ATT KOMMA HEM..

Ja, så är jag då åter i Knäred efter att i nästan trettiofem år varit bosatt på olika orter i Skåne. De sista tio åren i Höör.

       Jag heter Benkt Eriksson, pensionär/ konstnär.. Mitt hem här var prästgården i Knäred. Pappa var präst, kontraktprost Sven Eriksson. Pappa  tjänstgjorde i Knäred mellan åren 1940 till pensioneringen 1965. Mamma var lärarinna, Ragnhild Eriksson och tjänstgjorde som vikarie i Knäreds folkskola.

       Det var med blandade känslor jag återvände till Knäred, byn där jag gått i skola och där jag vuxit upp. Jag var full av förväntan och förhoppningar, men kände ändå en  rädsla och lite oro, det skulle kanske inte bli så som jag hade tänkt mej . Det är så mycket som har förändras, det har byggts nya hus, gamla har försvunnit. En ny generation har vuxit upp , många nya människor har flyttat till Knäred. Förändringar är ju en naturlig process, oavsett om det är positivt eller negativt, som  alltid måste ske.

        Men det är ändå som någon skald skrev  "jag längtar stenarna"och det gjorde jag verkligen. Stenarna i Krokån, som vi, mina bröder och jag hoppade på , från bron nedanför prästgården ,.upp till forsen vid kvarnen. Allt finns kvar, stenarna ,det bruna krokåvattnet.Jag ser både min gamla skola och Knäreds kyrka ifrån min bostad. Ja minnena bara rusar emot mej .

       Under sommaren nästan bodde vi bröder i Krokån, vi byggde masonitbåtar, enkla  båtar med sidor av trä  och bottnen av masonit. Bräderna köpte vi för en eller två kronor av Kalle sågare  som hade sågen nedanför kvarnen.  Båtarna hade vi ett stycke ovanför "Postkassen", en stuga vid kvarndammen strax ovanför badstället. Här byggde vi vasshyddor, fiskade och lekte indianer och vita.

Vi badade mest nedanför forsen vid kvarnen, vattnet kändes liksom lite friskare där , sedan var där  roligare och mer spännande vi kunde krypa in under fallet. , där blev ett litet luftrum under vattnet. Jag har ju sett att barnen och ungdomarna fortfarande leker och träffas på samma sätt som vi gjorde nere vid forsen i Krokån.

När jag tänker tillbaka på  aktiviteterna nere vid ån kan , det tyckas vara lite farligt, men vad jag kommer ihåg hände det aldrig  något allvarligt.

När jag tänker tillbaka på  aktiviteterna nere vid ån kan , det tyckas vara lite farligt, men vad jag kommer ihåg hände det aldrig  något allvarligt. Vi växte ju upp med vattnet i ån så vi lärde väl oss riskerna på ett naturligt sätt. Trevligt hade vi iallafall nere vid Krokån. Jag tror att det är minnen som alla knäredsbarn i generationer har upplevt.

       Prästbarn som vi var, mina bröder Gunnar, Anders, Ingemar och jag, gjorde att vi kom i nära kontakt med det kyrkliga livet. Verksamheten i Knäreds kyrka blev en del i vårt vardagliga liv. Vi fick hjälpa kyrkvaktmästaren i hans sysslor.Fast ibland var det  väl han som var barnvakt för oss. Vi trampade orgeln , släkte ljusen . fick ringa i kyrkklockorna, den stora klockan ringde Anders och jag tillsammans för att orka med det. När vi blev lite äldre hjälpte vi ,kyrkvaktmästaren , Rudolf Mangfors att gräva gravar., köra ved till källaren under kyrkan,det var vedeldning som gällde då.  Ingemar vikarierade under flera år som kyrkvaktmästare på sommarloven, då fick hela familjen ibland hjälpas åt med de olika uppgifterna i kyrkan och på kyrkogården..  Ingemar och jag spelade ibland i kyrkan , Ingemar trombone och jag trumpet, ofta tillsammans med mamma., som brukade vikariera för kantorn..

       Uppe på vinden i ett av uthusen till prästgården hade vi ordnat en "klubblokal", där vi tillsamman med våra kompisar spelade,tutade och gick på, jazz ville vi ha det till., så märkvärdigt var det väl inte, men  roligt hade vi.

       På tal om klockringning minns jag freden när andra världskriget slutade 1945 , då skulle det ringas i alla kyrkklockor , Anders och jag var elva år då, och fick hjälpa till med att ringa, det skulle ringas väldigt länge.

        Jag läste i en bok om Knäred, att mamma, som var ordförande i Röda korsets kretsstyrelse den 7 maj 1945 gjort följande uttalade:

" Det är en stor dag vi i dag fått uppleva, då för ett par timmar sedan genom radion kungjort att vapnen nu nedlagts. Så har då äntligen den dag kommit som vi alla i åratal sett fram emot, vapenstilleståndsdagen. Må den bliva början till en ny och bättre värld än den som nu slagits i spillror".Det har gått femtio år sedan krigsslutet, fortfarande slås länder i spillror, men vårt hopp om en bättre värld finns kvar.

      Jag har nu varit här i fyra månader och tycker det känns väldigt bra att ha återvänt till Knäred,jag känner mej välkommen, jag har kommit hem.

,Benkt Eriksson

2002-04-20