dess verbalinspiration.

Det finns tre ställen från Luther som citeras om och om igen för att visa, att Luther inte trodde, att Bibeln är ofelbar. Dessa ställen är välkända för alla forskare, som behandlar denna fråga, just därför att de citeras så ofta. De citeras så ofta, därför att de i själva verket är de enda ställen som kan citeras, när man söker bevisa, att detta var Luthers uppfattning.

Det första och oftast citerade stället är Luthers uttryck i företalet till Jakobs brev "was Christum treibet", det som driver Kristus. Detta ställe har emellertid inte alls med Skriftens ofelbarhet att göra. Den enda frågan här är om Jakobs brev hör med till den ofelbara och verbalt inspirerade Bibeln.

Det andra stället är Luthers uttalande: "Om mina fiender anför Skriften mot Kristus, så skall jag anföra Kristus mot Skriften." Detta uttalande hör till en rad teser som Luther ställde samman till en doktorsexamen vid universitetet i Wittenberg. Sammanhanget är därför mycket begränsat. I Galaterbrevskommentaren gör han emellertid ett liknande uttalande, som inte så ofta citeras, därför att det där inte innebär en konflikt mellan Kristus och Skriften, utan i stället mellan den påviska tolkningen och användningen av vissa bibelställen och den rätta användningen, som Kristus, som han där kallar "Skriftens upphov", avsåg. Ett noggrant studium av alla teserna visar klart, att det var vad Luther ville säga också där. Uttalandet används därför orättvist och okritiskt av dem som vill säga, att Luther inte trodde på Skriftens ofelbarhet. Det verkar ofta som om de som använder det aldrig har läst mycket av Luther utan bara har skrivit av uttalandet från andra, som inte har läst Luther ingående.

Det tredje återfinns i Luthers kommentar till Sakarja. Luther talar där om ett "litet misstag" av Matteus, som anförde ett ställe från Sakarja och tillskrev Jeremia det. Det är inte lätt att förklara detta uttalande, men vi talar ibland om "motsägelser" i Bibeln, när vi menar "skenbara motsägelser".

Gentemot dessa tre uttalanden av Luther kan emellertid anföras en mängd ställen från hans skrifter, där han säger, att Bibeln inte gör några misstag. Dessa ställen ar inte på långa vägar så kända som de tre ovannämnda därför att de inte anförs om och om igen.

I en av sina predikningar över Johannesevangeliet sade Luther, att Guds Ord skulle tros gentemot alla förnuftets argument, därför att "det är inte en människas ord, som kan ljuga och ta fel; det är Guds Ord, Hans som är den eviga sanningen" (LW 23, 95; LW — den amerikanska upplagan av Luthers verk, Concordia Publishing House, St. Louis, och Muhlenberg Press, Philadelphia). I sin kommentar till Ps. 112 skriver han: "Skriften kan inte ljuga" (LW 13, 393). I mars 1521 skrev han Försvar och förklaring till alla artiklarna, vari han försvarade de läror han hade drivit. I detta arbete hävdar han, att hans läror är i överensstämmelse med Skriften. Därför, resonerar han, måste de vara riktiga, och han skriver: "Skriften har aldrig tagit miste... Om vi inte är villiga att gå med på detta, vad är då Skriften bra för?" (LW 32, 11). Liknande uttalanden från hans skrifter skulle kunna anföras i det oändliga. I sin Chronikon t. ex. lärde han, att Skriftens kronologi är riktig, även om den inte överensstämmer med profanhistorikernas.

De lutherska bekännelseskrifterna lär också Skriftens ofelbarhet. Stora katekesen säger om avslutningen till buden: "Ty dessa ord måste stå fast och betyga sig såsom sanna. Gud kan nämligen icke ljuga eller bedraga" (Stora katekesen, första budet. Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter—SKB, ed. 1944, sid. 396). I avsnittet om dopet står det: "Jag och min nästa, korteligen alla människor, må taga fel och bedraga, men Guds Ord kan icke taga fel" (SKB, sid. 480). I behandlingen av Herrens nattvard i Stora katekesen finner vi orden: "Så tro dock Skriften; den skall icke ljuga för dig" (SKB, sid. 593). Konkordieformeln säger om Herrens nattvard: "Ty såsom Kristi mun talar och säger, så är det, då Han icke kan ljuga eller bedraga" (SKB, sid. 613). Härvidlag är det intressant att lägga märke till hur Guds ord och Skriftens ord här jämställes.

Det är tydligt, att Luther och de lutherska bekännelseskrifterna betraktar ofelbarheten som en nödvändig följd av verbalinspirationen. Om Gud har sagt det, måste det vara sant. Gud har verkligen sagt det, och därför är det sant.
 
 

Moderna teologer och ofelbarheten

Detta barnsliga accepterande i tro av allt i Bibeln är inte utmärkande för många teologer i våra dagar.

De mest radikala bland de moderna teologerna förnekar givetvis alla Skriftens viktiga läror. Rudolf Bultmann och hans anhängare, som hävdar att de bevarar det som är värdefullt i Bibeln, förnekar t. o. m. sådana grundläggande läror som jungfrufödelsen och uppståndelsen, den ställföreträdande försoningen och helvetets existens. Sådana människor kan inte betraktas som kristna, även om de för världen är kända som kristna teologer. Sorgligt nog betraktar de sig ofta själva som representanter för allt det bästa i kristendomen. Sådana människor behöver vi inte befatta oss med här. De har ingenting att ge Guds folk. Om det inte vore för den skada de vållar kyrkan, kunde vi helt och hållet ignorera dem.

De mindre radikala, åtminstone inom den lutherska kyrkan, håller fortfarande fast vid jungfrufödelsen och uppståndelsen och de grundläggande lärorna om lag och evangelium. Men de tror, att kristenheten måste förkorta frontlinjerna och inte längre bråka om sådana saker som de sex skapelsedagarna, Adams och Evas historicitet och Mose författarskap till de fem Moseböckerna. I likhet med de radikala tror de, att Bibelns ofelbarhet har blivit en fästning som är omöjlig att försvara och att det inte är nödvändigt att söka försvara den. I en del avseenden är dessa människor en ännu större fara för kyrkan än de som öppet förkastar själva det centrala i evangelium.

De vill likväl försvara det som de anser vara viktigt, även om det kan vara stora åsiktsskillnader mellan dem ifråga om vad som fortfarande behöver försvaras.

I sina ansträngningar att göra detta har de funnit på en hel mängd nya definitioner. Med dessa hoppas de försvara Bibelns ära mitt ibland modern otro. Men dessa nya definitioner är i själva verket också dessa bara fårakläder, varigenom många bland Guds folk bedrages.

Så har t. ex. en ny definition på sanning framkommit. Sanningen, säger man, är inte propositionell, d. v. s. sanningen kan inte uttryckas i logiska påståenden eller meningar. Vi får veta, att vi inte längre, åtminstone inte på teologins område, skall tala om sanna eller falska påståenden. Framför allt skall vi inte längre tala om sanna eller falska läror.

"Sanningen", enligt dem som talar på detta sätt, är personlig, d. v. s. sanningen är något som utmärker personer. Och i denna bemärkelse kan vi säga, att Bibeln är sann, ty den är skriven av sanna och ärliga människor.

De hävdar att detta är definitionen på sanning i Bibeln. Ett argument används särskilt för att fastslå detta. Man hör ofta amerikanska teologer säga, att Jesus aldrig sade: "Jag säger er sanningen", utan Han sade: "Jag är sanningen." När de säger så, visar de bara sin okunnighet i Skriften. Jesus sade t. ex.: "Om I förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar; och I skolen då förstå sanningen" (Joh. 8: 31, 32). Dessa ord visar, att sannningen är att finna i vad Jesu sade, i de verbala påståenden, genom vilka Jesus tillkännagav sanningen för sina lärjungar.

Men vi behöver inte här nöja oss med de ställen, som bara indirekt lär, att Jesus talade om det som sant, som Han sade. Han sade till judarna: "Jag talar sanning", och Han frågade dem: "Om jag alltså talar sanning, varför tron I mig då icke" (Joh. 8: 45, 46). Tidigare hade Han beskrivit sig själv för dem som "en man, som har sagt eder sanningen" (Joh. 8: 40). Det borde stå klart, att en människa som säger, att Jesus inte sade: "Jag säger er sanningen", utan "Jag är sanningen", är inte trogen mot Skriftens klara ord.

Vi behöver inte här befatta oss med det argumentet, att Jesus inte kunde ha talat på detta sätt, eftersom Han var jude, och Johannesevangeliet här röjer inflytande från den grekiska uppfattningen av sanningen. Det argumentet förutsätter Skriftens felbarhet.

En konkret bild kan hjälpa till att klargöra vad dessa teologer menar, när de säger, att sanningen är personlig och inte propositionell, d. v. s. uttryckt i verbala påståenden. Jag har en släkting, som är lärare vid Concordia Seminary i St. Louis, Missouri, Missourisynodens främsta prästutbildningsanstalt. För en del år sedan, strax innan han kom till Concordia Seminary för att undervisa, hade vi ett längre sammanträffande, varvid vi diskuterade teologi. Under samtalets gång sade han något, som kom mig att undra, om han trodde, att Moses hade skrivit de fem första böckerna i Bibeln. Jag frågade honom därför: "Tror du inte, att Moses är författaren till de fem Moseböckerna?" och han svarade: "Det tror ingen numera." När jag sade, att jag trodde det, sade han, att ingen, som är vetenskaplig, tror det i våra dagar.

Lite längre fram i samma diskussion tycktes han ifrågasätta de messianska profetiornas verklighet, och återigen frågade jag honom, om han trodde att Herrens Jesu ankomst hade förutsagts i Gamla Testamentet. Hans uppfattning var, att det i själva verket inte finns några messianska profetior. Enligt honom visste de troende i Gamla Testamentet ingenting om Kristus. Han höll emellertid före, att vi har rätt att läsa in messianska tankar i Gamla Testamentet och att säga till människor, att Hans ankomst var förutsagd.

Mot slutet av vår diskussion frågade jag honom, vad han sade om Jesu ord till judarna: "Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han skrivit" (Joh. 5: 46). Jag fäste hans uppmärksamhet på att det som han hade förnekat, både Mose författarskap och de gammaltestamentliga profetiornas messianska natur, hävdade Jesus här själv. Hans svar på det argumentet var: "Jesus var en människa. Han kunde ta fel."

Men fastän han hade sagt detta, vidhöll han ändå, att Jesus hade talat sanning. När jag sade, att om hans uppfattningar var riktiga, hade Jesus inte talat sanning, blev svaret: "Vi har en annan definition på sanning än du har." Han förklarade, att Jesus var ett barn av sin tid. I likhet med de frommaste judarna på den tiden trodde Han på messianismen. Jesus trodde också, att Moses hade skrivit de fem Moseböckerna. När Han uttalade dessa ord, gav Han därför uttryck åt sitt hjärtas ärliga övertygelse, och därför talade Han sanning.

Den definition på sanning som här förfäktas är ett gott exempel på vad som menas, när det sägs att sanningen inte är propositionell utan personlig. En person kan göra ett uttalande, som inte är i överensstämmelse med fakta, men om detta uttalande svarar mot hans innerstas uppriktiga övertygelse, då är den personen sanningsenlig. Om en person uppriktigt inte tror på jungfrufödelsen utan förnekar den, är detta sanning för honom. Å andra sidan, om en person uppriktigt tror på jungfrufödelsen och lär den, är han också sanningsenlig. I den kristna kyrkan bör båda ha kärleksfull respekt för varandras åsikter. Denna nya definition på sanning är ett av den ekumeniska rörelsens bålverk och är ett påfund av lögnens fader.

Det är tydligt, att när sådana teologer talar om Bibeln som sann, menar de inte, att Bibeln berättar vad som verkligen hände. Det är tydligt också, varför det är möjligt för biskopsmötets bibelkommission att tala om Bibelns tillförlitlighet och samtidigt hålla före att mycket i Bibeln är "säkert ohistoriskt" (Bibelsyn och bibelbruk, sid. 68).

Den moderna teologin har också kommit med en ny definition på ofelbarhet. Man är villig att tala om Bibeln som ofelbar, om ordet "definieras rätt". Ett fel definieras som "en avsiktlig felaktighet i syfte att bedra". Men de flesta felaktigheterna i Bibeln var inte avsiktliga. De heliga författarna var okunniga om mycket som vi vet idag, och de skrev vad de uppriktigt trodde var sant. Sambandet mellan denna definition på ofelbarhet och den nya definitionen på sanning är tydligt.

Många av felaktigheterna kan ha varit avsiktliga. Men om det var så, var syftet inte att bedra utan att förhärliga Gud eller förklara någon djupare sanning. Därför skall inte dessa "felaktigheter" kallas "fel" och i denna bemärkelse är Bibeln ofelbar.

Kanske ett exempel vore på sin plats för att klargöra, hur en felaktighet kan tas med i skildringen för att förhärliga Gud. Ett utmärkt exempel finns i berättelsen om uttåget ur Egypten.

Enligt många moderna teologer var uttåget ur Egypten en mycket ordinär händelse utan några mirakulösa tilldragelser. Man antar, att detta måste vara sant av det enkla skälet, att det förutsätts att under är omöjliga.

Vad som faktiskt hände är inte helt klart. Det måste emellertid finnas en kärna av historisk sanning i den bibliska historien. Det var mycket troligt, att Egypten drabbades av en rad naturkatastrofer. Det var mycket troligt, att Nilens vatten förorenades genom erosion eller röd jord eller någon giftig organism. Hemsökelser av flugor och gräshoppor kan mycket väl ha varit vanliga. I denna kritiska situation ledde Moses Israels barn ut ur Egypten. Moses var en lärd man, som kände väl till Egyptens geografi. Han kände till en väg genom Röda havets sumpmarker och kunde så leda israeliterna i säkerhet över till andra sidan. Vattnet delade sig inte på något mirakulöst sätt och inte heller vände vattenmassorna tillbaka för att dränka den egyptiska hären. Det var mycket troligt, att den egyptiske härföraren blev förvirrad och ledde sin här ut i kvicksand och förlorade de flesta av sina män och vagnar på det sättet.

Men Gud är historiens Gud och Han styr människors öden. Detta äger också sin tillämpning på uttåget ur Egypten, och även om det inte var något övernaturligt med i den faktiska historien, visste likväl profeterna, som hade en djup insikt i dessa ting, att Gud hade sin hand med ifråga om uttåget. För att göra detta klart för vanligt folk, lade emellertid profeterna till mirakulösa drag till berättelsen. Som berättelsen framställs, skildrar den Guds intresse för och omsorg om sitt folk. Det verkliga orsakssammanhanget i historien, som skulle förbli fördolt om berättelsen framställdes så som det verkligen hände, bringas i dagen genom en profetisk rekonstruktion av historien. Endast pa detta sätt blir det verkligen Heilsgeschichte (frälsningshistoria). Därför läggs ohistoriska detaljer till för att förhärliga Gud och i en högre sannings intresse än den historiska exakthetens.

