Av Seth Erlandsson
Biblicums småskrifter nr 5
STIFTELSEN BIBLICUM
UPPSALA
(C) Stiftelsen Biblicum
Tryck: Svantessons Boktryckeri
Hässleholm 1975
|
Denna småskrift vill fylla behovet av en enkel undervisning om Bibelns ursprung och syfte. Den har disponerats och utformats i fri anslutning till Edward Koehler, A Summary of Christian Doctrine, St. Louis 1971. En av bibelkritikens olycksaliga följder är att bruket av Bibeln känns mindre angeläget. Ty varför skulle den människa anse det livsviktigt att läsa Bibeln, som fått lära sig att Bibeln endast innehåller mänskliga trosföreställningar, mer eller mindre bristfälliga? En grundförutsättning för glädje och iver i bibelstudiet är att man får syn på, vilken stor och oförtjänt gåva människan äger i den heliga Skrift. Kan denna lilla skrift övertyga läsaren om Bibelns storhet och underbara egenskaper och så inspirera till en förnyad iver att dagligen rannsaka de heliga Skrifterna, har den nått sitt syfte. |
1. BIBELN, KÄLLAN TILL OCH NORMEN FOR DEN KRISTNA LÄRAN
Ingen kan säga oss vad Gud vill att vi skall tro och göra utom Gud själv. "Så vet ock ingen, vad i Gud är, utom Guds Ande(i Kor. 2:11 b). Därför kan vår kunskap om Gud och hans vilja inte hämtas från någon annan källa än från Guds eget ord. "Skall icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda för de levande? Till lagen, till vittnesbördet!" (Jes. 8:19 f). "Lagen- och -vittnesbördet- betecknar i Bibeln den fasta undervisning och det sanna vittnesbörd, som Gud själv har givit genom sina utkorade talesmän, profeter, evangelister och apostlar.
Guds ord måste också vara normen och kriteriet, enligt vilket alla läror och lärare bedömes. "Om någon talar, tale han såsom Guds ord" (i Petr. 4: 11). Lärarna i den kristna tron bör "hålla sig till det trovärdiga ordet, i överensstämmelse med läran, på det att de må vara mäktiga både att förmana genom den hälsosamma läran och att tillrättavisa de motsägande" (Tit. 1:9). "Om ni förblir i mitt ord, så är ni mina sanna lärjungar. Och ni skall förstå sanningen" (Jon. S: 31 f)
Därför lär de lutherska bekännelseskrifterna: "VI tror, lär och bekänner, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare bör prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter" (ur inledningen till Konkordieformeln).
Om vi vill förmedla våra tankar till en annan person, måste vi göra det med ett språk som han förstår. Eftersom Guds ord är avsett för människor att lära känna och förstå, måste det med nödvändighet uppenbaras med ett mänskligt språk, som människor kan begripa. Guds ord verkar inte som en magisk formel, som inte behöver förstås, utan vi måste rannsaka de heliga Skrifterna, lära känna och förstå deras innehåll. jämför Apg. 17:11! När vi därför rannsakar den heliga Skrift, måste vi använda vår kunskap i språk och grammatik, använda vår sinnesutrustning för att upptäcka meningen och innehållet i vad vi läser. Vi kan sedan formulera vad vi funnit i lärosatser eller trosbekännelser, så som har skett t. ex. i de lutherska bekännelseskrifterna. En sådan användning av våra mentala gåvor är riktig och nödvändig, om vi vill lära känna Skriftens undervisning. Det är inte så att det är finare att tro utan att veta vad man tror. Skriftens lära är klar och tydlig, och vi har att ge skäl för vår tro. "Håll Herren Kristus helig i era hjärtan och var alltid beredda att svara var och en, som av er begär skäl till det hopp, som är i er, och det med saktmodighet och fruktan" (1 Petr. 3:15).
Det är inte vår sak att sätta oss till doms över vad vi har lärt känna som bibeltextens klara mening, så att vi skulle acceptera vad som stämmer med våra personliga tycken och förkasta vad som inte stämmer därmed. Denna bedömande eller kritiska användning av människans förstånd är helt malplacerad när det gäller gudomliga sanningar. Där Gud har talat, upphör rätten till privat bedömning. "Vi nedslår tankebyggnader och varje förskansning, som uppreses mot Guds kunskap, och tar varje tanke (grek. pan nóäma) till fånga till Kristi lydnad" (2 Kor. 10:5). Vi har att mottaga Skriftens ord i den mening och innebörd som de har. Vi får inte lägga till eller dra ifrån någonting från det (5 Mos. 4:2), inte heller förvanska Guds ord genom att läsa in vår egen mening i texten (2 Kor. 2:17). Vi får därför inte rätta Skriften efter våra idéer och logiska slutsatser, utan vi har att rätta våra tankar och idéer efter Skriften.
Att tolka Skriften betyder att vi med våra egna ord förklarar och redogör för vad bibeltexterna faktiskt menar och lär. Bibeltexten har en klart avsedd innebörd och mening, sensus literalis unus est. Två motstridiga tolkningar av samma text kan inte båda vara korrekta. En rätt bibeltolkning består därför i att finna, framlägga och redogöra för den av Gud avsedda meningen med Skriftens påståenden, att ta orden som de står, i deras egentliga och tydliga innebörd, såsom sammanhanget visar. Genom Skriftens stora djup och rikedom låter sig inte alltid ett skriftords mening fångas i en enda sats. Innebörden i ett ord eller ett uttryck kan ge upphov till en längre utläggning och en översättning får inte alltid med hela innebörden. Därför får studiet av de heliga Skrifterna på grundspråken inte upphöra.
Skenbara motsägelser klaras ut med "trons analogi", d. v. s. med hjälp av andra tydliga bibelställen, som behandlar samma sak. Det finns läror i Bibeln, som inte stämmer med vårt sätt att tänka och som vi inte lyckas att bringa i harmoni med varandra. Som exempel kan nämnas Bibelns lära att det är helt och hållet Guds förtjänst, om Du blir evigt salig, och Bibelns lära att det ,är helt och hållet Ditt eget fel, om Du går evigt förlorad. Fastän vi kan finna läror i Skriften, som vi inte får att gå ihop med vårt tänkande, så finns det likväl inga läror i Skriften som motsäger varandra. Det är därför inte vår avsikt att bevisa sanningen i Bibelns undervisning på ett sätt som tillfredsställer människans förnuft, utan blott att redogöra för vad Bibeln lär.
