Dr.No

Svensk titel: Agent 007 med rätt att döda
Premiär i England: 5 oktober 1962
Filmmusik: Monty Norman

Titelmelodi
"Under the Mangoo Tree" och "The James Bond Theme" /instrumental/

Intrigen i korthet:

Den brittiske agenten Strangways har försvunnit på Jamaica. M skickar ut Bond för att undersöka saken. Amerikanska raketer, som skjutits upp från Cape Canaveral, har påverkats av en yttre, okänd kraft och det var detta som Strangways skulle undersöka. Det visar sig så småningom att det är Dr No som är hjärnan bakom hela operationen och som styr alltihop från sin bas på Crab Key utanför Jamaica. Han har låtit bygga ett underjordiskt laboratorium med bl a en kärnreaktor - något som Bond spränger i luften i filmens slutskede och därmed räddar världen.

Om filmens tillkomst:

Den första James Bond-filmen kostade ca 1 miljon dollar att spela in. Inspelningarna började den 16 januari 1962 och de första scenerna som togs var vid flygplatsen i Kingston, när 007 anländer till Jamaica. Filmteamet uppges ha varit mycket imponerade av Connery redan från första dagens inspelningar. Inte många av de som jobbade med filmen trodde att de var med om något speciellt. De såg filmen som en dussinthriller bland många andra. Skådisarna flög till Jamaica i vanlig turistklass. Hela inspelningen var bara 58 dagar lång! Dr No:s laboratorieutrustning var mycket avancerad 1962 och filmbolaget hade lånat in den från flera brittiska företag. Scenografen Ken Adam lyckades verkligen få det att se ut som om filmen kostade mycket mera att göra än vad som faktiskt var fallet.

Bakgrunden till musiken:

Dr No-soundtracket är mest känt för introduktionen av filmhistoriens kanske mest kända ledmotiv - det evigt tidlösa "The James Bond Theme". Enligt den officiella versionen är det Monty Norman som komponerade temat och att John Barry arrangerade om det. I själva verket ska det visst ha varit John Barry som komponerade Bondtemat, utan att få någon "credit" för det! Vem som helst kan höra att Bondtemat egentligen inte passar in i Normans calypsobetonade musik till Dr No. För övrigt var filmen en lågbudget, och till sådana brukar inte filmmusiken vara någon högprioriterad del.

Vilket magnifikt stycke Bondtemat är! Ingen har lyckats återskapa den där speciella lystern i gitarrslingan som dominerar i originalet och somframförs av Vic Flick, en av medlemmarna i The John Barry Seven. Även om det som orkester för originalversionen av The James Bond Theme anges Monty Norman Orchestra på massor av ställen så lär även detta vara fel, eftersom det var The John Barry Seven som spelade in temat. Det gjorde man dessutom två gånger eftersom man även spelade in en singelversion som låter något annorlunda än originalversionen.

Den mest kända Monty Norman-låten från detta soundtrack är Under the Mango Tree, som på skivan framförs i flera olika versioner. Ingenstans står det dock vem det är som sjunger. Märkligt!



From Russia With Love

Svensk titel: Agent 007 ser rött
Premiär i England: 10 oktober 1963
Filmmusik: John Barry

Titelmelodi
"From Russia With Love" av Lionel Bart. Framförd av Matt Monro.

Intrigen i korthet:

SPECTRE försöker lura Secret Service och Bond i en fälla: Tatiana Romanova, som arbetar på ryska konsulatet i Istanbul, meddelar britterna att hon vill hoppa av till väst och ta med sig ryssarnas chiffermaskin Lektor. SPECTRE vill tussa ihop britterna med ryssarna, tjäna pengar på att sälja tillbaka Lektorn till ryssarna och ta hämnd på Bond för att han tog död på Dr No i förra filmen. Operationen leds av SPECTREs Rosa Klebb och schackmästaren Kronsteen. Bond skickas till Istanbul, där Kerim Bey blir hans kontaktman. De jagas av organisationens yrkesmördare Red Grant, som till sist konfronterar Bond ombord på Orientexpressen.