Det har också sagts, att antalet israeliter som lämnade Egypten måste vara mycket överdrivet. Bibeln talar om 600.000 män, vilket betyder att det inalles måste ha rört sig om minst 2.000.000 personer. Det verkliga antalet enligt moderna forskare, är sannolikt närmare 6.000, eftersom Sinaihalvön kan livnära bara ett begränsat antal människor. Det är tydligt, att detta slags argumentering förutsätter att undret med mannat inte kunnat äga rum i verkligheten. När moderna teologer säger detta lägger de emellertid i dagen samma slags otro som den Moses gjorde sig skyldig till, när Gud lovade att sända Israel tillräckligt med kött för en hel månad. Moses sade vid det tillfället, att det var omöjligt att få tag på så mycket kött. Han sade, att om all boskapen, som Israel hade, slaktades och all fisken i havet fångades, skulle det inte vara tillräckligt för att ge Israel kött i en hel månad (4 Mos. 11: 21 f). Det kan vara på sin plats att påpeka här, att människor kommer till sådana slutsatser inte därför att de är moderna och vetenskapliga utan bara för att de inte tror. Och när människor har röjt denna otro genom att säga, att antalet 600.000 och undret med mannat inte kan vara historiskt sanna, skyler de sin otro med fårakläder genom att säga, att profeternas rekonstruktion gjordes för att förhärliga Gud och i en "teologisk sannings" intresse.

Det är samma synsätt, som gör att människor kan säga, att de tror på jungfrufödelsens teologiska sanning och likväl förneka, att ett biologiskt under ägde rum, och påstå sig lära Kristi uppståndelse, samtidigt som de förnekar att denna uppståndelse var kroppslig.

Den allmänna meningen bland moderna teologer är att Bibelns ofelbarhet som den allmänt har förståtts, är en fästning som är "omöjlig att försvara". Man får ofta höra, att man kan hävda att Bibeln verkligen är ofelbar, bara om man prisger den intellektuella ärligheten. Vi skulle bara kunna fråga dem, hur intellektuellt ärligt det är, när de använder den gamla terminologin och tömmer den på allt innehåll. Varför talar de inte om för dem som betalar deras lön, vad de egentligen lär ?
 
 

Wisconsinsynoden och Bibelns ofelbarhet

Över dörrarna till biblioteket vid vårt Wisconsin Lutheran Seminary står orden: "Ditt Ord är sanning." Vår Wisconsinsynod tar dessa ord mycket allvarligt som de står. Därför håller Wisconsinsynodens präster, lärare och professorer enhälligt fast vid Bibelns ofelbarhet i allt vad den säger. Vi kan naturligtvis inte gå i god för varenda Wisconsinsynodsprästs eller -professors tro och ärlighet, men vi kan säga, att så vitt det gäller munnens bekännelse finns det ingen lärare eller predikant i Wisconsinsynoden, som förnekar Bibelns ofelbarhet. Vi anser detta vara en nödvändig förutsättning för vår kyrkogemenskap med varandra i synoden.

Vi vet mycket väl, att Bibeln inte är en lärobok i naturvetenskap. Det behöver inte någon säga oss. Men detta till trots tror vi, att när Bibeln talar om sådant som kan rubriceras som naturvetenskap, talar den också här utan fel. Men vi väntar oss inte, att Bibeln skall tala i moderna naturvetenskapliga termer. Den använder det gängse talets språk. Inte ens en modern naturvetare säger, när han vaknar på morgonen: "Jag ser, att jorden än en gång har roterat tillräckligt för att vi åter skall kunna se solen i öster." I likhet med alla andra dödliga säger han, att solen går upp och ner.

Om "vetenskapen" därför säger, att världen blev till under en period av miljontals år och Bibeln säger, att den skapades på sex dagar, säger vi helt enkelt att vetenskapen har fel. Många teologer, som vill vara konservativa, har försökt finna ett sätt att få Bibeln och naturvetenskapen att stämma överens här genom att säga att dagarna kan vara långa tidsperioder. Men om vi följer den principen att Bibeln måste tolka sig själv, är detta förfaringssätt omöjligt. Det sammanhang, vari ordet "dag" står i 1 Mos. 1 tillåter inte denna mening, även om sammanhanget i 1 Mos. 2: 4 visar att "dag" kan vara en ganska obestämd tidsperiod.

Om å andra sidan någon säger, att de två första kapitlen i 1 Mos. måste läsas som poesi, frågar vi åter, var sammanhanget antyder detta. Och om det är tillåtet att göra detta här utan att sammanhanget berättigar till det måste vi då inte tillåta andra "kristna" att säga att uppståndelsen är poesi, och om än inte uppståndeisen, så i varje fall jungfrufödelsen?

Gud har gett oss skildringen av de sex dagarna, och vi ser i dem ett mäktigt bålverk mot evolutionen för den kristne lekmannen. Hela evolutionismen är högst nedbrytande för den kristna tron, ty där den konsekvent tillampas, förstör den Bibelns lära om människan, synden och lagen. Den förstör den kristna läran om döden och därmed läran om den ställföreträdande försoningen Vi får inte ge upp ett viktigt vapen mot evolutionismen genom att förlänga dagarna. Den moderna otron är hemsk nog, utan att vi skall bekämpa den med ena handen bakbunden.

Enligt vad vi lär i Wisconsinsynoden är Bibeln sann på alla områden, där den uttalar sig, vare sig det är geografi, historia, zoologi eller kronologi. Vi vet mycket väl att mycket av detta i sig självt inte berör det innersta i vår tro. Vi talar om grundläggande och icke-grundläggande läror. Men vi är inte på grund därav villiga att ge upp någon lära i Bibeln, hur obetydlig den än kan synas vara ty om Gud sade så, kan det inte vara betydelselöst. Om vi inte kan förstå, varför det behagade Honom att låta det komma med i sitt Ord, vill vi likväl inte ifrågasätta Hans vishet. Herren Jesus sade en gång: "Tron I icke, nar jag talar till eder om jordiska ting, huru skolen I då kunna tro, om jag talar till eder om himmelska ting?" (Joh. 3: 12).
 
 

Underberättelsernas ofelbarhet

Vår Wisconsinsynod betonar särskilt underberättelsernas historiska fakticitet och ofelbarhet

Vi gör det, därför att vi är medvetna om att så många av underberättelserna förnekas idag. Detta sker också i kretsar, där man fortfarande betraktar sig som konservativa lutheraner. I maj 1962 sammanträffade jag med Missourisynodens och Concordia Seminarys (St. Louis) högsta ledare. Vi samtalade om mina anklagelser mot Martin Scharlemann, en av professorerna vid Concordia Seminary, som hade sagt att vi inte längre kan tala om Bibeln som ofelbar. Under detta samtal frågade dekanus Repp vid Concordia Seminary, om jag trodde, att ormen hade talat i Edens lustgård. När jag svarade honom, att jag trodde det, sade han: "Det är det slags fundamentalism som vi måste få bort från Missourisynoden. Ormar kan inte tala." Jag genmälde: "Det vet jag också. Men den här gjorde det." I motsats till dekanus Repp och våra dagars Missourisynod sade en gång Dr Franz Pieper, kanske den störste teologen som Missourisynoden har frambragt, att om någon medlem av Missourisynoden skulle förneka, att Bileams åsna talade, skulle han bli föremål för disciplinära åtgärder.

Vi anser inte undren vara hinder för tron, som så många lutheraner i Amerika gör idag. För många år sedan sade en missourisynodslekman, som var föreståndare för söndagsskolan i sin församling: "Vi har alldeles för få bildade människor och akademiker i vår församling." Det var hans åsikt att vi gjorde det svårt för dessa människor att acceptera Bibeln genom att hävda att undren verkligen inträffat. Han frågade: "Om vi kunde göra det lättare för dessa människor att ta emot Herren Jesus som sin Frälsare genom att ta bort undren ur Bibeln, borde vi då inte göra det ?"

Det finns en hel del att säga med avseende på detta. För det första är det inte Bibeln som behöver ändras och jämkas på för att överensstämma med mänskliga tankar. Det är människans förnuft som behöver förvandlas, så att det kan stämma överens med Bibeln. Skriften säger, att det som tillhör Guds Ande är dårskap för den naturliga människan (1 Kor. 2: 14). När en oomvänd människa säger, att hon inte kan acceptera undren, därför att sådant är dårskap, säger hon vad vi kunde vänta oss att hon skulle säga. Hennes opposition mot Skriftens läror gör henne till ett levande bevis på Skriftens sanning, ty hon säger exakt vad Bibeln för två tusen år sedan sade att hon skulle säga.

För det andra ser inte Bibeln själv undren som hinder för tron, utan den betraktar dem som hjälpmedel, avsedda att frambringa tro. Bibeln framställer undren som en del av Ordet, varigenom den Helige Ande verkar. I det sista kapitlet hos Markus läser vi att lärjungarna stadfäste Ordet genom att utföra under. Johannes skrev sitt evangelium och upptecknade Jesu under för att hjälpa människor att tro. Han säger, att detta är hans syfte: "Ännu många andra tecken, som icke äro uppskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa hava blivit uppskrivna, för att I skolen tro, att Jesus är Messias, Guds Son, och för att I genom tron skolen hava liv i hans namn" (Joh. 20: 30, 31). Johannes väntade sig tydligen, att undren skulle hjälpa till att skapa tro på Jesus, och på ett ställe uttrycker han sin förvåning över att människor förkastade detta bevis. Han skrev om judarna: "Men fastän Han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de icke på Honom" (Joh. 12: 37).

Jesus själv lärde, att undren borde ha denna verkan. När judarna tillbakavisade Hans anspråk, sade Han till dem: "Tron gärningarna, om I än icke tron mig" (Joh. 10: 38), och även tidigare sade Han till dem: "De gärningar, som jag gör i min Faders namn, de vittna om mig" (Joh. 10: 25, jfr också 5: 36).

Johannes lär också, att undren hade denna verkan. Efter undret i Kana skriver han: "Detta var det första tecken, som Jesus gjorde. Han gjorde det i Kana i Galileen och uppenbarade så sin härlighet; och Hans lärjungar trodde på Honom" (Joh. 2: 11).

Nikodemus såg också undren i samma ljus, ty han sade till Jesus: "Rabbi, vi veta, att det är från Gud du har kommit såsom lärare; ty ingen kan göra sådana tecken, som du gör, om icke Gud är med honom" (Joh 3: 2).

När Moses menade, att folket inte skulle tro honom om han kom till dem med det anspråket att han hade ett budskap från Gud, gav Gud honom ett under att utföra. Bibeln förbinder tydligt och klart folkets tro med utförandet av dessa under, ty vi läser att Moses och Aron framförde budskapet och gjorde tecken inför folkets ögon och "då trodde folket" (2 Mos. 4: 30, 31). Så betraktas vid andra tillfällen i Bibeln uppträdandet av tron som ett resultat av under (jfr t. ex. 1 Sam. 17: 24), även om vi måste vara noga med att låta undren vara nära förbundna med Guds Ord och inte upphöja dem över Ordet. Den slutsatsen måste vi förvisso dra av Abrahams ord till den rike mannen i helvetet. Om människor inte vill tro Moses och profeterna, kommer de inte heller att tro, om någon uppstår från de döda (Luk. 16: 31). Undren är verkligen en del av Ordet och får inte ses skilda från den Helige Andes makt att omvända, som också använder undren som medel att röra vid människohjärtat.

Förnekandet av underberättelsernas historiska sanning lägger emellertid inte bara hinder i vägen för den Helige Ande. Det är också ett angrepp på Kristus själv.

Vi i Wisconsinsynoden håller fast vid undrens historicitet och fakticitet, därför att vi tror, att det att ge upp tron på under är detsamma som att ge upp Kristus och alla de viktigaste sidorna i Hans verk för oss. Ty Kristus själv är ett under. Han är det största undret av alla.

Redan Jesaja förutsade, att Hans namn skulle vara "underlig", men varken det svenska "underlig" eller det tyska "wunderbar" eller det engelska "wonderful" gör i själva verket full rättvisa åt den hebreiska grundtexten. Det hebreiska ordet är ett substantiv och det återges korrekt med "under" (Jes. 9: 6).

I Kristus är både Gud och människa förenade i en person, och förenade på ett sådant sätt, att varken Hans gudom eller Hans mänsklighet förstörs. Detta innebär, att en och samma person är både allsmäktig och svag, ändlig och oändlig. I Honom har Gud kött och blod och i Honom är människan allsmäktig. Människan kan inte föreställa sig och fatta hur det kan vara så. Det är förvisso ett mycket större under än att gå på vattnet eller uppväcka döda.

Det allra innersta i Hans frälsningsverk är ett under från början till slut. Det är inte bara Hans avlelse av den Helige Ande och Hans födelse av jungfru Maria som måste förnekas, om man ger upp undren. Om vi ser på Jesu död på rätt sätt, så som den framställs i Skriften, måste vi säga, att när Jesus dog på korset, dog Gud. De lutherska bekännelseskrifterna säger, att om vi inte kan säga, att Gud dog då har Kristus dött fåfängt. Ty en människas död skulle aldrig kunna frälsa människosläktet. Det var livets furste som blev dräpt (Apg. 3: 15). Det var Guds eget blod som köpte församlingen (Apg. 20: 28). När Jag var pojke brukade jag undra, hur vi kunde sjunga den tyska psalmen, där det heter: "O, grosse Not! Gott selbst ist tot!' (1695 års psalmbok. "O, sorg och nöd! Si! Gud är död"). Denna svårighet har undanröjts för oss i vår psalmbok, där det heter: "O, sorrow dread, God's Son is dead." Man undrar om påståendet gjordes mindre uttrycksfullt för att det skulle bli mindre mirakulöst, därför att psalmbokskommittén trodde att det på detta sätt skulle bli lättare att tro.

Hans uppståndelse är ett under, som vi inte kan ge upp utan att förlora den kristna tron helt och hållet. Vi skall också lägga märke till här, att den verkliga uppståndelsen är en kroppslig uppståndelse, en mirakulös uppståndelse. En uppståndelse som bara är andlig är lättare för människor att tro, men det är i själva verket inte alls någon uppståndelse. Det är bara en uppståndelse, som används som fårakläder för att hindra Guds folk från att få veta, att de präster som predikar för dem inte är troende.

Hans himmelsfärd är också ett under, och allt möjligt förvirrande prat om ett universum i tre våningar kan inte förstöra dess karaktär av under. Den är ingen myt och behöver inte avmytologiseras. Tillsammans med alla Jesu gärningar hör den till det budskap, om vilket Petrus sade: "Det var icke några slugt uttänkta fabler (myter) vi följde, när vi kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och Hans tillkommelse utan vi hade själva skådat Hans härlighet" (2 Petr. 1: 16).
 