För att en biblisk lära skall vara sann, behöver den inte stämma med uttalanden från kyrkomöten, med en kyrkas bekännelseskrifter, med det mänskliga förnuftets slutledningar, med vetenskapens senaste s. k. fakta etc. Men den måste till punkt och pricka stämma överens med Skriftens egna klara påståenden, Som källa och norm för en kristen lära förkastar vi därför varje typ och form av mänsklig auktoritet, som t. ex. kyrkofäderna, kyrkomöten, kyrkobekännelser, mänskligt förnuft, vetenskap, privata åsikter, svärmarnas "inre ljus-, nya uppenbarelser, påvens uttalanden ex cathedra etc.
1. Flera mänskliga "författare" men endast en gudomlig författare
Om Gamla testamentet och profeternas ord läser vi: "All den heliga skrift är inspirerad av Gud" (2 Tim. 3:16). "Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt talat till fäderna genom profeterna, har han i dessa yttersta dagar talat till oss genom sin Son" (Hebr. 1:1-2). Om Nya testamentet och apostlarnas ord läser vi: "När ni undfick det av oss predikade Guds ord, mottog ni det icke såsom människors ord, utan , såsom det sannerligen är, såsom Guds ord" (1Tess. 2:13).
Skriftens ord är sålunda Guds ord, vad Gud har talat, vad som utgått ur Guds mun (Matt. 4:4), fastän det framburits av människotunga, lagts i utkorade gudsmäns mun genom den helige Ande. Det kan heta: David själv har sagt genom den helige Andes ingivelse (Mark. 12:36). Därför är Davids ord detsamma som den helige Andes ord, "vad den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt" (Apg. 1:16). Så citeras profeternas ord och berättelser i Gamla testamentet såsom Guds ord (Matt. 1:22-23, 2:15, Apg. 4:25, 28:25, Hebr. 3:7, Rom. 3:2). 1 2 Petr. 3:16 ställs aposteln Pauli ord på samma nivå som de övriga heliga skrifterna.
Inte allt som Gud har sagt och gjort finns upptecknat i Bibeln. "Även mycket annat finns, som Jesus har gjort; och om detta, vart och ett för sig, skulle uppskrivas, tror jag, att icke ens hela världen kunde rymma de böcker, som skulle skrivas" (Jon. 21:25).
Inte heller föreligger i Bibeln en
fullständig uppenbarelse av Gud i den meningen att allt som vi kan
tänkas vilja veta om hans väsen, domar och avsikter har kungjorts
för oss. "O vilket djup av rikedom och visdom och kunskap hos Gud!
Huru outgrundliga är icke hans domar, och huru outrannsakliga hans
vägar! Ty vem har känt Herrens sinne? Eller vem har varit hans
rådgivare?" (Rom. 11:33 f). Men allt som är nödvändigt
och nyttigt för oss att veta, har Gud kungjort.
a) Den gudomliga impulsen (impulsum et mandatum scribendi) De män som Gud använde sig av som sina talesmän, talade och skrev utan tvekan också andra ting under sin livstid. Men endast när de talade och skrev Guds ord, förelåg det en gudomlig impuls och befallning, endast då var de drivna av den helige Ande. "Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan heliga Guds män har talat, drivna av den helige Ande- (i Petr. 1: 21 ). Inspirationen innefattar fördenskull en föregående tillskyndan från den helige Ande eller en särskild viljeimpuls att skriva.
b) Det gudomliga budskapets innehåll
Den helige Ande inte bara drev dessa män när de skrev, utan han gav, inspirerade och kontrollerade vad de skrev. Bibelns budskap, de upptecknade fakta, den uppenbarade sanningen, de läror som föreligger i Bibeln, är till alla sina delar precis vad Gud ville att de skulle skriva. Detta är inte bara sant om sådant som direkt angår vår frälsning, utan om allt som Skriften lär, det må vara historiska uppgifter, händelser i naturen, personliga erfarenheter eller dylikt.
Petrus skriver: "Om vilken frälsning profeterna, som har profeterat om den för er bestämda nåden, har rannsakat och forskat, efterforskande, vilken eller hurudan tid Kristi Ande, som var i dem, utvisade, då han förut vittnade om Kristi lidanden och härligheten därefter; för vilka det blev uppenbart, att de icke tjänade sig själva utan oss med de stycken, vilka nu blivit er f förkunnade av dem, som för er har predikat evangelium genom den helige Ande, som blivit sänd från himmelen- (1 Petr. 1:10-12). Här talar Petrus helt tydligt om profetians innehåll, och han säger oss att Kristi Ande var i profeterna och vittnade i förväg om hans återlösningsverk, och att dess fullbordan nu predikades i evangelium genom den helige Ande.
Paulus skriver (2 Tim. 3:16): "All den heliga Skrift är inspirerad av Gud.- Av denna text framgår det, att de heliga gudsmännen inte bara var drivna av den helige Ande till att tala Guds ord utan också att det de nedtecknade, "de heliga bokstäverna" (grek. hierá grámmata) (2 Tim. 3:15) var inspirerade av Gud, "utandade av Gud", utgångna ur Guds mun. Inspirationen hade därför som mål, inte författarna själva, vilka endast var den helige Andes instrument, utan skrifterna, böckerna, texterna, som skulle förbliva i kyrkan till tidens ände. Vad Paulus säger om Gamla testamentet är också sant om det Nya testamentet. Jesus hade lovat sina lärjungar den helige Ande, om vilken han sade: "Han skall lära er allt och påminna er allt vad jag har sagt er" (Joh. 14:26). Och vidare: "Han skall leda er till hela sanningen" (Joh. 16:13). Detta gick också i fullbordan, ty Paulus skriver: "Vilket (det som blivit oss skänkt av Gud) vi ock uttala, icke med ord, som mänsklig vishet lär, utan med ord, som Anden lär, så att vi förbinder andligt med andligt" (i Kor. 2:13), d. v. s. apostlarna uttrycker Andens sanningar med Andens ord.