Om filmens tillkomst:

From Russia With Love var en Flemingbok på modet sedan den förekommit i en lista över president Kennedys favoritböcker. Den var således den i USA mest kända Bondboken. Sedan den första filmen blivit en succé, fick den nya en dubbelt så stor budget - ca 2 miljoner dollar. En del av exteriörscenerna i filmen spelades in vid Pinewood studios utanför London, t ex inledningsscenen och SPECTREs träningsläger. Inspelningen i Istanbul var komplicerad. I Turkiet hade man liten erfarenhet av att producera filmer av denna storleksordning, vilket medförde att en del sekvenser, t ex de som involverade Orientexpressen, fick tas om flera gånger till hög kostnad. Regissören Terence Young var nära att omkomma när hans helikopter störtade under en flygtur på jakt efter lämpliga inspelningsplatser.

Bakgrunden till musiken:

Producenterna "Broccoli & Saltzman" anade nog inte vilket viktigt beslut de fattade när de först lät John Barry fixa The James Bond Theme, och sedan engagerade honom för nästa film, From Russia With Love. Ändå var det nära att Barry inte fick komponera musiken till filmen. Regissören Terence Young uppgav i en intervju att producenterna var oroad över att Barry var ung och inte hade så stor erfarenhet av filmmusik. Saltzman ville att Lionel Bart skulle komponera all musik till filmen, men fick både Young och Broccoli emot sig. Det slutade med att Bart fick göra titellåten och Barry resterande musik.

John Barry hade på 50-talet bildat en jazzorienterad rockgrupp, The John Barry Seven och hade haft flera hitlåtar. Hans första filmmusikaliska uppdrag var filmen "Beat Girl" 1960. Efter hans makalösa insats med Bondtemat i den första bondfilmen fick han förtroendet att göra all originalmusik till denna film. Den romantiska titellåten gjordes dock av schlagerkompositören Lionel Bart och framförs i filmen av Matt Monro - ett mycket stort namn i början av 60-talet. Barrys arrangemang av titelmelodin är storslaget, och det sätt på vilket han vävde in titelmelodin och Bondtemat i soundtracket blev kännetecknande för det Bondsound han nu skapade på allvar. Barry introducerar här också ett nytt återkommande tema, 007. Detta var antagligen ett sätt att inte behöva slita så mycket på det Bondtema han komponerade men inte fick någon credit för. "007-temat" skulle återkomma i fler filmer. Precis som Bondtemat är den mycket karakteriserande för Bond!



Goldfinger

Svensk titel: Goldfinger
Premiär i England: 17 september 1964
Filmmusik: John Barry

Titelmelodi
"Goldfinger" av John Barry och Leslie Bricusse (text). Framförd av Shirley Bassey.

Intrigen i korthet:

Auric Goldfinger misstänks smuggla mängder av guld från England. Bonds uppdrag är att ta reda på hur detta går till. Redan tidigare i filmen, i Miami, har Bond stött på Goldfinger. Jill Masterson, som hjälpt Bond stoppa Goldfinger från att lura sin motspelare på pengar i gin rummy, påträffas död - målad i guldfärg. Det visar sig att Goldfinger, med stöd från kineserna, ämnar detonera en atombomb i den amerikanska guldreserven Fort Knox. Västvärldens ekonomi kommer att raseras och Goldfingers eget guld ökar i värde. Till sin hjälp har han sin urstarke hantlangare Oddjob och cirkusflygaren Pussy Galore.

Om filmens tillkomst:

Från början var det tänkt att Terence Young skulle regissera även denna Bondfilm - i så fall hans tredje i rad - men Young förstod att en stor succé var på gång och krävde procent på intäkterna. Det fick han inte och ersattes av Guy Hamilton. Filmens genomgående tema är förstås guld. Detta var den första Bondfilmen som hade en större budget (nästan fyra gånger så hög som för "Dr No", och kommande filmer skulle kosta mer och mer att göra.

