Draculas slottsruin från Transylvanien 
(Rumänien) Mitt möte med Vlad Tepes


Vägen till borgruinen (inledningen)

Ett dovt muller hörs från den gråsvarta himlen, följt av en kraftig bländande blixt. I nästa ögonblick återvänder mörkret som om det skulle ha legat på lurpass och bilens svaga strålkastare försöker återigen flämtande lysa upp vägen framför mig. Då och då skrapar det till under bilen. Väglaget är gropigt och just nu nedsörjat av blöt och slirig lera. Med stadig hand försöker jag hålla mig på vägen. Hela eftermiddagen har en gråmulig himmel legat över södra Transylvanien. Det oavbrutna regnandet har fått mig att vid flera tillfällen tappa väggreppet och kana ner i diket.

För ett ögonblick försvinner mina tankar iväg till en tid som ligger höljt i historiens dunkel. Åren 1448-76 regerade en prins Vlad Tepes över dessa trakter. Konstantinopel hade fallit och turkarna trängde österifrån in i Europa på samma sätt som mongolerna ett par hundra år innan. Som en del i en kristen försvarspakt stred prins Vlad och hans Drakorder mot en nästan övermäktig fiende. Sedan inträffade någonting som fick den gamle förkämpen att helt vända kristendomen ryggen. Den bild av grymhet som, enligt den gamla historieskrivningen, har skapats kring honom är nog inte helt sann. Det var en mycket brutal tid i nästan hela Europa. Att spetsa fiende och brottsling var ett vanligt straff.

Med ett plötsligt ryck återförs jag till nuet. Bilens ena framhjul har precis tappat väggreppet och drar med ett lätt brak ner i diket. En ögonblicklig tystnad råder. Endast vindens sus och det smattrande regnet hörs genom den otäta sidorutan. När chocken över det inträffade släppt fångar hörsen upp ett svagt ylande inte långt ifrån bilen. Vargar?!, tänker jag högt för mig själv. Samlar snabbt ihop tankarna för att direkt inse det fruktlösa i att omedelbart ta mig upp på vägen. Väljer istället att ännu en gång ta ner hela bilen i diket för att, med bakhjulsdriften, pressa mig upp på igen.

Medan jag plockar fram de stora gummistövlarna bakom sätet, öppnar bildörren och kliver ut, öser regnet ner såsom från en vidöppen kran. En kraftig vind rycker tag i jackan och vrider den ett kvarts varv. Med stor beslutsamhet trycker jag igen bildörren och trevar mig sakta bakåt till bagageluckan. Med hjälp av båda armarna lyfter jag sakta upp luckan, gräver ur mörkret fram två avnötta brädor, och med en i var hand lyckas jag till sist få dit brädorna framför båda bakhjulen. Plötsligt hör jag en gren knäckas bakom ryggen. Snurrar snabbt runt för att endast se ett totalt mörker. Pulsen rusar och blicken flackar hjälplöst ut i tomheten.

Sekundena tickar sakta iväg. Efter någon minuts tystnad tar jag mig beslutsamt in i bilen och vrider om tändningsnyckeln. Motorn mullrar igång igen. Nu gäller det att med ett lätt lyft på kopplingen. Några evighets långa minuter senare ligger jag åter på vägen och med ett lätt tryck på gasen rullande tar mig bort från platsen.

Dagen innan

Dagen innan hade jag varit på väg med tåg från Bukarest med destination det lilla samhället Curtea de Arges. Platsen ligger vid randen av det stora bergskedjan, Karpaterna. Från tågvagnens fönster kunde jag med förnöjsamhet konstatera hur väl ordnad denna del av världen var när det gäller skönhet och storhet. Både järn- och landsvägen slingrade sig smidigt uppför den transylvanska bergskammen med vidunderlig utsikt över gröna välvuxna dalar, dimmhöljda och spetsiga bergstoppar, små pittoreska bergsbyar fyllda av livfulla aktiviteter och över allt detta lyste den mildaste och mest livsbejakande solen. I min kupé satt endast två andra personer, en kvinnlig student på väg hem från universitetet i Bukarest och en äldre präst brådstörtat kallad till samhället av en kollega. När jag på en direkt fråga från studentskan beskrev mitt ärenden, blev de båda förstummade. Flickan sänkte sin blick och prästen mumlade något på rumänska. Min häpnad över reaktionen fick mig att i tysthet söka efter en inre förklaring till deras beteende. Tidigt på kvällen anlände vi till Curtea de Arges som för drygt hundra år sedan var en medelstor by. Platsen låg mjukt insvept i en liten dalgång med den transylvanska bergskedjan som en beskyddade filt. Ända tills tåget hade stannat till vid perrongen var det lugnt och stilla. Stationshuset verkade vara från förra seklets slut och sedan dess nödtorftigt underhållen. På nedre planet låg allt som hörde till verksamheten; som biljettförsäljning, godsmottagning, vänthall, tågklarering och ett synbart trångt utrymme för stationspersonalen. Det övre planet såg väl så ombonat ut.

