Båttypen VO 60 hade premiär i Whitbread 1993/94 och hette då W60. VO står för Volvo Oceanracer (W stod för Whitbread) och 60 är den ungefärliga längden i fot mellan förliga perpendikeln (där vattenlinjen börjar) och akterspegeln.
VO 60 har ballasttankar, små kölar (antingen T-köl eller L-köl), planbotten och extremt lätta skrov. Detta gör att båten beter sig som en jolle, vilket resulterar till att båten blir väldigt snabb och väldigt svårseglad. Båten väger runt 13 ton, cirka 9 av dessa ligger i bulben på kölen. Detta behövs med tanke på djupgåendet är 3,7 meter och att masten 29 meter hög.
Det är ballasttankarna som gör att båten är så snabb och stabil. Utefter skrovets insidor ligger vattentankar som är uppdelade i flera sektorer och kan fyllas med 2500 liter vatten - per sida. När tankarna är fyllda på lovart sidan blir båten mycket styvare och kränger inte lika mycket, vilket i sin tur medför att man kan bära mer segel och hålla en högre fart.
VO 60-regeln eller rättare sagt W 60-regeln togs fram hösten 1990, när 18 båtkonstruktörer, båtbyggare och regelmakare satte sig ner för att på uppdrag av Whitbreads ledning ta fram en ny båttyp. Den nya båttypen skulle vara snabb, stabil, spännande att segla, kräva en liten besättning och - i sammanhanget - billig att konstruera.

Volvo Ocean Race går ut på att segla jorden runt så fort som möjligt. Första gången någon seglade ensam hela jorden runt var på 1890-talet. Det var sjökapten Joshua Slocum med sin ombyggda fiskebåt Spray och resan tog honom tre år. 1924 var det dags igen, men denna gången hette mannen Conor O'Brien och han seglade med sin båt Soirse. Därefter gick det många år innan någon försökte segla ensam runt jorden. Fak- tiskt ända till 1967, då sir Francis Chichester seglade med sin Gipsy Moth. Denna gången tog det bara 226 dagar.
Hans ensam segling väckte ett så stort massmedialt intresse att The Times året därpå annonserade om 5000 pund till den förste ensamseglare som seglade jorden runt utan uppehåll. Endast en båt av de nio som startade fullföljde hela loppet.
Nu var idén om en jorden runt kappsegling född. Styrelseordföranden för Royal Naval Sailing Association, gick länge och grubblade på tanken att anordna ett nytt race runt jorden. En kväll satt han och ölbryggeriet Whitbreads ägare på en pub i Southampton och pratade om idén över ett antal Guiniess. Det slutade med att Whitbread blev sponsor och tävlingen fick därmed deras namn och till den första starten den 8 septem- ber 1973 samlades 17 stycken båtar, de flesta såg det hela som en sällskapssegling. 14 båtar kom i mål sju månader senare och vinnare var Sayula II. Det var hela 60 dagars skillnad mellan första och sista båten i mål.
Från mahogny navigationsbord och sex flaskor vin per dag till kevlarsegel och frystorkat, Whitbread har ut- vecklats enormt, från att ha varit "en amatör segling" till en professionell tävling. Det kan väl närmast liknas vid till ett Formel 1 lopp på havet.