Bakgrunden till musiken:

Med Goldfinger fann producenterna den mall som så många av de senare Bondfilmerna modellerades efter, och detta gällde även musiken. Det här var den första filmen där John Barry hade full kontroll över musiken från början till slut. Han kämpade verkligen för att nu få göra hela soundtracket, så att han hade en egenkomponerad titellåt att väva in i filmens musik. Själva soundtracket är en klassiker, och var en av 60-talets mest sålda filmmusikplattor. Plattan toppade USA-listan i hela 16 veckor före Beatles "A Hard Days Night"! 1965 fick Barry emotta en guldskiva för Goldfinger. Den nominerades även till en Grammy men vann inte.

Redan i From Russia With Love hade man anlitat en känd artist för att sjunga in titelmelodin, något som blev norm även i fortsättningen. Shirley Basseys vackra tolkning av Barrys titelmelodi blev en fabulös succé, precis som filmen, och var den första rejäla "Bond-hitten". Goldfinger är ju fortfarande den kanske mest kända Bondtitellåten och en tidlös klassiker. Den blev sedan stilbildande för Bondlåtarna i fortsättningen. John Barry arbetar här mycket effektivt med huvudtemat och var noga med att få allting rätt. Shirley Bassey fick göra en mängd tagningar av titellåten innan Barry var nöjd, något som Bassey inte tyckte om. Han hade det inte lätt själv heller. Som många andra Bondfilmer var det ett hektiskt tidsschema och i detta fall låg man efter redan från början. Connery hade exempelvis kommit in sent i inspelningsfasen efter att ha varit med i Hitchcocks "Marnie". Bara några veckor före premiären skrev Barry musik för fullt till filmen! Goldfinger är John Barrys egen favorit bland alla de filmer han gjort musik till. Det kan kanske vara intressant att veta att man först provade med en mer jazzig version av titellåten, där Anthony Newley sjöng. Klokt nog valde Barry Basseys mer pompösa tolkning.



Thunderball

Svensk titel: Åskbollen
Premiär i England: 17 december 1965
Filmmusik: John Barry

Titelmelodi
"Thunderball" av John Barry och Don Black (text). Framförd av Tom Jones.

Intrigen i korthet:

SPECTRE kapar ett Vulcan-plan från NATO med två atombomber ombord. Britterna måste betala 100 miljoner pund i diamanter för att inte bomberna skall detonera i någon storstad i västvärlden. Man har två dagar på sig, och alla 00-agenter kallas in. Enbart Bond har dock en ledtråd, eftersom han befann sig på hälsokliniken Shrublands då en Spectre-agent var där efter sin plastikoperation. Bond reser till Bahamas, där han träffar den vackra Domino samt Spectre No. 2, Emilio Largo. Largos högkvarter är hans lyxjakt, Disco Volante. Han har också en kvinnlig lönnmördare, Fiona Volpe. Filmen avslutas med ett stort undervattensslag och en därpå följande slutstrid ombord på Disco Volante.

Om filmens tillkomst:

Thunderball var från början tänkt att bli den första Bondfilmen 1962, innan allt juridiskt bråk började, och producenterna valde då Dr No i stället. Man passade på att damma av Richard Maibaums gamla manus från 1961, som finputsades av John Hopkins. Över 150 skådespelerskor provfilmade för rollen som Domino. Rollen gick sedan till Raquel Welch, som dock hoppade av för att göra filmen "Fantastic Voyage". Sedan var Faye Dunaway nära att få rollen, innan Claudine Auger kontrakterades som Domino. Thunderball kostade nästan sju gånger mer än "Dr. No" att göra. Det mesta av pengarna gick främst åt till påkostade undervattensscener, som dessutom regissören Terence Young inte gillade.

