John Barry på 1990-talet Filmkompositören
John Barry

För mannen på gatan, betyder namnet John Barry förmodligen mycket lite. Men om man nämner James Bond filmerna - särskilt Goldfinger och Thunderball - eller filmen om lejonet Elsa (Born Free), så märker man direkt ett leende av igenkännande. Det är typiskt för Barry, som komponerat dessa och många andra populära filmer, att när andra filmkompositörer åtnjuter kändisskap, så är det mycket få utanför en begränsad grupp av kännare och vänner som egentligen vet vem han är.

Barrys välkända motvillighet att synas i rampljuset kan delvis förklara den relativa anonymiteten som omger honom. Han ger sällan intervjuer och få artiklar är skriva om honom. Men trots hans enorma produktion, ända tillbaka till början av 60-talet, och fyra Oscars som han vunnit för Born Free (1966), The Lion in Winter (1968), Out of Africa (1986) och Dances with Volves (1991), så tvekar inte vissa kritiker att avfärda honom som en "pop" kompositör. Denna berömmelse är, enligt dem, huvudsakligen baserad på de 20 James Bondfilmerna som han komponerat till och som, bland många förståsigpåare, betraktas som undvarande triviala.

"...musik som lever utanför filmduken..."

Hur som helst framträder John Barry trots detta som en mycket innovativ kompositör, vars val av toner och rytmer i kreativa distinkta teman klart utmärker honom bland andra kompositörer och ger honom en identitet som är ögonblickligen hörbar. Regissören Bryan Forbes, som Barry skapat ett flertal enastående musikspår åt, noterar att, "Jag tror han innehar en rätt unik plats inom filmen idag. Han översvämmar t.ex. inte dig med en blöt matta av fyra hundra violiner, utan han skapar musik för film, och det är någonting bortom bra musik för film. Det är musik som lever utanför filmduken, musik som människor köper och lyssnar till för sin egen saks skull."

"Hans musik är gjort att lyssna till, inte att se på," medger West Coast författaren och kritikern Harvey Siders, som tillägger att han var först attraherad till Barrys musik just för att "hans uppfinningsrikedom för orkestral färgsättning och smittosamma rytmer; hans gåva för melodier, majestätiskt svepande och bedrägligt enkla; hans förmåga att måla outplånliga bilder, trolla fram föreställningar som går i en skala från hip till hippie; och, över allt, hans fullständiga kontroll av en orkester."

John Barry är idag en av de ledande filmkompositörerna under de senaste trettio åren. Han har fått sin fjärde Oscar i mars 1991, för "Dances With Volves" och är firad för sitt arbete till majoriteten av James Bond filmerna, tillsammans med en imponerade lista av filmer från stora mainstream-filmer som "The Lion In Winter", "Out of Africa", drama som "The Ipcress File", "Jagged Edge", kultklassiker som "Dutchman" och "Monte Walsch".

John Barrys uppväxten

Född i York, England, den 3 november 1933. John Barry började spela piano när han var 9 år gammal för att senare tillfälligt byta till trumpet. Han avslutade sin formella utbildning vid 15 års ålder. När han sedan låg i armén, sänd till Egypten och Cypern, spelade han med bandet Green Howards. Under den tiden investerade han sin knappa inkomst i en korrespondenskurs i komposition, harmonilära och orkestrering, ledd av Bill Russo, som vid den tiden var arrangör för Stan Kenton.

The John Barry Seven

Sedan han lämnade det militära, sommaren 1955, återvände Barry till England och bildade sitt eget band, The John Barry Seven. Nästan över en natt började gruppen mottaga en hel del uppmärksamhet. Som författaren Trevor Peacock anmärker, "de spelade som inget annat band i landet - alla deras arrangemang var originella - Johns egna arrangemang /.../ John Barry dirigerar en orkester (1960-talet) Under en tid när amatörmusiker fick en hel del av rampljus, var denna grupp annorlunda. Kraftfull, professionell, kultiverad!" Som resultat fick gruppen signera ett skrivkontrakt och Barry blev av en händelse kvalificerad till en informell tjänst som musikdirektör.

Samtidigt inledde The John Barry Seven en serie konsertframträdanden med Tommy Steele, Frankie Vaughan och Paul Anka. The Seven, med Barry på trumpet, hade stora hits på den brittiska topplistan. Medan 60-talet rullade på var han upptagen med sin grupp, samtidigt som han erbjöd sig att arrangera och ackompanjera många andra av skivbolaget EMI:s artister. I samband med detta blev han involverad med rock ’n’ roll artisten Adam Faith, och fick då komponera sin första film, Beat Girl 1960. Den följdes sedan av ett antal andra uppdrag, inklusive Never Let Me Go, med Peter Sellers, och The Amorous Prawn.

John Barry på 1960-talet

Barrys möjligheter som filmkompositör förbättrades betydligt under en vecka i juli 1962. Barry, då 29 år gammal, fick ett telefonsamtal från Noel Rogers från United Artists Music i London. Rogers ville då diskutera möjligheterna för Barry att arbeta med temat för en film, Dr No, som just hade blivit färdig - den nu första klassiska delen i Bond serien, med Sean Connery. Musiken hade skrivits av Monty Norman, men producenten var intresserad av ett nytt arrangemang av temat. Barry mötte Rogers och Norman dagen därpå, och accepterade uppgiften. Vad som dök upp av detta uppdrag bara några dagar senare, under Barrys totala kontroll av den dynamiska blandningen av gitarrer och ett storband, är idag ökänd som "The James Bond Theme." Så medan Monty Norman fick kredits för komponerandet, så var det John Barry som arrangerade och spelade in det så som det är känt över hela världen. Efter framgången med Dr No, blev Barry åter kallad till att komponera den andra filmen i serien, From Russia With Love. Efter att även denna blev en succé, återvände han för Goldfinger, den första filmen där han också samskrev titelsången till.

