Namnlös

Laban är det namn han bär, det namn som hans far gav honom när han föddes, och just nu är han på väg mot en säker död. Av någon anledning, lika oklar för dig och mig som för honom själv, hade han ramlat ur fönstret på högsta våningen för att påbörja en kort resa med sitt oundvikliga slut i taket på en vit Volvo en bit längre ner.

Mitt i fallet så upplever Laban en ny känsla, en känsla han aldrig upplevt förrut. Inte känslan av att obarmhärtigt slungas mot sin egen död eller känslan av att man snart kommer att få se sitt eget blod, inälvor och sekret ligga utspritt i en homogen blandning på taket av en vit Volvo. Nej inte det, den känslan är inte ny för honom, han har funnit sig i sådana situationer tidigare, om än inte lika ödesdigra. Inte heller är känslan den av vinden som slår mot ansiktet, magen som kurrar eller författaren som försöker förlänga sin korta historia med meningslösa meningar som denna. Nej, känslan är någon helt annan. En känsla som han känt en gång för länge sedan men som försvunnit från hans dunkla minne. Den känsla som är okänd för stora delar av folket. Folket som säkerligen finns där ute men som inte nämns i denna korta berättelse.

I Labans huvud har det tunga maskineriet satts igång, på många sätt lik Micro$ofts propagandamaskin. Det väldiga kugghjulen har sakta men säkert satts i rörelse. Gamla rostiga hjul slits loss ur sina tidigare positioner där de en gång fastnat. Väldiga kuggar rör sig i takt till varandra. Spindelnät och damm krossas när metall möter metall efter årtionden av stillhet. Tunga kedjor rasslar som de sakta dras åt och spänns. Ljudet av den tidiga industrialismen hörs tyst bakgrunden. I hans huvud har en uråldrig fabrik satts i rörelse, en fabrik som nu när den startat igen aldrig kommer att stanna.

Laban tänker, för första gången på många år tänker Laban. Åratal tidigare hade han glömt bort förmågan att använda hjärnan. Det var systemet som gjort så, systemet som fått honom att sluta tänka och som börjat tänka åt honom. Systemet hade gjort honom till en zombie som aldrig klagade, som aldrig sa ifrån, den perfekta medborgaren. Han, likt så många före honom och likt så många efter honom, har fastnat i det träsk som systemet skapat. Men nu var han plötsligt fri, hans bojor har brustit. I detta ödestigra ögonblick har han återfått förmågan att tänka, och det var den känslan som var ny för honom. Känslan av att tänka och låta hjärnan arbeta fritt.

Med sin nyvunna förmåga börjar han söka efter en anledning, en anledning till att han befinner sig i den situation som han onekligen och bevisligen befinner sig i. Men han finner inget svar, ty inget svar finns att finna. Sedan försöker han finna ett sätt att ta sig ur situationen och rädda sitt liv. Men han finner inget svar, ty inget svar finns att finna. Slutligen försöker han finna ett sätt att ta bort blod, inälvor och sekret från en röd skjorta. Någonstans i världen tänds ett stearinljus. Då, ja just då, i sitt sista ögonblick på jorden når han fulländning. Han finner svaret på gåtan, den gåta som gäckat visa män och kvinnor sedan gud skapade världen ur sitt fickludd.
Och svaret är: Man behöver inte tvätta bort blod, inälvor och sekret från en röd skjorta, fläckar från blod, inälvor och sekret matchar skjortans röda färg.
“Lajbans” tänkte Laban högt för sig själv.
“Attans“ tänkte en vit Volvo lite lägre för sig själv.
Folket som finns där ute men som inte nämns i denna korta berättelse tänkte ingenting. Ljudet av den tidiga industrialismen tystnar och dör ut.

Nästa morgon möttes familjen Svenson av en repa i lacken på sin vita Volvo, som inte längre var vit utan hade, likt Laban, fått den något rosa färgen av blod, inälvor och sekret som ligger utspridda i en homogen blandning på taket av en vit Volvo.

e-mail: apeshit@swipnet.se