Bakgrunden till musiken:

Titelmelodin till filmen skulle egentligen ha varit Mr Kiss Kiss Bang Bang, som Barry skrev och vars utmärkta text skrevs av Leslie Bricusse. Dionne Warwick, ett "hett namn" som nyligen haft en hit med Burt Bacharach-låten "Walk On By", sjöng in en fin version av denna låt, och vi kan höra att Barry baserade hela musiken till Thunderball på denna melodi eftersom det var det tänkta ledmotivet. Producenterna ångrade sig dock i sista minuten. Goldfinger hade varit en sådan stor hit, och definitivt hjälpt till att göra filmen så populär. Nu ville producenterna ha en likadan hitlåt till den nya filmen, och den skulle heta samma sak som filmen - Thunderball. Nu fick Barry i all hast skrota inspelningen med Dionne Warwick, snabbt komponera en ny titellåt och peta in lite instrumentala versioner av den nya titellåten i filmen. Det var nästan litet synd, för låten Mr Kiss Kiss Bang Bang är en sofistikerad och cool låt som hade passat bra som titellåt till filmen.

He's tall and he's dark
And like a shark, he looks for trouble
That's why the zero's double
Mr Kiss Kiss Bang Bang

He's suave and he's smooth
And he can soothe you like vanilla
The gentleman's a killer
Mr Kiss Kiss Bang Bang

John Barry protesterade: allt var ju redan klart, och Thunderball var en så abstrakt titel. Det hjälpte förstås inte. Producenterna hade bestämt sig. Textförfattaren Leslie Bricusse hade åkt till USA för att jobba med ett annat filmprojekt. Nu hade Barry fyra dagar på sig att komponera en ny låt, hitta en ny textförfattare och artist, och spela in alltihop! Han kontaktade Don Black, som han nyligen framgångsrikt arbetat tillsammans med under filmen Born Free (och vars soundtrack Barry Oscarsbelönades för). Black hade ingen aning om vad en "Thunderball" var för något, men en pampig Bondtext blev det i alla fall. Den nye artisten blev Tom Jones, som då var precis i början av sin långa karriär. Barry hade sagt till Black att han ville ha en artist som "verkligen kan ta i". (Warwicks "Mr Kiss Kiss Bang Bang" gavs inte ut på skiva förrän 1992).

John Barrys sena 60-talsperiod som filmmusik-kompositör är en av hans bästa någonsin. Hans här typiska "Bond-sound" med mycket blåsinstrument är klart utkristalliserat. Detta är ett utmärkt soundtrack, där Barry bl a använder Bondtemat på ett ytterst raffinerat sätt i inledningsscenens "Chateau Fight" (spår 2). Barrys klassiska 007-tema, som vi senast hörde i From Russia, With Love, återkommer.



You Only Live Twice

Svensk titel: Man lever bara två gånger
Premiär i England: 12 juni 1967
Filmmusik: John Barry

Titelmelodi
"You Only Live Twice" av John Barry och Leslie Bricusse (text). Framförd av Nancy Sinatra.


Intrigen i korthet:

SPECTRE försöker, på uppdrag av kineserna, framkalla en väpnad konflikt mellan USA och Sovjet genom att "kapa" en amerikansk rymdkapsel. USA misstänker ryssarna och hotar med vedergällning. Britterna är dock SPECTRE på spåren - det verkar som om deras bas ligger i Japanska sjön. Det blir, överraskande nog, Bonds uppdrag att rädda världsfreden. Bond har en speciell leksak i denna film: autogiro-helikoptern "Little Nellie". Detta är också den första filmen där vi får se hur Blofeld ser ut. Filmen avslutas med en jättelik stridsscen inne i en ihålig vulkan.

Om filmens tillkomst:

Världen har nog aldrig mera sett ett sådant maniskt Bond-intresse som det som förekom mellan åren 1964 och 1967. Det var den absoluta toppen av agentvågen, som inleddes med den formidabla succén med Goldfinger, fortsatte med den exempellösa framgången med Thunderball, för att sedan kulminera med den jättelika You Only Live Twice. Först tänkte Broccoli & Saltzman filma On Her Majesty´s Secret Service efter Thunderball, men bytte i stället till You Only Live Twice. Detta var ett allvarligt misstag eftersom böckerna Thunderball, OHMSS och You Only Live Twice skall läsas i följd och utgör en egen Blofeld-trilogi.