Hans 35-åriga samröre med James Bond har fortsatt med titelsånger och filmmusik till Thunderball (1965), You Only Live Twice (1967), On Her Majesty’s Secret Service (1969), Diamonds Are Forever (1971), The Man With The Golden Gun (1974), Moonraker (1979), Octopussy (1983), A View to a kill (1985) and The Living Daylights (1987). Titelsången till James Bond filmerna har alltid rönt stora rubriker. Nyligen låg Barrys melodi "We Have All the Time in the World" från On Her Majesty’s Secret Service, framförd av Louis Armstrong, på tredje platsen på den brittiska hit-listan - 25 år efter att den kom ut!

Källor:
-- Deutsch, Didier C, (Skivomslag till CD:n "The Film Music of John Barry", Columbia CK 44376)
-- Kendall, Lukas, redaktör och ansvarig utgivare på Film Score Monthly & Leonard, Geoff, författare till boken "The Music of John Barry" (Skivomslaget till CD:n "Octopussy", Ryko RCD 10705)
-- Topp, David, feature-författare på The Face, Arena och The Times (Skivomslaget till CD:n "John Barry - The Ember Years", Play It Again PLAY 003)



Historien bakom James Bond-temat
och länkar till respektive avsnitt om bondfilmerna

Dr. No

Bond-soundtracken hör till de mest populära filmmusikplattorna. I alla förteckningar och på alla Bond-soundtrack kan man läsa "The James Bond Theme composed by Monty Norman". I själva verket tyder allt på att det var John Barry som komponerade det berömda temat, utan att få någon officiell "credit" för detta! När den första James Bond-filmen, Dr. No, gjordes var det på modet med calypsomusik. Därför gick uppdraget att skriva musik för filmen till Monty Norman, som hade jazzbakgrund och som skrivit liknande musik tidigare.

På den här tiden beställde man först musik av kompositören, och filmfolket fick sedan inte höra den förrän det var dags för inspelning med orkester. När klipparen Peter Hunt och regissören Terence Young hörde Normans Jamaicamusik blev de besvikna. Hunt berättar: "Han kom med ändlösa mängder av den här jamaicanska steel-drum-musiken. Man fick artigt förklara för Monty Norman att de var tvungna att tänka om, och arrangerade ett krismöte med producenterna samma eftermiddag.

Agent 007 måste naturligtvis ha ett tufft och bra musikaliskt ledmotiv, och producenterna Harry Saltzman och Albert R Broccoli var inte heller nöjda med Normans tema. Nu började det bli kris. Det var inte alltför lång tid kvar till premiären i oktober 1962. Någon kanske skulle kunna arrangera om Normans teman. Några i filmteamet föreslog John Barry. Noel Rodgers, musikchef på United Artists, ringde då till Barry en fredagskväll. Han var 29 år och hade haft flera singelsuccéer med sin jazzorienterade rockgrupp The John Barry Seven, och även gjort instrumentalmusik till filmen Beat Girl.

När Barry hörde temat, tyckte han inte att det var någon idé att försöka arrangera om det utan föreslog istället att han kunde göra något eget. Norman hade kontrakt på att göra all musik till "Dr. No", men gav ändå till sist klartecken till Barry att hitta på något. Efter bara några dagar spelades nya Bondtema in! För att kunna åstadkomma ett bra tema så snabbt var Barry tvungen att låna lite från en egen, tidigare komposition: singelbaksidan Bee´s Knees från 1959. Dessutom kan man faktiskt känna igen de första takterna av Bondtemat i The John Barry Seven-singeln "Black Stockings" från 1960.

Det "sound" som Barry uppfann - en mix av rock och jazz - var helt nyskapande 1962. Anmärkningsvärt är att John Barry komponerade "The James Bond Theme" utan att ens ha sett filmen. Han kände inte heller till Bond annat än från en tecknad serie i en Londontidning. Barry fick helt enkelt ett tidsschema på två och en halv minut, som han skulle fylla med musik. Ingen kunde då ana hur populärt detta tema skulle komma att bli, och eftersom det var Norman som enligt kontraktet hade gjort all musik till Dr. No, så har man i alla senare Bondfilmer och på alla soundtrack varit tvungna att ange "The James Bond Theme composed by Monty Norman".

Filmversionen av temat framförs av The Monty Norman Orchestra, och Barrys släppte också en egen tolkning med The John Barry Seven. Singeln klättrade till 13:e plats på Englandslistan.

From Russia With Love
Goldfinger
Thunderball
You Only Live Twice
On Her Majesty´s Secret Service
Diamonds Are Forever
The Man With the Golden Gun

Källa:
-- Drugg, Thomas, http://www.z.lanbib.se/~thomas


Av Arne Fredriksson, arnebjorn@swipnet.se

åter till filmmusik