Inspirationen av Bibelns tankeinnehåll är inte identisk med uppenbarelse. "Att uppenbara- betyder "att göra okända ting kända". Allt som är skrivet i Bibeln är inspirerat, men inte allt har sin grund i gudomlig uppenbarelse. En del av det som är upptecknat i Bibeln kunde ingen människa känna till av sig själv. Det är Guds hemligheter, och de uppenbarades på ett gudomligt sätt för utkorade gudsmän, profeter och apostlar (1 Kor. 2:7-13, Ef. 3:2-6). Men andra ting hade författarna lärt känna genom personliga iakttagelser och erfarenheter (1 Joh. 1:1-3). Åter andra ting hade de lärt känna genom efterforskningar (Luk. 1:1-3). Åter andra ting är uttryck för deras personliga känslor och omdömen, såsom vi kan finna i många psalmer i Psaltaren. Inspirationen hänför sig till såväl talandet (2 Petr. 1:21) som nedtecknandet (2 Tim. 3:16) av dessa ting. När dessa män talade eller skrev om dessa ting, som de sålunda hade lärt känna på olika sätt, var de så kontrollerade av den helige Ande, att vad de än talade eller skrev, var det vad Gud ville att de skulle tala eller skriva.
Inspirationen avser inte bara Bibelns tankeinnehåll eller budskap utan den sträcker sig till själva orden, till just de ord som har använts för att ge uttryck åt de gudomliga tankarna. Den helige Ande verkade hos dessa män också hur de skulle skriva. Till Jeremia sade Gud: "Uppteckna åt dig i en bok alla de ord, som jag har talat till dig" (Jer. 30:2). David säger:---Herrensande har talat med mig, och hans ord är på min tunga" (2 Sam. 23:2). Petrus säger oss, att heliga Guds män talade drivna av den helige Ande (2 Petr. 1:21). Paulus säger att det han lärde var uttryckt 1 "ord som den helige Ande lär" (1 Kor. 2:13). Kristus hänvisar till ett enda ord, nämligen ordet---gudar"och tillägger att Skriften kan ju inte bli om intet (Joh. 10:34-35, Ps. 82:6). Paulus bygger upp en hel argumentering på att ordet 11 säd- står i singularis (Gal. 3:16). jämför vad som sägs om Bileam 1 4 Mos. 22-24! "Vad Gud lägger i min mun, det måste jag tala- (22:38). "Herren lade i Bileams mun vad han skulle tala" (23:5). Eftersom Skriftens ord är Guds ord, är Skriftens ord heliga. Ingen får lägga till eller dra ifrån (5 Mos. 4:2; 12:32, Ords. 30:5, 6, Upp. 22:18, 19, Matt. 5:17-19, Luk. 16:17).
Vi måste framhålla Bibelns verbala inspiration, eftersom Bibeln själv lär så, och eftersom vi annars aldrig kunde vara vissa om huruvida de ord som de heliga gudsmännen använt på ett riktigt vis har givit uttryck för Guds tankar och sanningar. De ord som en människa talar ger inte alltid klart uttryck för hennes egna tankar; ännu svårare är det för någon att ge uttryck åt en annans tankar. Om sålunda den helige Ande inte övat kontroll över de ord, som de heliga skrivarna använt, kunde vi mycket väl fråga oss: "Menade Gud verkligen vad dessa män ger uttryck åt med sina ord?" Den som förnekar Skriftens verbalinspiration, d. v. s. att profeternas och apostlarnas ord är Guds ofelbara ord, river sålunda upp den kristna kyrkans fundament (Ef. 2:20).
Det finns människor som till följd av att NT ofta citerar GT ganska fritt anser sig böra förkasta Bibelns verbala inspiration. Ofta föreligger nämligen formella avvikelser från ordalydelsen i GT i de citat som förekommer i NT. Ett citat kan vara utvidgat, ett annat sammandraget och i ett tredje kan flera ställen vara sammansmälta. Detta visar, menar man, att apostlarna inte betraktade den gammaltestamentliga texten som inspirerad ord för ord.
Enligt NT är det emellertid samme helige Ande som förut talat genom profeterna, som nu talar genom apostlarna (jfr i Petr. 1:10-12). Den helige Ande citerar sålunda sig själv och har fri förfoganderätt över sina egna ord. Han vet precis vad han menat när han talat genom GT:s profeter och kan därför ibland citera sig själv ganska fritt för att klart framhäva den egentliga meningen eller en viktig detalj* i sammanhanget. Den helige Ande låter inte bara apostlarna citera GT:s text, han låter dem ofta samtidigt utlägga texten eller framhäva dess uppfyllelse i Kristus. När den på apostlarnas tid föreliggande översättningen av GT till grekiska (Septuaginta) inte fördunklade den avsedda meningen, kunde den brukas. När så inte var fallet grundas citatet på en direktöversättning från den hebreiska grundtexten. Ibland förhåller sig den helige Ande fri både i förhållande till Septuaginta och den hebreiska texten och ger uttryck åt den avsedda innebörden eller en viss detalj med nya ord. Om vi medger att en mänsklig författare har rätt att fritt citera sig själv, eftersom han bättre än någon annan vet vad han har menat med sina skrifter, så borde vi inte förmena Sanningens Ande samma rätt. Men om evangelisterna och apostlarna inte varit inspirerade av samme Ande, som talat genom GT:s profeter, hade dessa varit tvungna att citera ordagrant. Ty endast den som själv vet vad han menat med sina ord kan citera sig själv fritt, Alltså vittnar NT:s sätt att citera GT inte emot Skriftens verbalinspiration utan tvärtom för densamma.
Det finns också människor som till följd av bibelhandskrifternas olika läsarter (variae lectiones) anser sig nödsakade att förkasta Bibelns verbala inspiration. Vi har nämligen endast tillgång till avskrifter (grek. apógrafa) av den ursprungliga texten, eller bättre uttryckt, endast avskrifter av avskrifter av originalen, de första nedteckningarna (grek. autógrafa). "Olika läsarter" är en följd av att tusentals avskrifter har gjorts med penna och bläck i flera tusen år. Trots all omsorg att förhindra avskrivningsfel, har sådana av misstag uppkommit, allt eftersom nya avskrifter gjorts. Innan tryckpressen kom i bruk (först i slutet av 1400-talet) kunde fel som av misstag kom in i texten inte rättas av korrekturläsare innan kopian var färdig.
