Porträtt av den svenska kungen Karl XII

Mellan 1700-21 utkämpade Sverige och Karl XII det Stora Nordiska kriget mot Ryssland, Danmark, Sachsen-Polen och senare även Preussen och Hannover. Det framkallades genom ett anfallsförbund mot Karl XII mellan Fredrik IV av Danmark, som önskade återvinna de i föregående krig förlorade provinserna, August II av Sachsen-Polen, vars mål var att söka erövra Livland, och Peter I av Ryssland, som lade om sin expansionspolitik från söder till norr. Kriget började med Augusts anfall på Livland och ett danskt angrepp på Sveriges bundsförvant, hertigen av Holstein-Gottorp.


Slaget vid Narva 1700

Med stöd av en engelsk-nederländsk eskader gick Karl XII iland på Sjælland och tvingade Danmark att lämna förbundet. Därefter inriktade sig Karl XII på att hjälpa de Baltiska provinserna innan höststormarna kommer. I september nås Karl XII av ännu ett krigsbud. Ryska trupper har tagit sig in i Ingermanland och försökt ta Narva med överraskning. Men kommendanten i Narva, Henning Rudolf Horn var liksom kommendanten i Riga, Erik Dahlberg, beredd. Men Narva var under belägring och hela Ingermanland i fara. I Narva fanns ca: 2.000 svenskar.

Den 1 oktober 1700 seglade Karl XII med 200 fartyg från Karlshamn mot Baltikum med en styrka på ca: 8.000 man. I Estland och svenska Livland fanns redan ca: 20.000 soldater, de flesta från Finland. Överresan var mycket stormig och besvärlig. Den 6 oktober anlände Karl XII till Pernau i Livland. Trupperna sattes i land mellan Pernau i Livland och Reval (nuv. Tallin) i Estland. Då Sachsarna gått i vinterläger i Kurland och trycket på Riga lättat beslöt Karl XII att först hjälpa Narva.

I mitten av oktober beordrades de nyanlända svenska regementena ochdel av den Livländska armén till Wisenberg som låg 10 mil väster om Narva. Här samlades nu den armé som skulle anfalla ryssarna som belägrade Narva. Mer trupper med förnödenheter var på väg men tiden var för knapp för att vänta på dem. Den 13 november bröt armén upp och påbörjade marschen mot Narva på våta och leriga vägar med 11.000 man. Det regnade hela tiden men man lyckades ändå förflytta sig snabbt.

Den 17 november träffade man på en rysk kavalleristyrka som sänts västerut för att fördröja svenskarna. Ryssarna var 5.000 man och Karl XII avancerade med en mindre styrka på bara 500 man. Men ryssarna drog sig strax tillbaka och marschen kunde återupptas. Den 19 november stod man en mil från den ryska försvarslinjen. Den ryska armén vid Narva bestod av ca: 35.000 man.

Fästningen i Narva låg på gränsen mellan Estland och Ingermanland med floden Narova på östra sidan av staden. Fästningen Ivangorod låg på andra sidan floden. Runt fästningen hade ryssarna byggt en försvarslinje, "cirkumvallationslinje", som sträckte sig i 6 kilometer från norr till söder om fästningen. Peter den store som varit med i Narva hela tiden blev nu nervös och lämnade över befälet av den ryska armén till den belgiske hertigen Karl Eugen de Croy. Därefter lämnar han Narva. Som skäl angav han att han skulle "driva på förstärkningar som var på väg".

Klockan sex på morgonen den 20 november kom order om uppställning för anfall. Svenskarna hade uppskattat att ca: 60.000 ryssar fanns vid Narva. De svenska anfallsplanerna gjordes upp av general Karl Gustav Rehnsköld. Planen gick ut på att, i stället för att anfalla längs hela linjen, bryta upp de ryska linjerna på två avsnitt för att sen rulla upp de ryska linjerna inifrån.
Svenskarna var blöta, trötta, matta, hungriga och hade en rysk armé framför sig som var mer än tre gånger större.

Vissa trupper hade fått förbereda sig med att binda stora risknippen, sk. "faskiner" som skulle användas för att komma över vattengravarna, andra hade tillverkat stormningsstegar. Varje man hade fått 24 skott tilldelade. Svenskarnas högra flygel stod under Otto Vellingk med livgardet i spetsen. Den vänstra flygeln i norr stod under Rehnsköld med värmlänningarna och dalkarlarna främst. Här fanns även Närke-Värmlands regemente. Som en egen enhet längst norrut fanns överste Magnus Stenbock med sina dalkarlar samt finnar. Till dem anslöt sig Karl XII med livdrabanterna under Arvid Horn.

Vid 10-tiden på förmiddagen hade svenskarna kommit fram till höjden Hermansborg som intogs. Här placerades nu artilleriet. Klockan två den 20 november sköts 2 signalraketer som tecken på att striden kunde börja. Artilleriet öppnade genast eld. I detta ögonblick ändrades vädret radikalt. Det började snöa ymnigt, en kraftig storm blåste upp och det mörknade. Svenskarna hade stormen i ryggen. Ryssarna trodde då att svenskarna drog sig tillbaka men när de var endast 30 meter från ryssarna förstod ryssarna faran. Karolinerna avfyrade sina musköter på 10 m håll, som de var övade att göra, drog sina värjor och anföll. I täten fanns också "grenadjärerna". Genombrytningen skedde på två ställen, allt enligt planen. Striderna var stundtals mycket hård.

Huvudstriden kom att stå i svenskarnas vänstra flygel. Närkingarna blev de som inledde anfallet och fick också ta stora förluster. Ryssarna började ny fly från de framryckande svenskarna. Ryska leden var nu delade i tre delar och den ryska centern krossad. Nu överlämnade sig Hertig de Croy med sin stab till överste Stenbock. Ryssarna kapitulerade. Klockan hade nu blivit fem på eftermiddagen. Den ryska vänstra flygeln där deras elitförband fanns vägrade dock ge upp. Hårda strider pågick tills även de gav upp. Många ryssar drunknade när de i panik försökte fly över floden Narova. Striden var över vid 17-tiden. När de hungriga svenskarna ryckte in i det ryska lägret hittade de både mat och brännvin som de snabbt kastade sig över. Det uppstod till och med strider mellan egna förband, bl.a. mellan livgardet och dalaregementet med många döda på båda sidor

Nästa morgon fick ryssarna paradera med blottade huvuden framför kungen som satt på sin häst på en liten höjd. De ryska soldaterna var för många för att tas som krigsfångar, däremot togs de ryska officerarna, i strid mot kapitulationsvillkoren, som fångar. Krigsbytet blev enormt: 230 fanor, 180 kanoner, hela den ryska krigskassan, 24.000 gevär, ammunition, mat, foder mm. De svenska förlusterna begränsades till 700 döda och 1.200 sårade. Västmanlänningarna förlorade halva styrkan och närkingarna ca: 40%. På ryska sidan stupade ca: 10.000 man.

Den 22 november marscherade svenskarna in i Narva. Både Narvas försvarare Henning Rudolf Horn och Magnus Stenbock befordrades till generalmajor. Segern fick som omedelbar följd att ryssarna utrymde Ingermanland. Segern gav också eko i Europa och i Stockholm firades segern pompa och ståt. Vid årsskiftet 1700/1701 förlades den svenska armén över vintern i trakterna runt Dorpat. Kungen tog sitt huvudkvarter i det mer eller mindre förfallna slottet Lais.

Källor:


Av Arne Fredriksson, arnebjorn@swipnet.se

åter till startsidan