 

De skenbara motsägelserna i Bibeln

Uppståndelsen och jungfrufödelsen är emellertid inte det som får ta emot den första stöten av otrons angrepp. Djävulen är inte dum. Han vet mycket väl, att Guds folk skulle reagera mycket kraftigt, om ett öppet angrepp gjordes mot detta kristendomens centrala fäste. Och darför riktar han listigt sina glödande skott mot några utposter i periferin, som Guds folk ofta betraktar som möjliga att ge upp och av mindre betydelse. Sorgligt nog kan djävulen alltför ofta finna troende kristna, som först inte alls har för avsikt att ge upp uppståndelsen, men som faktiskt ansluter sig till djävulens stridskrafter i angreppet på "de icke-grundläggande" delarna av Bibeln.

För att försvaga Guds folks tro på Skriftens ofelbarhet visar den moderna, icke-bibeltrogna forskningen på s. k. motsägelser i Bibeln. I början riktas angreppet mot detaljer, som vid första anblicken ser ut att vara av föga vikt.

Innan vi diskuterar dessa motsägelser, gör vi emellertid väl i att erinra oss att verbalinspirationen och ofelbarheten inte betyder att Bibeln nämner varje liten detalj, som det alls varit möjligt att ta med i skildringen av en viss händelse. Skildringen nämner inte varje person som var närvarande och redogör inte för varje ord som sades. Skildringen kan faktiskt utelämna mer än den tar med. Den Helige Ande vet vad som är betydelsefullt för oss att veta. Men när vi talar om Bibelns ofelbarhet menar vi, att varje detalj som den återger är korrekt återgiven och utan fel.

Vi skall också hålla i minnet den klassiska definitionen på en motsägelse. En motsägelse föreligger när samma sak samtidigt säges vara och icke vara för samma person och i samma hänseende. Detta sista kan förklaras med det exemplet att en elefant är större, när den är liten än en mygga, när den är stor. Det beror på vad man jämför med.

Om vi håller dessa båda saker i minnet, försvinner de flesta s. k. motsägelser. Det sägs ofta, att uppståndelseberättelserna i de fyra evangelierna helt enkelt inte kan harmoniseras. Matteus säger, att en ängel talade till kvinnorna. Markus säger, att när kvinnorna kom till graven, såg de en ung man sitta på högra sidan. Lukas säger, att två män stod framför dem. Och Johannes säger ingenting alls om änglar eller män, som talade till kvinnorna. Änglar uppträder ofta som män. Matteus ochMarkus säger inte, att det var endast en ängel. Om det var en, kan det ha varit två, och om det var två, var det förvisso en. Ja, det kan mycket väl ha varit tre änglar, en som satt och två som stod. Man skulle också kunna säga, att Bibeln inte säger, att kvinnorna, som omnämns, kom tillsammans till graven i en grupp vid exakt samma tidpunkt. Det är möjligt också, att några av dem var inne i graven och de andra stod utanför. Det finns absolut ingenting i texten som säger, att samma sak samtidigt både inträffade och inte inträffade för samma person från samma utsiktspunkt. En olikhet är inte en motsägelse och en evangelist kan mycket väl ha tagit med detaljer som en annan inte nämner.

I maj 1959 försökte professor Martin Scharlemann vid Concordia Seminary i St. Louis övertyga ett prästmöte i Missourisynoden, att Bibeln inte var ofelbar, genom att säga, att Matteus tog miste när han skrev, att då Judas förrådde Jesus för trettio silverpenningar, uppfyllde han en profetia, som hade uttalats av Jeremia. Profetian står i Sakarjas bok.

Men att säga att detta är en motsägelse är uppenbart oJust. Att säga, att Jeremia sade det är inte detsamma som att säga, att Sakarja inte sade det. Att säga att en viss sak blev sagd är inte nödvändigtvis detsamma som att saga att den skrevs. Och återigen måste vi komma ihåg, att den verbalt inspirerade och ofelbara bibelberättelsen inte tar med vartenda ord, som blev sagt och varje detalj, som inträffade. Vi vet också, att profeterna ofta citerade varandras ord. Man behöver bara jämföra Jes 2: 2—4 med Mik. 4: 1—3 för att se, att det är så. De flesta människor förbinder denna profetia med Jesaja, och om någon i vissa kretsar skulle säga: "Mika sade, att männen skulle smida sina svärd till plogbillar", skulle mycket val en av hans åhörare kunna säga: "Han tog miste, ty den profetian står hos Jesaja."

Därför är det fullt möjligt, att denna profetia om de trettio silverpenningarna, som står upptecknad hos Sakarja, hade uttalats av Jeremia och korrekt bevarats genom muntlig tradition. Matteus kan ha vetat, att denna profetia hade uttalats av Jeremia och den Helige Ande drev honom att citera den på detta sätt. Profetian, sådan vi har den upptecknad hos Sakarja, säger ingenting om köpet av Krukmakarakern, om vilken Herren hade gett befallning att den skulle köpas. Kanske denna mera fullständiga version av profetian, som utförligare förklarade innebörden av att kasta penningarna till krukmakaren var den profetia som den Helige Ande hade i tankarna när Han drev Matteus att skriva "Jeremia" i stället för Sakarja". Även om det kanske inte finns något samband ar det av ett visst intresse att lägga märke till att Jeremia talar om en åker, som han köpte på Herrens befallning (Jer. 32: 6—12). Även om vi kanske inte kan lösa detta problem till vår egen belåtenhet, borde det likval stå klart, att ingen ärlig människa kan säga, att Matteus tog miste. Om någon anklagar honom för det, behöver Vi bara fråga honom: "Hur vet du, att Jeremia inte sade det?"

En del av de s. k. motsägelserna är rena uppdiktningen från kritikerns sida. Det andra exemplet som Martin Scharlemann använde var ett fel som han påstod fanns i skildringen av himmelsfärden. Han sade, att Matteus förlägger himmelsfärden till Galileen, under det att Lukas säger, att Jesus for upp till himmelen från Oljeberget i Judeen. Han sade: "De kan inte båda ha rätt."

Men också en ytlig genomläsning av sista kapitlet i Matteusevangeliet borde göra det klart för envar att denna svårighet är uppdiktad. Ehuru Matteus säger, att Jesus begav sig till Galileen, säger han inte, att Jesus for upp till himmelen därifrån. Matteus nämner inte alls himmelsfärden. Det är tydligt, vem som har tagit miste här.

På samma sätt upprepar moderna teologer ständigt och jämt lögnen att evangeliernas författare inte var ense ifråga om jungfrufödelsen, och de säger ofta, att om de nytestamentliga författarna kan ha olika uppfattning halvidlag, så kan moderna kristna ha det. Grundvalen for detta resonemang finner man i att Matteus och Lukas säger, att Jesus föddes av en jungfru och Markus och Johannes säger ingenting om jungfrufödelsen. Moderna teologer talar i allmänhet om detta på ett sådant sätt, att det klart framgår, att Markus och Johannes inte visste något om jungfrufödelsen eller t. o. m. förnekade den. Men Markus och Johannes nämner inte alls Jesu födelse. Om kritikerna var ärliga, skulle de inse att deras resonemang i själva verket innebär, att Jesus inte alls var född, ty Han framträder redan från början i båda evangelierna som en vuxen man. Den s. k. motsättningen här är återigen en fri fantasi av kritikern.

Detta betyder inte, att vi kan lösa varje problem och besvara varje fråga som kan ställas. Men med Guds hjälp

har vi lärt oss, att om vi inte kan komma till rätta med en viss skenbar motsägelse, tillskriver vi det vår okunnighet. Vi klandrar inte Bibeln. Det är den ståndpunkt vi förväntar, att alla kristna skall inta.

Vi behöver ofta påminna oss om att många s. k. fel i Bibeln har försvunnit, när människors kunskap om den forntida världen har ökat. När den amerikanske forskaren Thiele ville skriva sin doktorsavhandling vid University of Chicago om Konungaböckernas kronologi, blev han avrådd av fakultetens handledare. Han framhöll för Thiele, att sifferuppgifterna i Konungaböckerna var så hoprörda och förvrängda av oskickliga avskrivare, att de aldrig kunde fås att stämma. Med bara några få enkla premisser löste Thiele nästan varje problem. När avhandlingen gavs ut i bokform, skrev fakultetshandledaren företalet och bekände, att han alltid hade trott, att sifferuppgifterna inte kunde vara riktiga, men att han nu var övertygad, att sifferuppgifterna inte bara hade varit riktiga när de skrevs första gången utan att de också hade skrivits av med otrolig precision, också sedan människor hade glömt hur taluppgifterna kunde fås att stämma med varandra.

På liknande sätt sade människor förr att Bibeln har fel, när den påstår att hettiterna var ett mäktigt folk. Sedan arkeologerna har grävt fram hettiternas gamla huvudstad, skulle ingen forskare komma på den tanken att upprepa denna anklagelse. Man sade förr, att Bibeln hade fel, när den kallade Belsassar den siste konungen i Babylon. Ingen forskare skulle komma på den tanken att göra den beskyllningen idag. Namnet Belsassar återfanns enbart i Bibeln fram till ganska sen tid. Upptäckten av namnet Belsassar på en lertavla för mindre än hundra år sedan borde bevisa, hur dåraktigt det är att beskylla Bibeln för att ha fel, bara därför att det inte finns bevis genom utombibliska profanhistoriska källor.

Sir William Ramsay gav sig ut på en arkeologisk expedition till Mindre Asien med den fasta övertygelsen att Lukas måste ha gjort många fel, men efter det att han hade avslutat sina studier, skrev han att Lukas var en mycket exakt historiker. När han hade utforskat Pauli städer, blev han övertygad om att forskarna hade fel och Lukas rätt.

Också de lärdaste forskare sade förr, att Moses inte kunde ha skrivit de fem Moseböckerna, eftersom skrivkonsten ännu inte var uppfunnen på Mose tid. Idag har vi faktiskt exempel på skrivstil som är hundratals år äldre än Moses, och alfabetisk skrift som är samtida med honom. Det är också anmärkningsvärt att en del av den äldsta alfabetiska skrift man känner till har upptäckts på Sinaihalvön, där Moses skrev de fem Moseböckerna.

När vi ser hur ofta de kritiska forskarna har tagit miste i det förgångna, borde vi lära oss att rätt bedöma forskningen. En doktorstitel gör inte en människa allvetande, och det är märkligt, att människor som avvisar Bibelns auktoritet, ofta är mycket obetänksamma, när det gäller att acceptera människors auktoritet. Vad kyrkan behöver vid sina prästutbildningsanstalter och skolor är en bibeltrogen forskning.

Framför allt, när vi ser hur den största "motsägelsen" av alla, den mellan å ena sidan Guds rättvisa och helighet och å andra sidan Guds barmhärtighet och nåd har lösts för oss vid Kristi kors, kommer de andra skenbara motsägelserna i Bibeln inte längre att vålla oss så mycket bekymmer. När vi inte vet, hur vi skall lösa en svårighet med hjälp av vår forskning, när den är som bäst, lägger vi helt enkelt fingret över vara läppar och tillber under tystnad Guds majestät och vishet, som vet allting och inte ljuger.
 
 

Sammanfattning

I vår Wisconsinsynod är vi väl medvetna om att den centrala läran i lutherdomen och i kristendomen överhuvud taget är läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena, för Kristi skull allena, av nåd allena, och vi vinnlägger oss om att påminna varandra, att allt vårt predikande och lärande måste röra sig kring denna centrala punkt. Men den bok genom vilken vi lärt känna Kristus som vår Frälsare, lär oss också mycket annat. Vi tror att Gud har talat om detta andra för oss, därför att Han vet, att det alltsammans är av värde. Dr Luther sade en gång, att om Gud talade till oss och inte sade något annat än "La, la, la, la", borde vi ändå lyssna till det som det underbaraste vi någonsin hade hört, ty det är Gud som talar. Hur mycket ivrigare borde vi inte lyssna, om Han talar till oss med mänskliga ord om saker och ting i vår egen värld.

Eftersom vi tror, att "hela Skriften är ingiven av Gud" vidhåller vi därför att varje påstående i Bibeln är sant. För många människor kan detta förefalla att vara en alltför sträng inställning.

Men vi tillåter inte våra präster och lärare att förneka Mose författarskap till de fem Moseböckerna. Även om vi inte hade sett någon fara för den centrala läran i ett sådant förnekande, skulle vi ändå ha hållit fast vid detta. Men vi är så mycket mer inriktade på att inte tolerera ett sådant förnekande som vi ser att det inte bara är ett ifrågasättande av Mose författarskap utan också av Jesu auktoritet, eftersom Han sade, att Moses hade skrivit om Honom.

Därför håller vi också fast vid en sexdagars skapelse, därför att det är vad Bibeln klart och tydligt säger. Vi håller fast vid den, så mycket mer som vi inser att ett förnekande öppnar dörren för evolutionen, vilken är en av de största farorna för den kristna tron

Varje lära som undergräver Bibelns ofelbarhet berör till slut det allra innersta i vår tro. Vi vet att Gud älskar oss, därför att Bibeln säger oss detta. Gud har talat till oss i denna bok och med våra barn sjunger vi:

Jesus älskar mig jag vet,

Ty min Bibel säger det.
 
 
 
 

RÄTTFÄRDIGGÖRELSEN
 
 

Läran om rättfärdiggörelsen har med rätta blivit kallad den lära varmed kyrkan står och faller. Det är den centrala läran i all sann kristendom, och det är den centrala läran i lutherdomen.

Likväl kunde inte de ledande lutherska teologerna vid Lutherska Världsförbundets möte i Helsingfors för en del ar sedan enas om denna lära. Man kan tryggt säga, att de inte kunde enas, därför att deras tänkande inte längre styrs av en verbalt inspirerad och ofelbar Bibel.
 
 

Vad betyder "rättfärdiggöra"?

För en rätt förståelse av läran om rättfärdiggörelsen är det först av allt nödvändigt att rätt och klart definiera ordet "rättfärdiggöra". Denna definition måste göras utifrån det sammanhang, i vilket ordet används i Bibeln, ty endast då blir det en sant biblisk definition. Och om vår definition av "rättfärdiggöra" är en sant biblisk definition, kommer vi en bra bit på väg mot att upprätta en sant kristen och luthersk enhet i lärouppfattningen bland oss.

Det engelska ordet justify och det svenska ordet "rättfärdiggöra" är inte de bästa orden man kunde få tag på för att översätta den hebreiska och grekiska grundtexten. Det engelska ordet är direkt härlett från ordet justificare, som används i den latinska Vulgata, och det svenska ordet är en ordagrann översättning av det latinska uttrycket. Den svenska Bibeln rör till det ytterligare genom att vara inkonsekvent ifråga om översättningen.

Det hebreiska ord som i Gamla Testamentet nästan genomgående används, där det är frågan om rättfärdiggörelse är hisdiq. Detta hebreiska ord översätts alltid i det grekiska Nya Testamentet med ordet dikaioå. Det

latinska ordet justificare betyder ordagrant att "göra rättfärdig", en betoning som inte finns vare sig i grekiskan eller i hebreiskan.

