2011-04-21
13:16- IDG.se:
Mediamassakern
Av Jörgen Städje
Mediakonsumenter är
vi allihopa, men vad konsumerar vi? Har musiken
gått från att vara en smaklig jordgubbsbakelse
till en smaklös pappbit?
Ämnet musik på stan har
tagit en annan, mera skrämmande vändning.
Det har gått så långt att de klassiska
kompositörerna används som tonårsskrämmor
vid större köpcentra i England, för
att förhindra vandalism. Forskning har visat
att ungdomar kan avskräckas av klassisk musik.
De verkar hålla sig borta från musik
de inte gillar och Mozart har visat sig vara extra
effektiv.
http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/england/beds/bucks/herts/4836068.stm
http://news.bbc.co.uk/2/hi/asia-pacific/5047610.stm
http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/3576878.stm
Notexempel
Notexemplet ovan visar inledningen
till Johann Sebastian Bachs femte Brandenburgkonsert
från 1721. Den är så #@¤%&
bra att jag fryser varje gång jag hör
den. J. S. Bach var en kompositör som skrev
cirka 3000 verk av alla upptänkliga slag och
alla var bra. Det finns inga B-sidor i hans verkförteckning,
inga floppar. Han behärskade allt, från
körmusik, stor orkester, orgel, kammarmusik,
finstämd romatisk flöjt, skojmusik, vad
som helst. Ännu 290 år efter att den
gick upp på Tysklandstoppen är Brandenburgkonserten
bland de mest spelade verken i den klassiska litteraturen.
Helt utan marknadsföring. Konserten har BWV-nummer
1050, och det säger lite om produktionen.
Populärmusiken hamnar i andra
änden av skalan, med endast ett fåtal
olika toner, upprepade in absurdum. Notexemplet
ovan är från Abbas ”Take a chance
on me”. Det är inga större variationer,
men Ulvaeus-Andersson är ingalunda de värsta
bovarna (dessutom tycker undertecknad som sagt om
Abba).
Darin Zanyar blev väldigt populär
med sin ”You’re out of my life”.
Räknar man efter i refrängen används
hela fyra toner. Refrängen till technolåten
”I en annan tid, i en annan värld”
av Olle Ideström och Johan Lindström består
av hela två toner. Det måste vara rekord.
Ändå spelas den på radio av glatt
pladdrande diskjåkkisar som berättar
hur fantastisk den är.
Varje år kommer det in cirka
3000 bidrag till Melodifestivalen och de flesta
sorteras bort omedelbart. De övriga glöms
så snart man stängt av tv:n. Något
fåtal stannar i minnet ett par månader,
men sen är de ohjälpligt borta.
Förenklingen
Musikindustrin
når oupphörligt nya lågvattenmärken.
Härom dagen hörde jag en låt som
hette ”Fuck You”. Eller, ”låt”,
det var någon sorts dunkande, stönande.
Eller titta på musikvideo på MTV. Konkurrensen
är stenhård och eftersom all ”musik”
i stort sett är likadan måste man hitta
på något annat att konkurrera med. ”Sex
säljer” är ett gammalt visdomsord
och den som törs visa mest naket på tv
vinner. Särskilt bland de pryda amerikanerna.
När Microsoft Movie Maker började
skeppas med Windows var det ett popband som gjorde
en musikvideo på rekordtid. De spelade in
den på förmiddagen, redigerade efter
lunch och på eftermiddagen kunde den visas
på MTV. Är det ett framsteg?
Jag har inte alls berört den
heliga sporten. Den faller nästan för
långt ned på skalan, men mitt i allt
det bedrövliga pladdrandet om hur BIK slog
Bröttomhölje för sjuttiandra gången
och kommer att fortsätta göra nästa
månad och nästa år och om tio år,
dyker det då och då upp en gnista av
ljus. Det var alldeles efter nyheten om den svåra
tsunamin i Japan, nyligen. Efter nyhetssändningen
var det sportradio och sportreporten sade:
– Efter den här nyheten
kan ju sporten verka lite malplacerad... men iallafall
så slog Södertälje Brynäs på
bortaplan med bla bla bla...
Det var ett litet blänk av intelligens,
som dock snabbt släcktes. Redan nästa
dag hördes nyheter om läktarbråk,
bengaliska eldar, rökgranater på plan,
brinnande bilar mm och de ansvariga är lika
förvånade varenda gång. Det är
som snön som överraskar alla tågoperatörer
varenda vinter.