Rymdtemat är påtagligt i filmen, någon som väl fångar tidsandan. Under filmens tillkomst gjorde t ex astronauten Buzz Aldrin sin berömda rymdpromenad från Gemini 12. Detta rymdelement var något som de nya manusförfattarna Harold Jack Bloom och Roald Dahl förde in eftersom det inte fanns med i Flemings bok.

Sean Connery hade nu gjort klart att han tröttnat på rollen som Bond. Producenterna erbjöd honom ett stort enfilms-kontrakt med högt gage för You Only Live Twice. De räknade med att Connery skulle kunna lockas tillbaka ännu en gång, med löfte om ännu högre gage. Detta, skulle det visa sig, var dock en högst tillfällig lösning. You Only Live Twice var den dittills dyraste och mest påkostade Bondfilmen - den kostade över 3 miljoner pund att göra. Åtminstone hälften av summan gick åt till Ken Adams imponerande interiörer: Osatos kontor, Tanakas högkvarter, Blofelds svit och inte minst den gigantiska ihåliga vulkanen - det dittills största scenbygget för någon film. Vulkanen kostade bara den över 400.000 pund! Filmens budget var ungefär lika stor som de fyra första filmernas sammanlagda! Nu var det nämligen viktigt att visa vilken som var den äkta James Bond. Vid denna tid kryllade det av Bondimitationer och diverse agentparodier, t ex den ökända Casino Royale, som hade premiär två månader före You Only Live Twice.

Bakgrunden till musiken:

Nu var John Barry en odiskutabel och självklar medlem i Bondteamet. Alla förväntade sig att han skulle skapa ny fantastisk musik till kommande Bondfilmer, följande den stil han själv hade uppfunnit: The Bond Sound. Till förra filmen, Thunderball, hade Barry fått kompromissa i sista minuten och i all hast göra en titellåt som han egentligen inte var nöjd med. Den här gången valde Barry att satsa på en mer mjuk och romantisk titelmelodi, och resultatet blev fenomenalt: You Only Live Twice är en av de absolut vackraste Bondlåtarna. Tillsammans med textförfattaren Leslie Bricusse (som också skrev texten till Goldfinger och Mr Kiss Kiss Bang Bang) skapade han en ny tidlös klassiker.

Innan den slutliga titellåten fick sin form, provade Barry och Bricusse en annan You Only Live Twice-låt, som spelades in men som sedan skrotades till förmån för den slutgiltiga melodin. "Demo-versionen" sjöngs in av Julie Rogers, som haft en Englandshit med låten The Wedding. Hennes YOLT-låt finns endast utgiven på dubbel-cd:n The Best of James Bond 30th Anniversary Limited Edition (1992). Den är helt ok men den senare versionen med Nancy Sinatra är mycket bättre.

När Barry komponerade soundtracket till You Only Live Twice var han en etablerad filmkompositör: han hade vunnit två Oscars för musiken till Born Free och The Lion in Winter och var inne i en av sina mest kreativa perioder, något som skulle visa sig på de närmast följande Bond-soundtracken. You Only Live Twice uppvisar en litet mer "luftigare" ljudbild än Thunderball. Barry använder sig av flera bra teman, som tillsammans med titelmelodin på ett utsökt sätt vävs in i filmens musik. Det mest kända temat ut filmen (förutom titellåten) är Capsule in Space (spår 2), även kallat Space March. Barry använder sig av orientaliska klanger eftersom filmen utspelas i Japan. Följaktligen har vi även ett "japanskt tema" som vi kan höra i The Death of Aki (spår 6) och The Wedding (spår 8). Titelmelodin presenteras i en bedövande vacker instrumental version: Mountains And Sunsets (spår 7).

Ja, det tematiska materialet visar Barrys kreativitet i slutet av 60-talet. Det är så många fantastiska teman i filmen att vissa inte ens kom med på soundtracket. Speciellt synd var det att inte "begravningstemat" från filmens inledning kom med på plattan. Då blev det en fullständig glädjechock när så detta tema var med på Silva Screens 1999 utgivna CD Bond Back In Action (Bond's Funeral - The Human Torpedo).