Tåget hade knappt hunnit stanna till ordentligt vid plattformen förrän jag, med ryggsäckens ram i ena armen och med ett lätt kliv, landade på asfalten. Skymningen hade börjat falla mellan de mäktiga bergsmassiven medan de fåtalet medresenärer som här steg av förbluffande snabbt fördes iväg av de väntande. Någonting verkade skrämma dem, vilket jag hann märka i blickarna hos några av de som väntade.

Framme vid biljettluckan frågade jag försiktigt, både på engelska och ryska, efter vägen till ortens värdshus. Med en osäker och skrämd blick verkade hon först inte vilja ta notis av mig och min fråga. Sedan jag med större kraft återupprepade frågan, gav hon mig adressen på en snabbt nedklottrad lapp, varefter luckan med en smäll bommades igen. Stationsområdet var nu plötsligt öde. Det dröjde sedan inte mer än några minuter innan belysningen sakta släcktes ner. Bilden av det vackra och undersköna landskapet hade bryskt och utan större hänsyn ryckts ur mina tankar, varför??

Några regndroppar började försiktigt falla, medan jag steg för steg promenerade genom samhället för att på något vis finna den nedklottrade adressen. Solen, den mjuka och livsbejakande tingesten, var som helt försvunnen.

Med en lätt olustkänsla rörde jag mig längs de gamla kullerstens-belagda gränderna, förbi flera igenbommade butiker, mellan de fåtalet svagt upplysta gatlyktorna och över de närmast öde torgen. Allt verkade gammal, slitet och dåligt underhållet. En och annan fönsterlucka av träfanér hängde och skavde hjälplöst på ett gångjärn. Minsta vindpust fick den att gnälla och slå mot den spruckna stenväggen. Medan jag ensam och med en mycket vaksam blick försökte orientera mig framåt kände jag då och då en blick i nacken. Jag snodde blixtsnabbt runt, för att i ögonvrån överraska någon som raskt smällde igen luckan. Vart befann jag mig egentligen? Hur kunde byn verka så främmande och ogästvänlig? Något skrämde otvetydigt byinnevånarna. Traskade vidare i en allt snabbare takt. Med stor övertygelse försökte jag snabbt finna min övernattning. Efter att ha valsat runt den innersta stadskärnan ett flertal tillfällen, fick jag så syn på en lite avsides byggnad med den i dessa trakter så välbekanta symbolen för värdshus. Detta måste vara "platsen"? Har inte kunnat observera skylten på någon annan byggnad.

Väl över tröskeln fick jag dock en härlig upplevelse av att tiden i det närmaste hade stått still. Säkert var det en liknande syn, med bardisken vid ena hörnet, de stadiga borden längs de mörka stenväggarna, det oslipade golvet och brinnande flämtande lyktor och en sprakande brasa i ett av hörnen, som mötte Jonathan Harker, en av Bram Stoke's huvudfigurer i romanen Dracula, när han tog in på värdshuset året 1897. Bokens miljö, liksom den groteskt beskrivna sägnen om den blodsugande vampyren Dracula, var hämtad från dessa trakter. Raskt tågade jag fram till en man som verkade vara värdshusvärden och förhörde mig om en plats för natten, vilket snabbt gick att ordna. Och det är ju klart, vilken turist skulle frivilligt sätta sin fot i detta avlägsna och tydligen uppskrämda samhälle? Sedan frågade jag ifall någon visste den exakta vägen till Vlad Tepes gamla bortglömda ruin. Omedelbart förbyttes hans vänliga uppsyn mot en stelt förskrämd tom blick. "Vart har jag egentligen hamnat?". Är folket verkligen så uppskrämda för en så gammal medeltida sägen. Har man här inte kommit så värst längre när vi randas det 21:a århundradet.