Man framhåller ofta, att den romerska kyrkan säger, att när Gud "rättfärdiggör" oss, gör Han oss rättfärdiga under det att den lutherska kyrkan lär, att när Gud "rättfärdiggör" oss, förklarar Han oss rättfärdiga. Lösningen på denna motsättning måste sökas i Bibeln, eftersom det i själva verket är sammanhanget, i vilket ordet förekommer i Bibeln, som ensamt ger oss en definition, som kan kallas sant biblisk.

Både det hebreiska ordet hisdiq och det grekiska ordet dikaioå är i den engelska Bibeln översatta med ordet justify. Den svenska Bibeln följer detta språkbruk endast i Nya Testamentet, och det grekiska ordet översätts regelbundet med ordet "rättfärdiggöra". I Gamla Testamentet däremot följer den svenska Bibeln ett annat språkbruk. Den översätter inte det hebreiska ordet hisdiq med "rättfärdiggöra", utan i stället används en mängd olika översättningar för samma ord. I 5 Mos 25: 1 är det översatt med "fria"; i Ords. 17: 15 med "frikänner" eller "friar", och i Jes. 5: 23 med "förklara oskyldig" eller "giva (den skyldige) rätt". I alla dessa fall blir meningen i den svenska översättningen lättare att förstå men samtidigt fördunklas sambandet mellan dessa ställen och det nytestamentliga ordet.

Om det gammaltestamentliga ordet på alla ställen var översatt med "rättfärdiggöra", som det borde vara, om översättningen var konsekvent, skulle det vara lättare att fastställa, vad "rättfärdiggörelse" måste betyda. Vi skulle då översätta 5 Mosebok 25: 1 på följande sätt: "Om en tvist uppstår mellan män, och de komma inför rätta, för att man där skall döma mellan dem, så skall man rättfärdiggöra den oskyldige och fälla den skyldige." Den engelska Bibeln översätter på detta sätt, men det är också lätt att förstå, varför den svenska Bibeln använder "fria". Sammanhanget visar mycket tydligt, att hisdiq inte kan betyda "göra rättfärdig", utan det måste betyda "förklara rättfärdig". Den gamla svenska översättningen ger belägg för detta, när den säger, att straff skall komma över dem som "förklarar den brottslige oskyldig". Om samma översättning användes för dikaioå i Nya Testamentet, kunde mycken oklarhet undvikas.

Vi sade tidigare, att den svenska Bibeln i Nya Testamentet i allmänhet översätter dikaioå med "rättfärdiggöra". Det finns emellertid ett par anmärkningsvärda undantag. I Rom. 3: 4 heter det i den engelska Bibeln, att Gud skulle bli "rättfärdiggjord", justif ied . Om det engelska ordet var lika entydigt som det svenska ordet är, skulle det förvisso låta stötande för engelska öron. Likväl används samma ord här i den grekiska grundtexten som den svenska Bibeln genomgående översätter med "rättfärdiggöra". Det borde vara uppenbart för envar, att vi inte kan göra Gud rättfärdig, när Han talar. Vi kan endast förklara Honom rättfärdig eller att Han har rätt. Det gör vi, när vi tror vad Han säger, ty att tro vad Gud säger betyder att i våra hjärtan förklara, att vad Han säger är absolut rätt.

Vi har en liknande situation i Luk. 7: 29. Den svenska översättningen här lyder: "Så gav ock allt folket, som hörde honom, Gud rätt." Om den svenska översättningen var konsekvent, skulle den lyda: "Så rättfärdiggjorde ock allt folket, som hörde honom, Gud." Så lyder den engelska översättningen. Men fastän det engelska ordet ordagrant betyder att "göra rättfärdig", förstår bara den som också förstår latin, vad detta innebär. Det svenska ordet "rättfärdiggöra" däremot, är så entydigt till sin innebörd, att man knappast på svenska kan tala om att rättfärdiggöra Gud, eftersom vi vet att Gud inte kan göras rättfärdig. Han kan endast förklaras rättfärdig av människor.

Det är på detta sätt, som ordet "rättfärdiggöra", justify, skall förstås, varhelst det används. Det betyder inte att "göra rättfärdig" utan att "förklara rättfärdig". När Gud rättfärdiggör syndaren, förklarar Han syndaren rättfärdig. Det är därför som rättfärdiggörelsen är av tro. Syndaren skall tro denna förklaring. Att inte tro den, är i själva verket att göra Gud till en lögnare. Och likaså, att tro den betyder att förklara att Gud har rätt i vad Han säger, och därför kan det grekiska Nya Testamentet säga, att Gud skall rättfärdiggöras (rättfärdiggöra, dikaioå), när Han talar.

Detta ser man också tydligt av de synonymer, som Bibeln använder för "rättfärdiggöra". Vi har en hel mängd sådana synonymer i Rom. 5: 8. Där får vi tydligt veta, att när Gud gör en människa rättfärdig, tillräknar Han henne rättfärdighet. Detta definieras i sin tur som ett icke-tillräknande av synden (v. 8). Och i v. 7 står tillräknandet av rättfärdighet och icke-tillräknandet av synd som synonymer till förlåtandet av överträdelser och överskylandet av synder. Gud rättfärdiggör en människa genom att säga, att hon är rättfärdig. Gud förlåter en människa genom att säga till henne, att hennes synd är förlåten. Och människan tar emot denna förlåtelse och gör den till sin och finner hopp och tröst däri genom att tro, vad Gud har sagt henne.

Enligt bibliskt språkbruk är det därför möjligt att säga att

1. människor rättfärdiggör andra människor (5 Mos. 25: 1, Ords. 17: 5 etc)

2. människor rättfärdiggör sig själva (Luk. 16: 15)

3. människor rättfärdiggör Gud (Rom. 3: 4; Luk. 7: 29)

4. Gud rättfärdiggör människor.

En människa kan därför vara rättfärdiggjord inför människor eller inför Gud. Detta hjälper oss att lösa problemet med den skenbara motsägelsen mellan Paulus och Jakob. I Rom. 3: 28 säger aposteln Paulus, att en människa blir rättfärdig genom tro utan lagens gärningar. Jakob säger emellertid: "I sen alltså, att det är av gärningar som en människa bliver rättfärdig, och icke av tro allenast." På båda dessa ställen har den svenska översättningen "bliver rättfärdig", men den grekiska grundtexten åter har det ord, som på andra ställen översätts "rättfärdiggöras". I Romarbrevet talar Paulus om rättfärdiggörelsen inför Gud. Han säger, att genom lagens gärningar kan ingen människa bli rättfärdig (grekiskan:

rättfärdiggöras) inför Gud (Rom. 3: 20). Men Jakob talar om rättfärdiggörelsen inför människor. Han säger: "Visa mig din tro utan dina gärningar, så skall jag visa dig min tro med mina gärningar" (Jak 2: 18). Om en människa sager till mig, att hon har tro men lever ett ogudaktigt och syndigt liv, rättfärdigar jag inte henne, d. v.s. jag säger inte, att hon har rätt, utan i stället säger jag, att hennes trosbekännelse är meningslös.

Det skulle därför vara bra, om vi vande oss vid att konsekvent förstå "rättfärdiggöra" som "rättfärdigförklara".
 
 

För Jesu skull

Den romerska kyrkan säger ofta, att en sådan definition av rättfärdiggörelsen är omöjlig, eftersom det skulle betyda, att Gud säger, att en människa är rättfärdig, även om hon är uppenbart orättfärdig. Detta, menar man, skulle göra Gud invecklad i en lögn. Som svar på detta säger vi, att Gud rättfärdiggör oss eller förklarar oss rättfärdiga för Jesu skull. Kristi verk får aldrig skiljas från läran om rättfärdiggörelsen. Gud förlåter människornas synder på grund av vad Kristus har gjort för oss i vårt ställe, som vår ställföreträdare.

När Gud förlåter våra synder, betyder det inte att Han helt enkelt överser med dem eller att Han glömmer allt ifråga om de fordringar som Han har ställt i lagen. I sin eviga och oföränderliga rättvisa fordrar Gud av alla människor, att de bevisar en fullkomlig lydnad för alla Hans bud. Jesus själv sade till den rike ynglingen, att om han ville ha evigt liv, skulle han hålla alla buden. Paulus skrev att lagens görare skall rättfärdiggöras (här har åter den svenska översättningen "förklaras rättfärdiga" men det grekiska ordet är exakt samma ord, som i Rom. 4: 5 är översatt "gör rättfärdig").

Om detta är sant och en oföränderlig princip, fastslagen av Gud själv, hur kan då vi, som inte är lagens görare utan överträdare av lagen bli rättfärdiggjorda eller förklarade rättfärdiga av Gud ? Svaret är givetvis att finna i Kristi ställföreträdande verk. Guds Son kom till denna världen och blev ställd under lagen i vårt ställe (Gal. 4: 4—5). Han levde ett liv i fullkomlig lydnad och begick aldrig en enda synd (Jes. 53: 9; Joh. 8: 46; Hebr. 4: 15). Också här fungerade Han som vår ställföreträdare. Han höll lagen i vårt ställe.

När min sekreterare skriver ett brev åt mig, kan jag ärligen säga, att jag har skrivit brevet, fastän jag inte gjort något annat än skrivit mitt namn under det, för

att erkänna det som mitt eget. När Jesus höll lagen i mitt ställe, kan jag ärligen säga, att jag har hållit lagen. När en människa har hållit hela lagen, är hon inte skyldig, hon är oskyldig och rättfärdig. I Kristus och genom Kristus är vi lika heliga som om vi aldrig hade syndat som om vi aldrig hade brutit mot något av Guds bud.

Men detta är inte riktigt hela historien. Guds lag kräver inte bara, att syndaren skall förklaras skyldig utan också att han skall straffas för sin synd. Det straffet är döden skilsmässa från alla Guds välsignelser.

Och även ifråga om detta var Jesus vår ställföreträdare. Han blev straffad i vårt ställe. Herren lät allas vår missgärning drabba Honom (Jes. 53). Petrus säger, att Kristus led för oss, rättfärdig för orättfärdiga (1 Petr 3: 18). Och Kristus var så fullkomligt vår ställföreträdare också härvidlag, att vi kan säga, att när Han dog på korset, dog vi alla i Honom och med Honom. Paulus säger "En har dött för alla, alltså hava de alla dött"

Därför säger också Paulus, att när Han uppväcktes från de döda, blev vi rättfärdiggjorda (Rom. 4: 25). Pauli ord på detta ställe skulle kunna omskrivas så: "Han utgavs för att vi hade syndat, och Han uppväcktes igen, därför att vi hade blivit rättfärdiggjorda." När överheten sätter en människa i fängelse för hennes brott, och sedan utan villkor släpper ut henne igen, förklarar den henne fri från all vidare skuld, och överhetens handling är ett tillkännagivande, att brotten till fullo har blivit sonade. När Jesus blev utsläppt från graven, var detta Guds egen förklaring, att de synder för vilka Han hade dött var till fullo sonade. Men det var våra synder. Det var hela världens synder (Joh. 1: 29).
 
 

Rättfärdiggörelsen är universell

På grund av vad Kristus har gjort, har Gud rättfärdiggjort hela människosläktet. Han har i sitt hjärta förlåtit alla människors alla synder.

Det kan inte råda något tvivel om att den av Kristus verkade återlösningen är universell. Bibeln säger, att Herren lat allas vår missgärning drabba Honom (Jes. 53: 6), att Han dog för alla (2 Kor. 5: 14), att Han gav sig själv till lösen för alla (1 Tim. 2: 6), att Han smakade döden för alla (Hebr. 2:9), och t.o.m. att Han återlöste dem, som till slut går förlorade (2 Petr. 2: 1). Vår Wisconsinsynod förkastar därför varje slag av calvinism som på något sätt skulle begränsa försoningen.

Men vi säger mer än detta, ty vi lär inte endast en universell försoning utan också en universell rättfärdiggörelse.

Vi skiljer inte skarpt mellan uttrycken universell försoning och universell rättfärdiggörelse, eftersom vi håller före att försoningen skedde just på det sättet att Gud inte tillräknar synd. Paulus säger: "Ty Gud försonade i Kristus världen med sig, icke tillräknande dem deras överträdelser" (2 Kor. 5: 19). Vi har redan sett att "icke tillräkna överträdelser" i Bibeln är en synonym för "rättfärdiggöra", och på grund av dessa apostelns ord säger vi, att Gud har rättfärdiggjort hela världen, att Han har förklarat hela världen rättfärdig i Kristus, och att Han har förlåtit alla människors synder.

Paulus lär detta också i Rom. 5: 18—19. Paulus drar här en parallell mellan Adam och Kristus. Liksom genom Adams olydnad hela människosläktet står inför Gud som en hop syndare, så står genom Kristi lydnad de många inför Gud som människor, som är ostraffliga och rättfärdiga. Och att ingen är undantagen från denna dom framgår av v. 18: "Alltså, liksom det, som kom genom en endas fall, för alla människor ledde till en fördömelsedom, så leder det, som kom genom rättfärdiggörelsedomen förmedelst en enda, för alla människor till en rättfärdiggörelse som medför liv." En dom "icke skyldig" har uttalats över hela världen för Jesu skull. Detta är vad vi menar med den universella rättfärdiggörelsen.

Denna lära om den universella rättfärdiggörelsen är grundvalen för den lutherska läran om nådemedlen. Vi skall förkunna denna förlåtelse för alla människor. Efter att ha talat om denna universella förlåtelse, säger Paulus vidare, att Gud har betrott oss med försoningens ord. "Försoningens ord" är det ord som omtalar denna försoning. Vi skall förkunna denna glada nyhet för hela världen När Jesus visade sig för sina lärjungar efter sin uppståndelse, sade Han till dem: "Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna." Det är viktigt,

att här lägga märke till tempus på det andra verbet i den grekiska grundtexten. Det är perfektum i det grekiska Nya Testamentet, fastän vi utifrån våra översättningar skulle vänta oss presens. Perfektum i grekiskan anger en handling, som har fullbordats i förfluten tid, men som i sitt fullbordade tillstånd fortsätter i närvarande tid. Därfor översätts ofta grekiskt perfektum riktigt nog med presens av verbet "vara" och ett perfekt particip. Meningen är denna: "De har blivit förlåtna helt och fullt i det förflutna och de är fortfarande förlåtna nu."

Detta betyder, att när vi förkunnar evangelii budskap åstadkommer vi inte förlåtelsen genom vår predikan. Förlåtelsen finns där långt innan vi predikade och förkunnade den. Det betyder också att prästens kallelse och vigning på intet sätt gör absolutionen vissare eller mera giltig. Varje kristen, vare sig han är präst eller lekman kan gå till vilken människa som helst på jorden och säga till henne, att hennes synder är förlåtna.