Om MP3
Du köper
dyrbara musikspelare för tusentals kronor och
högtalare med underliga material, bara för
att spela mp3-filer du tankat ned från Internet
där dynamik, frekvensområde och brusgolv
har anpassats för att dra minsta möjliga
bandbredd. Idén med mp3 är destruktiv
komprimering. Resultatet av mp3-kodning är
inte som man skulle kunna tro, ett allt mer begränsat
frekvensområde ju lägre bittakt man väljer,
utan ett allt kraftigare utslätande av detaljerna.
(Ett försämrat frekvensområde kan
dock lätt ordnas på annat sätt.)
Tankarna bakom mp3 grundas på
fenomenet auditiv maskering, som i korthet innebär
att om örat hör en ton, kan en ton intill
i frekvens inte höras om den är tillräckligt
svag i förhållande till den första.
Den svagare tonen kan alltså tas bort om man
vill spara plats i överföringen. Mp3-kodningen
går till så att man fouriertransformerar
musiken till diskreta frekvenser (med olika amplituder)
och delar in musikens hela bandbredd i ett antal
mindre delband (subband coding).
(Fouriertransformering är att
på ett matematiskt sätt göra om
en analog vågform till en serie diskreta frekvenser
som till exempel kan beskrivas som ett spektrum.
Ljudvågen blir till en lista med frekvenser
helt enkelt, där man lätt kan sudda de
som inte behövs. Ju lägre bittakt, desto
fler suddar man.)'
För varje delband utnyttjar
man algoritmen för maskering och tar bort de
deltoner som inte är hörbara och sparar
frekvens och amplitud för de kvarvarande. Vid
en given bittakt kan olika många deltoner
plockas bort i olika band, beroende på hur
många hörbara toner som finns. Vid avspelningen
är det signalgeneratorer som spelar upp tonerna
enligt specifikationerna. Det ursprungliga ljudet
sparas inte alls. Ju lägre bittakt man använder,
desto högre måste gränsen sättas
för vad som ska tas bort, tills man till slut
inför artefakter, som fnissel och förekon.
Mp3 är dessutom otrevligare
än så. I det övre frekvensområdet,
10 kHz och uppåt, där det mest bara finns
höga övertoner och cymbalernas swissshh-swisshh
är det få som kan skilja det äkta
ljudet från en vitbrusgenerator. Mp3-kodaren
gör faktiskt så att den undersöker
brusnivåerna i de höga frekvensområdena
och lagrar bara nivån. Givetvis med olika
stora delbandbredder beroende på bittakten.
När Mp3-ljudet ska kodas av, ersätts den
inkodade brusnivån med brus från en
brusgenerator inom det angivna frekvensbandet. Inbitna
trummisar som säger sig kunna höra skillnad
på olika cymbalfabrikat må gråta,
men så går det till.
Tyvärr är vi alla individer,
så det maskeringsvärde som gäller
för en, gäller inte för en annan.
Ett tränat öra hör svaga ljud bättre
än ett otränat pop-öra. Som radioamatör
får man lära sig att höra röster
och toner långt ned i bruset. Man kan alltså
sänka sin maskeringsgräns genom träning.
Musik finns överallt på
Internet från en mängd olika nedladdningstjänster
(Spotify, Youtube, Itunes), som du uppmanas strömma
in i vardagsrummet. Men vad är det du får?
Det är som att doppa en disktrasa i musikens
bubblande, färgrika harmonigryta, dra upp den,
vrida ur det mesta och kasta den solkiga trasan
i ansiktet på köparen.
Det här är inte vad undertecknad
tycker eller tror, utan det är så här
algoritmerna fungerar. Se vidare min artikel rörande
svenska Coding Technologies i Elektronikvärlden
2006-9 (numera Ljud & Bild), som skapade Mp3
Pro och AAC+ som är direkta superset till mp3.
Experterna talar
--------------------------------------------------------------------------------
Vi har frågat några kompositörer
och andra ljudtekniska experter om vad de anser
om dagens ljudmiljö.
Ralph Lundsten, kompositör
Ralph Lundsten är Sveriges mest
kända tonsättare av elektronisk- och synthesizermusik,
tillika
konstnär, filmskapare och författare.
I sin Andromeda-studio har han sedan 1959, oberoende
och ignorerande alla ismer, skapat sitt eget personliga
musikspråk, originella filmer och utställningar.

– Hur har ljudlandskapet förändrats
under de dryga femtio år som du har komponerat
och
utgivit musik?