Innan jag gick och satte mig vid ett av långborden vid brasan bad jag om att få beställa mat. En ung dam kom och tog snabbt upp min beställning. När maten sedan dukats fram satt jag hela kvällen och njöt av traktens delikatesser, medan tankarna rörde sig i andra banor. Folkets skräck, det ödsliga samhället och morgondagens resa.

Dagen därpå ägnande jag några timmar till att vandra runt i samhället för att om möjligt finna en möjlighet att ta mig fram till ruinen. Här och var där någon skylt som kunde ha en koppling till verkstad eller transport uppenbarades, klev jag in för att försöka hyra eller i sämsta fall köpa ett acceptabelt transportfordon. Efter några timmar och ett otaliga besök lyckades jag friköpa en "sämre" begagnade sovjetiska Lada. Efter att för honom ha berättat vad bilen skulle användas till, ansåg han det för mig klokast i att resa härifrån och glömma tanken på ruinbesöket. Men, hade jag kommit så här långt så skulle inte något skrockfullt hindra mig i fortsätt-ningen. Det var nu middagstid varför det gällde att snabbt komma iväg. Resan skulle säkert ta lång tid, om jag nu över huvudtaget skulle finna platsen. Väl tillbaka på värdshuset märkte jag snabbt hur samtliga stirrade på mig. Tydligen hade värden yppat min resa för någon som sedan såg till att alla gäster visste detta. Vid disken kändes allt väldigt påträngande. Någon mumlade något på det lokala språket och överlämnade ett litet silverkors. En annan sänkte blicken och verkade be en tyst bön.

Avresan från Curtea de Arges

Det är tidig eftermiddag. För några timmar sedan lämnade jag Curtea de Arges, ett samhälle tyngt av oförklarlig oro och en avig inställning till främlingar. Hällregnet, som pågått alltsedan avresan, har övergått i ett svagt duggande. Bilen kränger och dunsar så hårt att jag fruktar för dess hållfasthet, vilket inte är att undra på eftersom jag just nu befinner mig på en smal och svårforcerad bergsrygg. Över hela området vilar en gråsvart himmel. En fuktig råhet tränger in genom de små gliporna i sidofönstrena. Snabbt greppar jag min tjocka vindjacka och kränger den mödosamt på mig. Bilens utrymme medger inte några större förflyttningar.

Under de senaste timmarnas färd har jag passerat förbi eller genom några få gårdar utan att upptäcka det minsta tecken på mänskligt liv. Ödsligheten får mig att tänka på Bram Stoke's roman och Jonathan Harkers nertecknade upplevelser av sin färd till greve Draculas borg. Samma svåra väg, samma disiga och ödsliga landskap (?). Snabbt slår jag bort de otäckt jämförbara tankarna och koncentrera mig på vad som nu väntar mig. Det framför liggande bergslandskapets nedre regioner är nästan helt dolt av den tjocka mjölkvita dimman. På de närbelägna höjderna syns några till synes övergivna gårdshus. Något eller någon har fått befolkningen att överge området. Snart bör jag dock komma fram till Tepes borgruin. Måhända bakom nästa eller nästkommande krön.

Sakta börjar skymningen sänkas över bergsmassivet. Den alltmer tilltagande kvällskylan får mig att än en gång försöka ordna med varmluftsreglaget. Medan jag sitter framåtlutad mot instrumentpanelen och i mörkret mekar med reglaget tvingas jag snabbt sätta foten på bromsen. Utan någon rimlig förklaring upphörde plötsligt vägen bakom det just passerade krönet. På en hög höjd ovanför ser jag nu borgruinen dominera hela omgivningen. En mörk, halvt nedfallen och svårtillgänglig ruin, som lätt kan studeras i ett svagt "månsken". Just precis, fullmåne!! Tänk att detta skulle inträffa just denna kväll (?).