Det borde egentligen inte förvåna att det finns olika läsarter. Alla som försökt skriva av en text vet hur svårt det är att undvika avskrivningsfel. Sådana fel förekommer också i bibelhandskrifterna och vi lär inte att de som gjort avskrifterna arbetat under gudomlig inspiration. Var och en som sysslat med korrekturläsning vet, att det kan vimla av tryckfel i ett enda litet stycke och att dessa i regel mycket lätt kan avslöjas och rättas till. Så förhåller det sig också med de många olika läsarterna. De flesta avvikelserna är obetydliga och av sådan art att man lätt kan avgöra vilken läsart som är felaktig. I några fall där vi inte absolut säkert kan avgöra vilken av läsarterna som är den riktiga och ursprungliga har vi att i ödmjukhet konstatera att vi för närvarande inte kan fälla ett säkert avgörande på just den punkten. Men trots olika läsarter sätts inte i något enda fall en biblisk lära i fråga. Ty den heliga Skrift är dessutom så inrättad, att en och samma lära kommer till uttryck på flera ställen, så att inga tvivel behöver råda.
Avskrivningsfel har ingenting med originalets
inspiration att göra. Om t. ex. vid tryckningen av en lagtext vissa
tryckfel uppkommer, drar vi inte därav den slutsatsen att lagen inte
har antagits i en alldeles bestämd ordalydelse. Lika litet bör
vi utifrån vissa variationer i handskrifterna dra den slutsatsen
att originalet inte utgöres av en alldeles bestämd text, verbalt
inspirerad av den helige Ande. Tack vare den stora mängden av handskrifter
och de jämförelser som därvid kan göras kan vi med
stor säkerhet fastställa originalets ordalydelse. Vi har trots
de olika läsarterna en mycket säker grundtext.
Herrens utkorade gudsmän har inte varit i Guds hand som mekaniska instrument, som inte vetat vad de gjort. Skrivandets akt har för deras del varit en medveten, viljemässig och förståndsmässig akt. De visste vad de gjorde och vad de skrev. David visste att den helige Ande talade genom honom (2 Sam. 23:2) och Paulus var vid fullt medvetande, när han skrev sina brev till församlingarna (2 Tess. 3:17).
Inte heller har vi att tänka oss inspirationen som en mekanisk diktamen, såsom när en person dikterar ett brev för en stenograferande sekreterare. Varje författare använde sina mentala gåvor, ordnade sina tankar och argument, valde sina ord, konstruerade sina meningar och bibehöll sin egen stil och diktion. Och likväl var dessa i allt detta under den helige Andes fulla kontroll. Han verkade genom just deras mentala gåvor och använde sig av deras utbildning och egenheter, så att deras efterforskande, tankar och deras ordval togs i den helige Andes tjänst och gjordes till medel för hans handlande och talande. Den helige Ande utvalde skilda människotyper som sina skrivare: konungar och bönder, fiskare och lärde, han använde sig av deras olikartade förmågor, kunskap och uttryckssätt.
Läran om Bibelns inspiration har vi att tro på grundval av Bibelns eget vittnesbörd om sig själv. Invändningen att Bibeln inte får vittna om sig själv håller inte. T. o. m. i mänskliga förhållanden avgör vi inte en saks innersta natur genom yttre vittnesbörd utan genom de vittnesbörd som saken själv erbjuder. När leviterna ville veta vem Johannes Döparen var, gick de direkt till honom och frågade: "Vad säger du om dig själv?" (Joh. 1:19-28). Om vi därför vill veta vad Bibeln är, är det enda vettiga att ta reda på vad Bibeln säger om sig själv. Och den säger att den är Guds ord, tillkommen genom den helige Andes inspiration. Detta Skriftens vittnesbörd om sig själv har en övertygande kraft, det verkar gudomligt övertygande. Hela Bibeln talar för sin egen äkthet. Ingen kan förneka Bibelns inspiration delvis eller helt under hänvisning till Skriftens eget vittnesbörd.
5. Hela Skriften är inspirerad
Vad som har sagts om inspirationen gäller i lika grad alla Skriftens kanoniska böcker. Sålunda är apostlarnas och profeternas skrifter (Ef. 2:20) i lika grad kyrkans grundval. Liksom det inte finns några grader av inspiration, så finns det inte heller någon skillnad i auktoritet.
Om vi inte accepterar "hela Skriften" som ingiven genom inspiration, har vi ingen grund alls för vår tro. Om människor får avgöra vad i Bibeln som är inspirerat och vad som inte är det, slutar det med att ingenting blir kvar. Ty det finns inte en enda del eller lära i Skriften som inte någon kommer att avvisa som icke inspirerad. Om vi på grundval av mänskliga invändningar tar bort en del, måste vi av samma skäl ta bort alla övriga delar. Även om alla skulle vara överens om vissa saker, skulle vår tro i detta fall alltjämt vila på bristfälliga människors bedömning. Om berättelsen om skapelsen är en myt, finns det ingen anledning varför inte också evangelium om vår frälsning skulle vara en myt.
6. Avskrifter och översättningar av Bibeln är inte inspirerade
Om vi skall uttrycka oss noggrant, så är endast de ursprungliga nedteckningarna gjorda under den helige Andes inspiration. Men originaldokumenten finns inte längre att tillgå. Vi har endast tillgång till kopior, avskrifter. Likväl är en korrekt avskrift av den ursprungliga texten lika mycket Guds ord som originalet självt. En predikan eller en avhandling, som utlägger en biblisk sanning, är inte inspirerad. Men så vitt den verkligen presenterar den bibliska sanningen, är den verkligen Guds ord. Fel som avskrivare eller bibelöversättare eller bibelutläggare gjort kan sålunda inte tillmätas gudomlig auktoritet. En bibelöversättning får aldrig sättas över grundtexten och det är av vikt att den kristna församlingen alltid har tillgång till lärare, ,som kan gå direkt till grundtexten, studera olika handskrifter och pröva riktigheten i olika. bibelöversättningar.
Liksom alla teologer, som förnekar Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse och Skriftens inspiration, enligt Guds ord är utestängda från läroämbetet i den kristna kyrkan, så kan sådana "teologer" vara övertygade om, att de inte har någon kallelse från Gud till att översätta Bibeln. Att översätta och predika Bibelns innehåll hör till predikoämbetet. Det är en uppgift för den kristna församlingens herdar och lärare. En allvarlig situation uppstår, när den kristna församlingen lider brist på sådana Iärare, som är väl förtrogna med Bibelns grundspråk och som troget håller fast vid Bibelns ord. Det är synnerligen allvarligt när den kristna församlingen lämnar ifrån sig såväl prästutbildning som bibelöversättningsarbetet till "teologer", som inte tror Bibelns vittnesbörd utan förnekar såväl Bibelns inspiration som Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse.