– Pop och schlager har brett
ut sig som en folksjukdom. Det har gått så
långt med radio och tv att
jag ämnar sluta betala tv-licens. Jag vill
inte sponsra idrott, idiotisk matlagning och schlagerprogram.
Jag tycker absolut att man ska avskeda TVs nöjeschef,
och P2s musikgrupp borde absolut bytas ut.
De spelar till största delen musik med symfoniorkestrar.
Vår tids musik, den som idag kallas för
”electronica” får nästan
ingen plats alls.
Det är symptomatiskt att när
radion spelar ett stycke av mig, väljer de
det enda stycke som är
inspelat med symfoniorkester. Aldrig originalmusiken
(Ralph torde vara en av de få kompositörerna
i
denna värld som fått sin elektroniska
musik omgjord för symfoniorkester och kyrkorgel).
Det har
blivit schlager och popprogram i kvadrat på
radion. Det finns flera nya kanaler som bara sysslar
med
sådant. Och så finns det en liten kanal
som får dela sin tid med en massa andra program,
nämligen P2,
som sköts av en väldigt konservativ ledningsgrupp
som bara spelar ”live”-musik. Och så
analyserar
de ihjäl musiken.
– Hur har möjligheterna
med ljudåtergivningen förändrats
med åren?
– Med CD-skivan blev ljudkvaliteten
fantastisk och så trycker man ihop musiken
mer och mer för att
det ska låta jämntjockt. Just det här
jämtjocka har varit en begräsning för
mig. Jag kan ha en upptoning
som tar 2-3 minuter och det är ungefär
den tid ett musikstycke får ta idag.
– Vad vill uppdragsgivarna ha
idag?
– Ta till exempel filmmusik.
Där vill de bara ha enkel musik som följer
handlingen exakt, vilket jag tycker
är fullkomligt vansinnigt. Musik ska lägga
till det som fattas i en film. Pop och schlager
är självändamål
idag. Alla människor ska ge ut schlager. Min
senaste beställning var till Linné-jubileet
(2007, Nordisk
Natursymfoni nr 10 ”Symphonia Linnæi”
opus 625) och då hade jag inga som helst krav
på mig.
– Hur gör du själv
med dynamiken?
– Om man tar ett stycke som
”Vinterlegend” (Årstiderna, 1996)
och man får en känsla av att man åker
en slädfärd, då ska det vara kraftig
dynamik och när det sedan mörknar och
stjärnhimlen kommer fram
så ska musiken vara så svag att den
knappt är hörbar. Denna typ av dynamik
vill jag gärna ha.

Här har vi litet kvalitetsmusik,
Ralph Lundstens ”En solsaga” från
CDn ”Ralphinated Symphonies” från
1992. Musikalisk dynamik 12 dB med toppar på
3 dB över detta.
Ingemar Lindqvist, ljudtekniker
Ingemar Lindqvist har sedan 1993 arbetat
i sin firma Audio Lab Stockholm och
medverkat vid utgivning på cd av inspelningar
från analoga media. Han är ensam
med sin firma och anlitas av kräsna skivproducenter.
Mest har han jobbat med
överföringar från 78-varvsskivor,
men kan överföra ljud från nästan
alla slags ljudmedia.

– Vad har hänt med ljudåtergivning
under de år du har arbetat med ljudutgivning?
– Jag har jobbat med ljudteknik
i 40 år, bland annat på Dramatiska Institutet,
Riksteatern och
Statens Ljud- och Bildarkiv (nuvarande KB). Totalt
har jag medverkat i ett 150-tal cd-produk-
tioner. Ett av mina senaste alster var en box om
totalt 17 cd. Det som ledde mig in på detta
var
att jag i så många år som skivköpare
och ljudentusiast förundrat mig över hur
dåligt ljudet
mastras på de flesta kommersiella skivor.
Jag hade ambitionen att rädda inspelningar
från denna
ständiga ljudmisshandel som de större
skivmärkena åstadkommer vid återutgivning
av äldre
ljudmaterial.
Hur kommer det sig till exempel att
de i decennier gjort "apstereo" av äldre
monoinspelningar,
alltså att med fasvridningar, flanger- och
ekoeffekter skapa en konstlad stereo bemängd
med ett
sound som får det att låta som om det
kom från en soptunna? Detta sker inte på
önskemål från
skivköparna utan av någon ljudteknisk
klåfingrighet. En annan klåfingrighet
är när man klipper
ner "sticket" (improviserat mellanspel)
i äldre låtar för att de ska bli
kortare än de var ursprungligen.