Sedan bilen parkerats väl låst och gömd i ett buskage, packningen plockats ur bagageluckan, börjar jag röra mig i riktning mot borgruinen. Det mesta, utom en stor ficklampa (som är försedd med nya batterier) och min stora "djungelkniv", ligger sedan avresan från Sverige nerpackat i ryggsäcken. Framför mig väntar nu först en lång, blöt och mödosam skogs- vandring. Möjligen kan det röra sig om någon dryg halvkilometer fram till klippan som borgen vilade på. Sedan får jag försöka hitta en lämplig avsats att klättra upp den sista branta biten. Väl på väg genom den snåriga skogen börjar regnet åter vräka ner, samtidigt som en pinande vind ligger på från norr. De nerkylda regndropparna svider alltmer på mina snabbt rodnande kinder. Med ett lätt handgrepp drar jag åt luvan rund ansiktet och fortsätter oförtrutet vidare. Mörkret faller snabbt. Med en tung utandning konstaterar jag det omöjliga att hinna fram till branten innan rullgardinen helt dragits ner.

Då och då får jag användning av djungelkniven som smidigt rensar upp min väg. Med hjälp av mitt stora kompass, som stadigt ligger i den vänstra handen, orienterar jag mig framåt, rakt norrut. Efter en drygt halvtimmes vandring registrerar min vaksamma hörsel ett svagt ylande. Kroppen stelnar till. I samma ögonblick förlorar jag orienteringen och börjar famla mig framåt in i en tätare vegetation. Instinktivt söker jag skydd mot det okända. Väl till sans konstaterar jag snabbt att "det" rör sig i min riktning. Med upp-bjuden inre styrka fortsätter jag forcerat mot målet. Måhända hinner jag fram innan förföljarna kommit i kapp mig. Det blir en kamp mot tiden.

Utan minsta förvarning stöter jag efter en obestämd tid plötsligt mot något hårt och vasst. Jag är framme vid bergsklippan. Med förlorat tidsbegrepp och en puls som alltför länge legat över min normala, har jag på något vis lyckats finna platsen. En smal slingrande stig som genom åren nästan helt vuxit igen, får mig att något varva ner och samla kraft. Vad som nu återstår är den sista strapatsfyllda och riskabla branta vandringen uppåt. Kastar en svepande blick upp mot klipphällens mäktiga ruin. Totalt mörker. Endast ruinens kala skugga flämtar då och då till i månljuset. Med några djupa andetag tar jag de första kliven uppåt, väl medveten om risken att trampa fel och kana neråt. Snåren, som slingrar sig runt fotsulorna, blir allt tätare. Plötsligt hör jag hur tjutet från mina följeslagare befinner sig någonstans i närheten.

Pulsen rusar iväg och värmen stiger mot huvudet. Jag måste hålla mig samlad. Får inte tappa besinningen och ge upp. I en rasande takt fortsätter jag uppåt längs stigen. Då och då halkar jag till utan att för den skull kana ner allt för mycket. Efter någon kvarts desperat rusning uppåt får jag syn på en mindre öppning som uppenbarar en lång trappavsats mellan en ingång i borgruinen och en väg neråt. En känsla av att någon eller några under den senaste tiden vandrat upp och ner här fångar mina tankar. I annat fall skulle även denna öppning mycket snabbt ha vuxit igen.

Snabbt byter jag spår och springer uppför trappavsatsen. Plötsligt känner jag att någon står bakom mig. I ett försökt att vända mig om, halkar jag till på ett av de blöta trappstegen och faller handlöst mot marken. Ögonblicket innan jag förlorar medvetandet känner jag att någon försöker ta tag i mig men tappar greppet.

En ny dag - mötet

Det första jag upplever när jag vaknar är en frisk morgondoft och hur kroppen gnider mot det mjuka lakandet. Sedan hör jag plötsligt ljudet av en lätt dörrknackning. Med ett ryck sätter jag mig upp och med vidöppna ögon ser hur dörren sakta skjuts upp. In kliver en äldre man bärande på en stor frukostbricka. Snabbt och smidigt placerar han den på ett runt bord vid ett fönstret på vid gavel.