För att undvika varje missförstånd bör det kanske här sägas, att jämsides med detta budskap måste också lagen predikas för att föra människor till kunskap om deras synder och deras behov av en Frälsare. Men när människor har lärt sig att oroas över sin synd, kan vi reservationslöst och ovillkorligt säga till dem, att alla deras synder är förlåtna. Luther säger på något ställe, att om vi är bekymrade över vår synd, skall vi gå till vår pastor eller "till den första kristna människa vi möter" och låta dem säga till oss, att våra synder är förlåtna.

Detta belyses också av skillnaden mellan den lutherska och den reformerta inställningen till de okyrkliga. I Amerika är det mycket vanligt, att reformerta missionärer säger till en person, som de försöker vinna: "Är du frälst?" Med denna fråga menar de ofta, om man har haft en omvändelseupplevelse, genom vilken man har kommit fram till den övertygelsen, att man är en av det begränsade antal människor för vilka Jesus dog, och som den Helige Ande vill föra till tro genom sin oemotståndliga nåd.

Det är emellertid inte troligt att en luthersk missionär skulle fråga: "Är du frälst?" eftersom omvändelseupplevelsen inte är så viktig utifrån hans teologiska ståndpunkt. Eftersom han tror på den universella återlösningen och den universella rättfärdiggörelsen är det mycket troligare, att han ändrar på ordens ordningsföljd och säger: "Du är frälst", "Dina synder är förlåtna." Han kan säga det till vem som helst, eftersom han vet, att det är sant om var och en. Detta är också helt i överensstämmelse med de lutherska bekännelserna. Den Augsburgska bekännelsens apologi nämner särskilt denna lära. Där läser vi t. ex.:

Herren Jesus har kommit och tillgivit all den synd, som ingen kunde undvika (Apol. IV, 103, SKB,

Om någon tvivlar på huruvida hans synder äro honom förlåtna, så vanärar han Kristus, då han menar, att hans synd är större och mäktigare än Kristi död och hans löfte (Apol. IV, 149, SKB, sid. 126).

Vad annat är detta, att icke vara övertygad om sanningen av avlösningen, än att anklaga Gud för lögn . . . att det som Gud lovar, är ovisst och grundlöst? (Apol. XII, 62, SKB, sid. 198).

Om någon därför icke är övertygad om att han får förlåtelse, så förnekar han, att Guds ed är sann, och en grövre smädelse mot Gud kan man inte tänka (Apol. XII, 94, SKB, sid. 204).
 
 

Förlåtelse och tro

Vi lär inte endast, att denna förlåtelse eller rättfärdiggörelse är universell, utan också att den är objektiv. Med ett objektivt faktum menar vi något, som inte beror av mänskliga åsikter, något som är sant, vare sig det tros eller inte. (Vi lämnar här helt åsido de filosofiska och kunskapsteoretiska frågor som ofta kallas "det egocentriska predikamentet").

Syndernas förlåtelse är ett sådant objektivt faktum, som är sant vare sig en människa tror på det eller inte. Det är viktigt att inse detta, om vi skall rätt förstå den plats som rättfärdiggörelsen av tro har. Det finns många kristna, som menar, att tron är orsak till rättfärdiggörelsen. De tror, att Gud förlåter en syndare första gången efter det att syndaren kommit till tro.

Om Bibeln är sann, när den lär att Gud har förlåtit alla människors synder, då måste det också vara sant att förlåtelsen inte kan komma till stånd, efter det att en person har kommit till tro, ty om Gud har förlåtit alla människor, kan det också i viss bemärkelse sägas, att också deras synder, som inte tror, är förlåtna.

I enlighet därmed säger Bibeln aldrig (utom i ett par felöversättningar, som t. ex. de tidigare utgåvorna av den amerikanska Revised Standard Version) att vi är förlåtna på grund av tron, utan den säger alltid, att vi är förlåtna genom tron. Vi är rättfärdiggjorda för Kristi skull, inte för trons skull. Vi är förlåtna på grund av vad Kristus har gjort, inte på grund av någonting som Vi gör.

De lutherska bekännelserna säger därför, att ehuru vi lär att tron rättfärdiggör, får vi likväl inte tro, att den rättfärdiggör, därför att den är en god gärning. Detta var en mycket allmän uppfattning. Redan kyrkofadern Chrysostomos sade i en predikan över fjärde kapitlet i Romarbrevet, att det var uppenbart att tron var en underbart god gärning, eftersom Gud för denna enda goda gärnings skull förlåter oss alla våra onda gärningar. Tron är verkligen en god gärning, men den är inte en förtjänstfull gärning.

Förlåtelsen är full och hel och färdig långt innan tron tar emot den. Luther jämförde Guds förlåtelse med solljuset, som är överallt omkring oss. Solljuset blir inte starkare för att jag öppnar ögonen. Om jag sluter ögonen och snubblar, är det inte solen det är fel på. Så är det också med Guds förlåtelse. Den finns där alltid, även om människor förkastar den i otro och går evigt förlorade genom denna otro.

Det är ytterst viktigt, att vi förstår detta, ty om förlåtelsen å Guds sida, för att vara verklig, görs beroende av var tro, kommer vi alltid att tvingas att se på vårt eget andliga tillstånd som grunden för vår visshet, och tron blir sitt eget föremål. Grunden för vår visshet måste alltid vara Guds löfte, Guds blotta löfte, och inte något som vi finner hos oss själva.

När jag var pojke på farmen i Minnesota hade jag en sådan felaktig uppfattning om tro och förlåtelse. Jag kan inte erinra mig, att jag någonsin har tvivlat på att Jesus var Guds Son, som hade kommit i världen för att bli vår Frälsare från synden. Men jag hade för mig, att Jesu verk endast hade gjort det möjligt för Gud att förlåta oss. På grund av vad Jesus hade gjort, var Gud nu villig att förlåta oss, och Han skulle med glädje förlåta oss, om bara vi hade tron. Jag var säker på att jag inte hade tron, för någonstans hade jag snappat upp den föreställningen att en sant troende aldrig är rädd för att dö och att han inte fruktar domens dag. Men jag levde i skräck för döden och domen varje dag, för jag var säker på att jag skulle gå evigt förlorad. Detta är ett hemskt tillstånd att befinna sig i, ty det tar ifrån en trösten, just när man som bäst behöver den. Det är just i stunder av skräck och fruktan, som vi som bäst behöver vissheten om Guds kärlek och förlåtelse. Men om vi är vissa om Guds förlåtelse bara i de tider, då vi är säkra och vissa ifråga om vår andliga hälsa, grundas vår tro inte så mycket på Guds löften som på vad vi ser i vårt eget hjärta.

Därför är det viktigt, att alltid komma ihåg, att rättfärdiggörelsen är objektiv. Den är något mycket verkligt, vare sig vi tror på den eller inte. När ett Guds barn börjar undra om det har tro, skall det först och främst komma ihåg, att Jesus dog för alla människor, och att Gud för Jesu skull har förlåtit hela världens synder. Detta borde Guds barn tro, ty detta är vad Gud har sagt. Vår blick borde alltid vara riktad mer på Guds ord och löften än på vart eget hjärtas andliga tillstånd. Vårt hjärta och samvete kan fördöma oss, — och det är väl att de gör det, ty vi är syndare, värda fördömelse—men vi skall alltid komma ihåg, med aposteln Johannes, att Gud är större än vart hjärta och vet allt (1 Joh. 3: 20). Och denne Gud, som vet allting, som har talat till oss i Bibelns ord och vilkens ord alltid är sanna, ofelbara och tillförlitliga, har sagt oss, att Jesu Kristi, Hans Sons blod renar oss från all synd (1 Joh. 1: 7) och att Jesus Kristus är försoningen för våra synder och inte endast för våra utan för hela världens (1 Joh. 2: 2).

Detta betyder inte, att tron inte är viktig. Förlåtelsen kommer till oss genom Ordet. Det betyder helt enkelt, att Gud erbjuder oss och ger oss förlåtelse genom att säga till oss, att våra synder är förlåtna. Om detta förlåtelsens ord skall kunna ge någon tröst eller glädje åt vårt hjärta, måste det bli trott. Om en människa inte tror det, berövar hon sig själv alla förlåtelsens välsignelser i både tid och evighet. Men om hon kommer till helvetet, beror det inte på att Gud inte har förlåtit henne, utan därför att hon genom sin otro har förkastat Guds nådiga gåva. Vi gör denna förlåtelse till vår egen genom att tro budskapet, varigenom den glada nyheten om Guds förlåtelse kommer till oss. Gud säger till mig: "Dina synder är förlåtna." Detta är ett objektivt faktum, som för sin sanning och giltighet på intet sätt är beroende av min uppfattning om saken. Men när jag tror vad Gud säger, då kan jag säga: "Mina synder är förlåtna", och på det sättet blir detta objektiva faktum också en subjektiv verklighet, som är sann för mig. Men det är inte jag som gör det sant genom att tro det.

Detta hjälper oss också att besvara frågan: "Hur blir man viss om förlåtelse och frälsning?" Svaret måste bli: "Inte genom bön, inte heller genom introspektion, utan endast genom att lyssna till Guds ord och löften, genom att erinra sig sitt dop och genom att motta det sakrament, i vilket vår Frälsare ger oss sin egen lekamen och sitt blod för att på ett mycket uttrycksfullt sätt säga oss, att denna samma kropp utgavs i döden och detta samma blod utgöts på korset för att våra synder skulle bli borttagna."

Här görs ofta den invändningen: "Men har inte Gud sagt till oss att be Honom om förlåtelse?" Det torde helt visst stå klart för var och en som tror på rättfärdiggörelsen av nåd, att Gud inte förlåter oss på grund av att vi ber. Våra böner åstadkommer inte eller frambringar förlåtelsen. I stället skall våra böner vara ett uttryck för den tro, som tror att Gud förlåter synder, och att all verklig förlåtelse och all frälsande förlåtelse måste komma från Honom. Det är också en bekännelse från vår sida att vi behöver förlåtelse varje dag.

Luther har uttryckt saken bra i sin Stora katekes, där han skriver: "Därför är det här återigen högeligen av nöden att bedja och ropa: 'Käre Fader, förlåt oss vår skuld.' Icke så, som skulle Han ej utan och före vår bön förlåta synden — han har ju innan vi bedit Honom därom eller ens någonsin tänkt därpå, skänkt oss evangelium, varuti är idel förlåtelse — men vad det gäller är, att vi lära känna och taga emot denna förlåtelse. Ty emedan det kött, vari vi dagligen leva, är så beskaffat, att det icke förtröstar och tror på Gud, utan ständigt umgås med onda lustar och begär, så synda vi dagligen med ord och gärningar, med överträdelse eller underlåtenhet. Därigenom råkar samvetet in i ofrid, så att det fruktar Guds vrede och onåd och släpper den tröst och tillförsikt, som evangelium giver. Därför att så är, är det oavlåtligen nödvändigt, att man löper till denna bön och hämtar tröst till att åter upprätta samvetet" (SKB, sid. 466).
 
 

Ånger och förlåtelse

Det är också mycket viktigt att rätt förstå förhållandet mellan ånger och förlåtelse. Fromma kristna, som förstår betydelsen av ånger och som vet att ånger är en oundgänglig faktor i en sant kristen inställning, säger så ofta, att Gud förlåter oss, när vi sörjer över synden eller om vi sörjer över synden. Det är möjligt att fatta ett sådant påstående rätt, men lika ofta missförstås det. Ångern betraktas då som orsak till förlåtelsen. Ibland hör man t. o. m. människor säga, att Gud förlåter oss, därför att vi sörjer över synden. Nära besläktat med detta påstående är föreställningen att ånger är något som vi åstadkommer i stället för något som verkas i oss av den Helige Ande genom lagens predikan.

Men ångern är inte något som gör oss värdiga förlåtelsen Sådana föreställningar måste vara fullkomligt uteslutna från en evangelisk syn på Guds nåd. Att se ångern som förtjänstfull är en rest av den romerskkatolska gärningsrättfärdigheten, som fördöms i artikel 12 i Augburgska bekännelsens apologi Och vad värre är, den är ett förnekande av läran om frälsning av nåd allena.

De tårar vi gjuter över våra synder, kan inte avtvå synderna. Ja, den mannen hade rätt, som sade att också de tårar vi göt över våra synder, behöver avtvås. Det enda som kan rena oss från synden är Kristi blod, och vi behöver förlåtelse också för den eländiga, syndiga beskaffenheten av vår ånger.

Det finns en psalm, där det heter: "Gräte jag båd dag och natt Stå dock syndens fläckar kvar. Blott i dig jag frälsning har." Vår syndasorg kan inte vara någon som helst betalning för synden, ty syndens lön är döden och inte sorgens tårar.

Inte heller bidrar vår sorg på något som helst sätt till att göra Gud barmhärtig mot oss. Gud är barmhärtig och har förlåtit oss för länge sedan. Han blir inte nådig och full av medkänsla först när Han ser våra tårar. Kristus, och inte ångern, är grunden och upphovet till förlåtelsen.

Ännu värre är kravet på en viss slags ånger och sorg. Under inflytande av tysk pietism har en falsk syn på förlåtelsen, fördömd i de lutherska bekännelserna, smugit sig tillbaka in i den lutherska kyrkan. På populärt språk uttrycks denna falska uppfattning ofta med orden: "Gud förlåter dig, om du sörjer tillräckligt över dina synder." Återigen betraktas syndasorgen som något vi åstadkommer själva genom bön och själviakttagelser. Men var finner vi väl någonsin en syndare som till fullo förstår hur enorm hans synd är? I tider av verklig hemsökelse och prövning är dessutom detta oftast den största frestelsen av alla, att vi ser, att vår syndasorg inte är vad den borde vara, och om vi måste vänta tills vi når det stadiet som verkligen tillfredsställer oss och Gud, får vi vänta i evighet. Men sådana tvivel behöver vi inte ha beträffande Kristi förtjänster. Hans förtjänst är tillräcklig. Den har alltid varit tillräcklig. Och den kommer alltid att vara tillräcklig.

Med denna syn på ångern har varit förenat kravet att vår syndasorg måste härflyta från kärlek till Gud och inte från fruktan för straff. En mycket vanlig bild säger, att vår syndasorg inte far vara av det slaget som brottslingen känner, därför att han blivit fast och fruktar överhetens straff. Det som gör denna bild särskilt farlig är att den är fullkomligt sann. Men många kristna har tolkat dessa ord så att de skulle betyda, att vår syndasorg inte får vara av det slaget som syndaren känner, därför att han inser att Gud känner hans synd och därför att han fruktar Guds dom. Brottslingens sorg saknar betydelse i religionen, eftersom han endast fruktar överhetens straff. Denna sorg är inte av Gud eftersom den inte alls har med Gud att göra.