Eller när de använder digital brusreducering
så att ljudet blir konstlat med allehanda
biljud.
Ett annat problem med mastringar från
större svenska skivmärken är den
oerhörda kompression
och limitering de använder. De verkar anse
att cd-skivor inte på några som helst
villkor får förmedla
någon dynamik. I verkligheten är musik
beroende av uttrycksfullhet bland annat i variationer
i
styrkan, men de stora skivbolagen verkar vara uppfyllda
med samma ideal som man kanske har vid
tillverkning av signalhorn för bilar = ju starkare
det låter desto bättre!

Jag tog fram en cd som kom ut 2007
med Ted Gärdestad, en trippel-cd kallad "Det
bästa med..."
Här ligger fyrkantvågorna packade. Skivan
har getts ut av Universal/Polar.
Bilden ovan är en översiktsbild
av sex av ljudspåren där man ser musiken
utformad som en rad
tegelstenar (observera logskalan).

Den andra bilden visar i närbild
en av alla hundratusentals fyrkantvågor. Trots
att extrem
kompression/limitering använts har de alltså
ändå överskridit maximal digital
nivå. Men på så
vis lyckades de ju få ner dynamiken ännu
mer än den kraftiga limiteringen lyckades med.
Är detta musik? Ja, oavsett vad
man tycker om Ted Gärdestad, alltså.
Om cd-spelarna hade utrustats med
OVER-indikator hade denna lyst varnande under hela
låten, sedan slocknat tills nästa låt
startar på cd:nn och sedan fortsatt lysa konstant.
Det som mest av allt har förvånat
mig under decennier är att HiFi-tidningar och
skivrecensenter
aldrig tar upp hur illa så många skivor
faktiskt låter. Man skriver gärna artiklar
om att "cd låter
hårt och kallt" men man skriver aldrig
ett ord om orsaken, nämligen att musik återgiven
utan
dynamik och som idel fyrkantvåg verkligen
låter "kallt" och "hårt".
Det är inte bara jag som undrar
och beklagar mig, utan undringarna tycks gå
som en röd tråd,
som virar sig kring alla ljudtekniker jag talat
med. Man kanske tror att en cd ska låta ”högre”
på radio om ljudet komprimeras redan från
början, men det är faktiskt helt ointressant
eftersom
alla radiostationer har egna kompressorer som gör
sitt bästa för att förstöra
ljudet.
Jörgen Thuresson, mikrofonmagiker
Jörgen Thuresson i Stockholm
tillverkar kondensatormikrofoner av absolut högsta
klass. Han
konkurrerar uppe bland molnen med Neumann, AKG,
DPA (Danish Pro Audio) och liknande.

Thuressons astronomiskt fina CM 402, en stormembrans
kondensatormikrofon. Mikrofonen
har nio olika, omkopplingsbara upptagningskaraktäristika,
med en förstärkarkrets med bara
7 dBA egenbrus och är främst avsedd för
ofärgade instrumentupptagningar. När man
pratar
med ljudtekniker, så brukar svaret bli att
de har massor av olika mikrofoner, men ska det
vara riktigt bra, så tar man Thuresson.
– Du anstränger dig för
att tillverka allt bättre och brusfattigare
mikrofoner hela tiden. Behövs
det?
– Hela världen vill inte
komprimera så mycket det går. Det finns
en massa annat folk också. Mina mikar
brusar ungefär 7 dBA och klipper vid dryga
135. Det blir ju nästan 130 dB dynamik och
det behövs
om man ska spela in en symfoniorkester.
– Vad har du på gång
nu?
– Diverse olika mikar. Stora,
små, kantiga, runda, hög- och lågbudget,
mono, stereo, 5.1 m.m. Min nya
femkanalsmikrofon ska till exempel användas
den första maj på en storbandinspelning.
– Jaha, och vem ska köpa
den då, när popbanden bara använder
sex dB dynamik? Känns det inte
tröstlöst att utveckla superlågbrusiga
apparater?
– Inte när filmaren går
ut i skogen och spelar in en fågel långt
bort i stereo och sen kommer tillbaka och
säger ”Oj, vad bra det blev”. Eller
om man ska spela in en stor orkester och vill ha
full dynamik. Eller
lågmälda instrument som t.ex. luta. Barockmusik
komprimerar man inte. Den klassiska musiken kanske
är tre procent av marknaden om man ser det
i försåld volym, men de ska ju trivas,
de också. Eller ta jazz
och folkmusik, även om de numera alltmer använder
PA och komprimering. Jag har dessutom en gång
i
tiden ägnat mig åt att bygga dynamikbegränsare
åt närradio och lokalradiostationer.