-- God morgon ärade främling, framför han med kall och kylig röst samtidigt som ett svagt leende syns på läpparna. Jag fann dig liggandes på stigen upp till min borg. Varför du låg där vet jag inte, men det skulle bli kallt under natten varför jag bar dig in.
-- Men det här är väl inte borgruinen, kontrade jag retoriskt utan att riktigt tänka mig för. Den har ju varit övergiven sedan flera hundra år.

Den äldre mannen svarar inte, utan drar något på mungipan, för att sedan lämna mig ensam kvar i rummet. Vem var denne man egentligen? Till det yttre såg han rätt gammal ut med ett ansikte fylld av rynkor. Håret var grått och bakåt kammat. Ögonen var smala, liksom den nära nog obefintliga munnen. Hans ansikte var likblekt, men ändå utstrålande han en makalös inre livskraft. Trots sitt i övrigt magra utseende rörde han sig med en ungdomlig spänst.

Drygt en halvtimme förflyter innan jag bestämmer mig för att kliva upp. På stolen bredvid hänger en upplagd morgonrock som jag drar på mig. Vid stolsbenet finnar jag ett par tofflor, Kliver i dem, och går sedan sakta fram till den uppdukade frukosten.

Medan jag tar för mig av det varma nybakade brödet och smuttar på ett exotiskt smakfullt tea, letar sig en svag livsbejakande ljusstrimma från det öppna fönstret tvärs över bordet och ända fram till sängkanten. "Det börjar ljusna, alltid en tröst", tänker jag medan maten på brickan sakta avnjuts. Samtidigt börjar jag sakta fundera över; vad som egentligen hände på stigen, var jag just nu befinner mig och vem den äldre mannen egentligen var. Rummet jag befinner mig i är sparsamt möblerad i gammal Rockokostil; kraftigt virke med enklare sniderier. Större delen av golvet täcks av en till synes dyrbar persisk matta. På väggarna hänger några målade landskapsmotiv samt ett porträtt av någon betydelsefull medeltida person.

Vid en närmare betraktelse finner jag motivet föreställa prins Vlad Tepes, den man som skulle ha ägd den borgruin som jag var på väg att besöka. "Förunderligt! Varför hänger den här, om inte detta är.. nej detta kan omöjligt vara den gamla ruinen?!"

Efter frukosten bestämmer jag mig för att omedelbart finna svar på mina besynnerliga frågor. Jag öppnar en till synes olåsta dörren och finner där utanför en svagt belyst korridor. Det enda ljusskenet kommer från hallen nedanför. Medan jag vandrar fram till nedfarten, som består av en stor, bred stentrappa, finner jag väggarna prydda med ett flertal besynnerliga porträtt över andra historiska personligheter. Vilka de är funderar jag inte så värst mycket över för stunden. En bit bort finns stentrappan och sakta börjar jag promenera ner mot den stora slottshallen. Varje steg ekar över hela den näraliggande omgivningen. Väl nere finner jag en av dörrarna stå på glänt. Ett varmt sken strömmar ut och ger, som kontrast till den i övrigt dunkla miljön, ett välkomnande intryck. I samma ögonblick som jag tar i handtaget, hör jag återigen den gamle mannens röst:

-- Stig på, käre främling, och känn dig välkommen!

Rummet jag stiger in i är ett stort hembibliotek, med böcker i fyra rader längs tre av dess väggar. Den fjärde väggen består av ett jättestort fönster. Mitt i rummet står två stora fåtöljer i brunt läder samt, mellan dessa, ett mindre bord i mörk bok. I den ena av fåtöljerna sitter nu den äldre mannen klädd i en vinröd sammetsrock och med en stor tung bok i knät.

-- Var frukosten till belåtenhet, min käre främling? frågar han med varm stämma.
-- Javisst, det var precis vad jag behövde efter den långa dagen igår, kontrar jag med ett svalt leende.

Min blick hade nu stelnat till vid åsynen av hans ansikte, som på något vis verkade mycket bekant.

-- Varsågod och sitt ner i fåtöljen, du ser fortfarande trött ut, uppmanar han mig med en hypnotiskt mjuk röst.

Medan jag sakta och mjukt sätter mig tillrätta, serverade han mig en kopp varmt kaffe med en något kryddad doft.

-- Hoppas det vill sig väl smaka, framhäver han med ett varmare leende på läpparna. Det är bryggt med örter från trakten och faktiskt mycket hälsosamt.