1973/74 var det allra första racet och bara tre av båtarna var byggda med moderna material och design. Eric Tabarly med sin Pen Duick VI var mest Hitech, men var tvungen att bryta tävlingen efter två mastbrott. Den äldsta var den tyska Peter von Danzig, byggd till de Olympiska spelen 1936. Först i mål var den moderna Great Britain II med glasfiberskrov och amtörseglande fallskärmssoldater, men Swan 65:an Sayula II vann på handikap. Sayula II var annars känd för att ha haft den bästa maten ombord (de hade ju frys ombord), vin varje dag samt en drink innan middagen.
Trotts förlusterna av tre liv, blev Whitbread en enorm framgång, populär bland både publik och seglare. Arr- angörerna bestämde sig för att tävlingen skulle återkomma var fjärde år, så 1977/78 var det dags igen. Great Britain var med än en gång, men denna gången bestod besättningen av betalande amatörer. Cornelis van Rietschoten med sin Flyer vann både på handikap och verklig seglad tid.
I 1981/82 års race deltog Roger Nilsson för första gången. Totalt ställde 29 båtar upp, ett rekord som kna- ppast kommer att slås. Great Britain II var med än en gång, men den här gången under namnet United Fri- endly. De första svenska båtarna som ställde upp var Swan 57:an Scandinavian och Swedish Entry. Nu var Whitbread inte en amatör segling längre. Nästan alla båtarna var av nya material, vilket i sin tur ledde till ett flertal haverier. Satellitnavigering hade också blivit tillåtet. Vann gjorde Cornelis van Rietschoten med sin Flyer II.
1985/86 började det svenska intresset för tävlingen ta fart då ett flertal svenskar ställde upp, bland annat Roger Nilsson och Magnus Olsson. De seglade på The Drum som ägdes av Simon LeBon, sångaren i Duran Duran. Great Britain II var med den här gången också, men nu under namnet Norsk Data GB. Nu var det race på allvar. Avsaltningsmaskiner istället för vattentankar, frystorkat istället för den goda maten och kevlarsegel istället för dacron. Snabbast var UBS Switzerland och vann därmed den nyinstiftade Long John Trophy, L'Esprit d'Equipe vann på handikap trotts att den var tio dagar i mål efter UBS.
1989/90 var det dags för den första svenska Whitbread satsningen. I 80-talets anda sponsrades båten av diverse kreditkorts företag och fick namnet The Card, med ombord var bland andra Magnus Olsson, Roger Nilsson, Janne Gustafsson och Gunnar Krantz. Det var också första gången en båt med helt kvinnlig be- sättning ställde upp, Maiden. I Punta del Este skedde två tragedier. Den ryske skepparen på Fatizi (Pepsi) tog sitt liv på grund av problem både där hemma och på båten och Janne Gustafsson omkom av skallskad- or som han fick efter en motorcykel olycka. Vinnare var Steinlager II, Steinlager lyckades även vinna alla delsträckor, vilket ingen annan har eller säkerligen kommer att lyckats med.
1993/94 gjorde W60 båtarna entré. En båttyp som kom att dominera tävlingen, vilken också blev standard i nästa race. Det var också den första tävlingen då alla båtarna var utrustade med en satellitsändare och tack vare den kunde alla båtarna rapportera in sina exakta positioner var sjätte timma. Flottan bestod utav två klasser, Maxi och W 60. Tokio var den stora favoriten och tippade vinnaren, men Tokio tappade masten och slutade femma. Svenska Intrum Justitia, The Silver bullet även kallad hade också chans att vinna, men blev omseglade i doldrums utav Yamaha som till sist vann. New Zealand Endeavour vann Maxi klassen.
1997/98 ställde tio båtar upp, varav tre svenska: EF Language, EF Education och Swedish Match. EF Edu- cation var den första kvinnliga båten med samma ekonomiska förutsättningar som sina manliga konkurren- ter. Med ombord var bland annat Anna Drougge, första och än så länge enda svenska som ställt upp i täv- lingen. EF Language vann överlägset och Swedish Match blev omseglad på målsnöret och kom trea. Dag- liga e-mail från båtarna och internet hjälpte till att göra detta Whitbread populärare än någonsin. Whitbreads hemsida var den mest besökta sport sidan genom tiderna efter OS.

Volvo som var den största sponsorn under hela Whitbread 97/98, bestämde sig för att köpa tävlingen ge sitt namn till den. Så blev fallet och 1999 ägde Volvo alla rättigheter. Tävlingen heter nu Volvo Ocean Race och är världens mest prestige fyllda oceankapsegling.

Den 23 september 2001 startade det första Volvo Ocean Race. Åtta båtar ställer upp, två från Sverige och någon svensk besättningsman på i stort sett alla. Båtarna som ställer upp 2001/02 är de mest avancerade hittills. Kolfibermaster är nu tillåtna, om än möjligt ännu mer spartansk inredning och proppade med teknik som kan mäta allt från båtens hastighet till mastens påkänningar. Vikten av allt det torrfoder som man kom- mer att ha med sig under hela tävlingen, väger lika mycket som all den choklad som The Card hade med sig under sin längsta etapp.