naturbild Hedendom
eller kristen mission?

Inledning

Var den hedniska tron verkligen stark i norden kring 1000-talet, eller hade den, sedan en tid, genom de nya kontakterna med det kristna Europa, redan försvagats? Är frågan som jag, med detta arbete, försöker få svar på.

För att på ett övergripande sätt belysa frågan har jag till min hjälp sökläst en svensk översättning av den äldre Eddan, kallad "Sånger ur den äldre poetiska Eddan", av Axel Åkerblom. Bokens första del handlar om den hedniska gudasagan. Enligt Åkerblom nedtecknades skriften på 1200-talet och en bevarad handskrift från den tiden finns på Det Kongeliga Bibliotek i Köpenhamn. Vidare menar Åkerblom att dikterna lär ska ha tillkommit redan ca 900-1050 e kr och att den isländske prästen Sämund Sigfursson fått stå som upphovsman till skriftsamlingen. Min andra källa har varit intendent Lars G. Holmblad vid Statens Historiska museum i Stockholm, samt hans enskilda förevisning av Birkautgrävningens resultat från de senaste hundra året som idag finns på museet.

Eddan och dess betydelse

Vid genomläsning av "Sånger ur den äldre poetiska Eddan", fann jag flera avsnitt med tydliga spår av ett kristet inflytande. I inledningen finns exempelvis en skapelseberättelse som börjar med "I äldsta urtid där Yme byggde fanns sand ej, sjö ej, ej svala böljor." Denna beskrivning stämmer, enligt mitt sätt att se, rätt så väl med Första Moseboken i den kristna Bibeln. Vidare kan man läsa "Ovanifrån kommer alltets herre mäktig och väldig till makternas dom". Denna ordalydelse tolkar jag som ett sätt att inlämma den brokiga skaran av hedniska gudar underställd Kristendomens ende gud. Huruvida även förlagorna till Sigfurssons sammanställning andas samma språk är omöjligt att veta.

En bit längre fram i boken finns avsnittet "Voluspá". Där det framgår att den högste av alla gudarna har tolv namn, däribland "Herran", "Allfader", "Jalg" och "Oske". Det första namnet stämmer med det som används till den kristna guden i Bibeln. Det andra namnet syftas på, efter att ha läst de inledande avsnitten av "Sånger ur den äldre Eddan", den hedniska lärans ledande gud från senare tid, Odin. Detta är paradoxalt även, enligt de kristna, en utmärkt beskrivning av deras gud.

Det tredje ordet skulle kunna vara det fornnordiska för "Jag" (enligt de kristnas tolkning; Jag är den jag är). "Oske", slutligen, skulle kunna betyda "han med åskan", dvs den hedniska guden Tor. I och med detta anser jag att de som nedtecknat den äldre Eddan velat föra samman de hedniska och de kristna namnen under en och samma person. Motivet kan, som jag ser det, ha varit att påvisa sambandet; att den ende guden tidigare visat sig i olika skepnader, vilket människorna "utan den rätta tro" uppfattat som just flera olika gudar.

Resultatet av Birkautgrävningarna

Med hjälp av intendent Holmblads visning av den nu pågående Birkautställningen, fann jag väl så många föremål med främst Torshammaren som motiv. Att detta skulle vara bevis för att hednadyrkan alltjämt var stark har jag svårt att helt acceptera. Att hednasymboler brukades kan likväl betyda att de alltjämt var populära bruksföremål men nu förlorat sin mytiska betydelse. Dock har man vid utgrävning funnit både Torshammare och ett kristet krucefix i samma familjs kammargrav. Detta kan tyda på att både hedna- och kristen tro under en tid de facto levt sida vid sida och att båda föremålen haft stark religiös betydelse.

Avslutning

Försöken att i den äldre Eddan (Åkerbloms "Sånger ur den äldre Eddan") tolka in det kristna i de texter som var avsedda att berätta den hedniska gudasagan, visar att de skriftlärda (de kristna prästerna, enligt min tolkning) avsiktligt velat förvanska texterna i ett försök att överbevisa den hedniska lärans underdånighet till kristendomen. Att detta kunnat ske på den dittills hedniska ön förutsätter att de maktägande måste ha givit sitt samtycke. Som motprestation fick de en kyrka som redan på kontinenten givit den "världsliga makten" en särställning jämte folket. Dock saknas hos mig bevis för en allomfattande praktisk övergång till kristendomen på den tiden. För dåvarande Sverige del kan jag, med ledning av resultatet från utgrävningarna i Birka, dra slutsatsen att folk fortfarande brukade hednasymboler. Ifall det samtidigt skulle tyda på en djupare tro är bevisen färre, men resultatet av den utgrävda kammargraven (nr 750 i utgrävningsregistert) visar ändå på att så kunde vara fallet. Huruvida detta gällde gemene man har jag icke funnit några bevis för.

Källor:
Sånger ur den äldre poetiska Eddan, Axel Åkerblom, Gleerups förlag, Lund 1956
Samtal med museiintendent Lars G. Holmblad, Statens Historiska museum, Sthlm 1999
Kammargrav nr 750, Birkautställningen, Statens Historiska museum, Sthlm 1999


Av Arne Fredriksson, arnebjorn@swipnet.se
Specialarbete våren 1998, gymnasiekurs historia B (komvux)

åter till historia