Efter en stunds olidlig tystnad ber han mig berätta om mig själv. Under den närmaste timmen får han veta att jag för närvarande bor och studerar i Stockholm, Sveriges huvudstad. Hans frågande blick får mig att förklara landets geografiska och nuvarande politiska position i Europa. Om vårt deltagande i den europeiska unionen och vårt samhällsskick i övrigt. På hans direkta fråga om vårt djupare deltagande i Europa, nämner jag vår krampaktiga strävan att förhålla oss i övrigt neutrala.

-- Hur kan man med sådan envishet kräva en neutral ställning när man deltar i militäroperationer ledda av NATO? frågar han retoriskt utan att förvänta sig något utförligare svar.

Ja, detta var inte så lätt att enkelt besvara. Särskilt inte som han verkade vara så pass insatt i dagens frågor. Först blev jag tvungen att beskriva våra ställningstagande några hundra år bakåt i tiden. När jag råkade nämna 30åriga kriget tändes en ivrig blick i mannens ögon.

-- Hmm, det kunde ha gått hur långt som helst för den protestatiske härföraren Gustav Adolf, menade mannen. Var inte han från Skandinavien?, frågade han med en känsla av att ha prickat in rätt på mitt land.
-- Jovisst, han var Sveriges konung av ätten Vasa. Sedan han stupade vid Lützen och hans dotter blivit vår drottning, avslutades kriget med stora landvinster för vår del. Sverige hade tagit steget till att bli en verklig stormakt i dåtidens Europa, kontrade jag för att sedan fortsätta förklara vägen mot vår neutralitet.

Efter en kvarts resonemang övergick jag till att fortsätta min egen livshistoria. När jag kom in på mina resor i Östeuropa, ryckte han återigen till för att ställa mig mot väggen.

-- Östeuropa, hmm... Ja, det är i sanningen ingen korrekt beskrivning av vår kontinent. Den har sitt berättigande från det kalla krigets dagar, men kulturellt går gränsen mer österut. Jag, betonade han med pondus, är en del av den verkliga historiska östeuropeiska kulturen. Prins Tepes av Dracuela, med rötter från försvarskriget mot turkarna på 1400-talet.

Prins Vlad Tepes, då var mina misstankar välgrundade. Men, det var ju på 1400-talet? Bram Stoke´s romanhistoria, hur sann är den egentligen? Med svårdöljd osäkerhet i blicken kom jag inte undan mannens observation. På något vis började jag uppleva atmosfären tung och tidlös. Var allt detta bara en dröm? Låg jag fortfarande kvar på stigen nedanför borgruinen? Plötsligt hade vi bytt roller och istället var det han som, med något osäkerhet om min inställning, började berätta hela den långa historien med början från slaget om Konstantinopel 1453.

Tiden verkade stå helt stilla, eller åtminstone kröp den sakta framåt, medan han, prins Vlad Tepes av Draculea, för mig berättade hela sin livshistoria. Händelser som reformationens Wittenberg med Martin Luthers uppspikade teser, Westfaliska freden, parlament-arismens genombrott i England, upplysningstidens Europa och franska och ryska revolutionerna diskuterades djupt och förutsätt-ningslöst. Trots allt denna kännedom om Europas utveckling, hade han under mycket lång tid levt ensam och isolerad från den närmsta omgivningen. Hans käresta, fru Tepes, tog sitt liv för mycket länge sedan. Då och då har han begivit sig ner till byn Curtea de Arges men aldrig känt sig riktigt välkommen där.

-- Folket håller fortfarande fast vid den gamla folksägnen och försöker skrämma iväg mig med kors, vitlök och vigvatten", muttrar han lågmält och uppgivet. Den första tiden kände jag mig oerhört förorättad, men numera bryr jag mig inte längre om det. Jag minns särskilt en händelse i slutet av förra seklet, fortsatte han.

Hans detaljrika med inlevelse berättande tillsammans med porträttet i mitt sovrum, får mig att bli mer än övertygad om att detta verkligen är den man som för omvärlden mera är känd som Bram Stoke's "Dracula". Vi samtalar till och från ända fram till sen kväll. Då och då avbryts det hela med en utsökt middag, även denna i det lilla köket, eller en vandring nedanför borgen. Allt mellan himmel och jord, som mänskliga relationer och livets mening i största allmänhet, ventileras både djupt och nästan outtömligt.