On Her Majesty's Secret Service

Svensk titel: I hennes majestäts hemliga tjänst
Premiär i England: 18 december 1969
Filmmusik: John Barry

Titelmelodi
"We Have All the Time In the World" av John Barry och Hal David (text). Framförd av Louise Armstrong.

Intrigen i korthet:

Bond har fortsatt att leta efter Blofeld sedan förra filmen, "You Only Live Twice". M beordrar Bond att sluta leta, och att i stället ta ett par veckor ledigt. Under ledigheten lyckas Bond i Portugal och Schweiz få reda på att Blofeld försöker erhålla grevetiteln de Bleuchamp. Bond beger sig till Blofelds "Institute of Physiological Research" i Piz Gloria, Schweiz, förklädd till genealogen sir Hilary Bray. Där visar det sig att Blofeld har låtit utveckla ett virus som gör vissa växt- och djurarter sterila, och med hjälp av detta idka utpressning mot västmakterna. I filmen träffar dessutom Bond Teresa, Contessa di Vicenzo, som han förälskar sig i och även gifter sig med. Filmen slutar dock tragiskt då Teresa skjuts till döds från Blofelds förbipasserande bil av Irma Bunt.

Om filmens tillkomst:

Detta är den första Bondfilmen utan Sean Connery, som efter konflikter med producenterna tackade nej till en ny film. Han bestämde sig för att vara med i västernfilmen "Shalako" istället. I stället spelas Bond av den relativt oprövade George Lazenby . Stora delar av filmen spelades in på plats i Piz Gloria i Schweiz. Den höga höjden vållade filmmakarna stora problem. Filmbolaget fick också bekosta gjutningen av den stora helikopterplattformen på Piz Gloria. De fick också bygga en elgenerator däruppe för att alls kunna spela in något!

Bakgrunden till musiken:

John Barry var nu ett av filmmusikens absolut största namn. 1968 hade han vunnit sin tredje Oscar, denna gång för "The Lion in Winter". Därefter komponerade han musiken till den kända filmen "Midnight Cowboy" (med Dustin Hoffman och Jon Voight). 1960-talets sista uppdrag för Barry blev att göra musiken till den sjätte Bondfilmen "On Her Majesty's Secret Service (OHMSS)".

Denna film är ju i många avseenden ett unikum i den långa serien av Bondfilmer. Sean Connery hade hoppat av och ersatts av den okände George Lazenby. Det var alltså dags för lite "förnyelse" i Bondserien. John Barry kunde då ha valt att markera den här förnyelsen även i musiken genom att göra en helt ny typ av Bond-soundtrack. I stället valde han att betona det klassiska Bondsoundet i ännu högre grad: det skulle bli ännu mer Bondskt än vad alla de tidigare filmernas soundtrack tillsammans hade varit. Och som han lyckades. "OHMSS" räknas allmänt som det bästa Bond-soundtracket i hela serien och ett av John Barrys främsta mästerverk. Barry stod på höjden av sin skaparkraft och lyckades överträffa sig själv denna gång. Den fantastiska titelmelodin, "OHMSS Main Title", är ett av de bästa teman John Barry någonsin har skrivit. Och arrangemanget med den nya Moog-synten är så ljuvligt.

John Barry har komponerat många vackra melodier, men frågan är om inte den romantiska "We Have All the Time in the World" är den finaste av dem alla. Louis Armstrong sjunger låten med sådan känsla och inlevelse. Här kan man tala om en tidlös klassiker! "OHMSS"-soundtracket svämmar i övrigt över av ett flertalgeniala teman, som i många fall bara spelas vid ett enda tillfälle i hela filmen, som exempelvis: "Journey to Blofeld's Hideaway" (spår 7), detta fantastiska stycke, som i filmen endast spelas under helikopterfärden till Piz Gloria. Litet senare, när Bond eskorteras iväg till mötet med Blofeld, spelas ett annat tema som sedan gåtfullt bara försvinner ur filmen. Actionmusiken är även den underbart Bondlikt: inledningsscenens "This Never Happened to the Other Feller" (spår 2) är ett av de mest berömda Bondstyckena. Här kan man tydligt höra hur Barry använder syntar för att nytolka Bondtemat på ett intressant sätt.