Det borde komma som en överraskning för oss, att en del lutheraner kräver, att sann ånger måste härflyta från kärlek till Gud och inte från fruktan för straff. Detta är en romersk-katolsk villfarelse, som uttryckligen har blivit fördömd i de lutherska bekännelserna, som varje luthersk teolog borde vara bunden vid just för att han kallas lutheran, om han nu inte är det genom sin ed eller sitt löfte. Bekännelseskrifterna säger:

De (de romersk-katolska motståndarna till reformationen) lära även — vilket är än mera befängt — att vi förtjäna nåden genom ångern (contritio). Här kan nu någon till äventyrs fråga, varför icke Saul, Judas och deras gelikar vunno nåden, ehuru de känt en fruktansvärd ånger och förkrosselse. Här hänvisa vi till tron och evangeliet och svara, att Judas icke hade någon tro och icke sökte upprättelse genom evangeliet och Kristi löfte. Ty tron markerar skillnaden mellan Judas' och Petrus' ånger. Men våra motståndare svara med att hänvisa till lagen och säga, att Judas icke älskade Gud, utan fruktade för straffet. Men när skall det förskräckta samvetet, särskilt under sådana allvarliga, verkliga och djupa kval, som tecknas i psalmerna och hos profeterna och som de sant omvända förvisso få erfara, kunna avgöra, om det fruktar Gud för Hans egen skull eller ryggar tillbaka för de eviga straffen ? Dessa djupa rörelser i själen kunna väl åtskiljas med ord och beteckningar, men äro i själva verket icke så åtskilda, som dessa intagande sofister inbilla sig. Här påkalla vi alla rättskaffens och insiktsfulla mäns omdöme. De skola utan tvivel öppet tillstå, att utredningarna härom bland motståndarna äro synnerligen invecklade och trassliga. Och likväl är här fråga om den viktigaste sak, själva huvudpunkten i evangeliet: syndernas förlåtelse. Hela denna lära om de frågor, för vilka vi förut redogjort, är hos våra motståndare full av villfarelser och skrymteri och fördunklar Kristi välgärning, nycklarnas makt och trons rättfärdighet" (Apol. XII, 8—10, SKB, sid. 190).

Den ståndpunkt en luthersk teolog bör inta i denna fråga, visar Apologin klart och tydligt, när den säger: "Ifråga om ångern (contritio) avklippa vi tvärt de där ändlösa onyttiga tvisterna om när vi sörja över synden på grund av kärlek till Gud eller på grund av fruktan för straff" (Apol. XII, 29, SKB, sid. 192).

Augsburgska bekännelsen definierar ångern som "den fruktan, som injagas i samvetet genom kännedom om synden" (art. 12). Kärleken till Gud föregår inte tron och förlåtelsen, utan syndaren börjar i sanning älska den sanne Guden, först sedan han har lärt känna Guds förlåtelse. Att säga att vi måste sörja över synden av kärlek, innan vi kan få förlåtelse, är att uppställa ett omöjligt krav och att förneka läran om det totala syndafördärvet. Bekännelseskrifterna säger, att kärleken härflyter ur tron, att "på tron följer kärleken" (Apol. XII, 38, SKB, sid. 194). De talar också om en fruktan, som fortfarande finns i en kristens hjärta, men de skiljer mellan en barnslig fruktan och en slavisk fruktan. Dessa uttryck definieras också klart och tydligt i orden: "Därför kan man på ett klart sätt bestämma den barnsliga fruktan såsom en sådan fruktan, som är förbunden med tro, d. v. s. en sådan, där tron tröstar och uppehåller det förskräckta samvetet. Men en slavisk fruktan är en sådan, där tron icke gör detta" (Apol. XII, 38, SKB, sid. 194).

När vi säger allt detta, vill vi inte därmed låta förstå att ångern inte är betydelsefull. Den är en oundgänglig del av en kristen inställning. Men den är inte nödvändig för att göra Gud villig till att förlåta oss. Den är nödvändig för att få oss att se vårt behov av förlåtelse. Tillkännagivandet av Guds fulla och fria och fullkomliga och universella förlåtelse kan aldrig bli meningsfullt för en människa, som inte är ångerfull. Att till någon som inte tror, att han är en syndare, säga att hans synd är förlåten, eller erbjuda förlåtelse åt någon som tror, att han inte har behov därav, är fåfäng möda. Därför talar vi följdriktigt om att förlåta botfärdiga deras synder.

Kanske kan en bild hjälpa till att klargöra saken. Om en strandvakt kastar ut ett livbälte till en simmare,. som inte är i nöd och som är stolt över sin simförmåga, uppskattas inte hans ansträngningar. Men om samme strandvakt kastar samma livbälte till samme simmare, när denne är vettskrämd, eftersom han har förlorat all tilltro till sin egen förmåga, på grund av att han redan för tredje gången håller på att sjunka kommer erbjudandet om hjälp att tas emot med tacksamhet.

På liknande sätt finns det förlåtelse i Guds hjärta för alla människor, och Gud vill att förlåtelsen skall erbjudas åt alla människor genom evangelii predikan. Men Gud vill också att lagen skall predikas, så att syndaren kan få syn på sitt behov och hälsa evangelii budskap med glädje, när han hör det.

Luther definierade en gång ångern som tro på lagen. När en människa tror, att hon är en syndare, när hon tror, att hon genom sin synd har kränkt Gud och förtjänat evigt straff, vet hon, att hon behöver hjälp. I den stunden kan det budskapet att Gud redan för länge sedan har förlåtit alla människors synder, ge henne all den hjälp hon behöver. Och om hon tror detta budskap och alltså tar emot den erbjudna förlåtelsen, kommer hon av egen erfarenhet att veta vad bekännelseskrifterna avsåg, när de talade om en barnslig fruktan, som tron avhjälper.
 
 

Den universella rättfärdiggörelsen och avlösningen

Guds rättfärdiggörelse av hela världen är också grunden för den lutherska läran om avlösningen. I protestantiska kretsar hör man ofta den anklagelsen att den lutherska reformationen var ofullständig, emedan Luther behöll avlösningen och t.o.m. anbefallde det enskilda skriftermålet, bikten.

Men i själva verket står den reformerta teologin, både sin calvinistiska och i sin arminianska form, och den romersk-katolska teologin nära varandra här, och det är den lutherska teologin, som verkligen är i särklass. Varken den romerska kyrkan eller de reformerta kyrkorna har en verklig avlösning, och båda gör det omöjligt att uttala en verkligt objektiv och universell förlåtelse. I ett calvinistiskt sammanhang är det omöjligt att gå till en enskild och säga till honom, att hans synd är förlåten, eftersom calvinismen lär en begränsad försoning och en dubbel predestination (förutbestämmelse). Innan en människa kan vara viss om att hennes synd är borttagen, måste hon

vara viss om att hon är en av de utkorade, eftersom Kristus dog endast för dem som förutbestämts till frälsning. Det är därför som "omvändelseupplevelsen" har blivit så viktig i reformert teologi.

Utifrån den reformerte prästens ståndpunkt blir det fullkomligt omöjligt att uttala ett ovillkorligt förlåtelsens ord till en enskild syndare. Reformerta teologer förkastar ofta det lutherska bruket med avlösning, i det att de stöder sig på det argumentet, att endast Gud vet vilka människor som är sant troende och att därför endast Gud kan förlåta synder.

Inom reformert teologi av den calvinistiska typen är det ännu mer anstötligt att uttala förlåtelsen över en hel församling syndare. Det är högst otroligt, säger man, att varenda medlem i denna församling verkligen är utkorad till frälsning, och eftersom försoningen gäller endast de utkorade, skulle en präst i allmänhet uttala en lögn, när han tillsäger en hel församling, att deras synder i sanning är förlåtna.

Lutherdomen däremot säger, att det inte bara är tillåtet utan direkt nödvändigt att förkunna förlåtelsen för alla Vi har fått befallningen att predika evangelium för allt skapat. Och evangelium försäkrar oss, att Kristus verkligen har borttagit världens synd, att Gud för Kristi skull verkligen har förlåtit alla människors synder. En präst kan saga till en hel församling, att deras synder är förlåtna, därför att detta är sant t.o.m. innan han förkunnar det. Av samma skäl kan han gå till vilken enskild människa som helst på jorden och säga till henne, att hennes synd är förlåten. Tvärt emot vad en del lutheraner menar ar den allmänna avlösningen, som uttalas över en hel församling, mer i samklang med sund lutherdom än den enskilda syndabekännelsen och avlösningen. Den enskilda avlösningen är giltig, inte på grund av den enskilda syndabekännelsen utan på grund av att en allmän avlösning redan har uttalats av Gud.

Romersk-katolsk teologi och arminiansk reformert teologi, som i denna fråga i själva verket är en och densamma, kan inte ha någon verklig avlösning, eftersom det alltid finns med ett villkor, som gör det omöjligt för en präst att uttala ett säkert objektivt förlåtelsens ord.

Romersk teologi talar t.o.m. om en "nyckel som tar miste" i samband med nycklaämbetet. Den lär, att prästens avlösning inte är giltig och sann, om syndaren som bekänner inte är verkligt botfärdig eller om han avsiktligt har underlåtit att bekänna en viss synd. På detta satt har Rom försökt att bevara vikten av syndabekännelse och ånger, men den har gjort det på bekostnad av att evangelium berövats dess tröst.

Arminiansk teologi gör detsamma. Även om den säger, att Kristus har skaffat försoning för alla människor, förnekar den att den universella försoningen också är en universell rättfärdiggörelse. Den allmänna uppfattningen bland arminianska teologer är att Gud för Kristi skull nu är villig att förlåta alla människor, men att Gud faktiskt förlåter en syndare först efter det att syndaren kommit till bättring och tro. Därför förkastar de det lutherska bruket med avlösning, eftersom de säger att prästen omöjligt kan veta vem som är sant botfärdig och sant troende.

Sann lutherdom å andra sidan säger, att avlösningen är ovillkorlig. Guds förlåtelse är något ytterst verkligt, som är sant för varje människa, vilket hennes själs tillstånd än må vara. Huruvida hon tar emot denna förlåtelse i tro eller förkastar den i otro är en annan sak. När en präst säger till en syndare: "Dina synder är förlåtna", eller "I min Herres Jesu Kristi namn och ställe förlåter jag dig alla dina synder", är det ordet lika sant och giltigt som om Gud själv hade uttalat det. Om en präst utom all fråga vet, att den människa som han talar till är en gudlös hädare, uttalar han inte dessa ord, inte därför att de inte är sanna, utan därför att hans Herre har befallt honom att inte kasta pärlor för svin.

I luthersk teologi finns det inte någon "nyckel som tar miste", eftersom ordet om Guds förlåtelse alltid är sant beträffande varje människa. Men luthersk teologi erkänner att det också ges tillfällen, då bindenyckeln skall användas Det finns omständigheter, under vilka jag inte säger till en människa, att hennes synd är förlåten, därför att jag vet, att vad hon behöver höra är, att hennes synd förvisso blir straffad.

Kristi ord i Joh. 20 "Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna; och om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem" är i själva verket ett gudomligt bemyndigande att predika både lag och evangelium. Vi har redan sett, att tempus i "äro förlåtna" och är bunden' syftar på en handling, som redan har fullbordats i förfluten tid. Med dessa ord försäkrar Jesus dem som predikar Hans Ord, att när de säger till människor att de ar syndare vilkas synd förvisso måste straffas, vill Han själv stå bakom dessa ord, eftersom de uttrycker en sanning som var fast och viss innan den förkunnades av predikanten. A andra sidan, när vi säger till människor att deras synder är förlåtna, försäkrar Jesus oss åter att Han vill stå bakom dessa ord med sin gudomliga auktoritet, eftersom Han redan har gjort dessa ord sanna och giltiga genom sin ställföreträdande lydnad och sin segerrika uppståndelse. Huruvida budskapet sedan blir mottaget och trott är en annan sak.

Vad vi skall komma ihåg är att vår bekännelse ånger och tro inte lägger något till sanningen och giltigheten av Guds förlåtelseord. Inte heller lägger prästens ämbete eller vigning något till Ordets sanning och giltighet. Förkunnandet och tillkännagivandet av Guds förlåtelse är exakt lika sant i en lekmans mun som det är i en prästs mun. Detta åter innebär inte att prästens ämbete inte har någon betydelse, men det är betydelsefullt av andra orsaker. Det skall också sägas att inte heller prästens egen personliga tro eller uppriktighet vare sig lägger något till eller drar något från avlösningens sanning och giltighet. T.o.m. om djävulen själv skulle säga till en syndare "För Jesu skull är alla dina synder förlåtna", skulle denna avlösning likväl vara sann.

Denna avlösning är helt enkelt ett mycket personligt, direkt och kraftigt sätt att predika evangelium. Budskapet om förlåtelse är Guds eget budskap. Det är här läran om verbalinspirationen blir särskilt betydelsefull. De ord som förkunnelsen av förlåtelse grundar sig på är i sanning Guds ord, och eftersom vi vet det, bör vi tro avlösningen.
 
 
 
 

LAG OCH EVANGELIUM

I min förra föreläsning betonade jag kraftigt den fulla, obegränsade och ovillkorliga förlåtelse som förkunnas i evangelium. Efter föreläsningen var det någon som frågade, om inte denna lära kunde uppmuntra människor till att leva i köttslig säkerhet.

Åtskilligt skall sägas som svar på denna fråga. För det första, om en lära är klart och tydligt framställd i Bibeln, borde vi inte fråga om läran är farlig. Om Bibeln lär något, då bör vi lära det också. Om människor missbrukar den sanna läran och missbrukar den i sin syndighet, är detta inte lärans fel. Vi får förvisso aldrig pruta på Guds Ord för att avhålla människor från att missbruka det. Den romerska kyrkan har t.ex. ofta kritiserat den lutherska läran om frälsning av nåd allena. Det har sagts också av romaniserande lutheraner, att denna lära leder till köttslig säkerhet. Men den ortodoxa lutherdomen har aldrig prutat på denna lära av det skälet.

För det andra bör man komma ihåg, att köttslig säkerhet skall bekämpas inte genom att man prutar på evangelium utan genom ett kompromisslöst predikande av lagen. När människor blir likgiltiga och säkra och obekymrade, fordrar detta tillstånd att Guds Ord får tillrättavisa människan och inte tvärtom.

Detta leder oss fram till dagens ämne, det rätta åtskiljandet mellan lag och evangelium. Var och en som läser Bibeln noggrant upptäcker snart, att den talar om Guds kärlek och barmhärtighet på ett sådant sätt att det verkar som om Gud är idel välvilja, av vilken vi inte har något att frukta, men samtidigt framställer Bibeln Gud för oss som idel helighet, inför vilken vi endast kan skälva i skräck.

Och liksom människans syndiga hjärta ofta inbillar sig, att predikandet av Guds fria nåd är farligt, därför att det kan leda till köttslig säkerhet, så gör det också invändningar mot att Guds vrede till fullo förkunnas, eftersom det tar hoppet från människor.
 
 

Den moderna teologin och Guds vrede

Predikan om Guds vrede är något högst impopulärt i våra dagar. Många moderna teologer säger, att den bild av Gud som vi finner på många ställen i Gamla Testamentet är rå och primitiv och att den Gud som är framställd där är en "Grym och blodtörstig tyrann".