Med mina senaste
processorer kan man begå brutalkompression
och andra hemskheter, så jag tillhör
fiendelägret också.
Hög kompressionsgrad ger kraftig förstärkning
i svaga partier och lyfter fram brus. Då har
man verkligen
nytta av lågbrusiga mikar.
– Vad tror du bli nästa
steg i bullerkriget?
– Att man överger det för
att man blir trött på det.
– Har du några högdynamiska
anekdoter att komma med?
– Jag har en bekant som spelar
in militärmusik. Han spelade in en överflygning
av Viggen en gång. Då var
det nästan så att de fick leta reda på
mikstativen efteråt. Eller den här: En
elev på en musikskola lyckades
pilla in en Neumann-mik i ett lagom stort hål
i en baskagge och trampade sedan på pedalen.
PLOFF!!!
Miken flög ut som en champagnekork. Hur det
gick med membranet vet jag inte.
Så vad har hänt?
Har vi blivit
dummare, lojare, mera ointresserade av kvalitet?
Är en bra artist en som drar in stålar
och inte
en som kan spela? Varför accepterar vi allt
enklare melodier och allt simplare underhållning?
Ett antal
konstateranden pekar i den riktningen.
Hur kan folk titta på samma
amerikanska tv-serie i tiotals år, som ältar
samma ämnen hela tiden?
Med påklistrat skratt? Med skådespelare
vars huvudsakliga repliker är ”WÄÄÄÄÄÄ!”
Varför står vi ut med tv-reklam för
fåniga produkter som vi ändå bara
skrattar åt? Reklamen matar
oss med desinformation på så låg
nivå att det är ett hån mot varje
rationellt tänkande människa. Hur
många tror faktiskt att håret behöver
vitaminer? Varför har alla tvättmedel
och skönhetsmedel en ”ny
formula” jämt – för att den
gamla alltid är så dålig, och hur
dålig den senaste är upptäcks snart?
Tror
du verkligen att du får ett mobilabonnemang
för en krona? Tror du verkligen att immunförsvaret
kan
stärkas med en tablett? Tror du faktiskt att
du behöver gurgla dig med munvatten, för
att tandborstning
inte räcker till längre?
Vem kan tro på ”Total Home Makeover”,
med välregisserat gråtande människor
filmade i närbild,
som redan vet att TV ska kosta på deras risiga
hus en renovering? Det är väl inte alls
så att detta har
kostat månader av förberedelser och diskussioner
innan kamerorna ens rullar för första
gången?
Varför accepterar de allra flesta att se en
tv-film med fel höjd-bredd-förhållande?
Uri Geller är på väg tillbaka.
Det enda tv-program undertecknad tror
på är Mythbusters. De visar hur de tänker,
de visar hur de gjorde och
man får se resultatet förklarat, oavsett
om det gick bra eller dåligt. Långt
ifrån alla experiment de gör är
underhållande, men det är det enda program
där man kan få se huvudpersonen säga;
”Men vänta, jag har en
Coca Cola-automat på larvfötter hemma
i verkstaden. Den byggde jag en gång åt...”
Vad gör man åt saken?
Vägra köpa
uselt mastrad musik – digitalisera hellre
dina egna LP-skivor
Vägra lyssna på skräniga radiokanaler
med undermålig musik och antiintellektuella
presentatörer
Vägra acceptera skrikiga, ointellektuella tv-serier
med påklistrat skratt
Strunta i deras reklam
Installera reklamspärrar
I extremfallet: Gör som Ralph Lundsten: Sluta
betala TV-licens
Får du en chans: tala om för dem vad
du tycker
Läs mer:
Wikipedia har en fin artikel om bullerkriget, med
jämförelser över tiden: http://en.wikipedia.org/wiki/Loudness_war.
Utlänkarna från artikeln är också
värda att besöka.
Om funktionen hos MP3: http://en.wikipedia.org/wiki/MP3
Stockholms stads bullerkarta: www.map.stockholm.se/kartago/kartago_fr_buller.html
Undersök din musik själv med Audacity: http://audacity.sourceforge.net
Direkgravyrer kan köpas än idag: www.sheffieldlab.com
|