Diamonds Are Forever

Svensk titel: Diamantfeber
Premiär i England: 30 december 1971
Filmmusik: John Barry

Titelmelodi
"Diamonds Are Forever" av John Barry och Don Black (text). Framförd av Shirley Bassey.

Intrigen i korthet:

Stora mängder sydafrikanska diamanter har försvunnit utan att dyka upp på marknaden, och Bond får uppdraget att ta reda på vem som lagrar diamanterna och varför. Det visar sig att det är SPECTRE som låtit konstruera en stor lasergenerator, som man använder för att få kärnvapen att självdetonera. Syftet är utpressning mot supermakterna. Stora delar av filmen utspelas i Las Vegas, där Bond bl a demolerar ett stort antal polisbilar i en berömd biljakt. Slutstriden äger rum på en oljerigg utanför Kaliforniens kust.

Filmens tillkomst:

Först försökte man övertala George Lazenby att vara med en gång till efter "On Her Majesty's Secret Service". Han fick ett förskott på gaget för filmen men skickade tillbaka checken. Sedan blev det amerikanen John Gavin som skrev på kontraktet för att bli James Bond nr 3. Gavin var halvkänd och hade varit med i storfilmer som "Spartacus" och "Psycho". Dessutom hade han varit Bondkopia i en italiensk b-film om den hemlige agenten OSS 117. United Artistsbossen David Picker tyckte dock att man i alla fall borde göra ett sista försök med Sean Connery och sökte personligen upp honom. Detta lyckades och han fick ett ordentligt gage: en och en kvarts miljon dollar, samt 140.000 dollar extra för varje vecka som filmandet drog över utsatt tid. Förutom detta skulle filmbolaget United Artists bekosta inspelningen av två valfria filmer, som Connery fick bestämma. Vad hände med John Gavin då? Filmbolaget köpte ut honom för 50.000 dollar.

Bakgrunden till musiken:

John Barry kände lojalitet mot Bondserien: det var ju tack vare Bond som Barry hade blivit så känd och respekterad filmmusikkompositör. Det fanns många andra projekt som Barry egentligen hellre ville syssla med - hans intresse för Bond började falna en aning. Trots detta satte Barry ihop ett av sina bästa Bond-scores till "Diamonds Are Forever", som var 70-talets första Bondfilm och Sean Connerys comeback som 007.

Shirley Bassey gör här sin andra Bondlåt, och det är ett perfekt val av artist till denna lysande titelmelodi. Redan i introt hör vi glittret av diamanter, ett tema som återkommer i hela Barrys soundtrack till filmen. Soundtracket kännetecknas annars av de tillbakalutade, coola "casino-liknande" spåren, som dominerar skivan. Två sådana instrumentala versioner av "Diamonds Are Forever" ligger på cd:n. Den första är pianobaserad, den andra är satt för orkester med stråkar. Spår 9, "Tiffany Case," är också ett stycke av denna typ, liksom det ljuvliga cirkustemat i spår 4, "Circus, Circus". Ett spår som också skall räkna till denna kategori är spår 11, "Q's Trick", som väl är en av Barrys mer kända instrumentala kompositioner. Tyvärr saknas mycket av actionmusiken på "Diamonds Are Forever"-soundtracket. Vi får dock den litet lekfulla "Moon Buggy Ride" (spår 3) och Barrys härliga arrangemang av sitt klassiska "007"-tema i spår 12, "To Hell With Blofeld".



The Man With the Golden Gun

Svensk titel: Mannen med den gyllene pistolen
Premiär i England: 19 december 1974
Filmmusik: John Barry

Titelmelodi
"The Man With the Golden Gun" av John Barry och Don Black (text). Framförd av Lolo.