En amerikansk teolog har skrivit, att i de böcker som föregår profeterna finns det en bild av Gud som är så motbjudande, att Han endast kan jämföras med Adolf Hitler. Tanken att Gud skulle förstöra världen med en översvämning eller utplåna hela städer med eld och svavel, måste vara högst motbjudande för en sådan människa. John Baillie i England har skrivit, att de ställen i Gamla Testamentet som talar om Guds vrede över synden är omoraliska. Bibelns framställning att Gud befallde Israels barn att förstöra alla Kanaans inbyggare anförs regelbundet och ständigt på nytt som ett exempel på hur hebreerna i äldsta tid försökte urskulda sin egen ondska och grymhet genom att hänvisa till en uppdiktad gudomlig befallning.

Också bland mera konservativa lutheraner visar sig indirekt denna tendens att göra invändningar mot Guds vrede. När en lutheran t.ex. säger, att en kristen inte kan be hämndepsalmerna, visar han därmed denna naturliga fientlighet mot att Guds vrede predikas.

Nu är det inget tvivel om att läran om Guds vrede, sådan vi har den i Bibeln är anstötlig för den fallna människan. Läran om den eviga fördömelsen förkastas av människans fördärvade förnuft. Också Guds barn måste kämpa mot frestelsen att mildra den bibliska uppenbarelsen på denna punkt. I mitt eget hjärta finner jag det mycket svårt att förlika mig med min värsta fiendes eviga fördömelse.
 
 

Guds vrede i Skriften

Till slut återstår i alla fall det faktum att om vi tror att Bibeln är Guds verbalt inspirerade och ofelbara Ord, måste vi också tro, att Guds vrede är något mycket verkligt och mycket förskräckligt. Den framställs inte bara i de tidigare böckerna i Gamla Testamentel utan också i de senare. Profeten Jesaja t.ex. kallas ofta "Gamla Testamentets evangelist" på grund av sina tydliga förutsägelser om Frälsaren och hans underbara förkunnelse av Guds nåd. Men Jesajaboken innehåller några av de kraftigaste fördömelserna av synden som finns i Gamla Testamentet. Det var Jesaja som talade om en mask som inte skulle dö och en eld som inte skulle utsläckas.

Guds vrede läres inte bara i Gam1a Testamentet utan också i Nya. Herren Jesus själv upprepade orden i Jesaja om masken som inte dör och elden som inte ulsläckes. Han uppmanade människorna att frukta Honom, som kunde förgöra både kropp och själ i helvetet. Nya Testamentet lär också tydligt och klart, att Herren Jesus som är Frälsaren, som utgöt sitt blod i kärlek för världen, på den yttersta dagen skall vara Domaren, som skall säga till dem som förkastade Honom: "Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden." Och ingen av hämndepsalmerna är i själva verket så sträng som Pauli ord, i vilka han nedkallar Guds förbannelse över dem, som förfalskar evangelium (Gal.1 :8).

Vår Wisconsinsynod har bestämt motsatt sig denna moderna tendens att mildra eller förringa denna lära om Guds lag. Såvitt jag vet, finns det inte en enda präst i hela Wisconsinsynoden som skulle uttala något tvivel ifråga om verkligheten av Guds vrede mot synden och Hans eviga bestraffning av syndare.

Vi vet mycket väl, att denna lära kan driva en syndare till fruktan och förtvivlan, liksom läran om den universella förlåtelsen kan missbrukas till köttslig säkerhet. Men liksom vårt svar på köttslig säkerhet är predikandet av lagen, så är vårt svar på den fruktan och bävan som lagen verkar det ovillkorliga predikandet av Guds nåd och kärlek. Ehuru Guds vrede är något mycket verkligt, är också Guds nåd och kärlek och barmhärtighet mycket verkliga.
 
 

Åtskiljandet mellan lag och evangelium

För det mänskliga förnuftet erbjuder denna lära om Guds vrede och nåd en svårighet. En Gud som är oändligt rätt

vis och en Gud som är oändligt nådig kan inte rymmas inom det mänskliga förnuftets gränser.

Wisconsinsynoden inser denna svårighet, och med Luther och de lutherska bekännelserna talar den om det rätta åtskiljandet mellan lag och evangelium. Den inser att Dr Walther hade rätt, när han sade, att för den människa som inte förstår åtskiljandet mellan lag och evangelium måste Bibeln förefalla att innehålla fler motsägelser än Koranen. Men vår kyrka och dess predikan visar på Kristi kors och på läran om den ställföreträdande försoningen som lösningen på denna skenbara motsägelse.

Luther säger att i Bibeln hålls det framför oss en tvåfaldig bild av Gud, en bild av fruktan, d.v.s. en överväldigande bild av Guds stränga vrede, inför vilken ingen människa kan bestå, utan som skulle driva oss till förtvivlan om vi inte hade tro. Som motsats till denna bild ställs framför oss bilden av nåd för att tron skall se på den och för att ur den åt sig hämta fram en vänlig, tröstefull tillit till Gud (WA 12,633).

I Galaterbrevskommentaren behandlar han denna åtskillnad mellan lag och evangelium gång på gång. Han säger där, att lagens syfte är att förklara oss skyldiga, att förödmjuka oss, att döda oss, att föra oss till helvetet och ta allting ifrån oss. Evangeliets syfte däremot är att förklara oss icke skyldiga och att frikänna oss, att upphöja oss, att göra oss levande, att föra oss upp till himmelen och att göra oss till ägare av allting (WA 40,1,529). I samma verk säger han, att evangelium talar om för oss, att vi är rättfärdiga och älskade av Gud, och att samtidigt lagen, som är lika mycket Guds Ord, talar om för oss, att vi är syndare och hatade av Gud (WA 40,1,371).

Bekännelseskrifterna påpekar också denna åtskillnad. Apologin säger, att lag och evangelium måste hållas lika åtskilda som himmel och jord (Apol. III,62—64, den tyska texten). Konkordieformeln lär i femte artikeln, att om inte denna åtskillnad hålls klar, kan det inte finnas något sant lärande i kyrkan. Om vi i Wisconsinsynoden därför kan finna, att vi är ense med er i denna sak, har vi tagit ett stort steg fram mot det mål vi eftersträvar.

Denna stora skillnad mellan lag och evangelium blir uppenbar i en av de tidigaste och en av de största uppenbarelserna, som Gud har givit om sig själv och som vi har nedtecknad i Bibeln.

Efter förstörandet av guldkalven bad Moses om det privilegiet att få se Gud. Moses ville se hurudan Gud egentligen var. Gud sade till Moses, att ingen människa kan se Hans ansikte och leva, men Gud lovade att låta Moses få se en skymt av Hans härlighet på avstånd. Vi får sedan veta, att Gud själv talade om för Moses, hurudan Gud Han är. Och den beskrivning som Gud gav av sig själv skisserar tydligt och klart upp grundbegreppen till lag och evangelium. De ord varmed detta gjordes är delvis välkända för oss, eftersom många kristna har lärt sig första delen av denna beskrivning utantill. Den lyder: "Herren! Herren — en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet, som bevarar nåd med tusenden, som förlåter missgärningar och överträdelse och synd." Det torde vara svårt att finna en mera uttrycksfull förklaring av Guds barmhärtiga avsikt att förlåta människors synder.

Men så fortsätter bibelstället utan avbrott: "men som ingalunda låter någon bliva ostraffad utan hemsöker fädernas missgärningar på barn och barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led." Dessa ord förkunnar lika eftertryckligt Guds rättfärdiga avsikt att straffa varje syndare.

Sålunda uppenbarar Gud sig för Moses som den Gud som förlåter och som den Gud som straffar. Häri ligger den grundläggande skillnaden mellan lag och evangelium. I lagen möter vi den Gud som straffar. I evangelium möter vi den Gud som förlåter. Men i Bibeln är detta en och samme Gud.

Många försök har gjorts att lösa denna motsägelse. Det finns de som säger att bilden av den Gud som straffar ofelbart och överallt hör till de tidigare stadierna av religionens utveckling och att begreppet en nådig Gud gradvis tränger undan sådana primitiva uppfattningar, vilka endast lever kvar i kretsar av teologiska mörkmän. Andra, som inte är fullt så radikala, reducerar Guds rättvisa till hanterliga proportioner och säger, att Jesus har kommit för att uppenbara en Gud, vilkens kärlek har resurser som går utöver Hans rättvisa. De menar, att även om Gud straffar, är detta straff aldrig avsett som straff utan som ett medel till rättelse, och till slut skall den tid komma då Gud endast skall var nådig.

Sådana åsikter kan emellertid inte de hysa, som accepterar hela Bibeln som Guds verbalt inspirerade och ofelbara Ord. Vi bör inte ens säga, att Jesus kom för att vända Guds vrede till barmhärtighet, ty även om ett sådant påstående kan förstås rätt, har det en tendens att inte låta Guds egen beskrivning av sig stå okorrigerad. Gud är alltid och oföränderligt den Gud som förlåter och den Gud som straffar, och den enda verkligt tillfredsställande lösningen finner vi i Kristi ställföreträdande försoning och i Hans kors.
 
 

Konkret framställning av skillnaden

Det är till hjälp att diskutera denna skillnad konkret och detaljerat. A ena sidan säger evangelium att Gud älskar alla syndare. Det behöver man knappast anstränga sig så mycket för att fastslå. Alla evangeliskt sinnade lutheraner medger, att det är så. Paulus säger t.ex.: "Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu voro syndare." Å andra sidan säger lagen, att Gud hatar syndare. Detta påstående kommer ofta som en chock också för ortodoxa lutheraner, och de säger ofta, att detta inte kan vara sant, eftersom Bibeln så tydligt och eftertryckligt lär, att Gud älskar alla syndare.

Det har blivit vanligt i en del lutherska kretsar att mildra det bibliska vittnesbördet genom att säga, att Gud hatar synden men älskar syndaren. Detta påstående är fullkomligt sant, men som lösning på problemet är det inadekvat av olika skäl. För det första är det omöjligt att skilja syndaren från hans synd. När Gud bestraffar synden, är det alltid syndaren som straffas. Synden har inte någon självständig existens utanför syndaren. För det andra har det en tendens att bortse från de klara och tydliga ställena i Bibeln som talar om Guds hat mot själve syndaren.

Eftersom man ofta glider mycket snabbt förbi sådana ställen, behöver vi påminna oss om att Bibeln faktiskt talar på detta sätt. David säger till Herren: "Du hatar alla ogärningsmän" (Ps. 5: 6), och vi gör väl i att påminna oss att David gjorde anspråk på att Guds Ande talade genom honom och att Herrens ord var på hans tunga (2 Sam. 23: 2). I en annan psalm skrev han: "Herren prövar den rättfärdige- men den ogudaktige och den som älskar våld, dem hatar hans själ" (Ps. 11: 5). Genom Hosea, som kallas "den lidelsefulle sångaren om Guds kärlek", sade Herren om Israels barn: "Jag fick hat till dem... Jag skall icke längre bevisa dem kärlek" (Hos. 9: 15). Samme Gud som sade att Han älskar Israel med evig kärlek (Jer. 31: 3) säger att Han inte längre skall älska dem.

På liknande sätt säger Bibeln att Gud är vred på syndare, och den lär tydligt och klart, att denna vrede inte är något övergående. Vi läser, att Han är "en Gud som dagligen vredgas" (Ps. 7:12). I Nya Testamentet säger Paulus, att Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor (Rom. 1: 18), och Bibeln talar ofta om Hans vrede (konkreta bevis på Hans vrede finns det ett överflöd av i skriften, t.ex. syndafloden, Sodom och Gomorra, förgörandet av kananeerna, Israels fall och den babyloniska fångenskapen) .

Å andra sidan lär Bibeln lika klart, att Gud är välsinnad och nådig mot alla människor. Han är försonad med världen (2 Kor. 5: 19). Hans nåd har uppenbarats för alla människor (Tit. 2: 11). Han är god mot alla och förbarmar sig över alla sina verk (Ps. 145: 9).

Vi har i den förra föreläsningen sett, att Gud har förlåtit alla människors synder och det behöver inte sägas på nytt vad som sades då. Men Bibeln säger också att Gud skall straffa alla människor för deras synder, att ingen syndare skall bli ostraffad (Nah. 1: 3). Josua sade till Israels barn, att Gud inte skulle förlåta deras synder (Jos. 24: 19). Vi har noterat denna skenbara motsägelse i Guds uppenbarelse till Moses.

Lag och evangelium tycks också lära rakt motsatta frälsningsvägar. Lagen säger, att lagens görare skall förklaras rättfärdiga (Rom. 2: 13). Bibeln lär, att den människa som bryter t. o. m. mot ett enda bud dömer Gud skyldig (Jak. 2: 10). Men evangelium säger, att Gud gör den ogudaktige rättfärdig (Rom. 4: 5).

Det sägs ibland, att Jesus och Paulus inte lärde samma frälsningsväg. När den rike ynglingen frågade hur han skulle bli frälst, sade Jesus till honom att hålla buden. När fångvaktaren i Filippi ställde samma fråga, sade Paulus till honom att tro på Jesus.

Men skillnaden är i själva verket inte mellan Jesus och Paulus. Jesus sade också, att de som tror på Honom skall ha evigt liv, och Paulus sade, att de som håller buden skall finna livet genom lydnad (Rom. 10: 5). Skillnaden är mellan lag och evangelium, som båda lärde.
 
 

Svårigheten finner sin lösning i Kristi kors

Den skenbara motsägelsen blir ännu mera slående om vi reducerar föregående stycke till mycket korta satser och sätter dem vid sidan om varandra på följande sätt:

Av denna schematiska framställning är det lätt att förstå, varför Luther sade, att lag och evangelium är ännu mer avlägsna från varandra än vad raka motsatser är. Med sin karakteristiska insikt i det som är teologins hjärtpunkt sade Luther också, att här hjälper ingenting annat än Medlaren, Kristus. Denna Luthers tanke kan också framställas med ovanstående diagram och lösningen ser vi, om vi ändrar linjen, som skiljer de båda kolumnerna, till ett kors på följande sätt:

Vid Kristi kors försvinner den skenbara motsättningen, ja, Kristi kors är den enda platsen i hela världen, där bada grupperna påståenden verkligen kan stå sida vid sida och förbli fullkomligt förenliga. Utan läran om den ställföreträdande försoningen kommer aldrig någon att få någon mening i den kristna religionen, ty utan denna lära kommer lag och evangelium alltid att förorsaka teologen olösliga problem, varvid han antingen måste göra avkall på den fulla innebörden av det ena eller det andra eller sammanblanda dem med varandra.