Samtidigt som vi måste betona att en bibelöversättning endast har auktoritet, när den rätt återger grundtexten, bör vi inte förstora avståndet mellan grundtexten och en översättning. Vad som är Guds ord på det grekiska eller hebreiska språket, är Guds ord också på det svenska eller engelska språket, såvida den svenska eller engelska texten är en verklig översättning av grundtexten. Trots att många obehöriga antagit uppgiften att översätta Bibeln, är utrymmet för förvanskningar begränsat. Det gäller framför allt de ställen där Bibelns grundläror behandlas. Ty Bibelns språk är så enkelt, i synnerhet på sådana ställen, att varje översättning som förtjänar namnet översättning måste återge grundtexten. Den som å ena sidan förstår Nya testamentets grekiska text och å andra sidan det språk till vilket han vill översätta, måste göra en verklig kraftansträngning om han skall kunna prestera en översättning som inte återger grundtexten.
De som utgår ifrån att Bibeln
är någonting annat än vad den enligt sitt eget vittnesbörd
är, som förnekar Bibelns enhet och att hela Bibeln djupast sett
handlar om Kristus, som utgår ifrån att texterna utgöres
av mänskliga trosföreställningar och legender etc., kommer
att presentera en översättning som på flera punkter mera
är präglad av översättarnas förhandsinställning
än av grundtextens verkliga innehåll. Det är allvarligt
om den kristna församlingen inte är i stånd att pröva
och avslöja en sådan översättning, utan låter
den ligga till grund för församlingens undervisning. Den som
förnekar Bibelns inspiration, d. v. s. förnekar att apostlarnas
och profeternas ord är Guds eget ofelbara ord, förstör själva
grundvalen
för
den kristna kyrkan, eftersom den kristna kyrkan enligt Ef. 2:20 är
byggd på apostlarnas och profeternas grundval. Självklart måste
då också bibelöversättarna bygga på denna grundval.
Bibelns utsagor och läror är inte bara sanna i subjektiv mening, d. v. s. sanna bara för den som tror dem vara sanna, utan de är också sanna i objektiv mening, d. v. s. de är sanna i sig själva, även om ingen tror dem, ty de är Guds ord. "Ditt ord är sanning" (Joh. 17:17). Guds ords objektiva sanning är på intet vis beroende av vad människor anser om det. "Ty vad mer, om några av dem icke trodde? Icke skall väl deras otro göra Guds trohet om intet? Bort det! Vare hellre Gud sannfärdig och var människa en lögnare" (Rom. 3:3-4). "Om ni förblir i mitt ord, så är ni mina sanna lärjungar. Och ni skall förstå sanningen 11 (Joh. 8:31 f). Den som bygger sin tro på dem, har byggt på en säker grund (Matt. 7:24) och skall icke komma på skam (i Petr. 2:6). Guds löften är absolut tillförlitliga. "Ty alla Guds löften är ja i honom, därför också amen genom honom" (2 Kor. 1:20). Därför är Guds ord säkrare än egna funderingar (2 Petr. 1:16-19). Varje lära som inte helt överensstämmer med Guds ords undervisning är med nödvändighet falsk, oberoende av hur många som tror på den. Att många omfattar en viss lära eller att någon bergfast håller fast vid den bevisar inte att denna lära är sann.
Vad satan, Gehasi och Petrus sade enligt 1 Mos. 3:4, 2 Kon. 5:22 och Mark. 14:71 var inte sant, men vad de sade är korrekt återgivet. Vad än Bibeln betecknar som synd, lögn, fel, vidskepelse etc. är exakt det som Bibeln säger att det är.
Till och med människoord har kraften att påverka andra i ond eller god riktning (Apg. 19:28; 5:34-40). Tankar som förmedlas till andra har den inneboende makten att påverka hjärtat och gör så, såvida inte andra inflytelser står hindrande i vägen. I hur mycket högre grad äger inte Guds ord denna makt, ty det är Gud själv som verkar genom sitt Ord.
Verkan av ett budskap bestämmes av budskapets innehåll. Inte varje lärdom i Guds ord får samma effekt. Till följd av dess särskilda innehåll verkar lagen kännedom om synden och sorg i hjärtat (Rom. 3:20). Evangelium, det glada budskapet om Guds nåd, verkar tro och hopp (Rom. 10:17). Sålunda har Skriften verkligen förmågan att göra människor visa till frälsning genom tro på Kristus (2 Tim. 3:15).
Det finns inga bristfälligheter i Bibeln, som måste kompletteras med muntlig tradition, påvliga uttalanden, styrelsebeslut, nya uppenbarelser, nya läroutvecklingar etc. Bibeln är idag lika tillräcklig för att uträtta sitt syfte som någonsin tidigare.
Den lutherska kyrkans bekännelseskrifter får inte på något vis betraktas som tillägg till Bibeln, som kompletterar den med mera fullständiga eller nya sanningar. De framhåller endast bibliska läror gentemot villoläror som uppstått under tidens gång,
Liksom Bibeln har givits åt människan på mänskligt språk, kan människan också förstå dess undervisning. Huvudlärorna är givna på ett språk tillräckligt klart för att kunna förstås av alla människor med normala förståndsgåvor. Av den anledningen kallas Bibelns ord "ett ljus" (Ps. 119:105, 2 Petr. 1:19). Det kan göra den enfaldige vis (Ps. 19:8), ty det är luttrat i degeln, renat sju gånger, det är utan brist (Ps. 12:7; 19:8). Till och med barn kan känna Skriften. "Du känner från barndomen de heliga Skrifterna- (2 Tim. 3:15).
Vi medger att Skriftens undervisning inte alltid överensstämmer med det mänskliga förnuftets slutledningar (2 Kor. 10:5), att "åtskilligt är, som är svårt att fatta" (2 Petr. 3:16). "O vilket djup av rikedom och visdom och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga är icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar!" (Rom. 11:33).
Det finns texter som är svåra att tolka, därför att vi har luckor i vårt vetande antingen om språket eller om de förhållanden som texten anspelar på. När det gäller texter med ett mycket figurativt och numeriskt språk, som i Uppenbarelseboken, kan vi inte alltid med absolut säkerhet avgöra meningen och innebörden i vissa tal och bilder. Likväl är alla läror som vi måste känna för att bli frälsta och föra ett heligt leverne på jorden tydligt framställda så att alla kan förstå dem.