Fram emot midnatt, när det slutligen blir dags att skiljas åt, framför han sin stora belåtenhet över vår trevliga och öppenhjärtiga samvaro. Det sista han säger innan jag lämnar honom kvar i biblioteket är:

-- Du ska veta att jag gärna skulle vilja hålla en brevkontakt med dig och kanske någon gång i framtiden komma till Stockholm på besök.

Det blev svårt att somna den natten. Allt vad vi hade samtalat om snurrade runt i huvudet. "Det är prins Vlad Tepes som jag hade mött", klargör jag för mig själv. Det kan vara svårt att föreställa sig att en person kan ha levt ända sedan 1400-talet. Men här har jag alltså personligen mött och vi har samtalat en hel dag om både det förgångna och dagens moderna insikter; som miljöförstöringen, Internet och mänsklighetens sökande efter något annat är tron på en gud. Slutligen, fram emot morgontimmarna, somnar jag av utmattning. Mina påfrest-ningar under hitresan och de långa samtalen har tagit ordentligt på mina krafter.

Åter vid ruinen

Jag kan inte ha sovit så pass länge, innan jag vaknar av att jag fryser om överkroppen. När jag så slår upp ögonen upptäcker jag till min förvåning att jag ligger på stigen nedanför borgruinen. "Har jag verkligen drömt om mötet med prins Vlad?", var min första direkta tanke. Efter en kvarts funderande medan solen sökte sig upp vid horisonten kom jag till insikt att en hel dag hade förflutit sedan ankomsten till platsen. Jag kan inte ha legat här ett helt dygn utan att ha vaknat till liv. Till slut bestämmer jag mig för att ändå bege mig upp till borgen för att med egna ögon förstå vad som kan ha hänt. Jag plockar upp ryggsäcken och fortsätter uppåt. Väl där blir det enda som möter mig en av tiden mycket förfallen ruin. Jag vandrar runt och verkar på något vis vara bekant med vissa delar av platsen. Plockar fram mina båda kameror, tar både ett flertal svartvita och färgdiabilder. Därefter sätter jag mig ner och skissar av platsen så gott jag kan. Plötsligt får jag en underlig känsla av att vara iakttagen. Märkligt.

Efter att ha gjort vad som ansetts nödvändigt samlar jag ihop mina prylar och vänder ner mot bilen igen. Luften känns frisk och klar. Mina tidigare följeslagare, vargarna, varken syns eller hörs till. Däremot fångar min hörsel upp ett fågelkvitter.

Någon timme senare har jag kommit ner till bilen för att konstatera att ingenting har hänt den. Slänger in ryggsäcken i bagageluckan och sätter mig vid förarsätet och kör sedan lugnt därifrån. Resan hem går som tidigare via samhället Curtea de Arges, tåg via Bukarest och sedan norrut mot Polen. Tre dagar senare rullar Malmötåget in mot Stockholm central, där en bror och några vänner väntar in mig. Några vykort och ett kort samtal från Bukarest hade jag ändå hunnit med.

Hemma i Stockholm

Drygt två månader efter hemkomsten sitter jag vid min dator och försöker avsluta mina anteckningar från den märkliga och dramatiska upplevelse i Karpaterna, Rumänien. Klockan är drygt halv två på eftermiddagen då jag hör att posten dimper ner genom min brevlåda. Jag går först in i köket för att sätta på en kanna tea, ställer fram lite fikabröd och går sedan fram till ytterdörren för att plocka upp vad som hamnat på min dörrmatta. Räkningar, reklam, ett brev från CSN och, va’ nudå ett litet märkligt vitt kuvert postad från utlandet.

Jag klarar inte att vänta med att sätta mig i soffan, utan sprätter försiktigt upp brevet med en av mina nycklar. Så står jag då där helt förstummad medan jag snabbt läser igenom brevets innehåll. Jag kommer att få besök snart. Prins Vlad Tepes av Draculea önskar komma på en visit om någon månad.



En novell av Arne Fredriksson, arnebjorn@swipnet.se

åter till Dracula

åter till startsidan