Jag skall aldrig glömma, när jag första gången läste den satsen från Luther som är citerad i femte artikeln i Konkordieformeln: "Ja, vad för allvarligare och förskräckligare vittnesbörd och predikan om Guds vrede över synden finnes än Kristi, Guds Sons lidande och död" (SKB, sid. 600). Jag hade vetat detta rent allmänt, men i likhet med de flesta kristna var jag inte van vid att höra den sanningen så klart framställd. Vi tänker i allmänhet på Kristi kors som den mest trösterika förkunnelsen om Guds nåd och kärlek. Var någon annanstans i hela världen framstår det klarare att Gud älskar oss än vid korsets fot?

Och likväl har Luther absolut rätt. Korset är också den fruktansvärdaste förkunnelse av Guds vrede. Detta var Guds ende Son. Detta var Guds älskade Son, till vilken Han hade behag. Detta var Guds Son, som hade legat på knä i en örtagård och i blodig svett bett att bli förskonad från denna pina. Och likväl måste Han på korset ropa:

"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Det ropet, som kom från Guds egna läppar, vittnar kraftigt om Guds obegripliga vrede över all synd. Och så talar korset till vänster om vrede och till höger om kärlek.

Lagen säger att för frälsningen måste buden bli åtlydda. Kristus kom för att i vårt ställe bli ställd under lagen (Gal. 4: 4, 5). Han är vår ställföreträdare så fullkomligt, att vi i Honom och genom Honom kan göra anspråk på att fullkomligt ha lytt alla buden. Genom Hans lydnad har vi blivit rättfärdiggjorda (Rom. 5: 18, 19). Och likväl, när Gud rättfärdiggör mig, rättfärdiggör Han också en som inte har hållit lagen. I Kristus är alltså båda påståendena sanna. Gud kräver lydnad innan rättfärdiggörelsen uttalas, och Gud uttalar rättfärdiggörelsen innan lydnaden bevisats.

Lagen säger, att Gud inte skall låta synden förbli ostraffad och därför måste Kristus lida och dö på korset. Evangelium säger, att Gud förlåter all synd och Han kan göra detta, därför att Kristus led och dog på korset. I sin obegripliga vishet har Gud funnit ett sätt att göra bådadera, att förlåta synder och att straffa synden på en och samma gång.

På samma sätt försvinner alla de motsägelser som uppträder vid första anblicken. Gud är vred på syndare och hatar dem och därför överger Han sin egen Son på korset. För Guds vredes skull måste syndaren dö och överges av Gud i helvetet. Men som vår ställföreträdare lider Kristus allt detta i vårt ställe, så fullkomligt att vi kan säga, att vi dog i Honom (2 Kor. 5: 14). Men därför att Guds rättvisa fått sina krav uppfyllda, kan nu Guds nåd och kärlek fritt utsträckas till alla människor. En sann Ordets predikare, som förstår denna mycket enkla men likväl obegripligt djupa sanning, behöver aldrig modifiera vare sig lagens eller evangelii klara lära, när han står i predikstolen. Till en församling, som har lärt sig att göra en klar åtskillnad här, behöver han inte tveka att säga att Gud hatar syndare, därför att de vet att detta är sant, men de vet också, att Gud älskar syndare i och genom sin enfödde Son, och ju bättre de förstår det förra, desto mer uppskattar de det senare.

Kristi kors och Hans försoningsverk står alltså mellan lag och evangelium som det fullkomliga svaret på människans djupaste behov.
 
 

Svårigheten finner sin lösning i en kristens hjärta

Det finns en annan synvinkel ur vilken denna stora skillnad mellan lag och evangelium med fördel kan betraktas. En kristen har i viss bemärkelse en motsägelse i sin personlighet. Som Luther säger, är han på en och samma gång både helgon och syndare, simul justus et peccator. Dagligen måste han kämpa mot den gamla människan, och varje dag behöver hans nya människa uppmuntran och näring. Han behöver lagen dagligen för att bekämpa sitt köttsliga högmod, och han behöver evangelium dagligen för att bevaras från förtvivlan.

Detta behov kan bevisas på ett konkret sätt med bestämda läror. En av de mest användbara lärorna för detta syfte är läran om behållelsen. Denna lära är särskilt användbar, därför att de tre viktigaste tankeströmningarna har utvecklat rakt motsatta läror härvidlag, vilka bidrar till att belysa ämnet i klarare perspektiv.

Den romerska semipelagianismen, dit också den arminianska protestantismen kan hänföras, lär att ingen människa någonsin får vara viss om att förbli i tron intill döden, såvida hon inte har en särskild uppenbarelse från Gud som försäkrar henne om detta.

Den calvinistiska protestantismen har utvecklat läran om "den eviga säkerheten" eller, som den också kallas, läran om "helgonens ståndaktighet". Denna lära är enkelt uttryckt i orden "en gång troende, alltid troende". Enligt denna lära kan en person, som har blivit sant omvänd, aldrig mista tron.

Den ortodoxa lutherdomen har alltid förkastat båda uppfattningarna och har därmed bevarat den bibliska läran om lag och evangelium på denna punkt.

Bibeln är full av löften som gör den kristne viss om att bli bevarad i tron. Paulus skrev till filipperna: "Han som i eder har begynt ett gott verk, Han skall ock fullborda det intill Kristi Jesu dag" (Fil. 1: 6). I sitt första brev till korintierna sade han: "Han skall ock göra eder ståndaktiga intill änden, så att I ären ostraffliga på vår Herres, Jesu Kristi, dag" (1: 8). I början av sitt första brev sade Petrus till de kristna i Mindre Asien: "I som med Guds makt bliven genom tro bevarade till en frälsning" (1 Petr. 1: 5). Och i slutet av samma brev försäkrade han dem: "All nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i Kristus, sedan I en liten tid haven lidit, Han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfästa eder"

(5: 10). Herren Jesus själv gav sitt folk löftet. "Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig. Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand.

Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand" (Joh. 10: 27—29). Om detta vore allt som Bibeln säger om detta, skulle vi vara tvungna att dra den slutsatsen, att calvinismen är bibeltrogen med avseende på sin lära om "den eviga säkerheten".

Men Bibeln talar också i mycket kraftiga ordalag om faran av att avfalla från tron. I liknelsen om såningsmannen säger Herren Jesus, att det som såddes på stengrunden symboliserar dem som tror till en tid men som i frestelsens stund avfaller (Luk. 8: 13). På detta ställes stengrund smulas den calvinistiska läran ohjälpligt sönder. Hela Hebreerbrevet varnar för avfall, och på ett ställe talar detta brev t. o. m. om ett slags avfall från tron, varifrån det inte finns någon återvändo genom bättring (Hebr. 6: 4—6). Detta är utan tvivel en hänsyftning på synden mot den Helige Ande, men det lär tydligt, att en människa som har kommit till tro kan avfalla. I Romarbrevet talar Paulus om grenar, som har brutits bort från kyrkans olivträd genom otro, och han varnar romarna för faran att bli högmodiga och avfalla från tron (Rom. 9: 19—22). Till korintierna skrev aposteln: "Den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller" (1 Kor. 10: 12). Detta sista bibelställe är särskilt intressant, därför att versen närmast därefter innehåller löftet, att Gud inte skall låta oss avfalla. Aposteln Johannes förmanar oss emellertid: "Håll fast det du har, så att ingen tager din krona" (Upp. 3: 11), och samma varning går igen i Jesu ord: "Den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst" (Matt. 24: 13). Många fler ställen av liknande natur skulle kunna citeras, och om vi bara hade dessa ställen, hade vi måst säga, att den romerska teologin har rätt.

Om vi emellertid sätter dessa ställen vid sidan om varandra och låter båda sidornas bibelutsagor gälla, kan vi se att både calvinismen och katolicismen strider mot Skriften. Samtidigt förefaller dessa båda slagen av bibelutsagor för det mänskliga förnuftet att strida mot varandra. Kontrasten och konflikten blir tydligare, om vi ser dem uppställda parallellt i tryck. Vi kan sätta också dem i kolumner under rubrikerna lagen och evangelium.

  Vi har alltså i barnslig enfald kommit fram till en punkt, där det mänskliga förnuftet säger, att de båda inställningarna utesluter varandra. Men Dr Theodore Engelder säger i sin bok Reason or Revelation att om någon säger till oss, att det inte på en och samma gång i ett och samma hjärta kan finnas fruktan, verklig fruktan, och förtröstan, verklig förtröstan, därför att detta är psykologiskt omöjligt, svarar vi helt enkelt: " Bort med er psykologi ! "

Det är också tydligt, att både katolicismen och calvinismen helt enkelt har huggit av den gordiska knuten utan att lösa problemet. Vad de har gjort, kan vi se av följande diagram:

Sålunda finns inte problemet längre i de båda teologierna. Men lutherdomen låter båda kolumnerna gälla och accepterar båda slagen av bibelutsagor så som de står, därför att den vet, att även om de på papperet ser ut att vara motsägelser, passar de fullkomligt ihop i det motsägelsefulla människohjärtat.

Luther sade en gång, att vi inte skall snickra på Guds Ord. Med detta menade han, att vi skall låta Guds ord gälla i all sin enkla sanning utan att försöka göra justeringar för att lösa skenbara motsägelser av detta slag. (Vi har tidigare sett, att om vi låter Guds Ord gälla utan att lägga till detaljer efter som vi förstår situationen, försvinner många av de s.k. historiska motsägelserna.) Om vi rättar oss efter vad Luther sade om snickrande kan vi likna de båda slagen av bibelutsagor vid två bräder som inte passar ihop:

Dessa båda bräder förefaller att kunna fogas ihop endast om man kapar av deras ändar enligt följande:

eller om man lämnar den ena orörd men ändrar den andra för att de skall passa:

Den verkliga lösningen finns emellertid på annat håll. Bibeln är skriven oss till undervisning och dess ord är avsedda att passa in i människohjärtat.

De kristna har emellertid fortfarande ett illfundigt hjärta, som hotar att förråda dem och överlämna dem i djävulens händer. De är i en ständig fara att hamna i köttslig säkerhet. Jeremia säger: "Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat" (17: 9). När en kristen blir obekymrad och likgiltig för sin själs frälsning och när han säger: "Jag är så fast grundad i tron, så jag behöver inte troget lyssna till Ordet, jag behöver inte gå till nattvarden ofta, jag behöver inte längre vara så försiktig, när det gäller falska lärare", då behöver han lagens allvarliga varning: "Den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller." Alltså passar varningarna fullkomligt ihop med detta hjärta.

Å andra sidan är en kristen i sin svaghet också benägen att ge efter för förtvivlan. När han ser farorna, som möter honom på alla sidor, och när han ser sin egen syndiga svaghet, kan han förlora allt hopp. I denna hopplöshet kan han frestas att lätta på sitt hjärtas plåga genom att försöka glömma sin stora brist. Han kan frestas att driva bort från Ordet, därför att han helst inte vill tänka på de stora frågor det gäller. I sådana stunder är han i stort behov av evangelii trösterika budskap. Han behöver den visshet, som bara Guds löften kan ge. Och återigen passar Guds Ord fullkomligt ihop med hjärtat.

En annan bild kan hjälpa oss att klargöra detta. Vi kan föreställa oss en kristen som kör bil på väg till himmelen. På båda sidor om vägen är ett dike, det ena är förtvivlans dike och det andra är självsäkerhetens och den köttsliga säkerhetens dike. När han somnar och blir säker i egen kraft, är lagen där med sina varningar för att slå larm och avhålla honom från att köra i diket på ena sidan.

Men om han bara ser självsäkerhetens dike och söker undvika att köra allt längre åt andra sidan, riskerar han att till slut hamna i förtvivlans dike. Men det ständiga upprepandet av evangelii löften kommer än en gång att tvinga honom att köra på den väg, där han hör hemma.

Man kan säga att hela det kristna livet skall levas i spänningen mellan lag och evangelium. Båda lärorna, förkunnade jämsides med varandra, utan anpassning eller kompromiss, skall förhjälpa honom till att stadigt hålla sig på vägen till det eviga livet.

Den danske diktaren Hans Brorson har gett oss ett fint exempel på tillämpandet av både lag och evangelium i en kristens dagliga liv i sin psalm "Jeg går i fare hvor jeg går". I de tre första verserna talar han om de faror, som möter Guds barn på vägen till himmelen. Han vet, att det inte finns någon plats, där han kan vila tryggt, och allt vad Brorson säger i dessa verser visar, att han har läst Guds lag och tagit den på allvar i sitt hjärta.

Men de tre sista verserna visar en omkastning i sinnesstämningen, som måste betraktas som fullkomligt i strid med första hälften av psalmen, om de som sjunger Brorsons ord inte har någon kunskap om skillnaden mellan lag och evangelium. I dessa sista verser ådagalägger Brorson en stilla och fast förtröstan att han, bevarad av änglarna och ledsagad av Jesus, tryggt kan gå genom detta livets faror och fallgropar till himmelens härlighet. Verserna i denna psalm, satta parallellt i kolumner under rubrikerna lagen och evangelium, utgör ett förträffligt exempel på den skenbara motsägelsen mellan de båda lärorna.
 
 

I samma anda låter vår Wisconsinsynod, tillsammans med hela den ortodoxa lutherdomen, lag och evangelium stå sida vid sida, väl vetande att endast Kristi ställföreträdande försoning gör det möjligt att hålla fast vid båda utan att jämka på någondera.

Calvinismen med sin lära om den dubbla predestinationen löser motsägelsen genom att i själva verket säga, att Guds vilja sådan den är uttryckt i lagen bara gäller en del av mänskligheten, och Guds vilja sådan den är uttryckt i evangelium gäller återstoden av människosläktet. Den löser alltså motsägelsen helt enkelt genom att avlägsna den.

I det systemet finns det inget som strider mot det mänskliga förnuftet, men systemet strider verkligen mot Bibeln, då Bibeln å ena sidan säger, att Gud har påbjudit att var och en som bryter mot lagen skall bli fördömd (Gal 3: 10) och å andra sidan att Gud vill att alla människor skall bli frälsta (1 Tim. 2: 4) och att Han inte vill att någon skall gå förlorad (2 Petr. 3: 9). Lutherdomen låter båda dessa ord stå utan inskränkning.

Katolicismen med sin lära om frälsning genom gärningar tar också bort motsägelsen. Den säger i själva verket, att Gud har beslutat att fördöma dem som lever i dödssynd, och att Han har beslutat att frälsa dem, vilkas gärningar är tillräckliga för att göra dem värda Guds nåd.

 Det borde stå klart, att dessa lutheraner, som gör ånger och tro till förtjänstfulla gärningar, väljer en katolsk lösning på det problem som möter oss här.

Vi skall emellertid enfaldigt förbli vid Guds nakna och enkla ord och inse, att vi här står inför ett under av Guds vishet, som Han har löst för oss genom att sända sin Son till att bli fördömd i vårt ställe, så att alla människor skall kunna bli rättfärdiggjorda i Honom. De som står emot detta budskap i otro skall bli evigt fördömda. De som tar emot detta budskap genom den Helige Andes nådiga verkande kommer att bli evigt frälsta. Gud hjälpe oss alla att tro det utan reservation och utan kompromiss. Vi skall tro det, därför att