"Vi bekänner oss till Gamla och
Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter såsom Israels
rena och klara källa,
som allena utgör den enda sanna norm,
efter vilken alla lärare och läror bör prövas och dömas"
(Konkordieformeln, Sol.decl., inledn.).
Grundläggande för den bibliska undervisningen i Gamla testamentet är uppenbarelsen genom Mose. Enligt Bibeln kan hans levnad beräknas till ungefär 1526-1406 f. Kr. (angående dateringen av Mose levnad, se art. "När ägde uttåget ur Egypten rum?", Biblicum 1173, s. 27 ff). Bibelkritiken vill, i den män den inte helt bortförklarar Mose, förlägga hans levnad till 1200-talet f. Kr. och frånkänner Mose författarskapet till Moseböckerna. Man menar att Moseböckerna redigerats samman av flera senare källskrifter och fått sin slutliga utformning först På 400-talet f. Kr. Fastän denna teori allvarligt kunnat ifrågasättas genom en rad arkeologiska och historiska fakta, dominerar den ännu vid de flesta universitet och prästseminarier.
Bibelkritiken vill också ifrågasätta många andra bibelböckers äkthet. Många profetböcker anses ha fått tillägg och genomgått omarbetningar ända fram till 200-talet f. Kr. En avgörande utgångspunkt för bibelkritiken är tron att verklig uppenbarelse och förutsägelse inte kan ha ägt rum. Därför utgår man ifrån att varje utsaga har vanliga mänskliga förutsättningar och måste kunna förklaras utifrån vad människor kan tänkas ha kommit fram till. Man menar att det är fråga om mänskliga trosföreställningar som återspeglar vad som låg i tiden. Denna utgångspunkt leder till att man räknar med en lång och gradvis utveckling, innan en bibelbok kunnat få det innehåll som den nu har. Dessutom ges innehållet en tolkning som inte får gå utöver vad människor på naturligt sätt kan ha tänkt. Bibliska sanningar om t. ex. Messias och de dödas uppståndelse kan sålunda inte accepteras som en direkt uppenbarelse av Gud för profeterna utan anses ha utvecklats fram så småningom under påverkan från olika håll, också frän andra religioners tänkare. På grundval av denna rationalism indelas Bibelns innehåll i olika skikt och teologier. Man talar om patriarktidens tänkesätt, kungatidens tänkesätt, prästerlig teologi etc.
Nya testamentet består av 27 böcker som sannolikt tillkommit mellan åren 52 och 95 e. Kr. Pauli brev torde ha tillkommit mellan åren 52 och 67 e. Kr. Nästan alla Nya testamentets skrifter har tillkommit före Jerusalems förstöring år 70 e. Kr.
Bibelkritiken går också hårt fram mot Nya testamentets skrifter. Evangelierna anses ha genomgått många omarbetningar och redigeringar, och därför ifrågasätts äktheten i många berättelser om vad Jesus sagt och gjort. Brev som Efesierbrevet, 2 Tessalonikerbrevet, breven till Timoteus och Titus anses vara oäkta, d. v. s. inte författade av Paulus, 2 Petri brev frånkännes Petrus och dateras till det andra århundradet e. Kr. etc.
Bibelns böcker kan indelas inte bara i Gamla och Nya testamentet. De kan också indelas efter sin litterära karaktär. Sålunda indelas Gamla testamentet i våra Biblar i
a) Lagen, d. v. s. de fem Moseböckerna
b) Profeterna, som i sin tur uppdelas på de tidigare och de senare profeterna. De tidigare profeterna omfattar Josua, Domarboken, Samuelsböckerna och Konungaböckerna, eftersom Herrens utkorade gudsmän och profeter skrivit dessa böcker. De senare profeterna omfattar Jesaja, Jeremia, Hesekiel samt Tolvprofetrullen (d. v. s. Hosea, Joel, Amos I Obadja, Jona, Mika I Nahum, Habackuk, Sefanja I Haggai, Sakarja, Malaki)
c) Skrifterna, där vi först har de tre stora skriftrullarna Psaltaren, Ordspråksboken och Job. Därefter följer de fem festrullarna, d. v. s. fem skrifter som är förbundna med var sin högtid, nämligen Höga Visan (påsken), Ruth (pingsten), Klagovisorna (den årliga sorgehögtiden till minne av templets tre förstörelser, den 9:e Ab), Predikaren (lövhyddohögtiden) samt Ester (purimfesten). Slutligen följer Daniel, Esra-Nehemja och Krönikeböckerna.
Ett tredje sätt att indela Bibeln
grundar sig på Bibelns två grundläggande läror, nämligen
lag
och evangelium. Fastän såväl lag som evangelium är
Guds ord, är de radikalt olika till innehåll, syfte och verkan,
och måste noggrant hållas isär. Det gäller att "rätt
dela sanningens ord" (2 Tim. 2:15). Det är inte så att Gamla
testamentet svarar mot lagen och Nya testamentet mot evangeliet, utan både
lag och evangelium genomlöper hela Skriften.
Gud har givit människan sitt Ord
för ett mycket bestämt syfte, nämligen a) för att frälsa
människan från synd och fördömelse genom tron på
Kristus och hans ställföreträdande tillfyllestgörelse
b) för att fostra sina barn i ett heligt leverne c) för att Gud
skall bli ärad i allt genom Jesus Kristus.
b) Bibelns andra syfte är att lära och fostra alla som tror på Kristus att tjäna Gud i rättfärdighet och sann helighet. Jesus bad för sina lärjungar att Gud skulle "helga dem i sanningen; Ditt ord är sanning" (Joh. 17:17). Guds ord är nämligen "våra fötters lykta och ett ljus på vår stig" (Ps. 119:105). Aposteln Paulus skriver: "Hela Skriften är nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till tuktan i rättfärdighet, på det att Guds människa må vara fullbordad, till allt gott verk skickad" (2 Tim. 3:16-17). Se också Rom. 15:4!
c) Båda dessa syften kulminerar i det yttersta syftet, nämligen Guds ära. "Om någon talar, tale han såsom Guds ord, om någon tjänar i församlingen, tjäne han såsom av den förmåga Gud giver, på det att Gud må bli ärad i allt genom Jesus Kristus, vilken äran och makten tillkommer i evigheters evighet. Amen" (1 Petr. 4:11).
