Vi förföljer oss själva

Som jag minns det var du hemma. Ute var det ännu mörkt. Ännu tomt. Ännu tystare.

Vaknade du?

Suset från elementen hade växt till ett dån. Ingen känsel i armarna och huvudet hade domnat bort. Fötterna gav dig stötar, och kopparslagarna var plåtslagare. Det var ännu en början. Jag undrar om du kom ihåg flygplatsen. Vänthallen av spruckna väggar, övertäckta med fanor, gluggar till fönster, försedda med galler. Hårda standardstolar, högtalare i taket, Mellanform. På grund av förseningarna fick vi sitta där länge och vira in oss i våra tröjor. Vid incheckningen öppnades väskorna. En nonchalant tullare råkade få en av våra flaskor att falla i golvet och krossas. Sådant som händer, men han rörde inte en min, beklagade sig inte, bad inte om ursäkt. Jag förstod att jag aldrig mer skulle återse detta land.
Vår blåa bils jämna gång och monotona motorljud hade vaggat in mig i sömn. En skarp kurva väckte mig, pressade mig mot bildörren och fick mig att slå upp mina tunga ögonlock.

[jag frös lite grann, var torr om läpparna, hade en vag känsla av äckel i strupen, och magen ville också säga någonting. antingen så var den hungrig eller mätt. om jag var hungrig hade jag ändå ingen aptit] Jag såg tröjan avteckna sig på andra sidan baksätet och funderade på att sträcka mig efter den. Jag gjorde en ansats till det, men min kropp lydde inga nervimpulser utan ville hellre sitta kvar i sin hopkurade ställning än sträcka ut sig och ge kylan ett tillfälle att anfalla. Min blick halkade istället ut i vägbanan, och med stort ointresse glodde jag på vägrenen. Jag stirrade, utan att egentligen se vad jag stirrade på. Jag kunde inte uppbåda kraft till att röra mig.
Ändå färdades jag just nu med sådana krafter att jag och min tröja när som helst plötsligt kunde befinna oss döda i ett metallvrak. Jag kände mig alienerad.
En blå bil körde om oss. Vår bil, tänkte jag med visst förstrött intresse. Jag kunde till och med se min egen nacke urskilja sig genom bakrutan. Men det är ju omöjligt insåg jag en stund senare. Tankarna vandrade av och an en stund, levde sitt eget liv, tills en inbromsning skrämde iväg dem och bröt stillheten. Jag tyckte mig se handen varsamt men bestämt föra bromsspaken i botten. "Det är dags att återinträda" sa Föhraren. Rösten lät inte som om den kom ur en strupe av kött och blod, inte heller lät den som om den kom från en magnetisk voicesimulator. Snarare tycktes den ha drabbats av hyperdiafragma-kontravibrationer. Men den grötiga konvulsionen kunde inte dölja allvaret och sinnesnärvaron bakom orden. Mina rörelser kom som omedelbara reflexer på hans ord. Han behövde inga allierade, inga trogna. Allt han behövde var oss, vi som såg ner i marken och svalde falsettskriken, lättade över att den här gången kom vi undan. Han behövde ingen som såg honom i ögonen. Vi var Föhrarens bästa anhängare. Vi stannade. Vad skulle jag kasta ut? Något måste jag ju välja. Jag försökte forma ett beslut men det fördunklades till en fartblind färgblind röra, det kändes som om bildörren befann sig kilometer ifrån mig, vilket först gav mig svindel och sedan någonting värre när den plötsligt tycktes vara nästan inpå mig. Det handlingsförlamade mig. Föhraren sa någonting igen och jag fick åter luft i lungorna. Jag kippade efter andan, och sträckte mig efter vad som låg närmast, tröjan, öppnade bildörren och kastade ut den. Nästa gång var vid konsum. Parkerade bilen, klev ut i snöslasket, låste bilen. Repor i lacken!

-Vill du ha en snöboll i huvudet? frågar en mycket liten människa i gräll overall.
-...(tänker efter)...Jag vet inte. Kanske.
-Vet du inte?
-Nä. Det roliga med att få en snöboll i huvudet är själva överraskningen. Så du borde inte ha frågat... Fast jag vill inte ha snön innanför kläderna.

Dörrarna in till konsum öppnas automatiskt. Mellanmjölk 2 liter. Svenskt frigående nötkött. Placera varorna med streckkoden uppåt. När jag lägger avskiljaren på rullbandet ser jag dig gå förbi bilen. Dina strumpor har blivit våta. Du avväger och formulerar ord i huvudet, men ångrar dig och går därifrån. En alvedon skulle kanske hjälpa. Du klastar en klick på klockan, lökar på takten. Snöskorpan glimrar vit i solen. Vägsaltet dödar sakta trädens rötter. Halvvägs ner i ett dike ligger ett förstenat stycke tyg, dess stelnade konturer täckta av nattens frost.

"När systemet inte längre klarar av att fungera måste det vara något fel på systemet - den som bäddar får ligga."
Snoddas

e-mail: apeshit@swipnet.se