Intrigen i korthet:

Bond letar efter Gibson, en försvunnen vetenskapsman med viktiga kunskaper i solenergi. Då en gyllene pistolkula med "007" ingraverat sänds till Secret Service, plockar M bort Bond från uppdraget. Kulan betyder att Scaramanga, världens högst betalde lönnmördare, har Bond på kornet. Bond beslutar sig för att försöka finna Scaramanga innan denne finner honom. 007:s sökande för honom till Beirut, Macao och Hong Kong, där han får kontakt med Scaramangas älskarinna Andrea Anders. Det visar sig dock att Scaramangas mål inte är Bond utan den eftersökte vetenskapsmannen Gibson, som konstruerat en Solex Agitator. Denna apparat kan omvandla Solljus till ren energi och Scaramanga är ute efter den för egen räkning. Bond konfronterar till sist Scaramanga på dennes exotiska ö.

Om filmens tillkomst:

The Man With the Golden Gun var den sista Bondfilm som Harry Saltzman var med och producerade. Relationerna mellan Saltzman och Broccoli hade sedan en tid varit ansträngda, och 1975 sålde Saltzman alla sina aktier i produktionsbolaget och Broccoli blev sedan ensam producent. Filmen bär spår av den vid denna tid så intensiva energidebatten. Bond söker efter lösningen på energikrisen, och samtidigt har man även fått med lite kung fu-inslag (Bruce Lee-filmerna var som mest populära då filmen gjordes). Den thailändska ön Kao Ping-Kan, numera känd som "James Bond Island", fick fungera som Scaramangas högkvarter. Inspelningsförhållandena var mycket besvärliga, och byn Pang Na nära Phuket bedöms tydligen allmänt på EON vara den fysiskt mest problematiska platsen som en Bondfilm spelats in på.

Bakgrunden till musiken:

Med Roger Moores andra Bondfilm "The Man With The Golden Gun" återvände John Barry till Bondserien efter att ha varit borta i den föregående filmen "Live And Let Die". Barry hade under en längre tid arbetat med sin musikal "Billy", vilket nu hade fått till följd att han var överlastad med arbete som skjutits upp. (Musikalen hade galapremiär i London 29 april 1974, fick lysande recensioner och gick i över två år där). Filmens titelmelodi brukar anses som en av de sämsta Bondlåtarna, men melodin är utmärkt. Det man kan kritisera är dels arrangemanget (kanske skulle låten ha fungerat bättre i ett lugnare tempo? Möjligen försökte man göra en ny låt i "Live And Let Die"-stil). Dessutom har textförfattaren Don Black inte haft någon lätt uppgift - att skriva text till en sång som måste heta "The Man With The Golden Gun"!

När det sedan gäller själva soundtracket så kan vi enkelt konstatera att titelmelodin passar fantastiskt bra inne i filmen, särskilt i Barrys vackert svepande orkestreringar (t ex i spår 6, "Goodnight Goodnight") och verkligen fungerar som "The Man With The Golden Gun":s huvudtema. De sydasiatiska miljöerna ger även Barry möjligheter att krydda soundtracket med orientalisk klangfärg. Även om resultatet inte är lika lyckat som i "You Only Live Twice", så är Barry en mästare på att skapa stämning med sin musik. Några av skivans bästa spår är Fun House-styckena (spår 2, "Scaramanga's Fun House", och spår 11, "Return To Scaramanga's Fun House"). Här bygger verkligen Barry upp en otrolig Bondlik stämning till scener som lätt kunde bli tramsiga i filmen. Vi får också en intressant version av Bondtemat, som på ett innovativt sätt vävs ihop med titelmelodin i spår 7, "Let's Go Get 'Em". Den här instrumentsättningen för Bondtemat skulle sedan Barry använda i flera av de senare Bondfilmerna på 80-talet. Soundtracket till filmen är något längre än de tidigare Bond-soundtracken och kommer med sina 43 minuter upp i "ordinarie LP-format". Soundtracket avslutas med att Lulu får sjunga titellåten en gång till, men i en något annorlunda version än den vanliga. Utmärkt idé!


Källa:
Drugg, Thomas, http://www.z.lanbib.se/~thomas/s-07.htm

Av Arne Fredriksson, arnebjorn@swipnet.se

åter till filmmusik