2.
Ingen annan bok kan uppnå detta syfte
Endast Bibeln kan ge oss tillförlitlig information i dessa ämnen. Bara Gud kan säga oss hur vi kan bli försonade med honom, och hur vi skall dyrka och tjäna honom. Det är ytterst fåfängt och förmätet av en människa att tänka ut en plan efter vilken Gud skulle ge evigt liv åt syndare, och att bestämma vilket slags leverne och vilka gärningar som skulle behaga Gud. "Fåfängt dyrkar de mig, då de lär läror, som är människors bud" (Matt. 15:9).
Guds frälsningsplan, som är uppenbarad i Bibeln, ger Bibeln en särställning framför alla s. k. heliga böcker i världen. Dessa böcker lär alla, att människan själv måste på ett eller annat sätt frälsa sig själv. Bibeln lär att Gud frälsar människan av nåd för Kristi skull genom tron, att Kristus ställföreträdande har gjort tillfyllest för hela människosläktet. En sådan plan kunde mänskligt skarpsinne aldrig tänka ut. Guds frälsning utmärker Bibeln som Guds uppenbarelse. "Vi talar Guds hemlighetsfulla vishet, den fördolda, vilken Gud före tidens begynnelse har förutbestämt till vår härlighet, och vilken ingen av denna världens yppersta har känt, ty om de hade känt den, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre, utan, såsom det står skrivet: ’ Vad intet öga har sett och intet öra hört, och vad i ingen människas hjärta har uppstigit, vad Gud har berett åt dem som älska honom.’ Men för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande, ty Anden utrannsakar allt, ja, ock Guds djupheter" (i Kor. 2:7-10).
3. Hela Bibeln tjänar detta syfte
Bibeln behandlar en rad olika saker, av
vilka en del ting, betraktade för sig, inte tycks tjäna det syfte,
som ovan nämnts. Men likväl, "allt vad det än är som
fordom har blivit skrivet, är skrivet oss till undervisning" (Rom.
15:4). Det är grundläggande för Kristi kyrka, där hörnstenen
är Kristus och hans återlösning (Ef. 2:20), att
hon förblir under Skriftens undervisning i allt, utan att lägga
till eller dra ifrån. Bibeln är en enhet, i vilken alla delar,
utsagor, läror, befallningar och löften antingen direkt eller
indirekt tjänar syftet att lära människorna hur de skall
bli frälsta genom tron på Frälsaren, och hur de skall leva
som Guds barn i denna världen för att ära sin Herre. Det
är för detta ändamål som Bibeln skall brukas (Joh.
5:39). Att bruka Bibeln för andra syften är att missbruka
Guds namn (2 Mos. 20:7).
För att det syfte skall uppnås, som Gud har avsett genom att ge oss Bibeln, måste Bibeln brukas. Om den förblir okänd eller obrukad, blir den ingen till hjälp. Men bör då denna heliga bok givas åt alla människor? Är det tillrådligt att låta lekmän läsa och studera denna bok?
Det är sant att Guds utsagor gavs åt ett visst folk, nämligen judarna. "Guds utsagor har blivit dem ombetrodda" (Rom. 3:2). Men de har inte avsetts uteslutande för dem. "Jorden skall vara full av Herrens kunskap" (Jes. 11:9), och evangelium skall predikas "för allt skapat" (Mark. 16:15). Bibelns bruk är inte heller begränsat till prästerskapet, utan alla människor får och bör läsa och studera Guds ord. När Kristus säger "Rannsaka Skrifterna", så har han därmed givit Skrifterna åt varje människa, man, kvinna eller barn. Epistlarna i Nya testamentet riktades till och skulle brukas av hela församlingen (Rom. 1:7, Kol. 4:16, 1 Tess. 5:27), också av barnen (i Joh. 2:13, 14, 2 Tim. 3:15).
Vi bör lyssna till Guds ord. "Saliga är de som hör Guds ord och gömmer det- (Luk. 11:28). "Hör honom", säger Fadern om sin Son (Matt. 17:5). "Den som hör er, han hör mig-, säger Kristus till sina lärjungar (Luk. 10:16). "Böj era öron hit och kom till mig; hör, så får er själ leva", säger Herren genom sin profet (Jes. 55:3).
Vi bör läsa och studera Guds ord. "Rannsaka Skrifterna" (Joh. 5:39). Det är inte fråga om ett tanklöst läsande utan om ett uppmärksamt, att vi bemödar oss om att förstå och bevara i sinnet vad vi läser. "Den som läser det, han give akt därpå" (Matt. 24:15).
Vi skall acceptera som sanning och tro Guds ord. Jesaja klagar över att Israel inte hade trott hans predikan (Jes. 53:1). Kristus säger: "Tro evangelium" (Mark. 1:15). Konungsmannen "trodde det ord, som Jesus hade sagt till honom" (Joh. 4:50). Kritisera inte din Guds ord, utan acceptera det och tro det.
Vi skall iaktta Guds ord i vårt leverne: "Så att du i alla stycken håller det som är skrivet i den och gör därefter" (Jos. 1:8) "Lärande dem att hålla allt vad jag har befallt er" (Matt. 28: 20). Vi skall lära oss Skriften, inte bara för att få intellektuell kunskap om den utan för att både till hjärta och leverne göra bruk av dess undervisning.
Vi skall lära andra Guds ord. "Du skall inskärpa dem hos dina barn" (5 Mos. 6:7, Ps. 78:5). "Predika evangelium för allt skapat- (Mark. 16:15). jämför Kol. 4:161 De som har och känner Guds sanning bör lära dem som inte har den och inte känner den.
Bibeln är källan till all kristen lära. Det är i denna bok som Gud säger oss vad han vill vi skall veta, tro och göra, och vi måste studera denna bok för att lära oss vad som är Bibelns lära. Varje lära som föres fram i Guds kyrka måste hämtas från Guds bok, och måste till alla delar överensstämma med den. När det är fallet, då vet vi att vi har sanningen. "Om ni förblir i mitt ord, så är ni mina sanna lärjungar. Och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria" (Joh. 8:31-32). Ett sådant bruk av Bibeln är grundläggande. Bara när vi känner sanningen, kan vi bli hjälpta; bara när vi känner Guds löften, kan vi tro dem; bara när vi känner hans föreskrifter, kan vi iaktta dem; bara när vi känner hans försäkringar om nåd och hjälp, kan vi bli tröstade; bara när vi känner den bibliska sanningen, kan vi veta vad som är falskt.
Men vi brukar inte Bibeln rätt, om vi bara tillägnar oss en intellektuell kunskap om dess undervisning. Dessa sanningar måste också betyda något för oss personligen. När vi studerar tio Guds bud, måste vi tillämpa dem på oss själva, lära känna vår synd (Rom. 3:20) och vårt förlorade tillstånd, att ’Jag är köttslig, såld under synden", att jag har "en lag i mina lemmar, som kämpar mot den lag, som är i min ande", att jag behöver frälsas "från denna dödens kropp" (Rom. 7:14, 23, 24). När vi studerar evangelium, måste vi ta dess löften till hjärtat, och sålunda göras visa till frälsning genom tron i Kristus Jesus (2 Tim. 3:15). Vi skall alltid studera Skriften på ett sådant sätt, att det blir oss till andlig nytta.
Till överbevisning eller bestraffning
Människan har alltid försökt ge ut sina egna drömmar och påhitt såsom Guds läror (Jer. 23:31 f, Matt. 15:9) eller försökt förneka Bibelns undervisning. För att kunna känna igen falsk lära, måste den prövas av Guds ord. "Mina älskade, tro inte var och en ande, utan pröva andarna, om de är av Gud; ty många falska profeter har gått ut i världen" (i Joh. 4:1). Bibelns undervisning överbevisar, avslöjar och bestraffar allt som strider däremot. Falska läror kan inte bevisas vara andligt felaktiga med argument som hämtas från det mänskliga förnuftet eller den s. k. vetenskapen. Genom den sunda läran måste vi upplysa, överbevisa och bestraffa förnekarna (Tit. 1:9).
Till tillrättavisning
Fastän vi är Guds barn genom tron på Kristus, har vi alltjämt kvar den gamla människan med hennes bedrägliga lustar (Ef. 4:22). Vi bör bruka Bibeln så, att vi från den får lära oss på vilka punkter vårt leverne behöver ändras och bättras. Guds ord lär oss vad som är misshagligt för honom och har förmåga att göra oss skickade till allt gott verk (2 Tim. 3:17), så att vi inte skickar oss efter denna världens väsende (Rom. 12:1, 2) utan "lär oss att försaka ogudaktigheten och de världsliga lustarna" I (Tit. 2:12), att lägga av och bekämpa den gamla människan.
Till fostran i rättfärdighet
En kristen älskar Gud och vill tjäna honom. "Villigt kommer ditt folk, när du samlar din här; i helig skrud kommer din unga skara inför dig, såsom dagg ur morgonrodnadens sköte" (PS. 110:3). Fastän evangelium verkar i oss villighet och styrka till att föra ett gudfruktigt liv, så är lagen regeln och rättesnöret, som visar oss den väg vi bör vandra, och de gärningar vi bör göra (Ps. 119:9, Mika 6:8). Sålunda bör vi bruka Guds ord, att vi därigenom blir helgade till våra liv. Ingen bok i etik, som skrivits av någon människa, kan jämföras med Bibeln. Ty Bibeln inte bara lär oss den allra högsta moral, utan den ger också genom evangelium villighet och styrka till att följa dess föreskrifter.
Till tröst
I världen lider vi betryck. Men i sitt ord tröstar Gud oss med försäkran om hans beskydd och med löftet om hans nåd (Joh. 16:33). Därför är hans ord för oss vårt hjärtas fröjd och glädje (Jer. 15:16), mitt under fiendskap och lidande. Som en röd tråd går genom all evangelilförkunnelse: "Trösten, trösten mitt folk, säger eder Gud" (Jes. 40:1). "Ty allt vad det än är som fordom har blivit skrivet, det är skrivet till vår undervisning, att vi genom tålamod och genom skrifternas tröst må ha hoppet- (Rom. 15:4). Och det hoppet har vi, att vi har fått dubbelt igen av Herrens hand för alla våra synder (Jes. 40:2).
I förordet till sin stora katekes
säger Luther: "Om jag skulle uppräkna all nytta och frukt, som
Guds ord har med sig, var skulle jag väl därtill få papper
och tid nog?"
Den som närmare vill tränga in i ämnet "Bibeln, dess ursprung och syfte-, hänvisas till följande skrifter, som Stiftelsen Biblicum utgivit och som kan rekvireras från dess bibelforskningsinstitut, S. Rudbecksg. 6, 752 36 Uppsala.
DITT ORD ÄR SANNING. En handbok om Bibeln. 1971. 285 s. Denna handbok behandlar ämnen som Bibelns inspiration och auktoritet, kanon, Bibeln och arkeologin, Bibeln och det mänskliga språket, Bibeln och dess bruk m. m.
DET STÅR SKRIVET. Andra reviderade uppl. 1972. 124 s. Denna skrift behandlar främst bibelsynen och tar upp de angrepp som riktas mot Bibelns tillförlitlighet. Den lista på s. k. fel i Bibeln, som biskopsmötets bibelkommission anfört, föreligger här granskad.
SKRIFTEN OCH SALIGHETEN. 1972. 88 s. I denna skrift ges en klargörande framställning av grundvalen för den kristna tron, den profetiska och apostoliska undervisningens tillförlitlighet och Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse. Det viktiga ämnet "lag och evangelium" ägnas ett särskilt kapitel.
Följande småskrifter tar upp frågor som modern bibeltolkning och bibelkritik ställer dagens kristna och i synnerhet den studerande ungdomen inför:
BIBELN OCH VETENSKAPEN. 1972. 40 s.
GAMLA TESTAMENTET OCH HISTORISK-KRITISK METOD. 1972. 50 s.
MODERN BIBELTOLKNING OCH KRISTEN TRO. 1972. 55 s.
FÖRUTSÄTTNINGSLÖS BIBELFORSKNING? 1972. 42 s. JESAJA 53. 1972. 45 s.
PROFET OCH PROFETIA ENLIGT BIBELN. 1975. 46 s.
En historisk översikt över
Israels och den första kristna församlingens förhållande
till Guds uppenbarelse ges i skriften GUDS FOLK ISRAEL OCH GRUNDEN FÖR
DESS EXISTENS. 1974. 54 s